I kamp om livet (novell)

jessica Alltid kul att överraska lite
Kul med några nya läsare
***
Kapitel 4
När han var en liten bit ifrån mig slog han mot mig. Jag sprang in bakom ett stenblock och stenflisor flög när cyklopen slog med klubban mot stenen.
Jag väntade flämtande bakom stenblocket medan cyklopen fortsatte puckla på den. Jag förstod inte varför inte cyklopen bara gick runt och försökte fånga mig, men han bara fortsatte slå.
Jag väntade ett ögonblick, sen bestämde jag mig för att göra någon. Jag tog ett djupt andetag och sprang ut från mitt gömställe. Jag rusade runt och in bakom ett nytt stenblock. Jag tittade upp och såg att cyklopen bara fortsatte att slå på det första stenblocket.
Jag skakade på huvudet. Jag hade läst i sagor att cykloper skulle vara dumma, men inte så här dumma.
Jag rusade vidare mot ett nytt stenblock och så vidare till ett annat. Efter en stund slängde jag en blick över axel och såg att cyklopen just tittade förvånat in bakom stenblocket. När han upptäckte att jag inte längre befann mig där, gav han upp ett vrål av ilska och snurrade runt. Han fick syn på mig och började springa. Jag flämtade till och ökande faten. Jag rusade in bakom ett nytt stenblock och cyklopen började direkt banka på det, men den här gången vara det bara en lite stund innan han slutade. Han tittade in bakom stenen och på mig. Jag stod ett ögonblick helt orörlig sedan rusade jag vidare. Cyklopen hade upptäckt att det var mig och inte stenarna som den skulle åt, men jag förstod inte riktigt varför jag blev jagad.
Och när jag insett det så hördes en mörk mans röst.
”Cyklopen är jordens väktare. Det är han som har jordessensen”, berättade rösten. ”Du måste vinna över honom för att ta dig vidare.”
Men hur i hela världen skulle jag kunna vinna över en jätte cyklop? Och var kom rösten ifrån?
”Ett litet tips”, sa rösten roat. ”Cyklopens svaga punkt är dess öga.”
Jag sprang in bakom en stenbumling och flämtade efter luft. Vad skulle jag göra? Cyklopens öga?
Då kom han och började banka på stenen igen med ett vrål. Han var rejält uppretad och slog i blindo. Och det gjorde så att jag kunde tänka ett ögonblick. Öga? Men jag var tvungen att flytta mig, för cyklopen hade bankat färdigt på stenen.
Jag rusade in bakom ett nytt block och lutade mig trött mot dess skrovliga yta. Då rörde min hand vid en lös bit i stenen och ag tittade ner. Jag lirkade ut den ur det stora blocket och vägde den i min hand. Det kunde fungerar.
Jag vände runt och rusade iväg när cyklopen började banka efter mig igen, men den här gången gömde jag mig inte. Jag snurrade runt mot cyklopen och lyfte handen med stenen i. Och så slungade jag iväg den mot cyklopen. Den studsade mot hans panna och han gav till ett vrål. Jag hade missat!
***

Spännande till tusen Kul att du har lite oväntade saker med som cykloper och sånt

Herregud man vill juh bara läsa mer o mer

Haha, det här skulle kunna bli en bra tecknad film

Precis! Tecknad film var det ja!

Ska jag ta det som en komplimang??

Självklart

Tack
***
Kapitel 5
Jag stod ett ögonblick och bara tittade på cyklopen som på nytt var på vägen mot mig. Jag vaknade och sprang iväg mot en ny sten.
Då jag rusade förbi ett träd såg jag något på dess grenar. Jag saktade ner och tog med mig det in bakom stenen jag var på väg mot. Väl gömd bakom stenen tittade jag ner i min hand. Det var en bit tygstycke!
Jag fick då en idé, David och Goliat. Allt jag behövde var en liten sten, men det fick vänta till senare för nu behövde jag söka skydd bakom en annan sten. Och där hittade jag en sten som jag trodde skulle fungera. Jag la den i tyget och formade det till en slunga.
Jag rusade ut från mitt gömställe och vände mig för andra gången mot cyklopen. Jag svängde tyget med stenen i. När jag fått upp rätt fart och cyklopen hade kommit oroväckande nära släppte jag iväg stenen. Den flög genom luften och träffade rakt i cyklopens ända öga. Han skrek och föll ihop, men nästan innan han träffat marken hade han börjat upplösas i ett jordbrunt stoft. Och när stoftet förts iväg med vinden så fanns det enbart kvar en liten grönlysande boll. Jag gick försiktigt fram och tog upp den lilla bollen i min hand. Jag höll upp den framför mig och såg på det pulserande ljuset. Så började den sjunka in i min hand och jag såg ljuset lysa inifrån mig, innan den försvann djupare.
Jag stod chockad och tittade på min hand.
”Bra jobbat, människa”, den mörka rösten var tillbaka. ”Du han nu skaffat dig jordens essens och kan nu fortsätta till nästa element.”
Framför mig uppenbarade sig en dörr. Jag tvekade ett ögonblick innan jag öppnade dörren och gick in. Jag lämnade kvar slungan. Det skulle kanske komma någon efter mig som skulle behöva den.
Dörren stängdes bakom mig och försvann, precis som förra gånge. Det var mörkt omkring mig, men jag kunde se olika konturer. Jag tog några försiktiga steg framåt och föll.
***
Ni får gärna komma med lite konstruktiv kritik om det är något ni tycker är konstigt eller så

Jag har ingen kritik alls Du är väldigt duktig på att skriva och det är spännande, intressant och bra

BRA!!!!