Det 57:e Mugglisspelet!

oooh hade glömt att jag levde.. eh.. eh..

Åh, Ella. Only you, haha.

Kapitel fyra: Dag fyra

Snyftningarna var så höga att Eileen Prince var rädd att de skulle berätta för någon var hon var. Hon torkade de blöta kinderna med den ena handryggen samtidigt som hon höll för munnen med den andra. Hon kravlade sig ur grottan som Jen93 hade hittat åt henne innan hon hade gått ut i mörkret för att hitta föda. Eileen Prince höll fortfarande i kniven som Jen93 hade tryckt i handen på henne. Döda eller bli dödad, hade hon sagt innan hon lämnat henne.
Tårarna brände bakom ögonlocken på henne, brände så hett att hon trodde att något fattat eld. Och kanske hade något gjort det också. Hela hennes muskelsystem fattade lågor, tvingade sig själv att inte gräva in kniven i bröstet. Skuld. Det var skulden som brann inom henne. Hade hon inte klagat på att hungern höll på riva sönder hennes magsäck hade inte Jen93 lämnat henne. Och om någon hade vetat att den korta stunden de trodde de lämnade varandra skulle bli permanent, hade de inte tagit tid på sig att säga något? Eller hade hon bett Jen93 att stanna? Det tror hon. Det vill hon tro. Eileen Prince drog ett djupt, skälvande andetag innan hon med skakande ben fortsatte mellan grottorna som låg i utkanten av skogen. Hon skulle till det ställe hon kände sig som mest hemmastadd. Vattnet.

Atlanten stönade smärtsamt när han vaknade upp. Han flämtade efter andan när ett oförklarligt tryck pressade sig mot hans mage. Förvirrad kisade han med blicken, försökte tränga igenom den suddiga bild hans ögon gav honom. Det värkte i ögonen på honom och inte bara där, varenda liten muskel och vartenda litet ben skrek och bad efter ömhet. Han lyfte på det tunga huvudet och insåg att han tittade ner på marken - tittade ner på marken från minst 10 meter upp i luften. Trycket mot magen var inget mindre än en trädgren. Han stelnade till och klängde sig fast vid grenen som var hans enda hopp att inte falla och med säkra odds bryta något.
Med stora, klumpiga besvär fick han över ena benet över grenen och hävdade sig upp. I sina försök att minnas gårdagen i takt med dunkandet från hundratals trummor inuti huvudet kom han bara ihåg att han hade pratat med någon. Personen hade varit halmblond ... slank och mager. Och det var en person han mycket väl kände. Han grimaserade och grävde in naglarna i barken. Shaana. Han svor.

