Resultat:
Writteninthemoonlight:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Skogens väktare
Sara sprang, fort. Ändå var hennes andning inte ansträngd, hon var lätt på foten och tog sig utan större svårigheter fram i den tätbevuxna skogen. Plötsligt var Spike vid hennes sida. Som vanligt hade han dykt upp ur tomma intet men Sara blev inte längre förvånad när det här hände. Spike var egentligen inte Saras hund, hon hade ingen som helst aning om vem han tillhörde, det verkade nästan som om han bodde i skogen, som om han var en del av den. Hon hade träffat den stora ljusbruna labradoren med de mörka ögonen veckan efter att hennes familj flyttat ut till det stora huset på landet där de nu bodde. Sara hade bestämt sig för att utforska skogen och promenerat på måfå på en bred gångstig när hunden plötsligt dök upp, de hade varit vänner sen dess. Nu var hunden hennes enda vän här, det var som om han förstod henne på ett sätt som människor inte gjorde, han var en obeskrivligt smart hund och kom alltid till undsättning om det behövdes under deras utflykter i skogen. En gång hade de tillexempel träffat på ett viltsvin som hunden skrämt bort utan att blinka. Det kanske låter konstigt att en liten labrador kunde skrämma bort ett stort och mycket argsint viltsvin bara sådär? Men sån var Spike, modig och beskyddande, på många sätt var han en finare bästa vän än många människor.
Sara visste inte riktigt när eller hur hon bestämt sig för att börja kalla den herrlösa hunden för Spike. Det passade honom bara på något sätt, som om han alltid hade hetat det. Spike kände till skogen utan och innan och Sara hade aldrig ens tänkt på att ta med honom hem och tvinga honom att överge sitt hem, han klarade sig alldels för bra på egen hand för att låta någon ta hand om honom. På det sättet var de lika Sara och Spike, Saras föräldrar jobbade mycket och därför hade hon redan vid tidig ålder lärt sig ta hand om sig själv. Dessutom var hon en ensamvarg precis som Spike, hon flydde hellre ut i skogen än att stänga in sig på sitt rum när hon ville vara ensam. Egentligen var det nog så att både Sara och Spike kände sig mer hemma där, i den stora mörka skogen än någon annanstans, de var skogens väktare.
Sara gillade inte huset hon nu bodde i särskilt mycket, det var så stort, tomt och ödsligt när hon var ensam hemma, vilket hon ofta var till långt in på natten på grund av hennes föräldrars arbetstider. När det först flyttat ut på landet hade mamma och pappa förstås sagt att allt skulle bli så mycket bättre när de alla fick leva i en ”fridfullare miljö” De beskrev ofta huset och omgivningen här så, hennes föräldrar. Om de bara visste vilka faror som lurade i skogen där deras dotter spenderade så mycket av sin tid hade de nog velat flytta tillbaka till stan ganska omgående.
Idag var allt tyst omkring dem, inte en fågel sjöng inte en kvist bröts och knappt ett andetag hördes. Om den unga flickan hade haft tid att stanna upp och lyssna på tystnaden hade hon kanske funnit den en smula märklig kanske rentav oroväckande, men hon hade inte tid att stanna, varenda fiber i hennes 15-åriga kropp var orubbligt fokuserad på att nå fram till gläntan. Tydligen tänkte inte Spike i samma banor för plötsligt vek han av från stigen och svängde istället in bland snåren och började nosa intensivt bland det fuktiga gräset och de täta buskarna. Sara suckade lågt och stannade motvilligt. Spike vände på huvudet och såg på flickan med sina mörka kloka hundögon, som om han ville tala om för henne att oavsett hur viktigt det var att de tog sig till gläntan kunde det vänta tills han fångat haren han fått vittring på. Sen ägnade han återigen all sin uppmärksamhet åt att nosa i snåren.
