Drakägget

Tack

Bra!

Tack alla som läser!
___________________________


Kapitel 2 - En drake föds

Mamma och pappa hade kommit hem klockan 10 på kvällen. Dom hade inte varit borta så länge som dom trott. Mamma och pappa hade blivit trötta. Det hade mammas och pappas kompisar som dom var hos också blivit. Frida åkte hem nästan direkt när mamma och pappa hade kommit hem. Hon ville väll inte stanna här i det fallfärdiga, ruttna huset som vi bor i. Hon ville väll hem till sin familj och sina barn. Hem till sitt fina, dyra hus som hon delar med sin fina man och hennes bortskämda barn som får allt dom vill ha. Jag tycker det är orättvist. Vi får bara saker när vi fyller år eller på julafton, och det är inte många. Men man kan ju inte få allt här i världen, om man inte är Jonathan och Lisa (Fridas barn).

Jag vaknade tidigt på söndag morgon. Det första jag gjorde var att gå och titta hur det var med ägget. Ägget var inte där!
-Åå nej, sa jag för mig själv. Jag tittade vilt omkring mig. Ett ägg på röda lite fjälliga ben kom vaggande från min garderob som jag råkat lämna öppen igår. Den hade bruna prickar nu och den kritvita färgen som var förut var nu smutsvit. Från hålen där benen stack ut bildades nu små sprickor. Dom blev större och större, fler och fler. Ägget kläcks! Nu var det bara en liten smutsvit bit kvar på huvudet som en för stor hatt som glidit ner över ögonen. Den lilla biten som var kvar trillade av och en röd drake visade sig. Den var lika stor som min hand. Den hade två ganska långa ben, en liten överkropp och två små, smala armar med klor. Den var söt och lite slemmig. Jag tog upp den lilla varelsen i min hand. Det vita, genomskinliga slemmet kladdade av sig på min hand. Den var rinnig men fast. Draken skakade på sig och fladdrade med vingarna. Det skvätte lite slem i mitt ansikte men jag torkade bara av det med handen och sen brydde jag mig inte mer. Den var så spännande och jag kunde inte slita min blick från den. Jag gjorde inget annat än titta på den tills mamma ropade:
-Det är frukost, jag hörde att hon var trött. Även om hon sover 12 timmar är hon trött på morgonen. Hon blir också lätt arg på morgnarna.
-Ja jag kommer, skrek jag tillbaks till henne. Jag bäddade ner den lilla draken i min kofta och sa att den skulle stanna där. Jag gick ner för den knarrande trappan och ner till det lilla köket. Jag gick till det bruna matbordet. Brunt som typ allt annat i vårt hus.
-Morron, sa mamma och gäspade.
-Godmorgon, sa jag glatt.
-Varför är du så happy, sa mamma och log.
-Nej inget, får man inte vara glad utan anledning, sa jag och skoja lite med mamma.
-Jo jo det får man, sa mamma och flinade. Jag flinade också. Jag satte mig ner på en gammal stol. Brun (som allt annat) med en grön dyna. Frukosten stod serverad. Stekt bacon med ägg, macka med skinka eller ost (eller både och), yoghurt med äpple smak och fyra små godisar stod och väntade på att ätas upp. Vi kanske bodde dåligt men mat var det gått om, och mycket god mat också. Jag tog en tugga av den stekta baconen och stoppade i min mun. Den smakade mycket bra.
-Mm vad gott, mumlade jag med mat i munnen.
-Vad sa du, sa mamma och fattade att jag hade mat i munnen.
-Vad gott det var, sa jag när jag tuggat klart. Efter det tog jag en tugga av min macka med ost och skinka på. Den var också god. Den här gången sa jag inget, det blir nog lite tjatit. Nu kom Leo och pappa ner för trappan och in i köket. Dom satte sig på varsin stol och började äta. Dom åt med god aptit som jag också gjorde. Det gjorde vi alltid.

