Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Sienna tyckte att det riktigt sken lycka omkring brudparet där de dansade. Något som fick henne att längta allt mer till hennes eget bröllop, det kändes nästan overkligt att det var så snart. Men som hon längtade tills dess! Dagen kunde inte komma fort nog även om de fortfarande hade en hel del kvar att planera.
Mötet med Rowan fick henne att fnittra till lätt, både av kyssen och hans ord.
"Ska du säga." log hon glatt, alltid lika glad över hans komplimanger. Alltid lika glad över honom. Hon anade att också hennes framtida man var väldigt glad för brudparet, fann det rentav gulligt hur han nästan tycktes upprymd över det hela.
"Jag tror att Thessa fick sin beskärda del av nervositet också." log hon glatt, vem hade inte varit nervös inför att gifta sig inför allt det här folket? Dessutom var det ju inte bara det hon gjorde utan blev dessutom drottning till ett helt land. Det var ett under att hon ens lyckats vara så samlad som hon varit. Gudarna skulle veta att Sienna inte hade varit det. Hon lät svepa lite med blicken över rummet samtidigt som hon tog hans hand i sin.
"Inte så jättemånga, men några stycken. Eller ja, fler som jag känner igen men inte riktigt känner." med arbetet i smedjan kom att träffa många personer, och hon skulle nog våga säga att hon hade bra ansiktsminne. Men att komma ihåg namn var hon däremot helt bedrövlig på. Hon log och såg på honom igen.
"Kom." bad hon och kramade om hans hand för att dra med honom iväg mot något mer enskilt ställe, en balkong eller något. Det var ingen idé att dra ut på det längre.

Rowan var glad över att ha fått chansen att dansa med henne med en gång, hade inte varit helt säker på att det skulle gå. Det skulle säkerligen vara många som pockade på hans uppmärksamhet under kvällen, som skulle försöka få någon extra gunst hos den nyblivna kungen. Han själv var dock fast bestämd på att låta kvällen handla helt och hållet om Thessa. Riket kunde vänta tills morgondagen. Han var själv förvånad över att det ändå gått relativt fort att få ett hov han trodde han kunde lita på, trots att det varit en utmaning. Han hade inte kunnat byta ut dem helt - han kände inte tillräckligt många nya att sätta in, han kände en del men han hade ju varit iväg från huvudstaden i många år. Han fick helt enkelt försöka rensa upp snarare, men nu kände han sig nöjd och började känna ett förtroende för dem.
"Jag med." log han stort, så otroligt lycklig där med henne. Han kramade om hennes hand och lade sin andra om hennes midja för att sätta igång med dansen.
"Jaså? Får man någon ledtråd?" log han nyfiket, visste inte ifall han ville veta allt - han var väldigt nyfiken på vad hon hittat på men ville inte förstöra överraskningsmomentet. Det var roligare att inte veta.

Erland kastade en blick åt brudparets håll igen när de rörde sig över golvet i takt till musiken. Det var fint att se de så lyckliga ihop. De passade varandra så fint. Ett fnitter lämnade hans läppar. Det var egentligen märkligt.. de två. Dotter till Clavius. Förrädaren. Kungamördaren. Och Rowan, Clavius fiende och den rätte kungen av Vrale. "Det är märkligt.", mumlade han för sig själv och vaknade upp ur tankarna då han kände Siennas hand om sin egen. Blicken for på henne genast. Lite generad att han försvunnit bort i tankarna för ögonblicket, men hoppades att han räddat situationen genom att le åt hennes håll. Vilket inte alls var svårt. Han älskade hennes blick. Hennes ansikte. Hela hon. Sienna gjorde Erland lycklig. Dessutom tvingades han att komma på andra tankar då Sienna tog med honom därifrån. "Vad är det?", skrattade han ovetandes och försökte att inte låta helt exalterad. Att vara ensam med henne var något han gillade. Att ha Sienna för sig själv på ett sätt. Där de kunde få vara ifred. Men det såklart, hon kanske bara ville fly folket ett tag. Det kunde vara skönt att få vara lite färre i rummet.
"Här, titta, det är fint ute. Kom.", sa han då de passerade en balkongdörr med rutat glas på ett smakfullt dekorativt sätt. "Vi går ut.", sa han lugnt och öppnade dörren för att leda henne ut.
De möttes av svala vindar och solens sken som kastade ett orangefärgat ljus, beredd att gå ner för kvällen. Det var vackert. Erland vände sig mot Sienna och rörde vid hennes ansikte. "Du är så vacker.", viskade han och böjde sig fram för att kyssa henne igen. Kunde inte låta bli. Men strax därpå drog sig undan. Hon ville ju faktiskt honom något. "Vad tänkte du på?", frågade han igen med en lugn stämma. Han var glad över att få vara i hennes sällskap.