Om hon inte varit så rädd för att bryta den oerhörda tystnaden som hon först nu lagt märket till hade kanske Sara ropat efter Spike när han satte av på den dåligt upptrampade stigen, men det gjorde hon inte, istället kastade hon sig efter honom i en vild språngmarsch. Något i Spikes blick eller kanske något inom henne själv sa henne att det faktiskt inte var en hare Spike fått korn på, utan något mycket värre… Hon strök irriterat en ljusbrun hårslinga ur de blekblåa ögonen medan hon sprang. Den här gången brydde hon sig inte om att vara tyst, tvärtom hon brakade fram genom skogen. Hon visste att det inte var särskilt smart, det skulle ge vad det än var dem jagade en förvarning om att de var på väg, men det brydde hon sig inte om, inte just nu i alla fall. Den kvävande tystnaden hade nämligen börjat oroa henne och hennes enda tanke var att nå fram till Spike innan han råkade illa ut.
Efter ytterligare några minuters mer eller mindre panikslaget springande fick hon syn på Spike. Han stirrade på henne i någon sekund där hon kom utrusande ur buskarna och hon visste att alla de rivsår hon troligtvis fått av de låghängande grenarna i snåren oroade honom, men hon struntade i dem just nu. Hon krängde av sig den svarta ryggsäcken och ställde ljudlöst ner den framför sig på stigen beredd att slita upp första bästa sak att försvara sig med om något plötsligt skulle rusa ut framför Spike på stigen. Egentligen var det huvudsakligen i gläntan där Spike tillbringade det mesta av sin tid när han inte skyddade skogen tillsammans med Sara som de förvarade det mesta av sin utrustning. Men Sara hade ändå tagit för vana att alltid hade det viktigaste tillgängligt i ryggsäcken.
Det var länge sedan friden i skogen störts av något utöver det vanliga och därför hade det varit ett bra tag sen Sara stött ihop med Irgon. Det var hon sanningen att säga rätt tacksam för, hon fann mannen smått obehaglig eftersom hans uppdykanden alltid hade något att göra med ett illasinnat monster av något slag. Men nu stod han framför henne igen, med Spike vid sin sida. Om Sara hade tvingats gissa på vem Spikes ägare var hade hon nog gissat på Irgon, hunden visade inte någon direkt tillgivenhet för mannen, men ändå en respekt som visade att han hade ett stort inflytande på hunden.
Irgon stod där och såg ut som han alltid sett ut, eller åtminstone varje gång Sara träffat honom. I sin långa grå kappa och det rödbruna håret som nådde honom till axlarna, det som var mest slående med Irgons utseende var dock hans ögon, de gick i en mörk nyans av gult och i mörkret kunde de ibland lysa som av guld. Nu nickade mannen kort åt flickan och började sen tala med djup och mäktig röst; ”Skogen svävar i fara, den skrämmande tystnaden beror på att en varulv härjar i trakten!” Irgon talade helt lugnt ändå fann Sara sig själv rygga tillbaka inför nämnandet av en varulv och även Spike morrade dovt.
”Bara skogens väktare” -Irgon gjorde en svepande gest mot Sara och Spike- ”Kan rädda skogen från denna fasanfulla varelse och det måste ske inatt vid fullmånen!" Det här var inte direkt chockerande nyheter egentligen, hade det skett för ett halvår sen hade nog Sara skrattat bort det hela med att varulvar inte fanns, på det halvår som gått sen hon flyttat ut landet och lärt sig hitta i skogen samt stiftat bekantskap med Spike och Irgon visste hon bättre. Hon visste att hon tillsammans med Spike var skogens väktare och att det var hennes uppgift att skydda allt som bodde i den från de illasinnade varelser som ofta drogs till den mörka och trolska sagoskogsmiljön. Därför blinkade hon bara till inte nämnvärt förvånad och frågade allvarligt Irgon; ”Hur blir man på bästa sätt av med en varulv?” Irgon log ett gillande leende; ”Du blir utan tvekan en bättre skogsväktare, jag måste erkänna att jag tvivlade på dig när vi först möttes Sara Sundgren!” Sara fnös åt Irgons irriterande vana att kalla henne vid både för och efternamn och upprepade sen sin fråga; ”Hur blir man på bästa sätt av med en varulv?” Med tre snabba steg var Irgon framme hos henne och placerade ett tungt halsband av rent silver i hennes handflata. ”Varulvar är allergiska mot silver, om du har det här på dig och ser till att någon del av varulven rör vid det så kommer han att förvandlas tillbaka till mänsklig form och då kan du nog övertala honom att försvinna härifrån eller åtminstone låsa in sig vid fullmåne!” svarade Irgon alvarligt, innan Sara hann öppna munnen och tacka för hjälpen hade Irgon vänt på klacken och försvunnit spåröst bland träden.