När tallrikarna var tomma och alla mätta gick jag till den knarrande trappan. Jag stannade till. Den röda, mycket synliga draken kom gående mot mig. Åå nej! Jag tog snabbt upp den i min famn och sprang upp för trappan. Det knarrade super mycket när jag skyndade upp för den. Den biten som egentligen var kort kändes nu som en mil. Fort, fort. När jag öppnade dörren till mitt rum hörde jag en välkänd röst - Frida:
Vad gör du då, pep hon ondskefullt.
-I-inget, stammade jag.
-Ingenting alls, pep hon misstänkt och ondskefullt.
-Nej, åkte du inte hem igår, frågade jag Frida utan att stamma.
-Nej, när jag fick reda på att du hade ett drakägg så planerade jag att stanna. Jag åkte runt kvarteret och stannade. Sen smög jag hit och vänta på att ni skulle gå och äta frukost så att jag kunde klättra in igenom fönstret.
-Va! Jag menar okej, men kan du hjälpa mig att ta hand om draken, frågade jag.
-Åå så ägget har kläckts, pep Frida.
-Ja det har det men kan du vara tyst om det, sa jag spänd för att svaret inte skulle vara nej.
-Okej, sa hon med en suck. Jag hörde trappan knarra.
-Fort det kommer någon sa jag med en vink att hon skulle gå in i mitt rum. Frida gjorde som jag sa och gick in dit. När hon var inne stängde jag dörren fort. Mitt hjärta bankade tungt i mitt bröst. Jag samlade mig och frågade:
-Kan du hjälpa mig med att ta hand om du-vet-vad, viskade jag nästan.
-Okej då, som en faster grej, sa hon med en suck.
-Ja, va bra, viskade jag tillbaks.

Bra ^^

Tack för alla fina komentarer.
_________________________

Här kommer…


Kapitel 3 - drakträning

Nu satt jag och Frida på min säng. Jag hade draken i min famn och smekte den lätt fjälliga kroppen med mitt pekfinger. Det kändes som att smeka en fisk som inte var blött eller fuktig. Det var en härlig känsla. Den känslan att få kärlek av en unik varelse som är min och inte någon annans, var härlig. Jag har aldrig förut haft något unikt, levande, sprattlande i min famn förut. Den känslan att ha något. Den känslan som jag aldrig förut upplevt. Den härliga känsla avbröts när Frida sa:
-Ska du berätta till din mamma eller pappa?
-Jag vet inte, sa jag med en suck. Hur skulle jag säga till dom? Det går inte. En känsla av oro kröp fram igenom min kropp.
-Du kanske ska berätta, pep Frida medlidande och det verkade som om hon förstod att det skulle bli svårt för mig att säga till mamma och pappa.
-Ja, sa jag tyst och nerstämd. Jag nästan hoppade av sängen när jag hörde Frida säga:
-Jag kan gör det åt dig, pep hon och tittade på mig som om hon hade sett en blå människa eller något annat konstigt.
-K-kan du? var det enda jag fick fram.
-Ja jag sa ju det, pep hon.
-M-men, fick jag bara fram.
-Ja, Jag vet att jag brukar vara den sura typen som hatar er familj, men jag ska ändra mig och vara snäll och hjälpa er, sa Frida och smålog för att göra mig glad.
-Okej, jag menar tack, sa jag fortfarande chockad.
-Vad är det, sa Frida som förstod att jag var chockad och inte trodde henne.
-Nej inget, ljög jag, för jag var ju chockad. Jätte chockad.

-Jag såg att Frida gav mig en blick som betydde ’‘Jag gör det nu’’ och vinkade lite med handen. Jag nickade och tittade oroligt på henne. Hon märkte det nog för hon sa:
-Det går bra, sen försvann hon ut ur dörröppningen och stängde dörren.
Jag satt där fortfarande orolig. En rysning gick igenom mig kropp när jag tänkte på att mamma och pappa inte visste att Frida var här. Men jag stötte bort tanken och tänkte på hur bra Frida var på att prata med mamma och pappa. En gång när jag hade tagit en leksak från en kompis på dagis som jag inte gillade så pratade hon med mamma och pappa och dom blev inte arga på mig. Men då visste mamma och pappa att jag inte visste bättre. Men jag tror det går bra. Det gick en till rysning igenom min kropp när jag tänkte på Leo. Han blir jätte ledsen när vi inte berättar saker till honom. Som om han var för liten för att veta. Och han kommer bli sur på mig. Jag får väl ta det. Jag vill hellre ha en drake än en typ en timmes sur lille bror. Det är inte så farligt. Och Leo kan inte göra mig illa. Och så har jag mamma och pappa som skyddar mig. Och Frida.
Den lilla draken nös till. Jag visste inte att drakar kunde nysa. Den nös igen. Jag väntade mig att den skulle nysa igen men det gjorde den inte. Den la sitt lilla, röda, fjälliga huvud mot mitt ben. Den var väl trött. Jag satt med benen i kors och draken låg ner och vilade. Nu när den var trött och ville sova kunde jag gå tillbaks till mitt tänkande och glömma omvärlden. Jag hann inte tänka för Frida kom in med mamma och pappa hack i häl på henne. Frida öppnade munnen som om hon skulle säga något. Men hon stängde den igen. Nu log hon med hela ansiktet och visade sina vita tänder. Jag förstod att jag fick behålla draken. Det leendet som var på. Det betydde att jag fick behålla den. Den där draken. Den där fantastiska draken. Den draken som jag kommer att hålla kär tills döden skiljer oss åt. Bara då. Bara då lämnar jag den.


