The Rage Of War. [SV]

Nej det är en berättelse jag bara kommit på!

Okej ;I

Kapitel 3.
Georgina rusade fram till en av soldaterna och frågade genast ”Var är far?” och Elanie förtydligade genast hennes fråga ”Vart är Arvid Hayle?”
Soldaten såg beklagande ut när han svarade ”Han kom aldrig tillbaka. Vi hittade varken hans sköld eller svärd. Jag är så ledsen miss.”
Elanie brast ut i gråt och slog händerna för ansikte när hon rusade tillbaka till huset. Georgina hade en klump i magen och hon kände tårarna stiga i ögonen.
”Jag är så ledsen miss.” sa soldaten beklagande för andra gången. Georgina nickade bara och rusade sedan efter sin mor.

Huset var tyst, förutom några enstaka snyftningar som kom från hennes mor. Georgina knackade försiktigt på dörren och snyftningarna upphörde.
”Mor?” viskade Georgina genom trädörren.
”G-Gå.”
Georgina tog inte illa upp, hennes mor verkade verkligen behöva en stund för sig själv. Istället så vände hon ut igen och styrde planlöst mot sin kära skog igen. När hon satt sig ned på sin sten igen kom tårarna.
Hon kunde inte hindra dem och försökte inte ens. Hon lät dem bara rinna.
Åter igen visste hon inte hur länge hon suttit där, men hon brydde sig inte. Trots att hon frös så ville hon sitta där hela natten.
Hon lutade sig tillbaka mot trädstammen bakom henne och slöt ögonen. Hon var så trött. Bara vila. En liten stund.

Hon slog häftigt upp ögonen.
En ensam tår trillade ner för hennes kind när hon mindes soldatens ord. De ekade i hennes värkande huvud som obekvämt vilade mot den skrovliga trädstammen. Nu hade hon bara sig själv och sin mor. Allt var förstört. Inget skulle någonsin bli som förut.


Okej, det här vart ett tråkigt och kort kapitel, men i nästa kapitel kommer det att bli mer spännande! Det lovar jag!

Åsum!

Tack så mycket!
Jag ska bara skriva klart kapitlet till min ff, sen ska jag fortsätta på denna

*väntar förväntansfullt* o.o

Here we go!


Kapitel 4.
När Georgina återvände till huset var det mörkt ute. Bara fullmånen lyste klart, helt ensam. Inga stjärnor fanns synliga på himlen. Hennes tårar hade för länge sedan slutat att rinna och hon kände sig tom, som om någon hade gröpt ur henne inifrån. Huset var tyst, ett tecken på att Elanie sov. Georgina smög uppför trappan som knarrade på vissa trappsteg, hon visste vilka av dem som lät, men hennes hjärna var bara inställt på att ta sig fram till sängen.
Hon sjönk ner på de mjuka lakanen och såg upp i taket. Månljuset lyste in genom fönstret bredvid sängen och gjorde halva hennes rum upplyst medan den andra delen var helt kolsvart.
Hon somnade tillslut, trots tomheten inom henne.

Nästa morgon vaknade hon innan solen stigit upp. Hon hade drömt en mycket konstig dröm. Drömmen hade handlat om henne själv, fast som man och krigare. Hon hade hämnat sin fars död och befriat landet från tyranniet och välkomnats tillbaka till sin by som en hjälte och förebild. Det hade varit en bra dröm.
Hon reste sig sakta upp, fortfarande med drömmen i tankarna. Hennes hjärta bultade som aldrig förr och hon svettades.
Eftersom hon aldrig klätt av sig kvällen före tassade hon bara ner till köket, noga med att inte väcka sin mor. Hon lade sin näsduk på bordet som tecken på att hon hade gått ut, om hennes mor skulle vakna innan hon han tillbaka.
Morgonen var kylig, men den svala luften var behaglig. Georgina gick tillbaka till sin lilla glänta i skogen. Hennes tankar hängde sig fortfarande kvar vid drömmen. Hon slog sig ned på stenen och lutade sig mot trädstammen igen. Vad skulle hon göra med sitt liv, egentligen? Det hade aldrig varit klart för henne, h0on visste bara att hon inte ville gifta sig. Särskilt inte med någon i byn, men nu när hennes mor hade blivit en änka kanske hon inte hade något val. På ett eller annat sett måste hon försörja henne. Även om det innebar att gifta sig.
Hon tittade upp mot månen när en tanke som vilat i hennes bakhuvud plötsligt slog henne. Hennes dröm. Hon kanske inte kunde vara en man, men hon kunde faktiskt låtsas vara det. Hon rynkade på näsan. Hon kunde skära av sitt hår, stjäla någon av soldaternas svärd och ansöka till armen. Och hämnas sin far.
Hon sjönk ihop lite grann. Tänk om hon faktiskt skulle göra det?
Plötsligt reste hon sig upp. Hon skulle göra det.

Utan att tänka hade hon rest sig upp och sprungit ut ur skogen och fram till andra sidan vägen. Fortfarande utan att tänka smög hon sig in i ett hus där hon visste att en av soldaterna bodde. Att hitta ett svärd var ingen svår uppgift, eftersom det stod just innanför dörren. Hon tog tag i det och vägde det i handen. Det var tungt, men tillräckligt lätt för att hon skulle kunna bära det. Tyst och försiktigt så att inget ljud skulle väcka husets innevånare stängde hon dörren. Hennes hjärta bultade hårt. Hon smög sig in i sitt eget hus igen och upp till sitt rum, fortfarande med svärdet i handen. Troligtvis skulle byn börja vakna om en timme eller så. Skulle hon göra det så skulle hon göra det nu. Hon blundade hårt och lyfte svärdet i axelhöjd. Sen skar hon av sitt hår så att det endast räckte ner till hakan. Sedan till öronen. Hon öppnade ögonen. Sedan lyfte hon svärdet igen och skar ojämnt av en handfull hårstrån som gjorde att hennes frisyr blev taggig bak i nacken.
När hon var klar hade hon en taggig och ojämn frisyr, så pass kort att det verkligen såg ut som en pojkfrisyr, Till hennes tacksamhet hade hon några lite manligare drag i ansiktet som förstärkte insikten att hon kunde vara en pojke, just påväg att övergå till man.
Hon betraktade sin spegelbild i fönstret, nöjd med vad hon åstadkommit. Nu återstod endast att packa en matsäck och vatten. Sedan skulle hon lämna byn för att kanske aldrig återvända.

ÅH!!! MEER!!!

Du är typ såååå himla duktig på att skriva! Jag skriver inget bra, du måste lära mig!