”Jaha Spike, det verkar som om vi har ett nytt uppdrag, vi ses väl i gläntan inatt då” mumlade Sara till hunden och gav honom en klapp på huvudet innan de skildes åt och Sara rusade upp till huset.
Den kvällen kunde Sara inte koncentrera sig på något hon tog sig för, hon var alldels för orolig, som alltid när hon visste att något hemskt monster härjade i skogen. Speciellt orolig var hon för Spike även om hon visste att han alltid klarade sig. När den stora silverfullmånen till slut steg över trätopparna satt Sara vi fönstret i sitt rum och såg det hända. Med ens fick hon bråttom. Tyst, för att inte väcka sina föräldrar (ingen av dem hade jobbat över ikväll konstigt nog och därför kommit hem väldigt tidigt) smög hon sig fram till sin skrivbordslåda och tog fram silverhalsbandet hon fått av Irgon tidigare på dagen. Med en stöt av oro i magen kom hon att tänka på att Spike kanske också borde ha något i silver att skydda sig med och förbannade tyst Irgon för att han inte tänkt så långt. Men det fanns inget hon kunde göra åt det nu och Spike klarade sig ju alltid! Tyst som en mus smög hon sig ner för trappan och fick på sig sina skogskläder, en vanlig svart jacka, vita gympaskor (Eller ja, de hade åtminstone VARIT vita en gång i tiden, nu var de mer lerigt smutsgrå) och ett par slitna jeans. Sist av allt knäppte hon silverhalsbandet om halsen och såg till att det hängde fullt synligt utanpå jackan. Sen lyfte hon upp den svarta ryggsäcken, krängde på sig den, smög sig obemärkt ut ur huset och låste noga dörren bakom sig.
När man väl kommit in i skogen var det inte en särskilt lång sträcka att gå innan man nådde fram till skogsväktarnas glänta, den där Spike bodde och de hade nästan all sin utrustning som det använde för att försvara sig mot alla möjliga sorters monster.
När hon lätt flåsande nådde fram till gläntan några minuter senare satt Spike och väntade på henne uppenbarligen mer än redo att ge sig ut på varulvsjakt. Sara hälsade lågt och lät sen honom ta ledningen när de började sin jakt, det var ju trots allt hunden som bäst kände till skogen och kunde skilja alla de vanliga lukterna av barr och djur från den olycksbådande doften av en varulv.
Sara kunde inte direkt påstå att hon var rädd även om hon befann sig i en mörk, stor skog mitt i natten tillsammans med en vildhund och en hemsk varulv. Det senaste halvåret hade hon blivit alldels för van med situationer som den här för att känna någon direkt rädsla även om det utan tvekan låg en viss spänning och skräck i luften. Att djuren i skogen var skräckslagna rådde det inget tvivel om, varulven hade säkert redan dödat många av den under de två föregående nätterna då det varit fullmåne precis som inatt. Sara mådde lite illa vid tanken på att många djur nog mist livet under de senaste nätterna det var ju trots allt hennes och Spikes uppgift att se till att inget sånt hände! Hon kunde inte låta bli att med viss irritation undra varför inte Irgon sökt upp och varnat dem tidigare än så här, i natt var den sista fullmånsnatten, med andra ord deras sista chans att fånga varulven den här månaden! Kanske hade Irgon inte fått nys om varulven förrän idag, men Sara kunde inte låta bli att vara sur på honom ändå, kanske hade det något med att göra att hon inte direkt gillade honom?
Spike verkade ha fått vittring på något längre fram på stigen och satte av i full fart, han har känt lukten av varulven igen precis som i eftermiddags tänkte Sara och kunde inte hindra att en våg av iver blandat med renaste skräck spred sig genom kroppen när hon springande följde Spike genom den snåriga skogen.