Dagarna sprang förbi och draken växte fort. Nu var den lika hög som jag men mycket bredare och större. Den hade två fina vingar och den kunde flyga jätte fint. Någon gång ska jag sitta på hans rygg och flyga över staden. Alla ska peka och säga ’‘wow vilken tjej’’ eller ’‘wow som hon vill jag vara’’. Nu när den var så stor hade pappa byggt ett hus i trädgården som den bodde i. Det var bara lite större en Nicolas (som jag döpt den till). Nicolas passar honom och när jag sa det namnet vifta den på svansen som en hund och jag tolka det som om det betydde ’‘det vill jag heta’’.


Jag vaknade tidigt på tisdag morgonen. Det var draktränar dags. Jag steg upp. Satte på mig ett par slitna jeans och en ljusgul tröja. Jag satte på mig en rosa fleece och smög ner för den knarrande trappan. Jag gick in i köket och öppnade kylen. En härlig lukt av mat strömmade mot mig. Jag andades in och tog ut några små köttbitar som jag förberett igår. Det skulle jag använda som godis när han gjort något bra. Jag gick till hallen och öppnade dörren. En våg av kall luft omfamnade mig. Jag rös till av kyla och gick ut. Det hade inte blivit riktigt varmt än och morgondaggen låg kvar på gräsmattan. Jag går mot den lilla stugan som Nicolas sov i. Öppnade dörren och kände en lukt av rutten fisk. Jag tittade på hans mattskål och såg jag att fisken som han fick igår inte var upp äten. Jag tog hans matskål med en hand för den andra var fullt upptagen med att hålla för näsan. Jag bar ut den och stoppade den utanför dörren, jag tar den sen tänkte jag. Jag gick in i den lilla stugan igen och smekte Nicolas över ryggen. Han låg på sidan. Han tog upp nästan all plats i den lilla stugan. Den viftade lite på svansen och då visste jag att den var vaken. Jag aktade på mig och draken reste sig och gick ut. Den gick en bit ut på gräsmattan och la sig ner som om han ville att jag skulle sätta mig. Jag gjorde det och helt plötsligt försvann marken från mina fötter. Jag såg hur mitt hus blev mindre och mindre. Och hur jag såg mer och mer av min stad. Jag flög. Det pirrade i magen och håret fladdrade i vinden. Jag blev torr i ögonen av fartvinden och var tvungen att blinka. Jag log och log. Jag tog mig en bit fram på drakens rygg och tog tag i öronen. Jag använde öronen som ratt och drog i höger öra när jag ville till höger och i vänster när jag ville till vänster.
Nu skymtade jag en folkmassa stående och köa. Jag drog båda öronen mot mig och den började störta ner mot dom. Den landade mjukt på marken vid dom köande människorna. Jag gick fram till en man och frågade vad dom gjorde här.
-Oo, det är krig och vi köar om en plats som krigare, sa manen och log. Han var typ 20 år (enligt mig såg det ut så). Han hade ljust, kort hår och en lång, svart rock som gick till knäna.
-Okej, tack för hjälpen, sa jag och ställde mig i kö. I andra änden av kön var det ett bord. Vid bordet var det en liten tjock kvinna som satt på en stol med ett papper och skrev upp dom som skulle strida. Bredvid henne var det en stolpe och på den var det en trä bit där det stod ’’ 13 års gräns’’. Jag var bara 11 men lång för min ålder, så det går nog bra.

