Berättelse 1150-tal (PG-13)

Mer snart?^^

Här kommer näst sista delen, för spänningens skull. XD


Fader Gerardus drog munkkåpan över huvudet till skydd mot ovädret och steg ut genom porten. Synen han möttes av var fasansfull, där stod en kvinna men trassligt hår, bara fötter och en uppspärrad blick. I hennes famn låg ett foster, ett vanskapt, orörligt, blodtäckt barn. Kvinnan såg hoppfult på honom och sträckte ut varelsen på raka armar. Gerardus ryggade tillbaka av ren instinkt. Kvinnan såg chockad och ängslig ut så Gerardus tvingade blicken ifrån byltet och presenterade sig själv. Kvinnan teg men tittade vädjande på honom. Gerardus slöt ögonen och nickade bejakande. Novisen hade hittills tagit stöd emot stenmuren, nu stod han emot den som petrifierad. Gerardus fick hjälpa kvinnan att gå ordentligt in igenom porten, han ledde henne till gästhuset och beordrade sedan att sända efter sjukbrodern.

Fostret var, som Gerardus redan mycket väl visste, livlöst. Det hade sannolikt aldrig levt heller. Men att få kvinnan att förstå detta skulle bli ett större problem, hon vägrade att släppa taget om det.
Regnet hade avtagit så Gerardus traskade ut i trädgården men en hink att förvara vatten i. Han gick igenom växtligheten fram till brunnen, sänkte ned spannen och lät den fyllas till bredden.
Gerardus fyllde på dricksvattnet och gav dryckeskärlet till kvinnan sedan satte sig mitt emot henne.
”Nå, jag förstår att ni inte vill släppa ert barn även om detta är så grovt missbildat att det aldrig sett dagens ljus men om klostret ska kunna hjälpa er måste du berätta allt. Ifrån början”
Detta verkade utlösa något i hennes minne.
”Missbildat? Inte alls, titta bara på henne” Kvinnan log befängt och tillade sedan ”Men jag ska berätta allt, Fader. Det ska jag, om du lovar att inte avbryta mig”
Kvinnan tog en djup klunk av vattnet och slöt ögonen. Gerardus passade på att luta sig framåt och rätta till klädnaden, han var noga med att inte ge ifrån sig något ljud.
”Jag blev förälskad i en av trälarna på gården när jag bor” Sade hon men lade kvickt till ”Bodde. Det känns som år, dock vet jag att det inte var länge sedan alls”. Hon drog efter andan. ”Just den här trälen var speciell, han var inte lika hukande och räddhågsen som de andra”.
Fader Gerardus kunde se vart berättelsen skulle ta dem men han höll sitt ord.
”Min far höll mig långt borta från män av min egen börd och detta gjorde mig lätt att hänföra, även de enklaste knep fick mig på fall” Hon såg sorgsen ut och hennes blick gled emot dörren. Gerardus nickade fängslat och inväntade fortsättningen.
”Det visade sig att min far, som aldrig varit särdeles uppriktig, hade spenderat många nätter i sänghalmen hos trällinorna på gården. En av dessa var Kols mor”
Gerardus var nära att öppna munnen men kvinnan hyschade honom.
”När vi fick reda på att vår kärleksförbindelse inte bara var förbjudet i den världsliga världen utan också synd i kyrkans ögon var det för sent. Livet växte redan inom mig.”
Gerardus kunde nu inte hålla sig längre ”Mitt barn, du har syndat med er egen bror. Resultatet har du i famnen. Men jag kan likväl inte straffa dig då du gjorde det oviss om ert blodsband”

Kvinnan såg förnärmad ut och utbrast ”Jag kom inte till klostret för att ta emot mitt straff för en omedveten synd. Jag kom för att få er hjälp”. Hon hostade.
”Fader, de förde bort barnets far och fördrev mig från gården. De kallade henne djävulens avkomma, min lilla vackra flicka”
Gerardus visste inte vad han skulle säga och reste sig istället upp.
”Dina synder är förlåtna” Han tog hennes hand ”Jag ska se vad vi kan göra”.
När han lämnade rummet tog kvinnan ytterligare ett par djupa klungar av vattnet och virade sedan in sig i sina filtar.

Wow..... O.o
Herregud! O.O
SHIT SÅ BRAAA!!!