Devils daughter! [SV]

Ja, den är så himla bra! Tänkte på att du fått den därifrån, nu har jag det bekräftat! >8D

Men jag har ju ändrat lite då..
~~~~~~~~~~
Kap.4
Alla trodde på den lilla pojken och vreden bubblade upp inom mig; det slutade med att jag hade hävt ur mig ord och skällsord jag inte ens visste att jag kunde. Pojkens mor tittade förskräckt på mig och jag anade att i morgon skulle hela byn veta om att "den där Aurora - du vet, Andriettas dotter - hon är en häxa".

De tog mig till rådhuset - trots att byn var liten, hade den ett rådhus - och höll mig inspärrad i källaren över natten, Det var inte direkt någon lyx; råttor, möss och massor av damm. Jag försökte sova på den lilla träbritsen som fanns men det var inte lätt - dels för att britsen var hård och för att mitt huvud snurrade av tankar. Vad skulle Mrs. Bell säga? Skulle hon försöka rädda mig? Och Jakob? Tårar rann nedför mina kinder bara jag tänkte på honom. Skulle jag aldrig mer få träffa honom? Med dessa tankar - virvlande som små fjärilar i huvudet - föll jag in i en lätt sömn.

"Aurora?" hördes en mjuk röst. Jag tittade yrvaket upp och såg till min förvåning Jakob se tillbaka på mig - ja, inte bredvid mig, men lite längre bort. Bakom de där hemska gallren. Hans blå ögon var fulla av sorg och förtvivlan, jag grät igen.

"Jakob", hulkade jag och hasade fram till gallret så att jag kunde få känna på hans ansikte; trösta honom, torka bort hans tårar. Han log matt och sträckte sin hand efter min. Hans hud var mjuk, men sträv efter arbetet i Handelsaffären.

"Jag älskar dig, Aurora. Det kommer jag alltid att göra, vad som än händer", bekände han och smekte min kind.

Jag nickade frenetiskt och bet mig själv i läppen - oförmögen att tala. Vi satt så en lång stund och bara kände av varandras närvaro.

"Jag älskar dig också, Jakob", sa jag till sist med hes röst.

"Och jag vill att du ska veta att jag inte är någon häxa. Vad än folk säger om mig, tänk på sanningen. Tänk på mig."

"Du behöver inte be mig tänka på dig", tillade han och log hjärtligt. "Det gör jag redan dygnet runt."

Vi fick ingen mer tid med varandra; en man från rätten kom och föste iväg honom. Jag kände igen honom som sekreteraren. Han skulle föra protokoll över hela rättegången, om det blev någon. Jag blängde på honom.

"Det är oartigt att stirra, häxa", tillade han syrligt och stegade sedan därifrån, men han ångrade sig vid trappen - den som ledde upp till verkligheten. "Vi har bestämt oss för att ta upp din anklagelse i domstolen. Det blir av den femtonde oktober."

När jag hörde datumet sägas av en så kall och oförstående person, bröt jag ihop. Den femtonde oktober. Det var datumet för min födelsedag; då skulle jag fylla sjutton år och även gifta mig. Jag skulle i alla fall ha gjort det, tänkte jag surt och tårar började åter försvinna nedför mina kinder.

Det här skulle bli den hemskaste månaden i mitt liv, Värre än de när jag bodde på gatan och tiggde på torget; då kunde jag i alla fall ge mig av, nu är jag inlåst. Bittert satte jag mig mot väggen och började nynna på en visa som min mor brukade sjunga för mig när jag var ledsen. Visan handlade om en vallpiga som fick konungen till make med hjälp av hennes vackra sångröst. Mor min älskade den visan; hon sjöng den oftast när jag var ledsen, men också när hon pysslade med annat.

"Inga Lill stod vid kvarnen och mol, hon sjöng mycket bättre, än galen han gol. Hur skall jag jag få sova hos flickan den väna. Och konungen sade till småsvennar två, vem är det som nu på min gulsharpa slår", sjöng jag tyst och blundade.

För min inre syn tyckte jag mig se min mor som sjöng denna visa för en liten flicka med eldfärgat hår, den flickan var jag. Hennes sångröst var så vacker och jag tänkte på henne hela dagen; någon hade kommit ner med lite mat - bröd och vatten - men jag var visst för upptagen för att märka det. Maten förblev orörd, då jag kände mig illamående och bara kände för att spy. Det var inte första gången det kändes såhär och det var förmodligen inte den sista - med tanke på det som var på gång.

Dagarna gick långsamt på det här stället, men jag fick dem att gå; ofta sjöng jag eller tänkte på forna tider. Jag kom på det efter två veckor i källaren; Jakob var på besök och vi satt med rygg mot rygg med gallren mellan oss.

"Jakob!" utbrast jag plötsligt. "Jag tror att jag är med barn!"
Till min förvåning vände han sig om, stirrande på mig - och skrattande. Jag föll in i skrattet och märkte hur tårar föll nedför hans kinder. Lyckotårar.

"Är det sant?" skrattade han mellan tårarna.

Jag nickade tveksamt medan jag skrattade och när sekreteraren kom ner stirrade han lustigt på oss. Han fnös och gick upp igen - med tron om att vi hade blivit galna förmodligen.

Wonderful

Aww... ♥

Jävla puckon till människor som inte fattar att hon inte är häxa. XP

Suveränt kapitel!

Ett lite kortare kapitel. Men ni förstår, jag började skolan idag så det var mycket att göra.. ^^
Tack som alltid, ni underbara!
~~~~~~
Kap.5
De ytterligare två veckorna gick fort och plötsligt var det dags för rättegången. Domaren - en gråhårig man med stränga rynkor runt ögonen och luden haka - var hänsynslös och orättvis. Precis som alla domare.

