Förbjuden Romans (Professor/Elev)

Hejsan alla fina läsare!
Idag kommer en liten överraskning, ett alldeles speciellt kapitel och nu ni! Nu händer det saker!

Detta kapitlet är tillägnat Paulina Black som idag fyller år! Grattis till dig fina du!
Du ska även få ett kapitel på Alli idag!
Hoppas du får en jätte fin födelsedag!

Hoppas att ni alla ska gilla detta kapitlet för det gör verkligen jag!



~Kapitel 18~

Det är måndag, jag, Joshua och Coraline sitter i Stora Salen och äter lunch. Ett skri hörs,
”Åh, posten är här!” utbrister Coraline och ser upp mot det förtrollade taket. Det kommer massvis med ugglor i alla färger, storlekar och former. De släpper små paket, brev, tidningar, ja allt möjligt. Jag ler ett mjukt leende, jag har alltid älskat när hela Stora Salen fylls av ugglor med glada meddelande från familj och vänner till många av eleverna som studerar hårt på Hogwarts.

En vit uggla med röda ögon flyger mot mig, den har ett bundet pergament som den håller fast med näbben. Den släpper det rakt framför mig och flyger sedan iväg. Jag tar bort snöret och rullar upp pergamentet. Det är mina resultat i spöktransfereringen. Jag läser snabbt genom det, så här står det:
'Kära Miss Penelope Lovegood, du har klarat examensprovet i Spöktransferering, du fick full pott och har tilldelats högsta möjliga transfereringsgrad. Du var den enda i din klass som tilldelades högsta rankning. Jag vill att du kontaktar mig om ett års tid för att uppgradera din rankning inom spöktransferering. Med Vänliga Hälsningar Mr Twycross.'

”Klarade du det?” frågar Coraline spänt, jag räcker henne pergamentet medan jag nickar glatt och uppspelt över att fått högsta möjliga rankning för min ålder. Hon läser det högt så att Joshua också kan höra, sedan ler hon och kramar om mig samtidigt som hon säger,
”Härligt Penelope! Bra gjort!” Joshua instämmer genom att nicka glatt.
”Tack, jag är så himla nöjd! Jag trodde att jag skulle klara det, men, full pott!” säger jag och skrattar tillsammans med Coraline och Joshua.

Det kommer ännu en uggla, en grå uggla med svarta och vita prickar på vingarna, den seglar lågt och släpper två brev framför mig. Jag ser förvånat på dem, mamma och pappa brukar bara skicka brev sista helgen varje månad, det är ju först om två veckor. Jag plockar upp breven och ser på dem. Jag lägger det ena i min väska, det är från min kusin så det kan jag läsa senare. Jag öppnar det andra brevet som ligger i ett blått kuvert.

Jag börjar läsa det, tyst för mig själv, 'Miss Lovegood, jag är ledsen över att behöva informera dig om detta. Dina föräldrar har omkommit i en bilolycka i mugglarvärlden. Jag ser helst att du...' Jag slutar läsa, min hand åker upp och täcker min öppnade mun. Min andra hand, som håller i det ljusgula pappret, börjar att skaka våldsamt, tårarna börjar rinna ner för mina kinder, jag tar min väska och med brevet i hand så springer jag gråtandes ut ur salen. Jag hör att Coraline och Joshua ropar efter mig men jag vill inte prata med dem, kan inte prata med dem. Jag måste bort härifrån, nu! Jag måste... Detta kan inte... Nej, det kan inte hända... Detta händer inte! Jag kommer vakna i min säng när som helst! Men jag vaknar inte i min säng...

Jag springer ut mot bakgården och över den gamla rangliga bron som leder till Hagrids och den förbjudna skogen. Precis efter bron står det sex stycken höga stenar, jag sätter mig i gräset med ryggen mot en av dem. Gräset är blött och det blåser kalla vindar som biter mig i kinderna. Mina kinder är alldeles våta från tårarna, mina andetag är ytliga och hastiga, mitt hjärta dunkar hårt inuti min bröstkorg.

Jag läser klart brevet, jag börjar från början, 'Miss Lovegood, jag är ledsen över att behöva informera dig om detta. Dina föräldrar har omkommit i en bilolycka i mugglarvärlden. Jag ser helst att du kontaktar mig snarast via uggla eller med hjälp av en professor genom transferering. Jag kan inte berätta så mycket just nu, jag hörde nyheterna bara tio minuter innan jag skrev detta brev. Jag har mer information åt dig när vi kan tala med varandra.
Jag beklagar verkligen din förlust, Högaktningsfullt Emilie Bardcross.'

Jag kramar brevet mot min bröstkorg och gråter, tårarna rinner, min kropp rycker av kylan och paniken. Jag drar snabba korta andetag, på gränsen till hyperventilerar Jag kan inte, jag förstår inte, varför?! Vart ska jag ta vägen efter skolan? Vem ska jag, hur ska jag kunna, varför... tänker jag där jag sitter i gräset med min rygg mot den kalla stenen. Mörka moln börjar ringla in från långt bortom bergen, som om naturen anpassar sig efter mitt kaotiska och sorgdränkta inre...

Ush tänk att få ett sånt brev, skulle börja storgråta

Ja, jag hade fan fått panik, jag hade reagerat ungefär så som Penelope...
Men hoppas att du tyckte om kapitlet iaf?

Ja såklart att jag tyckte om det

Va bra

Jaaaa, det var superduperkluper bra!! Bra jobbat återigen, Penelope!

Men tack!!!
Glad jag blir att du gillar det ^^

NEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!!
NEEEEJJJJ!!
NEJ!
NEJ!

BUÄÄÄÄ STACKAR PENELOPE!!!!!!!!
DU SKRIVER SÅ BRA..MAN KAN VERKLIGEN LEVA SIG IN......#RIP♥♥♥

EDIT: men självklart var kapitlet superbra!♥♥

Men guu! Jag älskar att mina skrivning ger upphov till så starka känslor!!! Tack för din underbara kommentar!!!

Så himla glad att du tycker om kapitlet trotts att det är väldigt hemskt! ♥

Underbart kapitel♥
Usch vad hemskt för Penelope!