Det kommer nu
SajberFina fick 17/20 poäng
och här kommer hennes bidrag
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Så ska det alltid vara
Vintern hade kommit tidig i år. Redan i november låg temperaturen i stort sett hela tiden under nollstrecket och ett decimetertjockt lager av gnistrande snö täckte marken sedan natten. Dock gjorde det Fanny ingenting att vädret hade valt att skifta från regnig höst till ljus vinter. Hon älskade kylan som bet kinderna röda och knarret under skorna då snön pressades ihop under hennes tyngd. Denna dag var extra fin med klarblå himmel och en sol som glittrade i de vita kristallerna på marken. Detta gjorde att Fanny var på mycket bra humör vilket ledde till att hon gick och nynnade för sig själv på sin promenad. Hon var på väg till Julia för deras vanliga söndagsfika.
Så fort hon kom innanför porten i Julias trappuppgång knäppte hon upp kappan och började vira av den tjocka halsduken. Vinterkängornas klampande upp till andra våningen ekade mystiskt emot betongväggarna. Ringklockans signal var så gäll att den hördes ut i trappen, sen tog det inte många sekunder innan dörren flög upp och värme sköljde ut från Julias lägenhet.
Julia ställde ner två stora muggar med hett, rykande te på köksbordet. I en brödkorg låg det både skorpor och kex och det var framställt smör, ost och marmelad att ha på. Med en utmattad suck satte sig Julia mitt emot Fanny. Två sockerbitar och ett skvätt mjölk åkte ner i hennes te, sen började hon veva med skeden. Fanny log svagt för sig själv då hon tänkte på att under alla år som de hade känt varandra hade Julia gjort likadant med sitt te. Det gick på rutin, utav bara farten. Detta var en av alla de småsaker som gjorde Julia till den fantastiska personen hon var. Hon hade benhård personlighet och tyckte att ”så som det alltid hade varit skulle det alltid vara”.
De hade känt varandra sedan lågstadiet då Fanny och Julia hade hamnat i bänkarna bredvid varandra. Vanligast var väl att ungdomar växte ifrån varandra och splittrades till slut i gymnasiet med lovord om att fortsätta ses, men sen så ebbade allt ut. Det hade varit precis tvärtom för Fanny och Julia. Vänskapen hade stärkts av att de slutligen gick på olika skolor och därför inte sågs konstant. Då blev det mer att prata om när de sågs, hade de tänkt.
Nu var de båda fyllna 21 år, Fanny jobbandes i vården och Julia pluggade till förskolelärare. De skrattade åt att de avundades varandra. När någon av dem klagade kunde den andra komma med argument som ”ja, men du har ju i alla fall fast jobb” eller ”du är ju i alla fall tillräckligt smart för att plugga på högskola”. Visst kunde det hända att de blev ovänner över något, men vid det här laget hade de växt ifrån bråk och sura miner, så det löstes alltid på ett kick.
Fanny smuttade på sitt te för att inte bränna sig och tog en tugga av en skorpa.
”Jag är faktiskt lite nervös.”
Julia ställde ner sin mugg med en dov duns och såg förvånat på sin väninna.
”Varför i fridens namn då?”
”Äh, jag vet inte. Jag är väl dum antar jag.” svarade Fanny med en ryckning på axlarna.
”Nja, dum vet jag inte… snarare överreagerande. Du ska bara hämta en kattunge. Big deal, liksom?”
Fanny ändrade tonläge till ett gnällande barn och såg rädd ut på låtsas.
”Men tänk om han inte tycker om mig!”
De började båda skratta och Fanny räckte retsamt ut tungan.
”Han kan inte få en bättre matte än dig.” svarade Julia till slut och såg med ens uppriktig ut.
Fanny log stort emot sin väninna och tog ytterligare en slurk te.
”Tack för att du följer med mig i alla fall. Jag hade inte klarat av att köra hem själv med honom skrikandes efter sin mamma.”
Julia bara viftade bort hennes tacksamhet med en blick som sa att det var väl en självklar sak hon gjorde som vän.
Med en tung knuff tryckte Fanny upp porten och höll den öppen så att Julia också kunde komma ut.
”Gud vad kallt det är!” tjöt hon.
”Visst är det härligt!”
