Tårar från himlen

Ännu en fredag! Det innebär att det blir ett nytt kapitel. Hoppas ni gillar det.
(Jag tror ni bör ha näsdukar!)

Ellpotter09 ♥



Avis Fortunae ♥





boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________________


Kapitel 36



Richard betraktade sin vän några sekunder, innan han stängde dörren till gästrummet. Därefter gick han till köket och drog fram sin trollstav för att städa. Tallrikar, glas och bestick rengjordes på några minuter och han öppnade fönstret för att flugorna skulle ta sig ut. När matsalen såg lite trevligare ut, lät han en kvast svepa över golvet för att få undan smulorna och dammtussarna.
”Det är precis som när mamma dog”, mumlade han för sig själv medan han gick in i vardagsrummet för att se om det behövde städas. ”Pappa och jag kunde inte heller koncentrera oss och allt blev en enda röra. Nathan har all rätt att vara ledsen och då är det förståeligt att han inte orkar tänka klart.” Richard fortsatte röja upp bland böcker och kläder, så allt låg på sin plats.
Efter en halvtimme var han klar, så med försiktiga steg gick han till övervåningen för att se hur det var med Quirinus. När han kom till Nathans sovrum, öppnade han dörren ljudlöst. Hans väns son sov djupt och ibland hördes en snyftning. Richard tog fram en stol och satte sig vid sängen. Han såg sig om i rummet, och blev genast dyster när han såg Nathans och Mias bröllopsfoto på väggen ovanför sängen.
Båda två log strålande mot kameran och Mia var så söt med det ljusröda håret som stack fram under brudslöjan. Richard vände bort blicken och betraktade istället Quirinus, som började röra på sig.


Quirinus kände sig yr när han vaknade och kroppen var tung som bly. Med viss motvilja öppnade han ögonen.
”Professor MacGyver?” viskade han förvånat när han såg vem som satt på en stol nära sängen. ”Vad… vad gör ni här?”
”Jag kom för att se hur det är med dig och Nathan”, svarade MacGyver med deltagande blick. ”Igår berättade Dumbledore vad som har hänt.”
”Gjorde han?” sa Quirinus.
”Ja, han bad alla lärare komma till hans kontor”, förklarade MacGyver vänligt. ”Då fick vi veta alltihop. Även eleverna har fått veta det. Och jag beklagar verkligen sorgen”, tillade han medlidsamt. ”Jag beklagar djupt.”
Quirinus svarade inte, för han hade fått en klump halsen. Han satte sig försiktigt upp, men när han såg att Nathans säng var tom, blev han genast rädd.
”Var är pappa?!” sa han ängsligt. ”Har han råkat ut för något?”
”Du behöver inte vara orolig”, sa MacGyver och lade en lugnande hand på hans axel. ”Han hade inte sovit på hela natten, så jag sa åt honom att lägga sig och vila.”
Quirinus suckade av lättnad. MacGyver reste sig upp och sa:
”Jag tror jag ska göra lite te och smörgåsar, så du får något att äta. Så du kan om du vill, klä på dig, medan jag är i köket.” Quirinus lydde och gick in i sitt eget sovrum. Med fumliga fingrar drog han på sig lite kläder och det kändes som en evighet innan han var klar.
Efter att han hade tvättat sig, gick han nerför trapporna. Han kikade in i gästrummet som låg nära vardagsrummet. Nathan låg med ansiktet mot väggen, och hans andetag var tunga. Quirinus stängde dörren ljudlöst innan han gick till matsalen. Han satte sig ner vid matbordet med en tom känsla inom sig. MacGyver ställde fram smörgåsar och en kanna med te, innan han slog sig ner vid bordet.
En tystnad sänkte sig i köket och allt som hördes var vinden som blåste utanför. Quirinus hällde upp den varma drycken i en kopp och tog en smörgås. Varje tugga växte i munnen, men han gjorde sitt bästa för att äta.
För ett ögonblick mindes han hur det hade varit på mornarna när han var hemma över loven. Mia brukade väcka honom, och tillsammans gjorde de i ordning frukost, som kunde bestå av rostade smörgåsar, ägg, juice, varm choklad eller te. Nu skulle han aldrig få höra hennes milda röst, eller se hennes vänliga leende som lyste.
”Ingen kan få dig att glömma Mia”, sa MacGyver plötsligt.
”Vad… vad menar ni?” frågade Quirinus.
”Din mamma kommer alltid att finnas i ditt hjärta”, sa MacGyver lugnt. ”Hon finns i dina minnen, och du ska inte låta någon få dig att glömma henne”, tillade han.
Allt snurrade runt för Quirinus och innan han visste ordet av, brast han i gråt.
”Åh, mamma!” snyftade han förtvivlat, medan han såg hur MacGyver reste sig upp från bordet och lade en tröstande arm om hans axlar. ”Mamma, varför fick jag inte vara hos dig?!”