Snart rusade skogens väktare ut på den breda stigen där de tidigare stött på sin handledare Irgon. Nu var det dock inte mannen med guldögon som stod och väntade på dem utan en ohyggligt stor vargliknande varelse. Sara fick nästan sätta händerna för munnen för att inte skrika rakt ut i ren överraskning, hon hade inte väntat sig att de skulle hitta varulven såhär snart. Det kvävda ljudet hon nästintill omedvetet gett ifrån sig blandat med Spikes ogillande morrning fick varulven att sno runt och fokusera sina svarta ögon på flickan och vildhunden som plötsligt korsat dess väg.
Egentligen var den inte mycket större än en hund och med silvergrå päls och ögon svarta som natten som omslöt dem. Visste man inte bättre hade man nog kunnat ta den här varelsen för en vildhund eller möjligtvis en mycket liten varg. Det syntes dock ytterst tydligt på Spike att han mycket väl visste att djuret framför honom inte tillhörde hans eget släkte. Även Sara kände att det var något speciellt med varelsen, något orent liksom. Som om den var ett hunddjur smittat med något rabies-liknande virus. I själva verket visste hon dock (och den här vetskapen var mycket tyngre att bära än vad det skulle ha varit att anta att det stackars djuret bara var en svårt sjuk hund eller varg) att det var en människa, att det fanns ett mänskligt sinne inuti den där fyrbenta kroppen. Människas sinne var uppenbarligen helt övermannat av ett galet rovdjurs, men ändå syntes det på något sätt att djupt inne visste djuret att det var mänskligt och just nu kämpade den delen av dess kropp som visste det här med att återfå kontrollen och besegra sina vilddjurs instinkter, att bli sig själv igen. Kanske var det därför som Sara hoppades så innerligt att de skulle slippa döda det här monstret, hon hade dräpt monster förut, andra monster sådana som inte var mänskliga 27 av 30 dagar i månaden. Att veta att det i själva verket bodde en människa i den här besten kropp var det som gjorde att Sara kände att det här var det värsta vidundret, den tuffaste utmaningen hon och Spike mött hittills!
Sara bekämpade en impuls att springa därifrån och samlade istället all styrka och beslutsamhet hon kunde uppbåda för att ta ett steg mot ulven. Den stelnade till som om den inte väntat sig att flickan skulle våga ta ett kliv mot den. I nästa sekund gav den ifrån sig ett omänskligt läte och kastade sig mot Sara. Instinktivt slängde hon sig åt sidan in bland snåren som kantade stigen medan hon i ögonvrån såg hur Spike kastade sig mot varulven med tänderna blottade i en hes skrämmande morning som lät olikt något läte en hund någonsin skulle kunna ge ifrån sig. Spike var fast besluten om att skydda sin bästa vän, men varulven tänkte inte ge upp så lätt. Även den visade Spike sina tänder (vilka var betydligt mer imponerande och tusen gånger vassare än labradorens) och började sedan cirkla runt sin motståndare beredd att gå till attack vilket ögonblick som helst.
Sara som så ljudlöst så möjligt rest sig ur snåren stod nu oroligt och betraktade de två djurens maktkamp. Återigen slog det henne att Spike inte hade något av silver att skydda sig med, om varulven anföll och satte tänderna i honom skulle han vara chanslös. Trots detta faktum visade han ingen som helst rädsla och Sara kunde inte låta bli att beundra hans mod.
Plötsligt fick hon en idé och knäppte av sig silverhalsbandet. Utan att tveka kastade hon det hårt mot varulven som var alldels för distraherad av Spike för att ägna henne så mycket som en tanke. Halsbandet for genom luften och träffade varulven i huvudet. Varelsen vacklade till men förvandlades inte till människa. Då förstod Sara att meningen med halsbandet var att man var tvungen att ha det på sig när varulven vidrörde det för att det skulle fungera. Skräckslaget insåg hon vad hon hade gjort, hon hade fått varulven att fokusera orubbligt på henne och dessutom hade hon inget halsband att skydda sig med längre. Varulven verkade ha insett samma sak för återigen rusade den mot henne med ett triumferande, skrämmande och ytterst varglikt. Den här gången försökte Sara inte ens hindra skriket som vällde upp inom henne. Ljudet av hennes desperata skrik fick varulven att rusa ännu fortare och Sara insåg att hon var förlorad.