Thessa hade bara ögon för Rowan. Kunde drunkna i hans blick. Hans leende. Det var farligt lätt att ha förälskat sig så i honom. Men hon ville inget annat än att vara med honom.
Spänningen hade släppt en aning då de inte längre befann sig i kyrkan med fler till par ögon som betraktade de båda. Thessa njöt över att det gått så lätt att tala med gästerna, ta emot deras lyckönskningar. Det kändes genuint och äkta. Folket verkade ha accepterat deras drottning. Hur.. Visste hon inte riktigt. Och brydde sig inte heller helt. Anade att det hade väl med tiden att göra.
Trots alla leenden och blickar undgick det henne inte att tänka på sin hemstad. Vad hade hennes mor sagt om hon sett henne? Och hennes.. Thessa svalde. Det var för laddat att tänka på Clavius. Hon skulle inte tillåta sig det. Det fanns för mycket sorg och smärta blandat med ilska. Kvällen var inte ett tillfälle att ta itu med de tankarna och känslorna. Ändå gnagde hemlängtan där en aning. De varelser och själar hon stött på och levt med så länge, innan den här tiden.
Troligtvis hade nyheten om hennes giftermål med Rowan även nått Garkhauth. Thessa beslöt sig för att tro att de stöttade henne i hennes val. Men lika snabbt tänkte hon att de inte angick någon. Det var hon och Rowan. För alltid.
"Ledtråd?", fnittrade hon och såg upp mot hans ansikte igen. "Jag tror överraskningen kan tala för sig själv.", sa hon då och log litet. Gillade att hon förberett med något Rowan förhoppningsvis skulle uppskatta.
"Vi får vara kvicka om vi inte vill bli stoppade av alla nyfikna gäster. Alla har ögonen på dig, Rowan.", fortsatte hon lika fnittrig.

Sienna höjde ett litet ögonbryn åt honom, mest bara skämtsamt då han uppenbarligen hade blivit lite distraherad en kort stund. Men det var väldigt lätt att bli distraherad i den här miljön.
"Vad är märkligt?" frågade hon av ren nyfikenhet på vad han hade blivit så distraherad utav. Hon tyckte sig kunna se att han kikat bort emot Rowan och Thessa men var långt ifrån säker på sin sak. Hon själv distraherades dock snabbt ifrån dom tankarna då han föreslog balkongen - det var inte tid att tänka på såna oviktiga ting nu. Då dem stannat till ute på balkongen slöt hon ögonen för en sekund för att njuta av den svala luften och svaga vindpusten. Hon log litet utav hans komplimang, ett leende som växte då hon kände hans läppar emot sina. Hon öppnade ögonen igen då kyssen avslutats och såg på honom med ett varmt, kärleksfullt leende. Som hon älskade den här mannen, han hade kommit att bli hennes allt.
"Tack." log hon, såg ut emot staden utanför balkongen innan hon såg tillbaka emot honom. Kanske för att samla kraft. Ändå var hon inte särskilt nervös nu. Hon skulle ju bli tvungen att berätta förr eller senare, det var ingen idé att oroa sig alltför mycket. Tvärtom började hon bli allt mer nyfiken på hans reaktion.
"Du ska bli pappa." nästan viskade hon med ett litet leende.