_______________________________________________________________________


Kapitlet blev inte långt, men det kan inte hjälpas. Hoppas ni ändå gillar det. Det är tur att Richard vet vad som ska göras, så han trollar bara så att disken blir ren, samt att han röjer upp i de andra rummen.

Quirinus har det svårt och det är jobbigt för honom.

Kom gärna med tips.

Tycker mycket om detta lite kortare kapitel. Du fångar verkligen stämningen, har tänkt dig in i hur det är för Quirinus och Nathan strax efter Mias bortgång, och hur Richard är ett stöd för dem.

Det märks också hur du hela tiden utvecklas som författare, och att du läser mycket.

Fastnade speciellt för den här meningen:

Båda två log strålande mot kameran och Mia var så söt med det ljusröda håret som stack fram under brudslöjan.

Det är ett lite oväntat ordval, men ändå helt rätt. Precis det som kännetecknar bra skrivande, enligt mig.

Ett annat gripande ställe är när kontrasten mellan nu och då framhävs:

En tystnad sänkte sig i köket och allt som hördes var vinden som blåste utanför. Quirinus hällde upp den varma drycken i en kopp och tog en smörgås. Varje tugga växte i munnen, men han gjorde sitt bästa för att äta.

För ett ögonblick mindes han hur det hade varit på mornarna när han var hemma över loven. Mia brukade väcka honom, och tillsammans gjorde de i ordning frukost, som kunde bestå av rostade smörgåsar, ägg, juice, varm choklad eller te. Nu skulle han aldrig få höra hennes milda röst, eller se hennes vänliga leende som lyste.

”Ingen kan få dig att glömma Mia”, sa MacGyver plötsligt.

Så fint hur Richard finns där för Quirinus och ger utrymme för alla känslor och all saknad. Han förstår ju säkert bättre än någon annan, eftersom han var med om samma sak.

Hur jag än tittar, kan jag denna gång inte komma på några tips. Nu längtar jag till nästa kapitel.

Dottern och jag tittade på familjen Adams igår (och jag somnade), men ska läsa det här kapitlet tillsammans vid tillfälle.

Såå fiiiiiint ♥

Du får verkligen till alla beskrivningar och att kapitlet var kortare än vanligt gör absolut ingenting ♥ ♥ ♥

(tack för näsduksvarningen )

Superbra kapitel! Lite sorgligt, men livet är så. Tyvärr

Bra att Richard kom och hjälpte till! Det behövdes verkligen med tanke på att Nathans hjärta var helt förkrossat, så stackaren kunde knappast göra något.

Jag är så taggad inför nästa kapitel! Ska skaffa fram lite näsdukar för att vara på den säkra sidan

Nu är vi framme vid nästa kapitel, där nya karaktärer gör entré. Hoppas ni gillar det, och glöm inte näsdukarna.

