Where fate leads us [novell]

Jättebra!

superbra! du skriver så levande, man tror nästan att man är där och upplever allt som händer

Tack, tack! :3 Trodde att jag skulle kunna skriva mycket under lovet, men det verkar inte som det. xD Här kommer i alla fall nästa del. Hoppas ni gillar det!
-------------------------

Jessica

Doften av frisk luft fyllde mina lungor. Jag kunde inte låta bli att njuta av när vinden tog tag i mitt ljusbruna hår och smekte mina hettade kinder. Jag gillade sport, och fotboll var en av favoriterna, så jag tyckte verkligen om att befinna mig på den stora, gräsbeklädda fotbollsplanen. Min blick löpte längs med området. Det var en handfull människor där. De flesta hade jag bara sett en skymt av i skolan medan vissa var rena främlingar. Jag brydde mig inte om det. Huvudsaken var att jag fick spela.
Med lätta steg rörde jag mig i sidled för att komma upp jämsides med killen i motståndarlaget som hade bollen. Han hade snaggat, brunt hår och en koncentrerad min som prydde det spetsiga ansiktet. När jag närmade mig den långa kroppen såg han upp och visade ett par mörka, viljestarka ögon. Han verkade förstå att han inte längre kunde diva med bollen, eftersom ett motstånd hade skapats så fort jag fått syn på honom, så han passade den vidare. Jag stannade inte upp utan fortsatte in mot målet var menat att jag skulle skydda. Bollen hade nu kommit till en slank tjej med bra kontroll över fötterna. Hennes blonda hår svängde i takt med hennes välutövade steg och hon lyckades ta sig förbi min medspelare till back. Innan jag visste ordet av hade bollen susat förbi en bit ifrån mig och störtat in i nätet som täckte målet. Jag log lite åt den reaktion motståndarlaget fick då de förstått att de gjort mål. Lite jubel och en high five med flickan som hade skjutit skottet.
Jag kände mig rätt slutkörd. Jag hade dragit på med mitt bästa i nästan en timme och jag kände hur min andning började bli lite väl hektisk. Med denna vetskap i bakhuvudet bestämde jag mig för att ta en paus. Jag kanske inte skulle stanna så länge heller. Det var lika bra att börja gå hemåt. Jag svängde av från planen och slog mig ner på en bänk som fanns vid sidan om. Solen sken mig rakt i ansiktet över topparna på några träd på andra sidan gräsplätten till fotbollsplan. Mina öron fångade upp ljudet av fågelsång och hela mitt hjärta fladdrade till för en sekund. Sommaren var verkligen här nu och det var bara någon vecka kvar innan sommarlovet. Perfekt. Snart var det ledighet som gällde och det såg jag verkligen fram emot.
De andra verkade ha märkt att jag skulle iväg, så de började ställa om sig för att kunna fortsätta utan mig. Samtidigt som de gjorde avspark så böjde jag mig ner för att ta av mig skorna. Jag knöt smidigt upp skosnörena och packade ner skorna i en kasse. Det var tur att vi hade haft idrott samma dag. Att spela fotboll i ett par röda Converse skulle inte vara det smartaste. Jag tryckte ner kassen i väskan och fiskade upp min mobil - en gammal vana jag hade - för att kolla hur mycket klockan var eller se om jag hade fått något sms.
Något sms hade jag inte fått, men den röda symbolen för ett missat samtal blinkade i ett hörn. Jag låste upp mobilen och läste av numret från displayen. Jag kände igen det, men jag kunde inte säga varför. Det var ett mobilnummer i alla fall, men inget sparat. Min första tanke var att någon kanske hade ringt fel, men jag bestämde mig ändå för att kolla upp vems nummer det var. Jag klickade upp Internet på mobilen och skrev in numret i en sökruta på Eniro. Patrick Dinnon, Jakes pappa. Varför hade han ringt mig? När jag backade tillbaka så att jag återigen såg numret på skärmen såg jag att han hade ringt för runt tio minuter sedan.
Jakes pappa för mig var som en äldre kompis. Han var vänlig och skämtsam, lätt att prata med som en riktig vän - precis som Jake själv. Det var det som fick mig att ringa upp honom.
"Hej, det är Jessica", sa jag när Patrick svarade. "Hade du ringt mig?"
Det var tyst en stund. Mannen på andra sidan luren verkade tveka.
"Ja, det har jag", sa han sedan. Rösten lät rätt tunn. "Jag undrade bara om Jake var med dig. Han lovade att han skulle vara hemma och hjälpa till med en sak, men när han inte kom hem antog jag att han var med dig."
"Nej", sa jag lite förbryllat. "Senast jag såg honom var han på väg hem."
"Jag vet", suckade Patrick plötsligt. "Bara en stund efter att jag ringt Jake och sedan dig ringde någon mig och berättade vad som hade hänt."
"Vad som hade hänt?" upprepade jag dumt. En orolig, krypande känsla spred sig runt mitt hjärta. Jag gillade den inte. Jag visste inte om jag ville veta svaret som Patrick skulle ge mig.
Det verkade ta en evighet innan mannen svarade på min fråga.
"Jake har blivit påkörd."

ooh, awesome!!

