Mixed (novellstycken)

Du skriver underbart

Braigt värre ^^

Tack så mycket! Det är riktigt kul att få läsa era kommentarer! :3
Om ni gillar sättet jag skriver på så tycker jag att ni ska kika in här: I ett sista andetag
Det är en novell jag precis har börjat på och jag hoppas att få lite läsare till den. :p
Klicka på länken för mer information ^^

*bevakar direkt*^^

AWSOME!!!!

Ni får ursäkta mig, jag hade helt glömt bort den här tråden för ett tag.. xD Men nu ska jag äntligen lägga upp ett annat inlägg. Vet inte riktigt vad jag tycker om den, eftersom allt var helt spontant skrivet. Allt hänger liksom inte ihop.. men jag hoppas i alla fall att det väcker några känslor hos er. ^^
--------------------

Det finns sådana människor som har det värsta livet man någonsin kan tänka sig. Man bor i ett litet ruckel till hus där fönstren är söndriga, tapeterna flagnade och möblerna trasiga och gamla. Man har ingen värme och inga pengar. Man får nöja sig med en liten torkad brödskiva och smutsigt vatten till mat och dricka. Man vaknar varje dag, lättad att man överlevde natten, men rädd att inte överleva dagen. Rädd att förlora sin familj eller sina vänner. Man vaknar varje dag, med vetskapen om att när som helst kan marken yra upp under ens fötter, att luften när som helst kan fyllas av oljud och skott, att området man så håller kärt när som helst kan förstöras av bomber...
Jag satt på en hög kulle, eller ett litet berg, som var helt täckt med mjukt, doftande gräs. Solnedgången dansade efter skymningens melodi framför mig. Färgerna spelade på himlen i så många olika färger. Solens sista strålar var så skarpa, så vackra. Nedanför kullen fanns staden jag bodde i. Den verkade så liten i jämförelse med det glödande eldklotet vid horisonten. Där nere lyste ljuset från gatlyktor likt små prickar i det kommande mörkret och bilarnas färd på vägarna ekade upp till där jag satt. Husen hade en mörk nyans i skymningen, men lystes upp i svagt orange när billyktor sköt sina strålar mot väggarna. Det var nog det vackraste jag någonsin sett. Ännu vackrare tror jag att det skulle vara om man såg det hela bakifrån - så att jag själv, och personen som satt jämte mig också kom in i bilden. Jag lutade huvudet mot hans axel. Han; min underbara pojkvän som jag fått turen att lära känna. Han luktade gott, en doft jag inte kan beskriva. Han lekte med fingrarna i mitt långa, ljusbruna hår och jag rös av välbehag. Jag kunde inte låta bli att le. Hans kropp så nära min, hans andetag vid min sida... Det kändes så overkligt - så magiskt. Ändå fanns han där, och han gillade just mig. Ingen annan.
Jag såg upp mot honom och de klara, kristallblåa ögonen som var fästa vid horisonten var det första jag lade märke till. Hans ögon spelade sin magiska melodi. Det fanns något övernaturligt i dem, något som fick mig på fall direkt. De var så overkliga - så vackra. Hans svarta lugg låg rufsigt över hans panna och resten av hans svagt blänkande hår lade sig i blandade korsningar längs hans nacke. Hårets sidor ramade in hans nästintill mangaliknande ansiktsform. Han hade aningen spetsig haka, ett runt huvud och tydliga käkben. Han såg så ung ut, men i hans vackra ögon lyste mognaden. Det var svårt att tro att någon som jag skulle bli tillsammans med någon som han. Jag; en blyg tjej som hellre håller mig till studierna än att vara med en massa andra människor, och han; killen som har en massa vänner och hänger med dem jämt och ständigt. Förutom nu. Nu satt han där bredvid mig, och jag trodde att det var en dröm. Men det var ingen dröm. Det var verklighet, och nu i efterhand önskar jag att det hade varit en dröm. Jag önskar att det bara hade varit mina fantasier som lekte med mig. Men så var det inte.