Fanny skrattade retsamt då hon visste att hennes vän ville ha sol och värme året om. Men för att Julia skulle slippa kylan en längre stund nästan småsprang de den korta biten hem till Fanny. Stora vita rökmoln sköts ur deras munnar när de andfådda nådde parkeringen och den lilla golfen som de skulle ta ut till landet och katterna.
Motorn startades och fläkten sattes på full effekt med värme.
”Sätt dig du, så sköter jag rutorna.” sa Fanny och såg sin väninnas tacksamma blick innan hon försvann in i bilen.
Stelfrusen om fingrarna och rosig på kinderna kom slutligen Fanny också in i bilen och körde lugnt iväg.
Eftersom det var en söndag så var det knappt någon mer ute på vägarna. I stan hade snön redan färgats grå av alla avgaser och smutsiga bilar, men så fort de kom utanför statsskyltarna öppnade sig ett gnistrande vitt landskap i den nedgående solen.
”Kan du inte alls tycka det här är vackert?” frågade Fanny.
”Jodå, om det hade varit 30 plusgrader i stället för minusgrader.”
Fanny suckade och skakade fnissande på huvudet men leendet försvann på en gång. I ögonvrån hade hon uppfattat något stort och brunt i diket. En älg är på gång upp på vägen och allt går så fort fastän hon tyckte att allt gick i slow motion. Den första reflexen var att stampa på bromsen, men med en isande kyla i magen kom hon ihåg att hon fortfarande hade sommardäck. I stan hade vägarna varit helt bara, men här ute på landet var det slirig modd och Fanny tar ett krampaktigt tag om ratten då bilen börjar åka sidledes rakt emot älgen. Julias skrik dånar i Fannys öron och sen minns hon inget mer.
”Det är något som droppar. Har kranen börjat läcka nu igen? Och vad är det där som tjuter? Kan det verkligen vara väckarklockan? Jag känner mig så otroligt trött, så det är väl inte dags att gå upp än? Åh, skönt nu tystnade det. Nä, jag får nog sjukanmäla mig idag. Det måste vara influensan eller något. Jag har så ont i hela kroppen. Usch, jag orkar inte vara sjuk nu! Näe, nu tjuter det igen.”
Fanny slår upp ögonen men får genast stänga dem igen då det starka ljuset från taklampans lysrör bländar henne. Med några blinkningar vänjer sig pupillerna och drar ihop sig. En rädsla drar igenom henne. En sådan som kommer när man inte vet var man är. Men verkligheten kommer ikapp henne och en annan sorts rädsla kommer, och denna gång slår den sig ner i magen.
Hastiga bilder av en älg framför bilen flyger förbi på näthinnan och följs åt av minnet av skrik och en hög smäll. Allt faller på plats - en droppåse hänger i en krok ovanför hennes säng och från den leder en slang rakt in i hennes arm. Salslarmen när någon vill ha hjälp avlöser varandra ute i korridoren. Fanny tittar ner på sin kropp som bultar och smärtar. Ena armen hänger vinklad i en mitella. Hon prövar att röra på fingrarna. Det går, men gör ont. En gul filt ligger på hennes underkropp, men att döma av konturerna och den tunga känslan i ena benet så har hon ett gips ända upp på låret.
Fannys blick flackar sökande i rummet. Den röda knappen! Var finns den? Hon hittar den fäst på sidan av sängbordet. Med sin lediga hand trycker hon till och hör genast hur det tjuter till utanför dörren. Det tar inte en lång stund innan en ung, vitklädd kvinna kommer inrusande. Hon smetar på ett överdrivet leende och går fram till sängen för att granska droppåsen.
”Du är på sjukhuset, Fanny” utbrast sköterskan med tillgjord röst.
Fanny tyckte det lät som att hon blev tilltalad som ett litet barn. Det blev inte bättre av att sköterskan malde på som en automat som prickade av saker från en lista.
”Du var med om en bilolycka. Krockade med en älg. Allt är bra nu. Lättare hjärnskakning. Axeln ur led. Benet brutet på två ställen.”
Fanny öppnade munnen för att prata, men det lät mest som en hes kråka. Först då kände hon hur torr hon var i munnen och smakade ogillande med tungan. Tack och log förstod sköterskan och hämtade snabbt ett glas vatten. Fanny svepte det i tre högljudda klunkar och harklade sig sedan.
”Julia!?” var det enda hon kraxade fram.
Kvinnans leende försvann på en gång och hon fick en undvikande blick.
”Jag ska hämta din doktor så kan du prata med honom.”