Rowan började slappna av mer och mer ju längre de dansade, kanske eftersom de nu var mer ibland vänner. Det hade dem visserligen varit innan också, det var inte det, men här var det fler som han faktiskt kände och det var ju klart att det bidrog. Han längtade ändå tills dem skulle få vara ifred, mycket för att få ge henne hans present. Allt det här skedde ju på hans mark så att säga, han såg det här som sitt hem. Han hade dock en känsla av hon inte sett det här som sitt hem under tiden hon bott här med Clavius, men att hon förhoppningsvis skulle börja göra det nu. Sen var det väl klart att hon säkert saknade sin far också. Sanningen att säga hade nog också Rowans uppfattning om mannen ändrats något tack vare Thessa. Han hatade vad han hade gjort och skulle alltid göra, men nu kunde han istället se att det nog var maktlängtan som hade drivit honom till vansinne istället för att han var alltigenom ond. Han ville också säga till sin älskade att han trodde hennes far skulle vara stolt över henne ändå - kanske inte specifikt för att hon gifte sig med just honom av alla. Men att hon hittat lyckan och gift sig. Men det här var inte läget för det, då fick dem vara ifred om dem skulle tala om Clavius. Det var alldeles för mycket känslor inblandat ifrån båda håll.
"Ska det vara en ledtråd?" svarade han lite busigt, lade huvudet lite på snedden.
"Du menar att vi ska smita nu?" frågade han nästan lite förvånat.

Erland såg efter Sienna där hon stod med ansiktet mot solens strålar. Tyckte sig se ett skimmer av någon änglakraft när hon stod där i ljuset, så stilla och fridfull.
Leendet bestod. Erland ställde sig bredvid för att se över staden han med och skulle precis till att säga något mer om vad de såg, då Sienna på nytt tagit till orda.
Av ren reflex såg han osäker ut för att ens kunna ta in hennes ord. "Pappa?" Så småningom, efter några sekunder, sjönk det in vad det var hon faktiskt hade sagt. Ett brett leende formades på hans läppar. "Är det.. sant? Åh, Sienna..! Du gör mig till den lyckligaste mannen i världen!" Han lade armarna om henne och omfamnade henne, men stoppade sig själv lika plötsligt. Rädd att han kanske kramat henne för hårt eller så. Det fanns ju ett liv där, hos henne. Som han skulle skydda för evigt, för alltid, och älska villkorslöst.
"Sienna.. jag älskar dig.", viskade han tillslut och mötte hennes blick samtidigt som han placerade en hand över hennes mage där livet växte inom henne. "Och jag älskar honom med.", sa han och skrattade. "..Eller hon.", log han.
Det gick några sekunder och han tog bort handen för att se på Sienna. "Är det någon annan som vet?"

Siennas sista glimt av oro försvann ganska snabbt då hon såg hans leende. Ett leende som skulle kunna få vilken sorg som helst att bli som bortblåst, ett leende hon verkligen älskade. På ett vis kunde hon fortfarande inte förstå hur hon förtjänade den här fantastiske mannen. Han var helt fantastisk medan hon själv bara var.. ja, normal? Hur oförståeligt det än var så var hon också otroligt tacksam över att han valt just henne.
”Ja, jag är rätt säker nu.” Nickade hon ivrigt, kunde på nåt vis till slut tillåta sig själv också att glädjas över det hela mer när han också visste om det hela.
”Och du gör mig lycklig.” Skrattade hon lätt och kramade glatt om honom, sken av lycka över hans reaktion. ”Jag älskar dig med.” Mer än något annat, och att få bära hans barn var en otrolig känsla.
”Bara Thessa.” Sade hon och log lite snett, vännerna pratade om allt och hon hade också fått ha del av vännens misstankar tidigt.