Ett hjärtskärande skrik ekade gång på gång uppe bland klipporna runt bergen. Skriken var hesa och så fulla med smärta att man kunde gå en hel livstid och undra varför inte Hermione. Granger ryckte till när hon skar sönder ansiktet på den lilla flickan som var upptryckt mot den vassa, mörka klippväggen. Det mörka blodet strömmade nerför kinderna och rann nerför hakan på _Bella_♥ som tårar. De salta tårarna som annars hade lämnat hennes ögon var borta efter alla långa minuter av knivbladet som bränt igenom huden. Blodet rann över de såriga läpparna och smaken av rost fick ett illamående att bubbla upp. Hermione. Granger stoppade tillbaka kniven i bältet.
"Vad var det du sa?", frågade hon ömt och lät fingrarna smeka den rödrandiga kinden.
"Döda mig", flämtade _Bella_♥ hackigt. "Snälla, jag ber dig." Hon drog efter andan när Hermione. Granger drog upp kniven och rispade den lätt på flickans kind för att sedan stoppa tillbaka den igen. "Okej", sade hon. Hon greppade tag om flickans axlar och slängde ner henne cyniskt på marken. Hon plockade upp bågen som hon lutat mot väggen och laddade den med en pil. Hon siktade mot _Bella_♥ medan ett roat leende lekte på läpparna.
"Vad värderar du mest? Ditt öga eller pannben?"
_Bella_♥ höjde skräckslaget på armen och vände på ansiktet bort mot henne. Hon hulkade med gråten kvar i halsen. Hon väntade på att pilen skulle genomborra hennes nakna hals. Och hon väntade.
När pilen aldrig kom tittade hon upp men Hermione. Granger hade inte längre ögonen på henne. Istället tittade hon förfärat upp mot himlen där svarta moln kom ... flygandes? Det där var inte moln och skulle aldrig kunna bli. En drös av svarta korpar kom emot dem, och i rasande hastighet. Hermione. Granger backade förbluffat och skickade iväg pil efter pil mot fåglarna. Några föll, men ett dussin flög vidare. Det kom till punkten då Hermione. Granger visste vad som väntade ifall hon stannade kvar och hon började springa. _Bella_♥ tittade upp mot fåglarna och när de störtade neråt kravlade hon sig bakåt på alla fyra, skrikande. Fåglarna dök mot henne och SWOOSH flög de över henne. De siktade in sig på Hermione. Grangers springande gestalt. Siktade sig in på hennes ryggtavla. Hermione. Granger skrek till när korparnas klor klöste hennes rygg och drog henne i håret, lyfte upp henne några meter innan de släppte henne. Det här var inga vanliga korpar, det förstod de båda flickorna. Det var muterade korpar, programmerade att skada och döda. Publiken i huvudstaden var för uttråkad och spelledarna kunde inte acceptera det. Det här var deras spel och då spelar det ingen roll från vilket distrikt du kommer ifrån. Det enda som spelar roll är om du vinner eller inte, och om det tippar på inte, är det döden som blir ditt tröstpris.
Hermione. Granger hade till slut tappat balansen och hon skrek när korparnas näbbar grävde in sig i hennes kött. Hennes kanon skulle inte ljuda på länge och när den gör det är chansen liten att hon ens kommer se mänsklig ut.

"Kan du simma?" Zendaya tittade roat på Molly Evans när de betraktade den silvriga fallskärmen där den flöt i vattnet.
"Såklart jag kan", svarade hon stött. Hon betraktade fallskärmen med stor förtjusning. "Vad tror du att det är?"
"Om du hoppar i efter den får vi veta utan några dumma gissningslekar."
Molly Evans fnös när hon drog av sig jackan och räckte den till Zendaya. "Se efter den"
"Jag kommer vakta den med mitt liv", sade hon roat men skämtet nådde inte hennes ögon. De var för bekymrade.
"Här har du inget liv att satsa på.", sade Molly Evans med en axelryckning innan hon sprang ut någon meter i vattnet och dök i. Vågorna skickade tillbaka henne några meter i taget men simningen fick också fram henne långsamt, väldigt långsamt. Hon stannade upp och började trampa vatten istället. Fallskärmen var tillräckligt nära för att hon skulle kunna sträcka sig efter den, och hon gissade rätt. Fingrarna slöt sig om behållaren och hon drog den intill sig. Lät vågorna föra henne säkert till land igen.
"Vad är det?", sade Zendaya och försökte låta oberörd, men ivern i hennes ögon avslöjade henne. Molly Evans skruvade upp silverbehållaren och fann en avlång ask. Inuti asken fanns ett dussin, små pilar, ett blåsrör och en burk med en klar vätska.
De båda flickorna tittade på varandra med stora ögon.
"Du tror inte?"
"Det är precis vad jag tror."

