Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Anselm blev allt nyfiknare på vad detta så spännande samtalsämne skulle vara för något, men fick styra stegen till köket och plocka fram två muggar att fylla upp med öl åt de båda. Med tanke på hur uppspelt Brynjolf verkade och att klockan faktiskt ändå var mycket, så kändes det som en passande dryck för tillfället. Han ställde ner den ena framför vännen innan han själv slog sig ner mittemot med den andra. Han lyfte muggen till munnen med en rynkad panna medans han lyssnade noggrant, log först lite stolt då han berömde hans dotter.
"Hållit henne undan? Åh, det gäller ju att vara rädd om henne. Vem vet hur många friare som skulle drälla in här annars." det var främst ett skämt - han hade inte på något vis medvetet hållit Sienna hemma, tvärtom hade hon alltid velat vara mycket i smedjan. Något han själv var väldigt glad för. Sakta men säkert så förstod han vart vännen ville komma med allt prat och ett brett flin spred sig på ansiktet.
"Brynjolf, du är ju ett geni!" Skrattade han till - hur hade denna tanken aldrig slagit honom tidigare? De båda var ju som gjorda för varandra.
"Oh ja, det kan du lita på. Tänk bara vilka barnbarn!" frustade Anselm till, det hade just börjat bekymra honom så smått att det kanske vore dags att hitta en passande gemål till hans dotter och det här var ju alldeles perfekt.
"Har du talat med Erland om det?"

Brynjolf sträckte sig efter det serverade glaset och tog hastigt en klunk, så fort att han hostade till. Han harklade sig och nickade då han lyssnade på Anselms reaktion. "Du är klok, Anselm. En kan inte låta vem som helt stampa in i sitt eget hem och bete sig som om de bestämde här.", sa han utan någon som helst självinsikt. Men snart flinade han lika brett då han insåg Anselms gillande av idén. Han skrockade ett skratt. "Javisst, barnbarn ska de ha, och fina blir de. Rejäla pojkar, eller de vackraste tösar. Jovisst, minsann.." Han försvann i sina tankar för ett ögonblick och tog en ny klunk av ölen för att möta Anselms blick igen.
När vännen undrat efter Erlands tycke viftade Brynjolf med handen. Sonens åsikt spelade ingen roll. Det har var redan bestämt hos Brynjolf. "Äh, pojken har inte vett nog. Han vet inte vad som är det bästa för honom. Det är tur att han har oss." Han pausade och flinade igen. "Nå, vi står för bröllopet då? Stort, storslaget, alla är välkomna. Ja, ja, det blir bra, inte sant?"

Brynjolfs ord lockade fram ett lätt skratt ifrån Anselm, han kunde inte undgå att se det smått komiska i det. Det var dock bara en snabb distraktion ifrån det egentliga samtalet - det viktiga. Barnen. Barnbarnen.
"Brynjolf, ibland kommer du med de bästa av vad idéer heter." flinade han, fortfarande i någon slags lycka av tanken att de båda barnen skulle kunna bli ett så perfekt par.
"Vi står definitivt för det." nickade Anselm medhållande, lutade sig bak i stolen i tankar för någon sekund.
"Men vi får göra det smart. Introducera Erland för det först, få han att.. Uppvakta henne lite. Köp en blomma eller nåt. Hon är envis, tösa mi - hon lär inte gifta sig med honom från ingenstans. Hon måste ha fått den där egensinnigheten från sin mor." Sanningen att säga så hade hon nog fått den ifrån Anselm, men han kunde heller inte säga att han var missnöjd med den. Hon hade alltid gått sin egen väg, och det var något fadern var stolt över.

"Ah, det var din tös, hon kom över på middag, det var då det slog mig!" Han förtydligade genom att peta på tinningen, att idén hade nått honom. "Erland skulle inte kunna få någon bättre, nej, nejdå, det är jag säker på. Den.. Ja.. drummeln." Han harklade sig och dolde sitt misstycke för sin sons handlingar genom att hälla i sig resten av innehållet från glaset.
"Bra.", svarade han på Anselms kommentar över att stå för bröllopet. De skulle bli stadens senaste skvaller. Talas om flera dagar, kanske veckor efteråt.
"Javisst, javisst..", höll han eftertänksamt med.
I sina tankar försökte han föreställa sig Erland med en blomma till Sienna, eller på något annat sätt uppvakta henne. Det var svårt, därför grimaserade han ogillande och skakade på huvudet. "Nåja.", började Brynjolf. "Jag ska säga åt honom vad han ska göra. Då.. Ja, då kommer det att gå. Han ska uppvakta din dotter och så, Anselm.." Brynjolf höjde sitt tomma glas mot Anselm i en skål. "..ska våra familjer förenas."