Himlen täcktes av små, mörka prickar. Man kunde inte se det ordentligt. Solens skarpa färger sänkte föremålen i djupa skuggor. Jag förstod direkt att det måste ha varit flygplan. Jag kunde inte avgöra antalet, men de var många. När man kunde se vingarna breda ut sig i vågräta linjer delade dem sig till två grupper. De flög längs med stadens sidor, över höghusen och förbi alla vägar. Ett bullrande ljud steg mot mig. Ljudet från motorer, kraftiga och öronbedövande. Jag kände hur det knep tag i bröstkorgen. Jag gillade inte det här. Flygplanen var små och lätta, men rörde sig väldigt snabbt och verkade inte så trevliga i mina ögon eller öron. Krigsflygplan. Han - min pojkvän - hade flyttat handen till sidan av min axel och tryckte mig hårt mot honom. Jag kunde känna hans hjärtslag bulta intill mig och jag kunde inte göra något åt rädslan som verkade ta över min kropp. Jag höll andan. Flygplanen verkade ha förflyttat bort från staden, men det betydde att de bara kom närmre och närmre där vi satt.
"Du måste gå", sa han plötsligt.
Jag skakade häftigt på huvudet. Trots det att mitt hjärta skrek av rädsla, trots det att ögonen tårades av den nyfunna kunskapen om vad som kunde hända, så ville jag inte lämna hans sida. Jag ville inte ge mig av.
"Jag stannar med dig." Mina ord viskades ur mina läppar. De höll sig knappt. Jag kunde höra rädslan i min egen röst.
Han mötte min blick, de vackra, men oroliga ögonen som verkade stanna upp tiden för ögonblicket. Han kramade om mig hårt och jag besvarade hans omfamning direkt med ett snyftande.
"Du kan inte stanna", viskade han med ansiktet precis över mig, så nära att jag nästan kunde träffas av hans andedräkt. Jag kände hans mjuka, varma läppar pressas mot min svala panna och hjärtat slog snabbare. Det var en underbar känsla mitt bland allt kaos.
Jag visste inte vad som höll på att hända. Han visste; det gjorde inte jag - och jag skulle aldrig få veta. Jag ville stanna, men hörde hur han inte skulle låta mig få det. Jag hörde hur flygplanen var så nära att bullrandet dånade i mina öron. Tårar rullade likt pärlor ner för mina kinder, trillade ner från hakan och slog i gräset. Armarna som höll om mig släppte och jag kände hur han började röra sig bort från mig, med korta, diskreta steg. Det tog en stund innan jag motvilligt släppte taget. Jag grät under tystnad och såg upp mot honom igen. Hans kristallblåa, magiska ögon var täckta av ett svagt lager utav tårar. Det smärtade inom mig att se honom sådär - på ett sätt jag aldrig trodde skulle bli nödvändigt.
"Spring!" sa han skarpt; bestämt, men nästan desperat.
Jag lydde. Jag sprang. Vinden fläktade vildsint i mitt ansikte, håret piskade mig i ögonen och på ryggen och tårarna slängdes bakåt i farten. Jag hatade mig själv över vad jag gjorde - lämnade den enda jag någonsin älskat kvar bland fientliga flygplan. Flygplanen hade landat och det sista jag sett innan jag gav mig av var hur de mystiska figurerna i långa, svarta kappor steg ut från dem och närmade sig hotfullt. Det var något som blänkte till i solens skarpa ljus också. Något i metall. Antagligen en kniv.
Mina steg förde mig bort från kullen, i riktning mot skogen där jag sedan skulle svänga av mot staden. Jag hatade mig själv över vad jag hade gjort - låtit rädslan ta över och fick mig att fly. Hans ansikte dök hela tiden upp framför mina ögon. Det varma leendet som lekte på hans läppar, de tindrande ögonen som var så sagolika... Mina öron möttes av ett ovälkommet skrik. Ett skrik av smärta. Rösten var stark och klar, obehagligt välbekant. Ett skrik som skulle hemsöka mig i resten av mitt liv. Han; min underbara pojkvän, som jag fått turen att lära känna, men oturen att förlora.

J*vligt bra!

Åh, faan vad jag älskar det här ♥

Hehe, tack, tack :3 Ni är så snälla!
Det är rätt konstigt att alla inlägg jag skriver har ett sorgligt slut på ett eller annat sätt.. Får skriva något lite mer positivt någon gång. xD
Nästa inlägg är från en sida som heter stallet.se, där jag rollar väldigt mycket. Ni kommer nu att få läsa ett rollspelsinlägg på över 5000 tecken (inklusive mellanslag, enter osv). Än en gång dyker tvillingarna Chris och Zach upp, men lite annorlunda för att passa in i rollet.
(Ointressant fakta; mitt längsta rollspelsinlägg är på nästan 9000 tecken)
-------------------

Chris försökte se oberörd ut, men visste inte om han lyckades. Stegen från de två männen vid sidan om honom och från den bakom ekade mellan stenväggarna. Hans egna hördes knappt. Han gick tyst och smidigt, som vanligt. Han hade tränat upp sig på det när han var yngre. Han ville kunna smyga utan att bli upptäckt, han ville kunna smita ut på natten utan att någon misstänkte något. Han lyckades. Nästan varje gång.
Den trånga, underjordiska gången var svagt upplyst av facklor. Eldens sken dansade på väggarna, men kastade sig inte så långt ut på vägen. Det var mörkt och fuktigt, påminde om grottan i skogen, men här var det värmare och mycket hemtrevligare. Chris trivdes, han var tvungen att erkänna det för sig själv, men han mådde illa vid tanken på vad detta mörker egentligen var till för. De befann sig på väg till fängelsehålorna som så länge varit stängda och oanvända. När Chris var liten sprang han och Zach omkring där, jagade varandra och lekte alla möjliga sorters lekar. Nu hade tvillingarna sedan länge vuxit ifrån det - uppfostrats till krigare. Zach hade inte klarat av att vara där länge. Han hade sagt att han fick ont i huvudet, eller blev trött. Chris mindes hur han sett sin bror vackla till när de stannat lite för länge, eller hur ögonen tappat sin glans. Nu var där mörkare och hotfullare än någonsin och det kändes som om den långa gången var flera mil. Chris höll varken koll på tiden eller hur långt han gått. Han hade bara haft en sak i tankarna; vad han skulle få se. Han visste att Heitoz var rent utav ondskefull. Han tvekade inte med att tortera och skada andra människor. Chris fick helt enkelt stålsätta sig inför synen.