"Aurora Henriksdotter, du är anklagad för att vara häxa", han tittade på mig med ett roat leende och jag fick lust att slå till honom. "Vi har flera bevis."

Efter det kallade han upp flera barn - de hade historier om hur jag tog dem till Satan, osanna såklart, Fröken Johansdotter - som berättade om den dagen då jag gick till skogen istället för till kyrkan, och Mrs. Bell.

"Mrs. Bell", sa domaren tydligt och tittade förtjust på henne där hon satt i vittnesbåset. "Har du någonsin sett unga Aurora utföra trolldom?"

"Nej, det har jag inte", fräste hon och spände blicken i de små barnen. "Och hon är ingen häxa. Hon är en vanlig person som ni själv, herr Domare."

Det förvånade mig att Mrs. Bell stod på min sida; efter allt jag har utsatt henne för.

Sedan fick Jakob komma fram till båset. Han såg säker ut på sin sak och ställde sig istället rakt framför domaren.

"Aurora är ingen häxa", skrek han och spände armarna - en mycket skräckingjagande syn på honom, efter alla dagar i Handelsboden av bärande hit och dit. "Jag har umgåtts med henne hela sommaren och hon må vara speciell men hon är en vanlig människa", sedan vände han sig mot resten av folket i salen. "Jag önskar att någon i den här förbannade byn ville inse det!"

Två vakter släpade bort honom då han började svära mot domaren och - hans förbannade orakade haka; jag bävade för vad som skulle hända.

"Ja", sa domaren lätt irriterad. "Jag tror att vi efter den här händelsen kan fastslå att Aurora är en häxa, dömd till att brännas på bål - efter barnens sanna historier är hon värd detta."

Efter det slog han klubban i bordet - ett ljud, som ekade över de tomma vägarna - och tårar började rinna nedför mina kinder. Jag gråter ofta nu för tiden, men vem gör inte det.

De tog mig till min cell där de lät mig sitta dag ut och dag in - i en lång, lång tid. Vädret blev kallare och jag blev inte förvånad när den första snön kom.

Jakob hade inte kommit en enda gång och min mage hade växt sig ganska stor - men med den här dåliga maten som jag fick här, var det knappast troligt att jag skulle överleva födseln. Jag frös otroligt mycket på nätterna - trots filten Mrs. Bell hade kommit med. Hon kom ofta och hälsade på; hon pratade mycket om vad som hände i byn och Jakob, hon pratade om Jakob en del också. På så sätt fick jag reda på att han inte fick besöka mig mer - på grund av dåligt inflytande.

"Han bad mig dock att hälsa dig att han saknar dig väldigt, väldigt mycket och att han älskar dig", sa Mrs Bell ömt och smekte min lortiga kind genom gallret. "Han är orolig för barnet, Aurora. Men mest för dig."

Sen var hon tvungen att gå. "Mrs. Bell, snälla. Hälsa att jag älskar honom mer än allt", skrek jag medan hon gick uppför trappan.

Vintern övergick till vår, det var mars. En dag kom sekreteraren ner till mig och sa att jag skulle brännas på bål i slutet av mars. Han såg ömkligt på mig men vände sedan bort blicken - kunde jag ana en tår på hans kind?

Med det meddelandet kunde jag bara hoppas att barnet skulle komma snart. Det gjorde det.