TildeW kastade sig gråtandes mot angriparen som attackerade StinaM.
Hon skrek. "Nej!"
Angriparen slog ner StinaM innan han vände sig om mot TildeW, fångade hennes handleder och svingade iväg henne mot en sluttning. Hon föll hela vägen ner, rullade som ett stenblock i sina tafatta försök att komma på fötter. Halvvägs nerför sluttningen hade hon redan börjat tappa medvetandet så när hon träffade huvudet i sten vid foten av den var det ingen överraskning att det knockade ut henne.
Uppe på sluttningen kämpade fortfarande de båda killarna för livet. StinaM lyckades få in några välriktade slag mot killens käkar och stora, blålila blåmärken blommade upp över killens ansikte. Men även de bästa kan misslyckas och när killen duckade från en av StinaMs knytnävar såg angriparen sin chans och knäade honom. StinaM flämtade till och föll ner på knä. Killen tog tag om StinaMs hår och drog huvudet bakåt så att halsen blottades. Och StinaM blev överöst med minnen, minnen som bombade hans sinnen. Han såg sin mor sjunga för honom när han vaknade upp på sin nionde födelsedag. Han mindes hur det kändes att krama om henne och känna värmen från henne. Han såg sina kompisar när de spelade honom ett spratt och hur han genomblöt sprang efter dem med en hink vatten. Han såg när flickan han varit förtjust i kysste honom på verandan. Kände samma värme som fortplantade sig genom varje nerv, varje blodåder och varje muskel som han hade känt den natten. Och han såg TildeWs skrattande ansikte en sista gång innan pojken skar upp halsen på honom och sparkade ner honom på marken. Och med gräset som sin duk och blodet som sin pensel målade han gräset mörkt av blod.
Och angriparen släppte kniven på marken och sjönk ner vid den döda pojken. AlexZz slöt ögonen på pojken vars liv han nu släckt.

Klara Weasley gick med bågen lika redo som alltid efter hon lämnat skogen för att komma till grönare betesmarker. Hon klev över rankorna som envist snurrade sig runt hennes stövlar. Stötte sig mot palmerna som såg ut att reta henne. Hon hade gått i timtal utan att miljön ändrats, hon hade inte ens stött på något djur. Hon bet sig på läppen när hon riktade bågen mot mörkret bakom palmerna. Pulsen dunkade högt inne i hörselgångarna vid varje nytt steg hon tog. Hon hoppade fram vid några buskar. Knak.
Klara Weasley snurrade runt på stället. Det där var inte hon. Knak, ljöd det igen.
"Vem där?!", ropade hon åt mörkret. "Vem där?!"
Som alla förståndiga människor i den här situationen svarade ingen henne.
"Kom ut!", skrek hon. "Visa ditt ..." Hon tystnade när en vass, inträngande och kall känsla träffade henne i nacken. Hon fumlade runt i håret ett tag innan hon hittade den utstickande saken som grävt sig fast i nacken på henne. Hon höjde föremålet i ögonhöjd och insåg att det var en pil hon höll i. Plötsligt började hennes ben protestera och hon ramlade ihop på marken, utan någon som helst makt att röra på armarna. Den så annars skarpa blicken blev suddig och när hon slängde ett tungt ögonkast mot det enda håll hon var förmögen till kunde hon urskilja två gestalter komma fram bland palmerna. Två personer som sedan visade sig vara Zendaya och Molly Evans.

Den natten syntes tre ansikten på himlen: Hermione. Granger, StinaM och Klara Weasley.
----
Har inte läst igenom texten en andra gång, så om det finns fel, hata mig inte, haha! Hur som helst, jag hoppas det inte blev för mycket text, och jag hoppas också att ni gillar det.

Bra!

Wii lever än!

Fuck yeah! I'm badass! XD

braaaa! (^-^)

När jag såg kapitlet, höll jag andan och pustyade ut när jag såg att jag inte dog! xD YAY! _D Jag lever, och jag kommer säkert leva länge till!

Inte för att vara dum Hermione. Granger, men din karaktär är väldigt aggresiv… ♥

Kapitlet var SUPER! Wow, dödade jag och Zendaya Klara Weasley? O.o Och jag forstod inte vad de där pilarna vad, var de bara vanliga vapen, or?

Zendaya: Vi är ju grymma tillsamans, även om du vill döda mig! Fast PLZ, nåd!

Ni fick ett blåsrör med pilar och gift! ^^
Antar att man doppar pilarna i giftet och sedan stoppar pilen i röret och blåser ut pilen mot målet.

Tack! Vi är hänsyslösa mördare c: Men du lyckas ju också bra, inte har blivit dödad! ♥♥

Haha ja!
Jo det går ju faktiskt hyfsat för mig. Om jag inte blandar ihop detta spel med ett annat så tror jag bestämt att jag dödade någon?