Erland var snabb att besvara hennes omfamning. Kunde knappt tro att det var sant. Han. Som far. Lite för snabbt hann han fundera över vad hans egen far skulle säga. Därför lösgjorde han sig ur hennes armar och tog hennes händer i sina. "Det är bra. Att Thessa vet om, menar jag. Rowan, han kan också få veta. Men sedan är det kanske bäst att vi ligger lågt med det ett tag, eller vad tror du?" Han värdesatte ju såklart hennes åsikt och ville att hon skulle trivas med deras beslut. Om Sienna ville, så skulle hon få berätta för vem som helst, men Erland gissade att det var bäst att vänta ett tag till iallafall. Det kunde vara stressande och sätta press på en om för många visste.
Erland var beslutsam, han skulle göra allting, allt i sin makt, för att Sienna skulle ha det så bra som möjligt. "Jag önskar att jag kunde gifta mig med dig, här och nu, Sienna.", sa han efter ett tag och kramade om hennes händer. Han lyfte de till sina läppar för att kyssa de. "Men.. jag antar att jag får vänta några dagar till. Våra pappor har stått i med planeringen ett tag nu, jag tror de skulle uppskatta om vi gjorde som de hade bestämt.. Även om det är vårat bröllop.", skrattade han lite.
Självklart smickrad och tacksam över Anselm och Brynjolfs hjälp med bröllopet. Men det var ju Sienna och Erlands.
Sedan var det ändå inte läge att tala om, eller tänka på det, nu. De befann ju sig på deras vänners bröllop. "Vad tror du.. vill du berätta för Rowan också?", funderade Erland och mötte hennes blick igen. Erland var så lycklig.

Sienna var glad över att han gärna ville berätta för Rowan - hennes egna första reaktion när hon fått misstankar om det här var att berätta för Thessa. Hon var otroligt glad över vänskapen dem hade med de båda, att de hade funnit varandra så väl som de gjort.
”Ja, det är väl bäst att vänta tills efter bröllopet egentligen.” Nickade hon. Det var väl det mest accepterade. Hon log nästan lite generat åt hans följande ord, älskade honom för att han alltid vågade visa kärlek på det viset och säga precis vad han tyckte.
”Du får allt vänta lite till, det ska vi kanske stå ut.” Skrattade hon, höll dock med om att också hon helst velat ställa sig vid altaret redan igår. Trots att saker och ting egentligen gått väldigt fort för dem, kändes det alldeles för långsamt. En del av charmen med att vara nykär.
”Ja, vi ska nog inte stressa upp dem för båda mer än dem redan stressar sig själva.” Log hon stort. Det var riktigt gulligt hur de båda mannen hade engagerat sig fullständigt i det här.
”Det klart du kan berätta för Rowan.” Hon ville inte ta ifrån honom den glädjen och särskilt inte när nyheten var så färsk för honom. Hon lutade sig fram och kysste honom fjäderlätt på läpparna, lät sedan blicken svepa över omgivningarna och till sist balsalen.
”Ska vi gå tillbaka innan dem undrar för mycket?” Log hon snett.