Det var då Spike gjorde det, övermannade den förvånade varulven bakifrån vilket gav Sara tid att rusa fram och hämta halsbandet samt knäppa fast det om halsen igen. När hon vände sig mot djuren igen såg hon att Spike borrat in sina tänder djupt i varulvens nacke. Trots att Spikes tänder var betydligt mindre än fienden skrek och ylade den i smärta och krängde runt som en galning på stigen för att få bort Spike från sin rygg. Hunden hängde envist fast och Sara tog ett djupt andetag och rusade sen så fort hon kunde mot ulven. Avsiktligt kolliderade hon med dess sida och kände hur den stora klumpen av rent silver som hängde från halsbandet sjönk in i den yviga gråa pälsen. Varulven gav ifrån sig ett nytt ljud, ett som inte hade något att göra med att Spike fortfarande hängde fast i hans nacke. Sen började det rycka som av kramp i vargkroppen och Spike släppte osäkert sitt grepp, hade han lyckats döda det odjuret till slut? Varulven lade sig mödosamt ner på stigen medan den fortsatte att rycka våldsamt. Sara fick ännu en gång kämpa mot en impuls att rusa därifrån, hon visste att hon måste stanna tills förvandlingen var över för att kunna övertala den mänskliga formen av varulven att ge sig av.
Plötsligt låg en ung man där vargen nyss varit, han var helt naken och svårt ärrad, men tack och lov verkade inte Spikes tänder ha lämnat några omfattande sår i mannens nacke. Det fortsatte att rycka i hans kropp länge efter att vargformen lämnat honom. Efter en stund verkade han dock komma till tillräckligt mycket sans för att sätta sig upp och se sig en smula förvirrat omkring. Sara hade tagit av sig ryggsäcken och rotat fram en gammal filt. Mannen såg ut att frysa i den kyliga höstnatten. Sara närmade sig försiktigt den bleka mannen som tog emot filten utan att bevärdiga Sara så mycket som en blick och svepte den om sig. Med ett styng av skam såg Sara att silverplattan från halsbandet lämnat vad som liknade ett brännmärke i mannens sida. Hon vände bort blicken, på något sätt var det mycket svårare att se på honom nu när han såg så försvarslös ut även om han för bara några ögonblick sen försökt döda både henne och Spike. Mannen såg faktiskt rätt illa medtagen ut, hans bruna hår hängde i svettiga stripor ner i pannan och han blödde från flera småsår.
Sara backade några steg och ställde sig vid Spikes sida, på något sätt kändes det bättre att betrakta mannen lite på avstånd.
”Var…Är…Jag?” frågade mannen svagt när några minuter gått.
”I en skog strax utanför Björkhult” svarade Sara så lugnt hon förmådde.
”Vad gör jag här?” undrade ynglingen med något starkare röst, men hans ögonlock fladdrade som om han fick kämpa för att hålla ögonen öppna.
”Det…Det är fullmåne” förklarade Sara enkelt och svalde för att få rösten att sluta darra.
Mannen nickade ryckigt och något sorgset gled förbi i hans mörkbruna egentligen väldigt vänliga ögon. Det var ganska svårt att tänka sig att någon som en gång i månaden blev en blodtörstig best kunde se vänlig ut, men mannen gick helt enkelt inte att beskriva på något annat sätt än just…Vänlig.
”Har jag… Har jag gjort någon illa?” hans röst var svag igen och nästan förnekande, som om han försökte intala sig själv att det inte var någon fara.
”Inte inatt” svarade Sara undvikande.
”Bra!” mumlade mannen och lättnad syntes i hans spända ansikte.
”Tack för hjälpen förresten, nu slipper jag i alla fall genomlida en hel natt den här gången!” han gav sig tappert på ett svagt försök att le men det såg mest ut som en smärtsam grimas.