Anselm höjde något på ögonbrynen, hade inte haft en susning om att deras båda barn umgicks med varandra. Han skrattade återigen - hur kunde dem ha missat detta? Detta ypperliga tillfälle?
”Se på maken. Att vi missat ett sådant perfekt par, rakt under näsorna på oss.” Han drack upp det sista av ölen innan han lutade sig fram emot bordet och vännen igen. Han lyfte glaset för att möta hans i en skål. En skål för framtiden.
”För framtiden, min vän. Och för barnbarn.” Anselm gjorde ingen hemlighet av att han längtade efter att få hålla ett barnbarn i sin famn.
”Säg mig. Blir dem inte det bästa paret du kunnat tänka dig?” Att det aldrig slagit honom innan förbryllade Anselm. Båda hade ju funnits rakt under näsan på dem.

"Ja, att vi missat!" Brynjolf skakade på huvudet och tänkte tillbaka på Erland och Sienna vid middagsbordet. De verkade så perfekta för varandra. Erland.. han såg så lycklig ut med henne vid sin sida. Han antog att Sienna kände likadant. Iallafall hoppades han på det.
Brynjolf såg på Anselm igen. "För barnbarn!" Han skrattade och nickade för att ställa ner den tomma muggen på bordsskivan. "De blir de bästa paret, du har helt rätt, Anselm. Helt rätt." Han försjönk i tankar igen. Fort gick det. Bröllop, sedan skulle de ha barn, och de skulle bo nära här- det fanns väl ett hus till salu efter gatan här bara? Ja, kanske det. Han noterade för sig själv att han skulle kolla upp det imorgon bitti.
"Nå, vi kan inte dra ut på det. Efter frukost, då presenterar vi de för varandra. Ja, de vet om varandra, men bröllopet, Anselm, de måste få höra den idén. Ska vi säga hos dig?"

Anselm hade inte haft en aning om att hans egna dotter tagit Erlands sällskap, att de ens kände varandra överhuvudtaget. Det var sannerligen en glad överraskning - det hade det till hans försvar varit trots deras strålande idé. Det kändes som en slags dröm att snart kunna tänka sig barnbarn - och dela den glädjen med ingen mindre än Brynjolf på det. Det fanns nog inte mycket som kunde slå det här.
"Förmiddag hos mig, vi bestämmer det. Ingen tid att förlora här inte, dem är redan gamla nog som dem är." sanningen att säga var det väl hög tid att de gifte sig nu, de hade redan väntat väl länge. Men den som väntar på nåt gott väntar väl aldrig för länge, och det här var sannerligen något gott.
"Ska vi förvarna dem något?"

Brynjolf drämde näven i bordet. Inte alls på något otäckt eller skrämmande sätt, mer som för att sätta punkt för deras planer. "Då var det bestämt.", skrattade han nöjt och såg fram emot morgondagen. "Javisst, gamle gosse. Nog är det så. Ingen tid att förlora.", med betoning på ingen. Han pausade och nickade eftertänksamt. Spelade upp i sina tankar hur mötet skulle se ut. Vad överraskade de skulle bli, men så småningom skulle de inse fördelarna och att det var en vinst, en bra affär. Något som alla skulle vinna på. Ja, precis, just det.
"Förvarna? Och ge de tillfälle att tänka om? Nej, absolut inte. Och förresten, vad är det att förvarna om egentligen? Jag menar, det är ju för Deras skull vi gör det här, här prackas inget på dem. Nejdå, de ska vara glada att de har oss. Just precis."
Han harklade sig och satte handflatan mot bordet för att på så sätt pressa sig upp med armarnas kraft på fötter igen. "Dåså, vi har mycket att se fram emot. Jag kommer över med Erland efter frukost. Förmiddag, ja." Brynjolf sträckte på så att de knakade i axlar och nacke. "Godnatt då, Anselm, min vän. Hälsa frugan också." Sedan skrattade han igen roat åt deras planer och försvann därifrån för att gå tillbaka hem till sig igen.