Hon skyndade sig ut från rummet och just då tyckte Fanny bara att det var skönt att bli av med hennes daltande. Efter några minuter klev det in en ny kvinna i rummet. Hon drog fram en stol till sängkanten och satt sig.
”Hej Fanny, jag heter Hilda Jansson och är din doktor. Vad jag har förstått så har sköterskan förklarat vad som har hänt och sagt vad du har för skador.”
”Ja!” svarade hon med en grimas av smärta.
Doktorn hajade till och fyllde på vattenglaset igen men Fanny drack inte lika häftigt denna gång för hon började må illa.
”Du har förmodligen ont i halsen och det är för att när du kom in hit så var du medvetslös. Eftersom vi inte visste hur pass allvarliga dina inre skador var så kopplade vi dig till en respirator genom en slang från munnen till lungorna. Det brukar bli lite ärr i halsen efter en sådan slang.”
Denna gång nickade Fanny bara till svar och tog ytterligare en klunk vatten. Hon gjorde sig beredd på sin korta fråga igen.
”Julia!?”
Doktorn drog ett djupt andetag och satte sig upp lite mer i stolen. Med stadig blick fångade hon Fannys ögon.
”Det visade sig att din väninna inte hade haft säkerhetsbältet på sig så när ni träffade älgen i den farten ni hade flög Julia ut genom vindrutan.”
Fanny drog efter andan och rädslan som tidigare hade slagit rot i magen växte nu och spred sig i kroppen. Hemska bilder bildades i huvudet på henne.
”Som du kanske förstår blev hon väldigt svårt skadad och…”
”Nej, nej, NEJ! Säg det inte. Hon får inte vara…” det brände i Fannys ögon och hon kände hur tårarna svämmade över och rann i ilar nerför kinderna.
”… vi har gjort vårt bästa. Hon hade kraftiga inre blödningar och speciellt en i hjärnan. Plus alla frakturer - nyckelbenet, båda benen och på en ryggkota.”
Fanny hulkade och kände det som att hon inte fick någon luft. Allt som doktorn sa lät så skrämmande. Inte kunde väl det hända hennes bästa vän? Det fick bara inte vara sant. Allt var en mardröm! Snart skulle hon vakna och allt var som vanligt.
”Den närmaste tiden nu är kritisk. Julia ligger i koma och vi vet faktiskt inte om hon kommer vakna. Det är bara en maskin som hjälper henne att andas.”
Det tändes en liten låga av hopp i Fanny. Hon hade trott att Julia var död, men så var det inte alls. Hon sov ju bara! Och det var ju förståeligt efter den persen de gått igenom.
”Jag vill träffa henne.” viskade Fanny.
Hon hade förväntat sig protester och blev därför förvånad när Hilda nickade. En rullstol stod i ett av hörnen och den kördes fram till sängkanten. Mycket försiktigt men mödosamt hjälptes de åt att flytta det gipsade benet så att Fanny slutligen satt på sängkanten. Det värkte överallt, men hon var beslutsam. Julia skulle inte behöva vara ensam.
”Okej, Fanny. Nu gäller det. Tror du att du klarar att hoppa på ena benet till stolen?”
Hon nickade en gång och tog sen sats att ställa sig upp. En flämtning kunde inte undgås när hon väl kom upp i stående. Även om det andra benet inte var brutet så hade det fått sig en smäll också, men hon lyckades i alla fall stappla fram till rullstolen. Med droppåsen hängandes i en ställning på stolen och det gipsade benet hissat högt körde Hilda iväg med henne. Korridor efter korridor sen några våningar upp med hissen följt av ytterligare korridorer. Slutligen kom de in på en ny avdelning och Hilda parkerar stolen utanför en dörr.
”Vänta här så ska jag berätta för Julias läkare att du är här.”
Kvinnan försvinner in på en expedition och i samma stund som Fanny blir lämnad ensam ser hon de hemska bilderna igen. Hon ser Julia ligga blodig i en snödriva med ben och armar i onaturliga vinklar. Plötsligt blir hon rädd för att träffa sin väninna. Tänk om hon är arg på Fanny för att hon inte hade bytt däck! Eller för att hon inte såg älgen tidigare. Tack och lov kommer Hilda tillbaka så Fanny kan sluta tänka.
”Du måste vara förberedd på att Julia ser annorlunda ut nu.”
Fanny ser oförstående på doktorn.