”Ingen orsak, men jag skulle helst se att du höll dig borta från den här skogen vid fullmåne, du skadar djuren…Faktiskt är det nog bäst att du låser in dig vid varje fullmåne!” Sara försöker låta så saklig så möjligt men hon kan inte hjälpa att medlidande smyger sig in i hennes röst.
”Tack!” upprepar mannen svagt. ”Om du lämnar mig här nu så lovar jag att ge mig av för gott så fort det ljusnar och jag har styrka nog att gå”
Sara nickar förstående tackar mannen och gör sig beredd att gå.
”Vänta….Filten” mumlar mannen och gör en ansats att återlämna det enda föremål som gör att han håller värmen.
”Behåll den, det ser så kallt ut” svarar Sara och utan att säga något mer till varulven tar hon med sig Spike och lämnar mannen på stigen.
När Sara och Spike är på väg tillbaka mot gläntan träffar de som väntat på Irgon.
”Bra jobbat” säger han enkelt, ”jag känner på mig att Herr Varulv inte kommer störa oss igen!” utan att ge Sara någon chans att svara försvinner han in bland träden igen. Sara drar en lättnadens suck och kan inte låta bli att hoppas att det dröjer ett bra tag innan hon träffar Irgon igen, hon gillar skogen bäst när den är fri från monster. Sara kan inte hindra ett leende från att sprida sig på läpparna när hon tänker på att de tillsammans vandrar stigen fram, de två bästa vännerna, skogens väktare.
Poäng: 27
Kommentar: Vad som var bra:
Du har verkligen talang för att skriva, jag gillar verkligen hur du har beskrivit Sara och Spike och det känna som om man har känt dem länge. Jag gillar också hur du har fått till alla små detaljer, varje detalj är liksom ett instrument som tillsammans bildar en hel symfoni.
Vad som kan bli bättre:
Jag tycker att du borde läsa igenom din text en gång till och leta efter stavfel, grammatikfel etc. Sedan finns det också vissa frågor i texten som man aldrig riktigt får svar på.
MTEL:
Spoiler:
Tryck här för att visa! En ynk-lig historia
I timtal säkerligen uppemot ett dygn, hade hans nötta, malätna trasor till skor vandrat fram över fält som ett efter ett avlöst varandra. Som ett täcke i form av ett brett landskapsmotiv tycktes de fortsätta liksom i oändlighet. Skorna hade lagt höga, bergiga områden bakom sig för att sedan orientera sig fram i svår, vildvuxen terräng som hade kunnat vålla oreda i vilket huvud som helst.
Hans liv kändes som taget ur händerna på honom och hans slitna, spretiga hår hängde i feta stripor runt det smutsiga ansiktet. Han var en ynk, en värdelös odugling som hans styvfar så fint hade uttryckt det.
Han vek undan sin tomma, håglösa blick då han såg sig själv i fickspegelns silvriga yta, han hade stulit den innan han begav sig iväg.
Trots detta fick han en lätt vild uppsyn samtidigt som hans stela, spruckna läppar stramades åt och brast ut i ett brett leende.
Han stod uppåt berget när han äntligen fick syn på det, Hogwarts. Slottet var vackrare än han någonsin hade kunnat föreställa sig och känslan av att bli lämnad utanför slog emot honom med full styrka, klamrade sig fast.
Skulle rektorn skicka iväg honom det första han gjorde? Eller skulle han lyssna och förstå att han, Mikael, inte hade någonstans att ta vägen, att han var utstött och tillintetgjord när hans styvfar fick reda på att han inte var mer värd än en simpel mugglare.
I fem års tid hade han levt i en lögn, hans mor och hennes man hade trott att han spenderade åren som gått på Hogwarts.
Mattheten, oron och hjälplösheten kändes inte lika påtagligt betungande som innan. Han slog sig ned i skuggan från ett hus och började organisera sina tankar. Han skulle leta upp en lärare och be om att få tala med rektorn, berätta precis hur det låg till.
Skuggan av husets väldiga långsida kändes svalkande mot hans fuktiga panna och allt runt om honom kändes ovanligt tyst, som om naturen teg.