Anselm kunde inte vara mer nöjd med kvällens oförutsedda besök. Hur dem hade kunnat missa det var oförståeligt, men han var något otroligt glad att dem upptäckt denna fantastiska idé. Fast idé var inte rätt ord - det var snarare som förutbestämt. Det har knappt så att han kunnat hålla inne med nyheten för dottern då hon kommit hem en stund efter att Brynjolf gett sig av, och det var inte så lite som han såg fram emot morgondagen.

Sienna i sin tur hade fort förstått att hennes far ruvade på något, och det var riktigt komiskt att se honom så exalterad. Precis vad det var hade hon dock ingen aning om - hon hade inte fått reda på mer än att Brynjolf skulle komma dit nästa dag. Det var säkert bara något slags samarbete eller nåt de två kokat ihop. Hon hade mycket av tankarna på annat håll den kvällen, rättare sagt på Erland. Mannen hon bara tycktes falla allt mer och mer för.
Nästkommande förmiddag tycktes komma förvånansvärt fort, och det var riktigt roligt att se ögonen riktigt lysa på Anselm - det var länge sen hon sett honom riktigt se exalterad över något, och ärligt talat förstod hon inte alls vad han hade att vara så lycklig över.

"Varför måste jag ha på mig det här?", frågade Erland och drog på sig västen som Brynjolf prackat på honom. Hans far hade klivit upp tidigt, donat och sjungit för sig själv samtidigt som han rörde sig runt i huset. Och när Erland äntligen klivit upp, efter en ganska så trött morgon hade Brynjolf totalt fokuserat på sin son. Han verkade till och med frånvarande när Freya pussade honom på kinden adjö för att göra sina ärenden på marknaden. "Jaja, ses sedan.", sa Brynjolf och granskade Erland.
Han borstade bort något osynligt från den mörka västen och rättade till Erlands krage. "Far, sluta.", försökte Erland och viftade bort de gamla fingrarna kring hans nacke och hals.
"Nå jo. Son till en köpman. Du får allt minsann leva upp till den rollen nu. Du vill väl göra intryck?" Erland rynkade pannan. Förstod inte vad han menade.
"Vi ska ju bara över till Anselm, som vi gör ibland, det är väl inget konstigt?", sa Erland och Brynjolf stannade upp i en rörelse, bara för en tiondels sekund- hade han råkat försäga sig?
För att dölja det skrattade han högt och drog med kammen genom Erlands ljusa hårlockar. "Äh, lägg av!", sa Erland då och gav upp. Han insåg sin förlust. Och så småningom skulle han väl få reda på vad det hela handlade om. Han valde istället att fokusera på det han mest såg fram emot idag- att träffa Sienna. Hon som han totalt förälskat sig i. I smyg hade han målat upp ett scenario att fria till henne, men än tycktes inte tillfället visa sig. Han hade heller ingen ring att ge henne. Och han kunde inte fråga Brynjolf, nej, han skulle bli alldeles för uppspelt och ta sakerna i egna händer. Förmodligen skrämma iväg henne.
"Jaja, far.", sa Erland tillslut och iakttog spegelbilden av sig själv. Kände sig säker, då Brynjolf smackade till honom med handflatan i bakhuvudet. "Se inte ut sådär, sträck på dig.", muttrade han. Som om den glada känslan bara runnit ur Brynjolf sådär. Men Erland tog inte illa upp. Så var Brynjolf bara. Istället suckade han och skakade på huvudet. "Ja, far.", sa han igen och gjorde som han blev tillsagd. Tillsammans gick de sedan över till Anselm och Siennas residens.

"God förmiddag!" Brynjolf hade på samma sätt som kvällen innan stigit in utan att ha knackat på. "Kom in, Erland, Anselm, Sienna, ja, du är här också, va?" Sa han utan att få syn på varken värden eller hans dotter. "Vad sägs som att ni bjuder oss på något att skåla för, javisst, eller hur?", fortsatte Brynjolf och Erland tyckte sig höra ett skratt bakom orden. Brynjolf var uppspelt eller exalterad över något.
Han rynkade pannan en aning och sneglade åt sin far. Gillade inte att han var så påträngande och framfusig.