Nu kommer resultatet
det var bara
SajberFina som lämnade in sitt bidrag
men nu kommer resultatet.
SajberFina på 25/30 poäng
och här kommer hennes bidrag
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ett kult spöke
– Det där var inte ens roligt! gnällde Diana och gnuggade sig på den ömmande punkten i bakhuvudet samtidigt som hon beskyllande tittade på sin bror.
– Vad? frågade Ivar uppriktigt förvånad.
– Det gjorde ont!
– Men vilket då? Jag fattar inte vad du pratar om.
Han började låta irriterad och gick ytterligare några steg in på vindsvåningen. Diana hade stått framme vid det runda takfönstret och tittat ut över de oändliga fälten på skåneslätten när något hade träffat henne hårt i huvudet. ”Jämt ska han hålla på” tänkte hon surt och vände sig utåt igen.
På den dammiga vinden kom det enda ljuset ifrån de sex dammiga fönstren på var sin sida om snedtaket, och just nu även från varsin ficklampa som barnen hade tagit med upp. Det var bara någon timme tidigare som familjens blåa Fiat hade kört in på grusplanen framför den stora gula herrgården. Medans föräldrarna började lyfta in småsaker i väntan på flyttbilen gav de barnen order om att utforska huset och välja rum. Snabbt hade de hittat vindsvåningen som var full av gamla möbler och leksaker.
– Kolla här! ropade Ivar plötsligt och Diana skyndade fram till honom där han stod böjd över en brun gammal koffert.
När han rätade på sig sträckte han fram en nätpåse full av glaskulor i olika färger och storlekar med ett triumferande leende.
– De här ska jag ha och spela med i skolan.
– Vad vackra de är, sa Diana hänfört med blicken fastfrusen på de små kloten.
Även om det var väldigt skräpigt och dammigt på den gamla vinden så var kulorna i påsen alldeles blanka och helt utan repor. Diana sträckte fram sin hand och fiskade upp en rätt stor och röd kula. Hon förde den närmare sitt högra öga och knep ihop det andra. Vinden var nu för henne klart blodröd och en aning deformerad. Ett litet leende sprack upp i flickans ansikte då hon såg sin bror konstigt rundlagd genom kulan.
– Du kan få den där om du vill, sa Ivar.
Diana såg storögd på sin bror. Hon kunde inte minnas den dagen då han hade gett henne något frivilligt, men hon blev otroligt glad och lade snabbt kulan i sin byxficka, ifall Ivar skulle ändra sig.
– Tack! sa hon glatt.
Sekunden senare hördes en hög smäll i ett av hörnen på vinden. Båda barnen hoppade till och vände sig emot ljudkällan. I dunklet kunde de inte se mycket förutom konturer av ett högt skåp. Ivar riktade sin ficklampa emot hörnet men de kunde inte se något misstänksamt. Skåpet som stod där såg väldigt gammalt ut. Den svarta färgen var skavd och sliten. Det var snirkliga mönster av trädgrenar på de två dörrarna som var målat i någon silvrig färg.
Ivar ryckte på axlarna och återgick till att rota i kofferten. PANG! Blixtsnabbt vände sig båda två återigen emot ljudet och denna gång tände Diana sin lampa också. Båda drog efter andan. Ena skåpsdörren var nu öppen en bit, vilket den absolut inte hade varit nyss. Håret reste sig i nacken på Diana och Ivar rös.
– D... det var s... säkert vinden, viskade han.
Ett isande gnissel steg från skåpsdörrens gängor när barnen kunde se hur dörren sakta gled igen. Diana gnydde till och vände tvärt på klacken för att fly från vinden. I trappan kunde hon höra Ivars springande steg och flämtande andhämtning bakom sig. En hård smäll hördes uppifrån trappavsatsen och båda två stannade upp på våningen under.
– Stängde du dörren? flämtade Diana.
– Nej, svarade Ivar och såg besvärad ut. – Den flög igen av sig själv!
Syskonen tittade på varandra med rädsla i blicken. Vad fanns uppe på vinden?
”Åh nej! Jag hade hoppats på att få vila ett bra tag, men de förra ägarna kan inte ha sagt något. Och nu har skitungarna tagit mina saker. Det är mina kulor! Jag ska minsann ha tillbaka dem. Var så säkra!”
Under en mycket lång tid hade Diana klagat på att hon var tvungen att dela rum med sin äldre bror. Han skulle jämt retas och försöka skrämma henne med spökhistorier. Föräldrarna hade gång på gång förklarat att de bodde i denna lägenhet för det var billigt och att de sparade pengar för att kunna köpa ett hus så småningom. Då skulle hon äntligen få sitt egna rum. Hela familjen hade blivit överlycklig när Kastanjelunds lantgård hade blivit till salu för en inte alltför stor summa.
