Halloween

Oh! Jättebra och spännande!!!

Osch! Va spännande!

Så spännande!

*Ett superkort kapitel men jaja

Jag ville verkligen skrika högt, min lättja som jag haft för några sekunder sen var borta och helt onåbar för stunden. Skulle denna Demon jaga mig nu? Eller bokstaven var så konstig man kanske uttalade det Damon? Jag brydde mig itne irktigt och jag ville bara veta en sak: Hade jag överreagerat? Eller hade jag verkligen släppt löst något. Men någonting innom mig visste att det sista var rätt. Denna Damon var efter mig och skulle ha mig kär(usch). Fanns det något sätt att slippa?
Jag vände blad i boken och läste nu tyst. "Det enda som stoppar Damon är solljuset, om solen hinner gå upp innan ungmön är fångad så förvsinner Damon för" det sista ordet var bortskrapat. Hur länge skulle han försvinna? För alltid? För ett tag? För ett år? Jag hoppades på det första och funderade nu över det första som stog. Jag fick alltså hålla mig inne tills solen gick upp och sedan kunde jag gå till en psykolog och försöka få mig undersökt ifall jag hade några slags syner.
Jag stoppade boken bakom soffan och gick längre in i källaren. Jag hade ingen anning vad jag skulle göra inne i huset i väntat på soluppgången. Kanske bara undersöka lite? Jag kollade genom ett fönster för att se om månen var påväg ner och fick då en chock, in tittade ett par ögon.

Liten men naggande god
Är dock lite förvirrad. Visst är det hennes minne??
Men vilket slut!!

Japp det är Mona/Jessicas minne Glömde skriva det...

Okej, då är jag helt med

Oh, jättebra! SPÄNNAND!!!!
(Men när dte stod att ett par ögon tittade in började jag tänka på Dobby ^^)

Och jag börja tänka på Demon..^^

BRA SKRIVET!!