Nu var det min tur. Jag gick fran med draken bredvid mig. Nu sa den tjocka kvinnan:
-Och vad ska du göra om du blir en krigare.
-Jag vet inte, men jag har en drake, svarade jag.
-Okej vad kan din drake göra, sa hon kacksigt och tittade på mig som om jag var dum och att den drake inte kan göra något märkvärdigt.
-Okej, sa jag och hoppa upp på drakens rygg. Den lyfte och nu var jag högt ovanför dom. Jag drog händerna ifrån mig så att öronen vek framåt och den gjorde en loping. Jag drog öronen mot mig och den landade fint vid den tjocka tanten som nu gapa. Alla i kön applåderade och ropa ’‘Hon ska vi ha med’’.

Efter åskådarnas applåderande hade tagit slut var jag nog röd som en tomat. Den tjocka kvinnan fråga vad jag hette och jag svarade:
-Jag heter Elin Margareta Silverberg.
-Okej hur många år är du, sa den tjocka kvinnan.
-T-treton, ljög jag.
-Är du, du ser ut som en lång 11 åring, sa hon och sänkte ögonbrynen.
-J-ja jag ä-är 11, stammade jag.
-Okej men du har ju draken så, sa kvinnan och jag andades ut.
-Vad heter den förresten, la hon till.
-Den heter Nicolas, bara Nicolas, svarade jag henne.
-Okej då skriver jag Draken Nicolas, sa hon och började skriva.
-Okej och tack, sa jag
-Ni får skydda dom som är på marken och spruta eld på motståndarna.
-Okej, det var inte så svårt, eller hur Nicolas, sa jag och klia honom bakom örat. Han viftade på svansen som ett ’’Ja’’.
-Okej då säger vi så, sa den tjocka kvinnan.
-Okej, hej då, sa jag och hoppade upp på draken och flög hem.

Jag har redan hört den här, va? ^^
Men bra, iaf

Super bra!

Här kommer sista kapitlet! Om ni tyckte om kapitlerna så kan jag fortsetta skriva på den. Vad som händer efter och om hon är med i något till krig.

___________________________________________


Jag vaknade tidigt på onsdag morgonen. Det var dags för slaget mot..? Jag kom på att jag inte visste något om vart vi skulle vara och vilka vi ska kriga mot. Tankarna rusade omkring i mitt huvud. Nu slog det mig att det kan vara Åmänien som vi ska kriga mot. Det vill jag inte. Då blir det som om jag krigar mot mitt hemland. Det är fel. Det får bara inte hända.
Jag stötte bort den hemska tanken och gick upp ur sängen. Det vart kallt. Vi har inte eldat under natten och då blir det så kallt så man inte vill gå upp ur sängen. Där är det alltid varmt. Varmt och skönt. Jag drog på ett par jeans så jag inte skulle ”frysa ihjäl”. Jag hade redan en tunn töja på mig men den räckte inte så jag tog en ljusrosa kofta och gick ner till köket.

När jag kom in i köket satt mamma och pappa, och så klart Leo där. Mamma log när jag kom ner.
Vet du vad klockan är, sa hon och flinade.
Nej, sa jag som inte visste vad jag skulle svara.
Den är 10, mammas svar var kort och fick mig att hoppa till. Jag har aldrig sovit så länge.
Coolt, var mitt svar.
Kom och sätt dig nu, och bara så du vet har du fått post. Jag hoppade till igen. Jag får typ aldrig post av någon.
Okej, kan jag få läsa.
Ja det kan du, sa mamma och log.
Jag slet upp kuvertet och tog ut pappret. Det stod skrivet med grön bläck. Jag läste för mig själv:
Hej Elin!
Du ska vara med i slaget mot Åmänien.

Det gick en rysning igenom min kropp. Det jag inte ville skulle hända kommer nu att hända. Jag tog ett djupt andetag och läste vidare:

Du och din drake har uppgiften att skydda dom på marken. Ni kommer för det mesta hålla er i luften men vid speciella tillfällen kan du och din drake landa. Ni kan också spruta eld på motståndarna och attackera från luften. Det är bra att ha en ”vaktare” i luften och motståndarna från Åmänien kommer inte vara beredd på en attack från ’‘ovan’’. I vårt första möte vid anmälningsbordet visade du mig din fantastiska drake som vi gärna vill ha med. Den drake du har är ovanlig och är väldigt intelligent. Men nu när du ska vara med på slaget mot Åmänien kan det vara bra att veta vart vi ska vara och vilken tid vi möts:
kl. 12.00 möts vi utanför kungens slott inne i stan.
kl. 12.30 kommer vi bege oss till Djupa ravinen nära Onda Bergen.
Alla på vår sida kommer ha gröna och gula dräkter som vår flagga.
Och alla på Åmäniens kommer ha röda och vita som deras flagga.
Om vi vinner slaget syns vi på Älvornas Äng torsdag kl. 18.00