Avis Fortunae (Båda inläggen!) ♥



Ellpotter09 ♥


ginnymollyw ♥

rönnbär ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


________________________________________________________


Kapitel 37


Under dagarna hade ett moln av sorg lagt sig över huset. Quirinus satt i vardagsrummet och snyftade, medan han bläddrade i ett fotoalbum. På många bilder kunde han se Mia när hon var liten, och några fotografier visade hur hon såg ut som tonåring. Han lät tårarna rinna när han såg ett kort på sig själv som liten, och hans mamma höll i honom medan hon log stort. ”Jag önskar att du var här”, viskade han.
”Tänk om jag får egna barn? Då får du inte uppleva det!” Det ringde på dörren, så med viss motvilja lade han undan albumet och gick för att öppna.
På trappan stod en lång smal kvinna, med rågblont hår och ljusblå ögon. Quirinus fick en klump i halsen när han kände igen Mias äldre syster.
”Moster Marie”, viskade han och försökte blinka bort tårarna, för han hade inte sett sin moster sedan början av sommarlovet.
Marie Harris såg medlidsamt på honom och hennes ögon fylldes av tårar.
”Åh, Quirinus!” sa mostern med svag röst. ”Det är så fruktansvärt alltihop! Min egen lillasyster är borta!” Hon slog armarna om honom och de grät tyst en stund.
”Visste… visste du om … att mamma… mamma fick problem med hjärtat?” frågade Quirinus efter ett tag.
Marie såg med ens skamsen ut och hon sa först inget.
”Jag… jag fick veta det några dagar efter att hon fick hjärtflimmer. Hon ringde och berättade det, men… men hon ville inte oroa dig. Jag ville be min man avboka resan till Paris, så jag kunde vara hos henne, men Mia sa åt mig att åka och tänka på annat. Men när vi kom hem, ringde Nathan mig och talade om vad som hade hänt när du åkte tillbaka till skolan!” ”Men jag fick inte veta något!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag … jag…” Han avbröt sig och tittade snabbt bort.
Marie strök honom varsamt över håret och fortsatte:
”Du måste förstå att Nathan, Mia, Nicole och jag ville skydda dig! Vi var oroliga att du inte skulle våga göra det du tycker om att göra. Och du skulle ha blivit okoncentrerad på dina uppgifter i skolan! Vi var tvungna att hålla vårt löfte till Mia.” Quirinus svarade inte, utan slog armarna om sin moster, medan nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag… jag önskar att jag hade fått vara med henne!” viskade han. ”Men… Hogwarts… ligger s-så långt bort!”
”Jag vet”, mumlade Marie. ”Men… men tänk på att du har oss. Jag och Nicole ska stötta dig och Nathan så gott det går.” Hon reste sig upp. ”Är din pappa hemma?”
”Han ligger och vilar”, mumlade Quirinus och strök sig i ansiktet. ”Han… han har inte sovit så mycket i natt.”
”Då pratar jag med honom när han har vaknat”, sa Marie och hängde av sig sin kappa. ”Vi kan hjälpas åt att bädda i gästrummen, så slipper din pappa tänka på det sen. Min man och våra barn kommer i kväll när de är klara med jobb och skola.”
Därefter gick hon till ett skåp och drog fram några lakan. Quirinus följde med och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.


Efter ett par timmar var de klara, så Marie gjorde i ordning te till dem. Nathan kom ner, rufsig i håret och blek. Quirinus blev orolig när han såg hur mager hans pappa hade blivit de senaste dagarna.
”Åh, Marie”, mumlade Nathan. ”Jag glömde att du skulle komma.”
”Oroa dig inte för mig”, sa Marie raskt, medan hon hällde upp vatten i en tekanna. ”Quirinus och jag har bäddat i gästrummen, och min man och jag kan sova här nere. Jag tänkte att Julian och Scott kan få varsitt rum som ligger nära ditt sovrum.”
”Det blir bra.” Nathan slog sig ner vid bordet.
”Hur mår du, pappa?” undrade Quirinus. ”Du… du ser så annorlunda ut!”
”Du behöver inte bekymra dig”, sa hans pappa. ”Det viktigaste är att allt är klart inför begravningen.”
”Men du måste äta för att orka sörja”, sa Marie bestämt. ”Det är inte bra att slarva med maten”, tillade hon medan hon dukade fram några koppar.
Nathan sa inget, utan tittade ner i bordet. Quirinus ställde fram ett fat med smörgåsar och tystnaden lade sig över matsalen.


Vid femtiden på kvällen anlände Maries man, Gareth Harris, och deras två söner, Julian och Scott. Alla tre såg medlidsamma ut.
Julian, som var sjutton år, kom fram till Quirinus och sa:
”Det är så orättvist!” Hans annars så pigga bruna ögon var blanka av tårar och han drog en hand genom sitt rågblonda hår. ”Vi tyckte om Mia”, tillade han.
Scott, som var sexton år, såg lika medkännande ut.
”Hon var den bästa mostern vi kunnat få!” sa han och hans grå ögon blixtrade till. ”Varför skulle hon bli sjuk?!”
”Vi kan inte styra över sjukdomar”, sa Gareth lågt, medan han hängde upp sin jacka. Hans annars så glada, runda ansikte var sammanbitet och hans bruna ögon lyste av medlidsamhet. ”Men vi ska hjälpa dig och Nathan så gott det går”, tillade han och log vänligt.
Quirinus nöjde sig med att nicka, för han hade fått en gråtklump i halsen. När det var dags för middag, petade han i maten utan att äta.
Jag hoppas hon förstår hur mycket jag saknar henne, tänkte han. Hon finns någonstans i himlen, men jag kan inte se henne! Nya tårar rann nerför kinderna, och han undrade om han någonsin skulle klara av att anpassa sig till ett liv utan Mia.
_________________________________________________________