Nice!

vad bra du skriver jag älskar att läsa såhär bra berättelser löööve it ^^

Tack! :3 ♥ Nu har jag skrivit över nästa kapitel från mobilen till datorn. ^^ Dock så kan det dröja med kommande kapitel - för jag har väldigt mycket med skolan just nu.
--------------------

Cadan

Stenarna på asfalten verkade tryckas igenom mina skosulor. Jag kände varje liten berörning som en flammande eld. Hela kroppen var spänd, hjärtat bultade fortfarande. Tankarna for bara tillbaka till gestalten i gräset hela tiden. Det varma solskenet som uttryckte början på sommaren kändes hånfullt. Som tur var hade Meg lyckats ringa ambulansen som hade kommit inom några minuter. Det såg ut som om de fick tag på den påkördes mobil och letade antagligen igenom kontakterna för att ringa någon i människans närhet.
Efter det att ambulansen åkt iväg hade även polisen kommit, vilket hade fått en knut att dra ihop sig i magen på mig. De hade pratat med Meg och Michael, antagligen om vad som hade hänt. Fast jag hade inte hört något. När detta hände satt jag fortfarande som förlamad i bilen. Då väntade jag fortfarande på ett besked. Nu hade jag fått det. Det hade varit en pojke som blivit påkörd. Han hade överlevt, men man visste inte vilka skador han hade. Jag hade dåligt samvete för vad som hade hänt. Jag kunde ha förhindrat det, om jag bara hade försökt få Michael att sluta svänga med bilen - precis som Meg. Jag minns hur mina storasyskon hade tittat på mig när de kommit tillbaka till bilen. Samma konstiga, obegripliga blick som innan. Men de sa inget.
När vi satte oss i rörelse igen övertygade Meg Michael att åka till sjukhuset. Hon sa att hon ville se till att pojken verkligen var okej, men när hon sa det lät det inte fullt så ärligt som det borde ha gjort. Vi kunde nog alla enas om att pojken inte var okej. Hon verkade vara ute efter något annat.

Nu gick jag runt på parkeringen till sjukhuset och sträckte på benen. Ännu en gång hade Meg beordrat mig att stanna där jag var. För att inte försämra situationen så lydde jag henne. Jag var inte ens säker på om jag ville gå in till sjukhuset, detta tack vare all skuld som gnagde inom mig. Jag nådde fram till den röda gamla bilen, som nu hade fått en skrämmande buckla på fören, och lutade mig mot ena bildörren. Jag försökte stänga av tankarna, sluta in mig i någon slags bubbla så att jag kom bort från verkligheten en stund. Jag hade aldrig trott att första dan i det nya samhället skulle bli så här. Hemskt, javisst, men inte på det här sättet.
Framför mig låg gata efter gata med hus och byggnader. Jag var van vid storstäder, så jag var rätt överraskad över att det fanns så tätt ställda byggnader här. Det som skiljde sig mot en storstad var att det knappt åkte förbi några bilar på vägarna och varje hus - så vitt jag kunde se - hade en stor, grön bakgård. Jag hade sett hur vårt nya hus såg ut, och även den hade en rätt stor gräsplätt till trädgård. Jag visste inte om jag skulle trivas där. Antagligen inte.
Min uppmärksamhet riktades plötsligt mot en rörelse på trottoaren en bit bort från parkeringen. Det var en flicka som såg ut att springa, eller i vilket fall gick i en rasande fart på väg mot sjukhuset. Hennes långa hår slängde runt hennes axlar. Jag kunde bara få den lätt avlånga formen på hennes huvud och den slanka, korta kroppen som beskrivning på hennes utseende. Jag kunde inte se hennes ansikte. Jag kunde inte se uttrycket som spelade i hennes ögon. Dels för att hon var halvt bortvänd från mig, dels för att hennes blekt bruna hår täckte större delen av hennes ansikte. Med tanke på hur hon rusade fram, utan att så mycket som att slänga en blick åt mitt håll, så var hon antingen upprörd eller också väldigt orolig. Jag kunde inte låta bli att följa henne med blicken. Det var något med hennes kroppsspråk som fick det att smärta inom mig. Jag gillade inte känslan, men samtidigt kändes det som ett straff jag ville ge mig själv efter vad som hade hänt. Tänk om just den här flickan var på väg in till sjukhuset för att få se den som blivit påkörd ligga medvetslös i en av sängarna på akuten. Jag rös ofrivilligt. Jag lade all skuld på mig själv, även ifall jag visste att Michael borde känna sig ännu sämre till mods än jag. Vart var han förresten? Han hade sagt att han skulle gå in till en mack och köpa några lotter till pappa. Ett smidigt sätt att få en lugnare situation om det nu skulle vara så att han tänkte berätta om vad som hänt. Pappa skulle flippa ur. Eller också inte. Han var för det mesta vänlig och förståelig - mot sina egna barn vill säga. Jag däremot fick uppleva sidor av honom jag helst av allt ville sudda ut ur mitt minne. Men mamma hade valt honom, och hon litade på honom. Man kunde väl tro att jag hade accepterat det efter tolv år, men jag hade fortfarande inte lärt mig hur jag skulle göra det.

Jättebra! Ny bevakare! =)

superduper bra skriv mera

Samma här! Du äger på att skriva!