Det var det.
MVH Lisa

Okej... Men... Jag... Neej..! Jag vill inte..! Varför Åmänien..!
- Vad stod det, avbröt mamma.
Jag ska va med i slaget mot Å-Åmänien, sa jag och såg att mammas ögon blev stora som tennisbollar.
Å-Åmänien, stammade hon som jag också gjorde.
Ja-a, stammade jag av sorg och ’‘ovilja’’.
Men... fick mamma bara fram.
Jag vet, jag vill inte men måste.
Okeej, fick hon bara fram och det såg ut som m hon ville säga något mer men kunde inte.
Jag ska vara utanför kungens slott klockan 12, sa jag med en suck.
Okej, Oskar (som min pappa heter) kan du skjutsa Elin, sa mamma och tittade på pappa.
Ja det kan jag väl, sa pappa och tittade på mig som om han förstod att jag måste men inte vill.
Tack pappa, sa jag med en suck

Jag och pappa satt fram (i bilen). Jag brukar inte få sitta fram men idag när det bara var jag och pappa fick jag det. Vi hade ingen lyx bil direkt men det går att köra med den. Den var mörkblå och gammal. Det brummade till när pappa startade motorn. Vi körde iväg. Först i skog, sen in till stan.

Nu såg jag kungens slott. Det såg ut som ett sagoslott. Det var grått med stora, höga torn. Det var tre torn två var mindre och var på varsin sida om det högre. På det högre var det en flagga. På den var det Omalomps färger. Mitt ’‘hemmaland’’. Nedanför stod det hundratals människor med grön och gula klädnader. Mitt bland dom ser jag tjocka tanten som hade skrivit brevet till mig. Hon som tydligen heter Lisa. Nu hade Lisa fått syn på mig. Hon vinkande och log brett. Hon kommer småspringande mot mig med öppna armar som om hon ville krama mig. Som om hon hade saknat mig mycket. Nu var hon framme och hade mig i ett hårt grepp. Hon luktade nytvättat. Hon hade en blommig tröja och svarta byxor. Hennes grå hår var uppsatt i en tofs. Hennes vänliga ögon tittade på mig.
Hej, sa hon och hennes ögon tindrade till.
Hej, Lisa, tvekade jag.
Ja Lisa, så du fick brevet.
Ja, sa jag.
Vad bra, sa hon och log.
Ja, du pappa om du vill så kan du åka, jag klarar mig nu, sa jag och tittade på pappa.
Ja då gör jag väl det, sa han och öppnade armarna som om han ville ha en kram.
Jag kramade honom hårt och gav honom en puss på kinden. Hans ögon var blå, som mina. Han tittade djupt in i mina ögon och jag i hans. Dom var så himla vackra. Han släppte taget om mig och gick mot bilen. Innan han hoppade in tittade han på mig och gjorde en släng kyss. Jag ’‘fångade” den och höll i den. Nu försvann pappa in i bilen och körde iväg. Jag stod och vinkade tills jag inte såg bilen nå mer.
Kom nu och byt om till din Omalomp-dräkt, sa Lisa som jag först nu märkte stod där.
Ja ja, sa jag med en suck. Jag och Lisa gick mot dom andra grön och vit klädda människorna.

Nu stod vi mitt bland dom. Lisa stod och rotade i en stor kartong som stod på marken. Hon letade efter en dräkt som skulle passa mig. Alla var för stora. Nu höll Lisa upp en som såg ut att passa mig. Hon räckte fram den till mig och jag tog av mig koftan. Jag drog över den grön gula dräkten över tröjan som jag redan hade. Den passade perfekt. Jag snurrade ett varv så att Lisa såg hur bra det satt.
Fint, dom färgerna är snygga på dig, sa hon med ett leende.
Tack, sa jag och log fast jag inte var något bra jag skulle ha dräkten till.
Nu har alla kommit, o klockan är 12.29, sa hon samtidigt som hon tittade på sin arm där klockan satt.
Den var silverfärgad men jag tvivlar på om det är riktigt silver för rik ser hon inte ut att vara. Men hon kanske har en förmögenhet men döljer det. Det tror inte jag. Skulle jag vara rik så skulle jag visa det. Men jag är fattig och vill inte visa det. Jag vet inte. Hon kanske inte tänker som jag. På sätt och vis vill man inte vara rik. Då kanske dom fattiga tycker illa om en. Jag gillar inte att det är sån stor skillnad mellan rika och fattiga. Och på sätt och vis gillar jag inte dom rika för dom blir lätt så bortskämda. Som Frida. Och hennes familj. Dom är rika och bortskämda. Någon ropade och avbröt mig i mitt tänkande:
SÅ NU SKA VI GÅ.
Jag tittade dit och såg att den som ropade var Lisa. Hon stod där och vinkade till alla att vi skulle börja gå. Jag började gå mot henne. Hon stannade upp och tittade på mig.