Huset var en mindre herrgård som låg några kilometer från Kristianstad - ett perfekt läge, hade föräldrarna tyckt. När allihop hade besökt det första gången var de imponerade och bestämde sig direkt. Mycket av de gamla släktägodelarna fanns kvar i huset, men historieintresserad som mamma Gunilla var, gjorde det ingenting. Med lite renovering skulle huset bli perfekt!
Tidigare på dagen när Diana och Ivar hade utforskat husets alla vrår hade de hittat varsitt rum. De låg mitt emot varandra på andra våningen. Ivar hade valt ett rum som var typiskt pojkaktigt med mörkt blåa tapeter. I Dianas rum var väggarna gula, men vad hon hade fastnat för var taket. Någon tidigare ägare hade målat med först svart färg och sen fyllt på med hundratals stjärnor i guld.
I nattlampans svaga sken blänkte stjärnorna matt emot Diana där hon låg i sängen. Glädjen över att äntligen ha ett eget rum hade försvunnit i samma stund mamma hade stängt dörren en stund tidigare. Det var tyst. Alltför tyst! Hon var van vid att höra Ivars andetag och rörelser i sömnen och känna hans närvaro. Även om hans rum låg mitt emot i korridoren utanför kändes det otroligt långt borta.
Diana vände sig till sidan och stirrade in i väggen, men på en gång vände hon sig på andra hållet så hon hade utsikt i rummet. Det hade inte känts bra med att inte kunna se dörren, på något vis. Beslutsamt slöt hon ögonen för att försöka sova.
Käpprak i ryggen satte sig Diana upp i sängen. Hon kunde känna att hon inte hade sovit länge, men ändå var hon klarvaken. Dock visste hon inte vad som hade väckt henne, men konstigt nog kände hon sig rädd. Lätt darrande i kroppen kröp hon ihop och lutade sig mot väggen som kändes sval mot hennes pyjamasklädda rygg. Hon satt bara och lyssnade spänt och spejade ut i sitt nya rum.
Ett knarrande läte steg från en golvbräda utanför hennes rum. Diana tog ett krampaktigt tag om sina ben och lyssnade ännu mer. Ytterligare ett knarrande hördes och därefter ett till. Hennes andhämtning blev snabbare, hon slöt ögonen och begravde huvudet mellan knäna. Någon eller något gick utanför hennes sovrumsdörr! Hjärtat rusade i Dianas bröstkorg och kallsvett bröt fram, men hon vågade inte röra sig.
Plötsligt hördes ett annat ljud – ett slags rasslande med ett svagt gnissel. Hon tvingade sig själv att titta upp och såg till sin förskräckelse att det ryckte i handtaget. Hon vågade inte skrika av rädsla för att väcka alla i huset, men gnyende som en liten hundvalp började tårarna strömma längs med kinderna.
Sen slutade det tvärt och inte ett ljud hördes mer. Snörvlande tog sig Diana upp från sängen och tassade fram till dörren. Med andan i halsen lade hon ena örat mot det matta träet, men inget ljud hördes utifrån mer. Hon svalde hårt och drog ett stärkande andetag, sedan fattade hon handtaget och tryckte neråt. Ljuset från hallen spred sig in i Dianas rum, men korridoren var tom. Var det Ivar som hade spelat henne ett elakt spratt? Hon andades lugnt ut och stängde dörren igen. Med tanken på att brodern hade narrat henne kröp hon ner i sängen och somnade nästan på en gång.
”Åh, varför i fridens namn har jag inte ännu lyckats lära mig konsten att alstra energin för att kunna greppa saker? Nä, jag får försöka med något annat. De ska minsann inte bli långvariga här, inte.”
– Jag har faktiskt fått en bula, sa Diana grinigt och tittade surt på Ivar.
– Vadå? frågade han med munnen full av flingor.
– Ja, du kastade ju något i huvudet på mig igår.
– Va, nä!? Det har jag inte alls gjort.
Ivar slet blicken från sin mattebok och tittade förvånat upp på Diana som nickade.
– På vinden! tillade hon för att påminna honom.
Brodern såg fortfarande oförstående ut och tog fundersamt en sked flingor till. Sen ändrades hans drag plötsligt och han höjde ett finger medans han tuggade klart.
– Men du, jag kastade faktiskt inget på dig igår.
Diana såg misstrogen ut.