En smal stentrappa ledde ner mot fängelsehålorna. En av männen gick först, sen fick Chris gå ner med de andra bakom sig. De hade hållit honom under ständig uppsyn på vägen, inte släppt blicken från honom en sekund. Chris hade inte tittat tillbaka. Han hade inte sett dem i ögonen en gång. Han försökte visa sig lydig, vinna lite förtroende. Han skulle behöva det. Männen var både större och starkare än honom. Han skulle omöjligt kunna få ner dem på marken. Det skulle behövas ett mirakel...
Inte tänka så, påminde Chris sig själv. Håll tankarna rena. Du vill inte skada, du vill inte mörda.
Trots de varnande orden han gav sig själv så hade han en ständig lust att bara bryta sig loss ur formationen, fly bort för att skapa förstärkning och sedan slå tillbaka. Slå tillbaka innan allt var för sent. Men han skulle inte kunna samla ihop en armé som tyckte som han. Han ville inte få ljuset att segra. Han ville inte att ljuset skulle få dominera igen. Han var trött på det, såsom sin farbror. Han kanske tyckte likadant, men han ville inte göra samma saker. Sedan kunde han inte heller ansluta sig till sin far. Alla i armén skulle hata honom, förtrycka honom. Även ifall hans far förbjöd det så skulle de ändå tycka så. De skulle försöka bli av med honom. En flyktande sekund funderade Chris på om hans far också skulle hata honom. Om denne skulle låta fånga in honom; hålla honom undangömd - försvagad... Det var inte omöjligt. Chris visste vad som kunde hända med personer och människor i krig. De skulle kunna glömma bort allt som är viktigt för dem. Skulle Chris också det? Han var en del av kriget nu. Skulle han också glömma bort vad som var viktigt för honom? Han visste inte vad som var viktigt för honom längre. Inget mer än hans tvilling.

De hade kommit fram till fängelsehålorna. De celler som löpte längs med sidorna var tomma. Chris fick en slags obehagligt pirrande känsla när han gick där. Något som var så negativt, men ändå så välkomnande för honom. Han kunde inte avgöra vad han tyckte om stället. Kanske var det hemskt - kanske var det helt underbart.
Han förundrades över hur många celler det fanns. Han mindes inte att det hade varit så många då han som liten sprang runt där. Hade Heitoz byggt ut det? Det lät inte så möjligt, eftersom det var under jord. Men han hade ingen aning om sin farbrors förmåner och möjligheter.
De behövde inte gå ända fram till cellen längst bort för att Chris tydligt skulle se vem som var där. Cellen var riktad mot gången och på väggen på andra sidan satt ett par ordentliga järnkedjor fast. Kedjorna ledde till ett par tjocka, ogenomträngliga järnringar. Med dessa ringar runt handlederna satt Zach halvt på knä, halvt stående på den kalla, fuktiga marken. Kedjorna han satt fast i var korta och höll honom uppe, men med den brist på energi han hade så kunde han inte stå. Hela kroppen var slapp. Huvudet hängde och hakan slog i bröstkorgen. Chris kunde inte se sin tvillingbrors ögon. Den ljusa luggen täckte för dem. Det gjorde pojken osäker. Han ville veta om Zach var vaken, eller om han var medvetslös.
Han blev stående, vågade knappt flytta sig närmre. Med ett uttryckslöst ansiktsuttryck, som egentligen inte alls stämde överrens med hans hjärtas hårda slag, granskade han sin bror. Männen i sin tur granskade honom. Hade de förväntat sig något mer? Hade de förväntat sig att han skulle slänga sig ner på marken och gråta som ett barn? Han kunde inte säga att han hade lust till det, men kände att han hade just den känslan inom sig då. Det var tyst. Zach rörde sig inte, och det gjorde inte Chris heller. Männen började bli otåliga. Pojken kände det på sig.
"Nu har du sett honom", sa den ena med en grov stämma. "Nu får du gå upp igen."
Och Chris följde med upp utan motstånd, utan förrädiska tankar, utan något hopp kvar om en framtid att se fram emot.

Åh, jävlar vad många tecken du kan skriva på ett enda inl
Gg, iaf för att vara i ett rollspel o.o
GAAAH!!! DU SKRIVER JU BÄTTRE ÄN EN ÄNGEL!!!!!