Nu var jag framme. Hennes vackra ögon glimmade och hon sa:
Jag ska gå först och visa vägen, går du med mig eller går du själv.
Jag går med dig, om det är okej, mitt svar var kort och självklart.
Okej kom nu, dom andra har börjat gå.

FÖLJ MIG, Lisa ropade så att ingen skulle gå fel.
Vi var nu typ halvägs och var mitt i den Mörka-skogen. Vi hade nu kommit till en korsning och Lisa ropade igen så att ingen skulle gå vilse. Går man vilse här kan man bli nerfryst av Isråttorna eller nerdragna under marken av Jordbona. Det var hemska varelser som bosatt sig i den Mörka-skogen. Pappa hade förut en syster. Hon hette Anja. Hon blev nerdragen av en liten Jordbo förra sommaren. Pappa är fortfarande ledsen men gråter inte längre. Första veckan var det ända pappa gjorde var att sörja sin nu döda syster. Det var inte roligt för någon i familjen. Vi andra var inte lika ledsen som pappa men känslan att inte veta hur man ska göra det bättre för pappa eller att man inte kan få tillbaks henne till livet är hemsk. Den känslan är nu borta och vi kan inte göra något åt det. Men vi får göra vårt bästa och leva vidare.

Nu var vi nära. Det var kallt och snöade. Det är ett tecken på att vi är nära, för vid Djupa ravinen är det alltid kallt och snöar. Jag hade nu satt på mig min ljusrosa kofta men frös ändå. Nästan alla frös. Snoret frös i näsan och håret på armarna stod rakt upp. Att håret reste sig gjorde inte så stor skillnad. Kylan trängde fram. Det blev kallare och kallare kändes det som. Jag tittade på Lisa som var förberedd på det här. Hon hade en grön jacka. Den var fin. Ljusgrön och neutral. Jag tittade åt höger och såg en kille med röd brun jacka. Han hade blå ögon och ljust hår. Hans ögon såg snälla ut. Han såg ut att vara typ 16 eller 15 år. Jag vände mig framåt och såg nu Lisa. Nu upptäckte hon mig och börja rota i sin väska den hon hade hängandes på axeln. Nu tog hon fram en mörkblå jacka och höll fram den mot mig. Jag tog den och satte på mig den.
Fin, sa hon och log.
Tack, du gör så mycket för mig, var mitt svar och det var sant.
Det är kul, sa hon och vände sig fram. Efter det fortsatte tystnaden.

Nu var vi framme. Marken var täckt av snö. På min högra sida såg jag ravinen. Det sägs att den aldrig tar slut och det tror jag inte jätte mycket på , men... Man såg nästan inget. Det var snöstorm och det kändes som om allt var vitt. Snöflingor kom med full fart mot en och stod du i motvind gjorde det ont. Nu skymtade jag Åmäniens krigare. Dom kom närmare och närmare. Det såg ut som ett hav av rött och vitt. Det var dimmigt också och gjorde det svårt att se. Jag såg ett välbekant ansikte. Maja. Min bästis när jag bodde i Åmänien. NEEEEJ..!

Kriget startade nu. Jag är uppe i luften. Jag ser små siluetter nere på marken. Jag försöker att undvika att spruta på Maja. Men det är inte lätt. Nu ser jag att en Åmäsnk tjej försöker hugga Lisa. Jag dyker ner och Nicolas tar tag i Lisa med sina klor. Nog är han smart alltid. Jag hör Lisas röst nerifrån:
Bra, exakt så.
Jag fattar direkt vad hon menar. Mitt jobb var att skydda dom på marken och det var vad jag nyss gjorde. Jag flög typ 10 meter från folkmassan och lämnade Lisa. Jag såg hur en Åmänsk kille blev halshuggen. Blodet rann och jag tittade bort. Blää. Synen var hemsk. Hela grejen var egentligen hemsk. Men jag måste.