Efter en stunds vila hörde han röster som närmade sig, en hes nästan ohörbar och en mörk stadig som verkade nyfiken på vem han var.
”Titta han rörde på sig! Jag sa ju att han inte var död” utbrast den nyfikna rösten. Den hesa fortsatte sedan, ”om du skall slå läger här får du allt tala om vad du heter och vart du kommer ifrån, här brukar vi hänga”.
När han öppnade ögonen fick han syn på två killar som såg ut att vara i hans egen ålder, en med glasögon och brunt buskigt hår och en med stålgrå, djupliggande ögon och nyfiken uppsyn.
”Jag har kommit för att besöka Hogwarts, jag har ingenstans att ta vägen”.
De båda pojkarna såg märkbart intresserade ut. ”Jag heter Mikael, min styvfar har slängt ut mig och jag har ingenstans att ta vägen”.
Pojkarna tittade tyst på varandra. Han förstod vad de tänkte, men ingen av dem kunde göra något för honom.
”Dina riktiga föräldrar då?” sade James försiktigt.
”Min far dog i somras, han har vetat hela tiden att jag är en ynk..men när mamma fick reda på det..”. Mikaels röst brast, han hade uttalat orden tyst, nästan som om han inte ville släppa ut dem.
”Jag heter James och det här är Sirius, vi kan följa dig till Hogwarts, vi går sjätte året där”.
”Men vad gör ni här då?”, utbrast Mikael häftigt.
”Hämtar lite luft” sade Sirius svävande och klappade på ett skimrande tygstygge som han placerat över armen.
”Det här är en osynlighetsmantel” sade James muntert. ”Med hjälp av den kan vi gå och komma som vi vill”.
Tillsammans med Sirius och James satte Mikael sina första steg på Hogwarts utegård, hans fötter ömmade ilsket efter den långa vandringen och magen knorrade ljudligt.
”Vi kan fixa lite käk om du vill” föreslog James.
”Jag skulle helst vilja träffa en lärare” sade Mikael hoppfullt.
James och Sirius följde Mikael genom de överfulla stenkorridorerna, knuffades, trängdes och bökade sig fram till en avlång stentrappa. Mikael stelnade till då Dumbledore sakta kom gående nedför spiraltrappan till sitt kontor, som om han redan visste att han hade besök. Rektorn ingav en omedelbar känsla av respekt och Mikael gnuggade sig hastigt över de jordiga kinderna, det var nu eller aldrig.
”Ensamhetens straff. Den kan driva den vettigaste av själar till fullkomligt vanvett” sade Dumbledore lent. Mikael stirrade stint på honom, han hade förberett samtalet med rektorn så länge att luften helt gick ur honom.
”Jag talar förstås om ynkar” tillade Dumledore då han såg Mikaels frågande blick.
”Jag minns ännu vad ni skrev i brevet, men jag önskar verkligen att..”
”Att ni kunde börja studera här med detsamma” avslutade Dumledore honom.
”Ja, precis”.
”En gammal vän sade en gång att en ynk är precis som en joker. De finns där bredvid men får inte så ofta vara en del av leken, en del av gemenskapen”.
”Din vän hade rätt, jag känner mig utanför och jag kan inte återvända hem nu efter min fars bortgång, min styvfar låter mig inte”.
”Hur gammal är du pojke?”, sade Dumledore sedan.
”Femton” sade Mikael kort.
”Och din mor?”
”Jag kan se föraktet i hennes ögon, jag är inte välkommen längre”. Dumledore skakade trött på huvudet.
”Kom med här så skall jag visa dig något” sade Dumledore plötsligt samtidigt som han kliade sig tankfullt i det vildvuxna skägget. Mikael gjorde som han blev tillsagt och gick efter rektorn. Sirius och James stod kvar och gjorde tummen upp åt honom.
Dumledore styrde stegen mot ett väldigt fönster som vätte mot de öppna vidderna utanför slottet. På en vit bänk satt en ung man och stirrade upp mot skolan utan att ta någon notis om att han blev iakttagen.
”Vem är det där?”, frågade Mikael intresserat och tittade pojken, han hade tunt brunt hår och var tanig och högrest.