– Det kanske var något som ramlade ner från taket? försökte Ivar. – Eller… det kanske har något att göra med skåpet?
Syskonen stirrade på varandra, men sa inget mer.
– Men Ivar, är du inte färdig?
Gunilla hade plötsligt kommit in i köket med en kopp kaffe i handen.
– Jag måste åka om tio minuter max. Skynda dig nu!
Ivar började sleva i sig resten av flingorna och smällde ihop matteboken för att sedan rusa iväg efter sin skolväska. Diana satt lugnt kvar vid bordet men hon åt inte. Flingorna hade vid det här laget blivit mjuka och äckliga i mjölken, men hon hade ändå ingen matlust.
– Är något på tok gumman? frågade Gunilla och rufsade om sin dotters hår.
– Ivar är dum! mumlade hon bara till svar och såg ner i bordet.
– Bröder är sådana, suckade mamman och drack ur sitt kaffe. – Nu ska jag till jobbet, vi ses i eftermiddag. Pappa är på sitt arbetsrum, om det är något du behöver.
Gunilla pussade sin dotter på kinden och försvann ut ur köket. Diana kunde höra hur mamman ropade på Ivar och hur han kom springande nerför trappan. Ytterdörren smällde igen och strax därefter hördes bilens motor och grusets knastrande under bildäcken.
Huset låg nu i tysthet och Diana försökte lyssna efter ljud som inte hörde hemma. Hon mindes tillbaka till natten och kröp ihop på köksstolen. Fast… kanske hon bara hade drömt allting. Eller Ivar kanske hade gått i sömnen, det hände säkert när man flyttade till nya ställen.
Utan att ha ätit upp sin frukost lämnade Diana bordet. Trappstegen till andra våningen knarrade under hennes fötter. På trappavsatsen stannade hon upp och betraktade den långa korridoren som sträckte ut sig framför henne.
Precis till höger låg pappa Rickards arbetsrum och där inifrån hördes ljudet av fingrar som dansade över en dators tangentbord. Längst bort i korridoren låg Ivars och Dianas rum och i mitten var trappan som ledde upp till vinden. Med små och tysta steg började hon gå mot sitt rum men precis när hon passerat trappan hördes ett lågt gnissel och hon stannade tvärt. Därpå ett frasande, nästan som när en flagga rör sig i vinden. Ljuden kom uppifrån vindstrappan. Alla muskler i Dianas kropp spändes och hennes andhämtning blev snabbare. Försiktigt smög hon närmare trappavsatsen för att försöka få en skymt av vad det var som lät. Hon tryckte sig emot väggen och kikade med ett öga förbi krönet, upp emot vindsdörren. Med ett kvävt skrik vände hon tvärt och rusade emot sitt rum.
Längst upp på trappan hade något vitt varit på väg ner med armarna utsträckta emot Diana. Med andan i halset flög hon in på sitt rum och smällde igen dörren. Hon knep ihop ögonen och mässade snabbt.
– Spöken finns inte! Spöken finns inte! Spöken finns i…
Plötsligt hördes ett lågt buller utanför i korridoren och ett svagt rop, och lika snabbt som ljudet hade börjat slutade det också. Diana kunde inte lägga band på sin nyfikenhet som ersatt rädslan. Försiktigt gläntade hon på dörren och kikade ut.
Precis nedanför vindstrappan låg ett vitt lakan i en klumpig hög. Det rörde på sig under och kom pustanden och ojanden inifrån. Diana såg skeptiskt på byltet och gick sedan fram till det. Med sitt pekfinger petade hon till på ett ställe på lakanet varpå det blir alldeles stilla. Några sekunder gick utan att något hände och otåligheten fick Diana att peta till på högen igen.
– Aj, sluta! hördes en kvävd flickröst inifrån byltet.
Diana hoppade ett steg bakåt och drog efter andan.
– V… vem är d… du? stammade hon skräckslaget fram.
– Jag är Fröken Klara, hördes återigen flickrösten under lakanet som nu rörde på sig igen.
Det verkade som att flickan reste på sig för till slut uppenbarade sig en avlång gestalt framför Diana, som komiskt nog fick upp bilden av Spöket Laban i huvudet.
– Men… sa Diana tvekande. – Vem är du och vad gör du här?
Efter några sekunders tvekan började lakanet glida åt sidan. Diana stirrade hänfört på vad som dolde sig under det. Framför henne stod nu en flicka som såg ut att vara i hennes egen ålder. Håret låg i korkskruvar runt axlarna och på sig hade hon en grön sammetsklänning. Dragen var svåra att tyda för hon var så otroligt blek, men det skymtade några fräknar på kinderna och ögonen hade en matt blå färg. Hon såg inte alls skräckinjagande ut, men Diana kunde inte hindra ilningen längs ryggraden när hon upptäckte att Klara var så blek och avmätt i sina färger att Diana kunde se igenom henne.