Den tjugonde mars - samma dag som jag skulle brännas - föddes barnet. Jag skrek och svor från källaren tills det kom en barnmorska. Hon såg lite äcklat på mig men det här gällde ett barns liv så hon hjälpte mig genom födseln. Det tog starkt på mina krafter och inte blev det bättre - under dagen blev jag sämre och sämre, knappt kunde jag stå.

Gråtande satt jag i ett hörn med barnet vid mitt bröst. En flickunge var det, den vackraste flickan i världen med de vackraste blå ögonen - Jakobs ögon.

Åhh... Poor thing. ♥

Nej, stackars Aurora. Och Jacob. Och barnet.
Men som alltid ett fantastiskt bra kapitel

Är så trött. Skolan tar all min tid, men det är inte riktigt slut än, det kommer en epilog också. Hoppas det här kapitlet uppskattas Och föresten, tack för allt
~~
6. Jakob dök upp den kvällen - plötsligt stod han bara där utanför gallret och stirrade på mig.

"Jakob", utbrast jag och försökte le - misslyckat. Han såg på mig med en hopplös blick och jag sänkte mitt huvud. "Vad är det?"

Han skakade på huvudet och satte sig på knä vid gallret - tårar droppade ner på det kala golvet under honom och jag skymtade fler på hans kinder. Mycket sakta reste jag mig - med flickan i min famn - och stapplade fram till Jakob innan jag skönk ner på knä igen uner min egen och min dotters vikt.

"Aurora?" han såg på mig och log matt, stack in handen mellan gallrena och smekte min kind.

"Ja?"

"Du vet att jag älskar dig."

"Ja, jag älskar dig också, Jacob", sa jag hest och tog hans hand i min. Hela situationen var så sorglig att jag slog ner blicken och fick syn på en nyvaken liten flicka som fundersamt mötte min och Jakobs blick.

"Det är en sak jag måste be dig om, Jakob", fortsatte jag och log mot den lilla flickan. Han mumlade svagt. "Du måste ta hand om henne. Du måste ta hand om henne, Jakob. Hon är din..", min röst dog bort och jag började snyfta, tårar ramlade nedför mina kinder och föll på den lilla i min famn.

"Om jag kunde komma igenom det här gallret..", viskade han och höll pannan mot det kalla stålet. "Skulle jag ta med mig dig och vår dotter långt bort. Jag lovar och svär, att det aldrig kommer att hända något med henne, aldrig någonsin."

Vilken tomhet det var att inte bära den lilla flickan vid mitt bröst - men bäst var det att hon inte var med mig nu; jag hade blivit förd uppför trappan och ut i friska luften, de hade tagit mig till torget där en stor hög med träpålar var uppstaplade. I mitten sträckte det sig en rätt upp i himlen, det var där jag skulle blir fastsurrad och påtänd. Tanken fick mig att rysa och jag såg på människorna som hade kommit för att se mig dö. De flesta såg rätt så bittra ut och jag letade efter Jakob med blicken. Där. Han stod längst bak och såg sorgset på mig, i famnen hade han vår dotter. Hennes djupblå ögon lös och hon jollrade muntert, ovetande om vad som skulle hända.

Sen gick allt snabbt. Jag fördes upp bland träpåkarna och blev - utan våld - fastsurrad i stolpen. Sedan tände dem på ett ris, det tog sig snabbt.

Jag tänkte intensivt på alla människor som hade visat mig vänlighet och glädje. Mrs. Bell, Mr. Brown, Jakob, min kära dotter, mina döda föräldrar. Alla de människorna betydde så otroligt mycket för mig, mer än vad någon kan ana. Så kände jag hur det brände till i hela benet och jag skrek ut i ångest och panik. Våldsamt slängde jag mig i repet som satt fast runt min midja och fick då syn på tre människor som var påväg bort från mig; Jakob, flickan min och, Mrs. Bell. Då stannade Jakob och vände sig om, flickan i hans famn glittrade med ögonen och lekte med en knapp på sin fars skjorta.

Jakob såg på mig, mötte min blick och jag kände att all den kärlek som han utstrålade skulle rädda mig från vad som helst, nästan.

Då brände det till igen, men inte i benet, överallt. Huden frättes bort och jag skrek högt, jag svor långa ramsor till jag kände att smärtan inte kändes längre. Den hade domnat bort och lämnat mig kvar, jag kände hur mörkret närmade sig, kompakt och påträngande. Min sista tanke var tillägnad min dotter och med det försvann djävulens dotter från jorden.

*försöker komma på vad jag ska skriva* Jag finner inga ord, det var så otroligt bra men så grymt av befolkningen

Ehh... jag har alldeles för mycket medlidande med människor och för mycket fantasi. *gnugga armar och ben som pirrar och värker som smått*

Super! Stackars Aurora...