Run Away [Novel]

SKITBRA! snäääälla, skriv meeer!

exactly!

Tack så mycket! skriver så snart som möjligt!

*ny läsare* antar jag...

Bra skrivet och jag älskar den!

taaack så mkt!

Ingen orsak, den är verkligen bra O_O
Skriv mer snart ♥

håller så meed! skriv meer snaart!

Detta kapitel är inte så hemskt bra och ganska råddigt, men jag hade inte hjärnan på rätt ställe, om man säger så

Kapitel 3
Not as I planned....

Cameron hade aldrig trott att asfalten skulle vara så hård, kanske det berodde på att han inte hade samma livslust längre. Han hade lyckats fly från barnhemmet, i hela fjorton timmar, sedan var han fast igen. Så patetiskt, det var säkert den största failen som någonsin hänt i USAs historia. Förmodligen skulle det visas på nyheterna under rubriken 'årets stora fiasko'.
”Upp med dig”, sade Jones och tog tag om Camerons axlar och drog upp honom på fötter. Genast försökte han ju fly igen, men Jones var inte den som lät någon fly – igen.
”Ge tillbaka mina pengar, pojk”, sade mannen med solglasögonen som fält honom. Mannen sträckte fram handen i en gest att han ville ha tillbaka sin plånbok, inte för att Cameron gjorde ett tecken på att han skulle ge tillbaka den.
”Vi har inte tid med det här, sir”, sade Jones allvarligt. ”Vi har fortfarande en tid att passa.”
”Jag vet”, muttrade mannen. Cameron studerade honom, han såg ut att inte vara någon som man skulle leka med eftersom hans ansiktsuttryck inte var speciellt trevligt.
”Vi kunde förstås ta med oss pojken till hotellet och kontakta hans föräldrar... eller polisen?”sade Jones och höjde ögonbrynen. Camerons ögon vidgades, föräldrarna hade han inget emot, eftersom han inte hade någon aning om vem de var. Polisen däremot, så var det helt något annat med.
Mannen drog på munnen, ryckte tillbaka sin plånbok ur händerna på Cameron och nickade sedan. Cameron försökte sitt bästa att streta emot då Jones knuffade in honom i en taxi.
”Ni kan inte göra så här!”utbrast han irriterat.
”Du kunde bara ha gett tillbaka min plånbok och bett om ursäkt”, sade mannen. ”Men det verkade inte riktigt gå.”
”Surgubbe...”muttrade Cameron och vände blicken mot fönstret. Vad bra allting hade blivit då.
”Ta med pojken till rummet, Jones, jag klarar mig”, sade mannen och gav sin livvakt en menande blick. ”Släpp honom inte ur sikte bara.”
Jones nickade långsamt, öppnade dörren och knuffade ut Cameron så att han nästan föll igen. Men klarade sig med nöd och näppe att hålla sig stående. Framför honom reste sig däremot ett väldigt högt hotell med stora glasfönster och säkert en mycket stor, dyr lobby.
”Wow”, utbrast Cameron innan han kunde hindra sig själv. ”Så gubben är verkligen rik!”
”In med dig”, suckade Jones och knuffade Cameron mot dörrarna. Han gick för en gångs skull frivilligt, det skulle säkert finnas massvis med gott på rummet...
”God morgon, Jones. Vem är detta?”frågade en man med kostym av dem genast som de kom in i den fina lobbyn. Cameron hade gissat rätt, den var smyckad i både rött och guld. Stor var den också med en minibar full med snacks och en väldigt het tjej bakom. Jones stoppade Cameron genom att lägga en hårdhänt hand på hans axel då han skulle gå mot baren.
”Jag är Jones klients brorson”, ljög Cameron med högtidilig röst och räckte fram handen. ”Cameron...”
”...Sutherland?”fyllde mannen i. Cameron nickade, förmodligen var mannen hotelldirektören. En medellång, mörkhyad man utan hår på huvudet, han var säkert ingen som man skulle reta upp. Eller kanske också, i så fall skulle han säkerligen bli mycket arg och göra något roligt.
”Just det, Cameron Sutherland”, sade Cameron och undvek Jones ilskna, menande blick. ”Men du kan kalla mig Cam.”
Hotelldirektören nickade långsamt och studerade Cameron, hans kläder var ju skitiga och slitna.
”Jag får ursäkta mitt utseende”, sade han artigt. ”Jag kommer precis från en fotbollsmatch.”
”Där ni spelade med jeans?”sade hotelldirektören en aning äcklat. Cameron tittade snabbt på Jones som himlade med ögonen, en petig typ den där direktören vid namn... Richard Martinson.
”Ja, vi spelade endast på skoj. Jones här...”Cameron lade sin hand på den maffige mannens axel, ”var vänlig och skjutsade mig då gub...min farbror inte kunde.”
”Ja, jag förstår”, sade mr Martinson och log sockersött. ”Då ska jag låta er gå upp och...göra vad ni ska göra.”
”Tack, sir”, sade Cameron och log innan han drog med sig Jones till hissen. Väl därinne så fick han sig en rejäl utskällning av Jones.
”Vad då?”försvarade sig Cam. ”Tänk ifall Martinson skulle få reda på att jag är en...pojkvaskel, så då skulle han ha slängt ut mig, dig och den där gubben.”
”Gubben, heter mr Sutherland”, sade Jones hårt.
”Whatever...”mumlade Cameron. ”Har han en svit?”
Jones svarade inte, förmodligen så hade han fått nog av Camerons sätt att uttala sig. Själv skulle han se till att få det bästa ut av hela hotellet, han var ju som sagt en rik mans brorson.

Awesome! o.o Det var ju helcoolt!

HAhah, så bäst! Sutherland... som i Kiefer Sutherland? *misstänksam*