– Som jag sa så heter jag Klara. Och jag bor faktiskt här!
Flickan lade armarna i kors och såg sur ut, men Diana skakade häftigt på huvudet.
– Nej, vi bor här! Jag, Ivar, mamma och pappa. Vi flyttade in i går.
– Jo tack, jag märkte det. Det dröjde inte länge förens du och pojken kom och snokade bland mina saker. Men jag bodde här före er!
Klara fick ett sorgset drag i sitt bleka ansikte. Även om ögonen verkade livlösa så syntes det spår av tårar.
– Så det var dig vi hörde på vinden igår? frågade Diana.
Flickan nickade.
– Och i natt här i korridoren?
– Ja! Jag ville ha tillbaka vad ni stal från mig, snyftade hon.
Diana tänkte efter. Vad hade de tagit ifrån henne? De visste ju inte ens att hon fanns. Sen slog det henne plötsligt.
– Kulorna!?
På en gång slutade Klara att gråta och gick några steg emot Diana med girig blick.
– Ja, var är dem?
– Ivar har dem på sitt rum. Kom, ska jag visa.
Diana gick iväg mot Ivars rum. Hon kände sig lite olustig när hon visste att Klara gick ljudlöst bakom henne. Det var som att när hon var i samma rum som stod nackhåren upp hela tiden. Det knarrade lite i gångjärnen när dörren for upp. Det fick Diana att komma på en sak och vände sig emot Klara med en rynka mellan ögonbrynen.
– Varför kom du inte in i natt?
Klara såg först oförstående ut, men sen var det nästan så att det skimrade till lite rött på de annars askgrå kinderna.
– Jag har inte precis lärt mig riktigt vad jag kan och inte kan, mumlade hon blygt.
Diana började plötsligt skratta. Hon skrattade så att hon kiknade och fick tårar i ögonen. När hon äntligen hade lugnat ner sig och tagit några djupa andetag såg hon på Klara som hade syrlig blick.
– Alltså, du är ju ett spöke, sa Diana med undanhållet fnitter.
Klara fnös till då hon inte verkade se något roligt i situationen.
– Då kan du väl bara glida igenom väggen i stället för att öppna dörrar?
Hon fick sätta sig på sängen för att inte ramla av skrattsalvorna som kom igen.
Surheten rann av Klara och hon slog sig för pannan.
– Det har jag inte alls tänkt på, utbrast hon och började skratta hon med.
– Och hur tusan lyckas du snubbla på ett lakan? flämtade Diana mellan attackerna? – Spöken kan ju flyga!
De båda flickorna tjöt tillsammans, så roligt tyckte de nu att det var. De hade glömt bort allt vad rädsla och hämnd var med tanken på Klaras klumpighet som spöke. Till slut lugnade de ner sig och Diana kom ihåg vad de gjorde inne på Ivars rum.
– Just det! sa hon bara och öppnade lådan i sängbordet.
Där låg nätpåsen med glaskulorna och Klara drog efter andan.
– Åh, tack så mycket! log hon och tog upp påsen med sin späda hand.
Nätet syntes igenom hennes fingrar när hon höll upp kulorna framför ansiktet och granskade dem. Ett litet ljus hade tänts i de annars livlösa ögonen.
– Det finns en till inne på mitt rum, sa Diana.
Klara mötte hennes blick men såg nu lugn ut.
– Jag vet, jag var ju uppe på vinden när Ivar gav dig den. Jag tycker den är den finaste av dem alla.
Diana nickade, för det hade hon också tyckt när hon såg den bland de andra kulorna igår.
– Men du får den av mig!
– Va?
Hon tittade skeptiskt på Klara som bara nickade uppmuntrande.
– Du fick mig att skratta, vilket jag inte har gjort på väldigt, väldigt länge.
En skymt av sorg kom och försvann lika fort i Klaras ansikte.
– Så jag hoppas att du tar emot kulan som ett tecken på min tacksamhet.
– Ja, väldigt gärna! sa Diana hänfört. – Tack!
– Och jag hoppas att du kan få mig att skratta i fortsättningen också.
– Ja, fortsätter du såhär, så blir det inga problem, svarade Diana och började garva igen.
Med kommentarerna: Jättebra och spännande.
En väldigt bra och spännande novell
Mugglarportalen