”Hon är mycket blåslagen och svullen och vi var tvungna att raka bort hennes hår för att åtgärda hjärnblödningen.”
Fanny försökte föreställa sig sin vän i det tillståndet, men det var väldigt svårt. Men hon nickade beslutsamt för att visa att hon var redo. Hilda öppnade dörren och ett väsande ljud mötte dem samt et metodiskt pipande. Fanny blev framkörd till sängkanten och såg Julia ligga där men kände inte igen någonting hos henne.
Stora tårar började rulla och hon grät tyst men hysteriskt. Även om Hilda hade varnat henne, kunde hon aldrig ha föreställt sig det här. Den lilla hudyta som syntes på Julia skiftade i blå, lila och rött. Hela huvudet var täckt av skärsår och det såg kusligt litet ut med bara bandage runt om, men inget hår. Det löpte slangar och sladdar från alla olika håll. Det väsande ljudet kom från respiratorn som pumpade luft in i Julias lungor via en tjock slang i munnen. Det var en sådan Fanny också hade haft, förstod hon. Pipandet kom från en maskin som ritade en krokig kurva för varje slag som Julias hjärta gjorde.
”Jag ska lämna er ifred.” sa Hilda hastigt och gick ut från rummet.
Obehaget av att se sin vän ligga såhär var olidligt. Fanny kved och grät högt.
”Åh Julia! Kommer du någonsin kunna förlåta mig för det här?”
Hon grep tag i sin väns hand som låg lealös vid sidan av den blåslagna kroppen.
”Jag är här nu i alla fall. Allt kommer ordna sig.” viskade hon med Julias hand tryckt emot sin panna. ”Hör du att jag är här, Julia? Känner du min närvaro?”
Hoppfullt stirrade Fanny på det oigenkännliga ansiktet, men ingenting hände. Ögonen slogs inte upp, ingen handtryckning, inte ens en liten ryckning i mungiporna. Med äcklat uttryck såg hon hur bröstet hävde sig upp och ner i takt med maskinens väsande. Hon ville inte se mer så hon slöt ögonen och lutade huvudet mot sin och Julias knäppta händer. Hon ville inte finnas mer. En värld utan sin bästa vän kunde hon inte föreställa sig.
”Kom tillbaka, Julia! Jag klarar mig inte utan dig!” kved Fanny med tårarna strömmandes nerför kinderna.
Då plötsligt kände hon det. Julia tryckte till med sin hand om Fannys. Hon satte sig kapprak upp i stolen och stirrade på sin vän.
”Julia, hör dig mig?” nästan skrek hon.
Ytterligare ett tryck. Fanny skrattade till och började le genom tårarna.
”Ja, jag är här! Allt kommer bli bra!
Hade hon kunnat så hade Fanny hoppat upp från stolen och kramat Julia. Hon hade nog aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Men något fångade hennes uppmärksamhet. Något var annorlunda. Det tog någon sekund innan hon fattade vad det var. Med skrämd blick såg hon på hjärtmaskinen vars pipande ökade i takt mer och mer. Utan förvarning flög dörren upp och det rusade in två okända män. De pratade hastigt mumlande till varandra så Fanny inte kunde höra.
”Ursäkta mig” sa den ena snabbt och sköt undan hennes stol.
När Fannys och Julias handkontakt bröts fick hon panik och började skrika.
”Nej, nej! Jag måste vara hos henne. Hon ska klara sig. Hon får inte! Får inte…”
Någon tog rullstolen och körde ut den från Julias rum. Det sista Fanny kunde höra innan dörren for igen var hur hjärtmaskinens pipande hade upphört och det nu i stället var en ihållande signal som var beviset på att Julias hjärta hade slutat slå.
Solen sken från en klarblå himmel och fågelsång hördes i träden. Värmen hade precis kommit och den här söndagen var perfekt för en picnic. Fanny bredde ut en filt på gräset och satte sig. Från den medhavda korgen dukades det fram koppar och tilltugg. Hon hällde upp hett te i muggarna. Två sockerbitar och en skvätt mjölk följde därpå.
Med tysta tårar rinnandes nerför kinderna ställde hon ner koppen på gravstenen.
”Varsågod Julia! Så som du alltid velat ha det, ska det alltid vara.”
Hoppas fler lämnar in nästa gång
nästa tema kommer imorgon
när tro du att du får tillbaka den?
Mugglarportalen