Min novell ~ Linthdahls skola för föräldralösa barn

*Bevakar*

Super duper bra!!!!

Kapitel 1

John

Redan första dagen efter min ankomst skulle jag ha lektion. Det var väckning klockan sex för eleverna, och klockan halv sju för lärarna. Självfallet försov jag mig, och kom in till min klass tio minuter för sent. Först tittade jag in genom det lilla glasfönstret på dörren. Min första klass. Helvild förstås, men jag var ju faktiskt sen. Jag drog ett djupt andetag och tryckte ner handtaget på dörren. Det blev knäpptyst och allas blickar drogs till mig. Jag rodnade lite och ställde mig bakom katedern.
Det blev genast ett väldigt liv av skrapande stolar när eleverna ställde sig bakom dem.

”God morgon.” sade jag. ”God morgon” mässade klassen tillbaka. ”Öh… ni kan sitta nu.” sade jag. Barnen satte sig genast. ”Ja… hej! Jag heter John Cohl och är er nya lärare i engelska. Detta är min första klass, jag kom hit igår.” Ingen sade någonting. ”Ja just det! Jag tänkte vi skulle lära känna varandra lite först, därför har jag en uppgift till er alla.” Jag svepte med blicken över rummet. ”Ni har gått i samma klass i fyra år, har ni inte? Så då känner ni varandra bra. Men jag känner inte er, och det vill jag gärna göra. Ta fram era skrivhäften nu, och skriv en kort text om er själva. Ni har tjugo minuter på er, sen vill jag
ha in texterna.”

De flesta blev klara inom tjugo minuter, och fick sitta tysta i bänken tills alla blev klara. Till sist var det bara en som inte var klar, en flicka med blåa ögon och brunrött hår. Jag kallade på henne, men hon verkade inte märka det. Hon stirrade rakt fram och snurrade långsamt pennan mellan fingrarna. En vän puttade till henne och hon verkade komma till sans, för att be om ursäkt och lämna in sin uppgift.

Resten av lektionen fortlöt lugnt, och innan jag visste ordet av ringde det ut till rast. Eleverna rafsade genast ihop sina böcker och försvann ut genom dörren. Alla förutom flickan med brunrött hår och en pojke. Pojken tog hennes böcker och tog hennes hand för att leda henne ut ur klassrummet, hon verkade ha lite svårt att gå. När de slutligen försvunnit stängde jag dörren och satte mig bakom katedern för att läsa texterna eleverna skrivit. Mina elever. Rättade jag mig själv och log stort. Att bli lärare hade varit en dröm ända sedan jag började skolan.

Klassen var en intressant skara. De flesta hade bara skrivit om sina intressen och favoriträtter, medan andra varit lite djupa och skrivit saker som hur de ser på livet, några hade skrivit när de kom till skolan, antingen när de var riktigt små eller om de var nya. Det var i alla fall otroligt roligt att få sitta och läsa deras berättelser. Tio minuter innan min nästa lektion skulle börja hade jag kommit till den sista texten, den som den besynnerliga flickan hade skrivit. Den var mycket kort jämfört med hennes kamrater, hon hade faktiskt bara skrivit två meningar.

Jag heter Elinor Brin. Jag är tolv år gammal.

Jag vände på papperet för att titta om hon skrivit något mer på baksidan, men det hade hon inte. Just då ringde klockan, och jag hoppade till ställde mig genast upp. Dags att välkomna en ny klass.

Jättebra! *bevakar*

Vill ni ha ett kapitel till idag? För jag har precis skrivit ett

Ja!

Kapitel 2

Elinor

Någon skrek i mitt öra. Jag blundade och höll för öronen. Var är han? Varför fick inte jag följa med ner? Varför kan vi inte gå ner fortare? Varför är ingen här och räddar oss? Jag kände hur en hand slöts runt min vrist, långsamt drog ner mig. Mina händer var svettiga, snart skulle jag inte klara av att hänga såhär. Jag kände hur en kropp dunsade in i mig och med hög fart föll ner. Människan som höll i min vrist skrek efter kroppen och släppte sedan min vrist. Jag andades snabbt och stötvis. Jag höll ögonen slutna, ville inte se, ville inte känna, ville inte existera. Jag kände hur jag kom högre och högre upp i luften. Mina armar darrade, hur lätt skulle det inte vara att bara släppa? Plötsligt kände jag hur två armar tog tag i mig och drog upp mig på räcket. Jag öppnade ögonen och såg min bror. Han hade kommit! Han var inte död! Jag kramade honom hårt. Han drog sig loss från mig och stirrade mig i ögonen.

”Lyssna nu. Vi klarar det här. Båten står rakt upp nu, och vi vet att den bara kan gå ner åt ett håll. Ner. Den kan gå rakt ner eller falla framåt, i vilket fall som helst så kommer den ner. Håll hårt i räcket och släpp när vi kommer ner i vattnet. Simma upp. Jag älskar dig, jag lovar i kommer ses igen! Jag lovar!”

Jag nickade och han drog in mig i en kram. En tår föll från min kind och ner över kanten på räcket. Jag kände hur luften rusade förbi mig, vi var på väg ner. Ett djupt andetag, och sedan, tyst.

Jag vaknade av att jag skrek. De andra flickorna i min sovsal märkte ingenting, de var alldeles för vana för att vakna varje gång jag vaknade skrikandes. Jag drog några djupa andetag, försökte att andas lugnt och tyst.

Tittade på klockan, halv fem. Jag vände mig om och försökte somna, även om jag visste att det aldrig skulle hända. Jag var klarvaken.

Jag låg i sängen till klockan fem, sedan lade jag försiktigt täcket åt sidan och satte ner fötterna på det kalla stengolvet. Försiktigt tassade jag till min krok och satte på mig min morgonrock. Sedan öppnade jag dörren och smet ut. Jag gick så snabbt jag kunde för min skadade fot mot köket. Dörren stod på glänt och jag smög in. Kokerskan, Mrs Elliot, satt vid köksbordet med en kopp kaffe. Hon tittade upp när jag kom in och log sedan.

”Mardröm igen?” jag nickade och satte mig bredvid henne. Många morgnar har vi suttit här och pratat om allt som finns att prata om. Mrs Elliot brukade alltid älska att börja dagen med en kopp kaffe i tystheten. Klockan sex vaknar ju alla och då börjar dagens sysslor. Jag brukade alltid berätta om mina mardrömmar, men denna morgon ville jag behålla den för mig själv. Mrs Elliot frågade aldrig om jag ville berätta om drömmarna, hon lät mig välja själv. Morgonen var den klaraste stunden på hela dygnet. Innan världen vaknade, då den obarmhärtige dimman överföll mig. På morgonen kunde jag vara mig själv.

”Vill du ha en kopp varm choklad? En smörgås? En kopp te?”
”Jag kan ta en kopp varm choklad.” sade jag och kramade om Mrs Elliot.
”Javisst, då fixar jag det!”
”Extra socker.” Flinade jag och kände långsamt hur mardrömmens isande kyla höll på att lämna mig.

awesome!

Super duper bra!!!!!!!

Jättebra! *bevakar*