Starships, we ment to fly [SV]

Emily, din babblande idiot, hur har du inte kunnat uppdatera på freaking 15 dagar?!! FYY PÅ DIG!


Är jag en idiot? Ja!
Förtjänar jag att ha några läsare? Nej!
Borde jag bli förlåten? NEEJ!


Alltså förlåt för att jag inte har uppdaterat på jättelänge, jag skäms jättemycket! Skriver just nu, har inte ens en ursäkt till varför jag inte har skrivit.

I'M SO SORRY!

NEJ! Känn inte skuld! Alla glömmer vi bort oss någon gång!
VÄNTAR 8D

Still beeing förlåten..

Det är lugnt...

♥< ♥ ♥ NEJ´NEJ NEJ, Jag då har inte uppdaterat min ff på flera månader!!!! de här är inget emot de!!!!!!!!
♥♥

Här kommer det äntligen mer! Fick ett litet bak-avbrott (full story i spoiler efter kapitlet) men nu är det här!

Jag hatar dig!

Nästa morgon lät min röst lite normalare, men jag var sjukt trött. Hurra för helger. Med rufsigt hår, over-size tröjan hängande nedanför axeln och sovshortsen lite för högt upp (alltså kunde vem som helst se min röv) gick jag ner till frukosten.
''Godmorgon.'' gäspade jag till mamma, som satt vid bordet med en rykande kopp kaffe. Hennes muntra uppsyn var nästan irriterande, för jag kände mig som skit, nästan som jag hade en bakis.
''Godmorgon gumman. Hur känns din röst?'' frågade hon och tittade upp från korsordet hon hade försökt lösa.
''Bättre.'' sa jag och hällde upp en kopp apelsin-juice och satte mig mitt emot henne. Hon höjde ett ögonbryn.
''Vad?'' Frågade jag och tog en klunk.
''Ska du inte ha något annat?'' Jag skakade på huvudet och mammas blick åkte ner på tidningen igen. Jag drack upp det sista av juicen och ställde det tomma glaset på diskbänken. Jag hörde mamma muttra något om att frukosten var det viktigaste målet på dan men jag pallade seriöst inte bry mig. På väg tillbaka till min säng krockade jag in i min lillasyster Martina. Eller alltså, hon är egentligen inte min lillasyster, utan adopterad från Italien, men ändå. Hur mycket jag än ogillade för hennes perfekta sydländska utseende och förmåga att prata italienska så älskade jag henne ändå.
''Du var jätteduktig igår!'' sa hon leende. Även efter tre år i Sverige bröt hon fortfarande lite, men det förstärkte bara hennes personlighet. Hon kom faktiskt hem i förrgår efter att ha varit i Italien hos sin fosterfamilj i några veckor. Hon svarade inte mamma när mamma frågade hur det gick, men mitt i natten hade hon kommit insmygande i mitt rum.

Jag stirrade upp i taket. Att sova var ett omöjligt val, för imorgon var det den stora dagen. Plötsligt hörde jag hur dörrhandtaget vreds om. Snabbt vände jag huvudet mot dörren och väntade mig det värsta, tjuvar, mördare, ailens, allt. In klev Martina. Hennes mörka hår var indelat i två långa flätor, och hennes gröna ögon glimmade av oro. Hon lekte med en flik av sin havsblåa pyjamas. Utan ett ord gick hon fram till min säng och kröp ner bredvid mig.
''Min äkta familj är hemsk.'' viskade hon efter ett tag. ''Alla mina bröder har en massa ärr, det är pappa som slår dem. Han bara dricker och röker, sitter i soffan i samma linne och byxor varje dag och skriker på att han är orättvist behandlad. Den enda gången han faktiskt reser på sig är för att gå på toa. Mamma är väldigt vacker, men han har förstört henne.'' Tårar hade börjat rinna ner för hennes kinder. ''Jag bad henne följa med mig tillbaka, och ta med sig alla mina bröder. Hon sa att hon inte kunde lämna pappa, det skulle inte vara rättvist.'' Hon strök bort några tårar.
''En gång reste han sig och gick mot sovrummet istället för toan. Man såg hur allas ögon fylldes med hopp, men han kom bara tillbaka med en ny tändare.'' Jag pussade henne på pannan och kramade om henne.
''Jag vill inte att dem ska lida Alex. Jag vill att pappa ska få hjälp, att mamma kan få lite ro, att Antonio, Luca och Massimo inte ska skadas mer.'' Jag strök henne över håret.
''Oroa dig inte om det gumman.'' viskade jag tillbaka. ''Allt kommer bli bra.''
''Berätta det inte för Linda.'' viskade hon. Även om det var det jag ville göra så lovade jag att det skulle bli en hemlighet.

''Alex. Är du kvar?'' Martinas hand skakade framför mitt ansikte. Jag nickade lätt och log mot henne. Hon log tillbaka och gick mot köket. Jag la märke till att Martina hade den där gråa fläcken man får av blyerts ibland på sin handled, så jag var tvungen att smyga in på hennes rum för att se vad hon hade skrivit. Det kanske lät konstigt, men grejen var att Martina avskydde att skriva, hon skrev aldrig frivilligt och hon hade inte fått några läxor över helgen heller. I en av skrivbordslådorna hittade jag ett ihopvikt papper som jag genast vek upp.

Ti odio! stod det. Jag visste genast att det var italienska, men vad det betydde visste jag inte. Troligen inget. Hon testade väl bara en ny penna eller något sånt. Jag gick tillbaka till min välkomnande säng och precis när jag höll på att somna förstod jag vad det betydde. Orden följde in mig min dröm.
'Jag hatar dig.'


Sådär ja! Äntligen klart!

assååå guud, bäst,BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST ♥ ♥♥♥
meeeer ♥

DET HÄR VAR BÄST. BÄST. BÄST. BÄÄST. BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥♥♥♥♥♥♥

jättebra

AWESOME!