Jag såg hur Maja fick ett hack i benet. Jag dök ner och Nicolas fångade henne. Jag flög långt bort. Nicolas släppte henne försiktigt och jag hoppade av honom. Jag drog henne mot en sten och satte henne där så att hon halvlåg. Jag tog av min kofta och linda runt såret. Hon tittade på mig och sa:
Är det du Elin.
Ja det är jag.
AJ, ropa hon och tog sig på såret.
Du fick ett hack, svara jag och tog hennes hand.
Aj, Ska jag berätta en hemsk sak, sa hon och titta allvarligt på mig.
Ja, säg, var mitt svar.
Mamma och pappa är här.
Okej var, sa jag oroligt.
Där, sa hon och pekade på en hög där det låg döda människor.
Är dom döda, sa jag och tittade på högen. Blä.
Ja, sa hon och jag såg en tår rinna ner för hennes kind.
Jag torkade bort den med handen. Jag tyckte så synd om henne.
Men du, bo hos mig, sa jag och kom på att jag inte frågat mamma och pappa. Men dom skulle nog inte bli arga om en människa hade det så här dåligt.
Ja om jag får, var hennes svar och jag såg att ett hopp växte i hennes ögon.
Nu såg jag hur Åmäniens krigare hav hade blivit mindre. Vi höll på att vinna. Jag vände mig mot Maja ingen. Hennes ögon var fyllda av tårar men en liten gnutta hopp fanns i dom. Inte mycket men jag såg att hon hade lite lite glädje också. Hon var inte glad för tillfället men hon var glad att hon fick bo hos mig. Och min familj. Nu tittade jag bort mot dom krigande igen. Jag såg hur alla dom få Åmänien krigarna rände och gick tillbaks. Vi vann. Alla krigarna på vår eller kanske min sida jublade och stoja. Jag och Maja var dom ända som inte jublade (eller gav upp).

Nu var vi hemma och hade gått till Älvornas äng. Klockan var 10 på kvällen. Det gröna gräset var fyllt av fina blommor. Det stod människor överallt och alla var glada. Maja har gått till en doktor och fått sitt sår lindat. Jag kan inte tänka, det kan typ ingen, man står bara och ler. Nu står jag och Maja vid Nicolas med ett glas saft i handen. Alla som var med i slaget mot Åmänien har fått ett diplom och jag och Maja fick en medalj. Maja för hon var så modig och lämnade sitt land (när hennes föräldrar var döda) och kom till vår sida och jag för min stora insats. Dom var i riktigt guld. Nu kastades det konfetti och glädjeskrik hördes. Det bubblade i hela kroppen. Jag hade pratat med mamma och pappa (jag fick låna en telefon av en gubbe som Lisa kände) och Maja fick stanna. Glädjen inom mig var stor. Jag tittade på Maja och hon log med hela ansiktet. Hon hade fått tillbaks hoppet. Hon har fått ett hem. Hon är ledsen att hennes föräldrar dött men glad att hon fått ett hem hos mig. Och en ”låtsas mamma och pappa”. Vi kan konstatera att alla är glada och mår bra (tror jag). Mitt tänkande avbröts av att Lisa sa:
Vi vann, och man kan säga att det var tack vare dig.
Wow tack så mycket, var mitt svar. Jag visste typ inte vad jag skulle svara. Men vad skulle jag annars svarat.
Jag håller med, hörde jag nu Maja säga.
Tack tack tack, sa jag och jag tror jag rodnade.
Ja, sa Lisa.
Ja, instämde Maja.
Men nu måste jag gå och fylla på mer saft, sa Lisa och gick sin väg.
Okej ,hej då, sa jag och Maja med en mun.
Maja, ska vi flyga hem med Nicolas, sa jag.
Ja, jag har aldrig flugit en drake, och jag är lite trött.
Okej kom då, sa jag och hoppade upp på Nicolas.
Maja satte sig bakom mig och tog tag runt mig som en kram bakifrån för att inte trilla av. Hon och jag flög över hustaken och hem till mig.

Awesome ^.^

Jätte bra!
Jag vill hörá mera! Om vad som händer efter.
KÄNN DIG BEVAKAD!