Erland tog god tid på sig att iaktta Sienna. Han föreställde sig deras bröllop. När de äntligen skulle bli varandras. Han längtade verkligen till den dagen. Och det var ju inte långt bort. Några dagar bara.
Han gav ifrån sig ett tyst skratt när hon sa åt honom att behålla tålamodet ett tag till. Javisst, självklart. Han ville påstå att han inte kunde låta bli att tänka på sitt bröllop när han befann sig på sin bästa väns egna. Det var väl normalt, något som de flesta gjorde. Mindes tillbaka, eller satte igång att drömma om sitt kommande giftermål.
"Precis. Vem vet vad de kan få för sig om de får veta..", mumlade han och skakade på huvudet vid tanken av Brynjolfs reaktion. Egentligen svårt att veta vad exakt han skulle säga eller göra, men förmodligen skulle Erlands far inte kunna behålla lugnet.
"Tack. Ja, jag tror Rowan skulle gilla att höra det.", skrattade han lyckligt då när det var lättare att föreställa sig Rowan. Erlands bästa vän, men också nästan intill familj. De delade redan så mycket tillsammans. Nog skulle Rowan bli glad för Erland och Siennas skull.
När Sienna sedan föreslagit att de skulle dra sig tillbaka till festligheterna inne i balsalen nickade han och placerade en hand bakom hennes rygg för att visa att hon skulle gå före honom. Ett rus av kärlek och lycka sköljde över honom igen. Han hoppades på att det inte skulle synas allt för mycket på honom när de klev in i balsalen igen. De hade ju nyss kommit överens om att ligga lågt med nyheten.
Ändå drogs nyfikna blickar åt deras håll när paret klev in i balsalen igen. "Ah, min son, där är du.", sa Brynjolf när han upptäckte Erland och Sienna för att gå fram med stora kliv åt deras håll. "Se, de har gjort det så fint härinne. Och bjudit på god mat och dryck, inte sant? Ja, jo, det må jag säga." Han ställde sig bredvid de för att svepa med blicken runt om i rummet. "Men det är ju givetvis kungaparet vi talar om, jojo. Men erat bröllop, kära son och svärdotter, det kommer att gå till historia, ja, just precis." Han skrattade nöjt, som om han fortfarande smidde planer.
Erland höjde på ögonbrynen åt sin far. Det var stora ord han hade använt. Märkligt att han ändå jämfört kungaparets vigsel med sin egen sons. Givetvis var Brynjolf partisk, men det var för mycket att säga att deras bröllop på något vis skulle gå till historia, när det var Rowan och Thessa Brynjolf jämförde med.
"Jag är säker på vad än du och Anselm har bestämt, far, så blir det utmärkt. Låt oss bara veta i god tid, det är ju ändå..", han såg mot Siennas håll och sedan på Brynjolf igen. "..vårat bröllop."
Brynjolf skrattade högt och tog sig för magen. "Ja, ja, visst är det så, Erland. Låt din far njuta lite av det roliga. Jag är gammal och lever nog inte länge till, jag måste göra det jag kan innan det är försent- jovisst?" Erland suckade och skakade på huvudet. Var ändå glad över att Brynjolf inte hade sagt något om barnbarn eller undrat var de tagit vägen. Erland var lite imponerad att han lyckats behålla lugnet.
"Sienna, vill du ha något att dricka? Jag kan hämta?", föreslog Erland som var redo att tala om något annat och vände sig till sin fästmö.

På nåt vis kändes det som om Sienna äntligen kunde glädjas fullt ut över graviditeten. Hon hade varit glad innan också, men hon hade ändå inte vågat släppa fram det helt och hållet förrän hon fått en reaktion ifrån Erland. Innan hon visste precis vad han tyckte. Men hon hade då verkligen inte behövt oroa sig, och själva tanken på att få ett barn ihop med honom var bara fantastisk. Som en dröm som gick i uppfyllelse, inte nog med att dem skulle gifta sig utan även få barn inom en inte alltför avlägsen framtid.
”Ja, inte hade dem lugnat ner sig iallafall.” Skrattade hon lätt, ibland trodde hon nästan att deras fäder var mer exalterade över det än vad de själva var. Det skulle inte heller kräva så lite för att lyckas med den saken.
Hon log story och lyckligt då hon gick tillbaka in i balsalen ihop med honom,blev genast avbruten ur sina tankar av Brynjolf. Som uppenbarligen hade grandiosa planer för deras bröllop om han tänkte det skulle överglänsa detta - det här var ju kungligt och dessutom en kröning på det. För Siennas egen del hade hon lika gärna kunna ha gift sig hemma i någons kök så länge hon fick gifta sig med Erland. Men hon ville inte ta ifrån dem glädjen med planeringen heller utan dem fick gärna ställa till med såna saker om dem ville.
”Nej tack, det är bra med mig.” Skakade hon på huvudet och lät höra ett lätt skratt.
”Dem har sannerligen stora planer dem där två.” Dem var ett riktigt radarpar de båda, och fantastiska på sitt vis.