Så får vi möta moster Marie för första gången! Hon har bara nämnts i tidigare avsnitt. Hon har varit lite svår att klämma in i tidigare kapitel, så därför gjorde jag så att hon var på en resa. Hennes man och söner kommer också, och de vill gärna stötta Quirinus och Nathan så gott det går.

Spoiler från Quirrells första år på Hogwarts.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kusinerna som dyker upp detta kapitel är två helt olika personer, jämfört med de kusiner som finns i "Quirrells första år på Hogwarts".

I den här berättelsen är de några år äldre än Quirinus, och mer mogna, samt att de agerar som storebröder åt honom. Särskilt nu när Mia är död.

I berättelsen där Quirinus är elva år, är det en annan version av kusinerna.
Det är tre pojkar, som heter Mike, Nigel och Gary. De är ett år yngre än Quirinus, samt att deras mamma är syster till hans pappa.

Mike, Nigel och Nigel är dock inga änglar, tvärtom. De är riktiga retstickor, och pikar Quirinus för att han inte kan simma särskilt bra, medan de plaskar omkring som fiskar i vattnet.

Kom gärna med konstruktiv kritik.

Yay! Gud vad spännande. Nya karaktärer!
Det känns som om de kommer ofta dyka upp i storyn nu De verkar väldigt snälla och jag tror att de kommer vara lite som en vägg som Nathan och Quirinus han luta sig mot när de verkligen behöver det.
Ser fram emot nya kapitel!

Edit: Ska ge dig en tumme imorgon, har slut för tillfället

Fredag, godisskål, massor av juice och nytt kapitel. Äntligen ♥

Åh, ett moln av sorg över huset. Och Quirinus tittar i album! Det måste vara … ja, nästintill outhärdligt. Ändå är det tur att bilderna finns. Och tänk att Quirinus tänker på sina eventuella framtida barn, som Mia inte får träffa. Så sorgligt! Men jag tror någonstans att det är bra att Quirinus bearbetar sorgen så här, med album och tankar, att han gråter och tillåter sig att vara ledsen.

Och en ny karaktär kommer in i bilden, moster Marie, samt hennes familj. Nära släktingar som ska vara med dem i det svåra. De verkar väldigt snälla och medlidsamma, och de delar ju också sorgen.

Spoiler från Quirrells första år på Hogwarts:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Uppskattar jämförelsen med retstickorna Mike, Nigel och Gary. När jag såg att Marie hade två söner blev jag lite vagt orolig att de kanske inte var riktigt snälla, men jag oroade mig helt i onödan.

♥♥♥
Julian, som var sjutton år, kom fram till Quirinus och sa:
”Det är så orättvist!” Hans annars så pigga bruna ögon var blanka av tårar och han drog en hand genom sitt rågblonda hår. ”Vi tyckte om Mia”, tillade han.
Scott, som var sexton år, såg lika medkännande ut.
”Hon var den bästa mostern vi kunnat få!” sa han och hans grå ögon blixtrade till. ”Varför skulle hon bli sjuk?!”
♥♥♥

Så gripande, tycker genast om kusinerna!

Hittade inga tips nu, men uppskattar att få hjälpa till via uggla ibland. ♥

Så sorgligt, och så bra skrivet! ♥
Du griper tag i hjärtat och håller en kvar under hela berättelsen. Du skriver så bra och man känner alla känslor som du skriver om. Lycka, sorg och ilska.

Jag håller med kusinerna, varför Mia? Nu menar jag inget om att du inte skulle skriva om det, om du har fått en idé ska du inte skaka iväg den, jag menar bara att det är så sorgligt. ♥ ♥ ♥

Väntar spänt på nästa kapitel! Även om det nog också blir sorgligt. ♥ ♥ ♥