"Det här är inte lätt för mig, Rowan.", erkände Thessa och sänkte blicken för att se upp mot honom igen. Hon såg efter ifall han fortfarande verkade höra på.
Festen hade pågått några timmar till med mycket mingel, skratt, dans, mat och dryck. En trevlig stund som Thessa skulle leva på länge och minnas för alltid. Det var otroligt, det var nästan svårt att greppa att hon befann sig här, gift med Rowan och blivit drottning av Vrale på det. Men känslan att vara utstött och inte önskad var som bortblåst. Och bara det gjorde att Thessa kände sig mer glad och riktigt kunde njuta av sitt bröllop och firande med Rowan.
Efter festligheterna, när gästerna lämnat slottet för att återvända till sitt, passade Thessa på att ta med sig Rowan därifrån innan någon annan skulle ta hans uppmärksamhet. För hon visste ju att han var huvudpersonen här. Men på något sätt skulle han väl också tillhöra henne, ville hon tro och hade lett lite åt tanken. De försvann från balsalen, upp till deras kammare där Thessa låste dörrarna om de och nu stod hon med Rowan framför sig. Helt själva. Det var skönt. Här var en annan stämning. Det var tyst och lugnt. Ljudet av steg utanför, skratt från de som envist hängt sig kvar fastän firandet var över och elden som sprakade i spisen därinne. Allt de påminde om var de befann sig. I den stunden ville Thessa inte vara någon annanstans. Pulsen ökade.
"Jag var inte säker först..", började hon och kramade om hans händer i sina. "..Men så insåg jag att det här var nog det bästa jag kan ge dig, om så än tillfälligt." Thessa bet sig i läppen och kände nervositeten krypa inpå. "Det är för att jag älskar dig, Rowan. Och jag vill bara att du ska vara lycklig. Och jag tror.." Hon flackade med blicken innan hon lät den landa på honom igen. "..jag tror att du kommer att uppskatta det här."
Hon drog ett djupt andetag för att samla sig och backade ett steg. Klänningen gav ifrån sig ett frasande ljud när hon rörde sig.
Hon mötte Rowans blick och vågade le lite då när hon kände att det inte var någon återvändo och lät sig omfamnas av magin inom henne.
Hon sträckte armarna utåt och tippade huvudet bak och gav ifrån sig ett flämtade ljud när ett grönt skimmer omslöt henne. Hon föll ner på knä och som i trans tog magin över. Blicken blev tom och hon mumlade något på ett främmande språk samtidigt som hon ritade med pekfingret en cirkel runt om sig på golvet. Cirkeln gav ifrån sig ett spår av samma gröna färg som omslutit Thessa och snart växte eldflammor av samma gröna färg runt om henne. Hon reste sig igen, fortfarande i trans, och mumlade något ohörbart igen då hon slogs till marken när ett ljussken lämnade hennes kropp.
Thessa hostade och var tillbaka till verkligheten som sig själv, med ringen av eld borta, men skenet bestod. Hon kom upp på fötter, en aning ansträngd efter magin och såg mot ljuset som hängde i luften som ett ljusklot. Hon gick fram till det rörde med pekfingret över det och ännu ett nytt sken kastades och klotet växte.
Framför Thessa och Rowan förvandlades ljuset till något större och verkade forma sig till något. Det dröjde inte länge tills det syntes att det var formen av en person. Thessa manade på skenet för att hålla det vid liv och styra sig till den form hon önskade.
Ljuset, det genomskinliga, hade blivit till någon som så länge, och förlängesedan, härskat i Vrale. Det var den före detta kungen, som regerat innan Clavius. Det var Rowans far.
Den gröna skenet till själ som format den före detta kungen, svävade en bit ovanför golvytan och såg med en vänligt, men aning överraskad blick på sin son. "Rowan.. Se på dig.. Kung.. Av Vrale.."