”Argus Filch” sade Dumledore. ”Sedan han fick reda på att han var en ynk har han besökt slottet med jämna mellanrum, han vägrade inse att vi inte kunde låta honom gå här”.
”Jag förstår vad du försöker säga” sade Mikael tyst, det skulle inte vara någon idé att försöka övertala Dumbledore.
”Han skulle ha gått sitt sista år förra året, jag har gått med på att ge honom en tjänst här, som vaktmästare men först när vår gamla avgår”.
”Så i alla dessa år..”.
”Har han väntat…” sade Dumbledore. ”Har du ingenstans att ta vägen så tänker jag inte bara skicka iväg dig, men vi måste tänka ut ett sett för dig att fördriva din tid på”. Mikael hörde inte det sista Dumbledore sade, det var som att tyngden över hans axlar plötsligt lättade och svävade iväg, han hade ett hem.
”Jag har aldrig träffat en ynk förut, tror du att jag kan gå och prata med honom?”
”Argus är ganska illa beryktad här, han går inte ihop med eleverna. Det är avundsjuka som driver honom, han tål inte att andra barn får chansen att lära sig magi. Han har låtit sitt eget missnöje övergå i hat, låt aldrig det hända är du snäll”.
”Nej då, men han kanske inte har något emot en annan ynk”.
”Han skulle behöva en vän. Vänta här ett slag så skall jag leta upp de andra lärarna”. Mikael nickade då Dumbledore svepte iväg, han kände sig välkommen, inbjuden, som om Dumbledore inte brydde sig om att han var en ynk.
När rektorn lunkade iväg längst korridoren med manteln svajandes längst med golvet tårades hans ögon. Dumledore vänlighet hade gjort honom gråtfärdig och han mindes alla hårda ord hemifrån, han skulle aldrig glömma Dumledore som så otvunget hade tagit emot honom.
Poäng: 24
Kommentar: Saker som var bra: Bra berättande språk, inga grammatik/stavningsfel vilket ger ett plus. Det är väldigt svårt att komma på visdomsord såsom: ”En gammal vän sade en gång att en ynk är precis som en joker. De finns där bredvid men får inte så ofta vara en del av leken, en del av gemenskapen”, vilket är mycket bra.
Saker som kan bli bättre: Försök att inte hoppa så mycket mellan händelserna utan styckesindelning. Man kan själv lista ut alldeles för mycket. Mer adjektiv skulle uppskattas. Jag tycker också att berättelsen slutar lite plötsligt. När man läser det här känns det som någonting man slängt ihop på fem minuter, vilket jag inte gillar. Tips:om du vill ha lite övning så prova att göra om din berättelse.
PotterLover:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag drog handen genom mitt blonda hår medan jag - uttråkat - väntade på Gwendolyn. Där var hon ju.
"Hej, Gwen", ropade jag glatt över den gröna, blomstrande parken medan jag ställde mig upp. Gwen var inte långt borta och vinkade till svar; hon var verkligen den vackraste flickan i riket - och bortom det här riket. Med sitt blonda, rosaskimrande hårsvall och blå, vänliga ögon fick hon vilken pojke som helst att falla för henne. Jag fnös irriterat och försökte tänka på annat - svårt. När man väl hade sett Gwen så var det svårt att slita blicken från henne - hon var en optimist, sprudlande av glädje och vacker som blommorna på ängen. Men vi var ju trots allt bästa vänner - jag och Gwen - hon var den enda som brydde sig om mig när jag var nykommen här.
"Hej, Sara", hälsade Gwen när hon kom fram - leende.
"Så vad var det du ville berätta, Gwen?" frågade jag ivrigt.
"Inte så bråttom, Sara."
Jag blängde på Gwen och lade armarna i kors över bröstet - som ett litet barn.
"Okej, okej", sa Gwen trött. "Jag ska berätta.. Lova att inte bli sur."
Jag lovade.
"Jag ska gifta mig, med Draniel", hasplade Gwen ur sig och jag blev tyst. "Asså, han frågade igår kväll och det var så romantiskt.. Och jag menar, han gillar ju inte dig ändå!"
Jag hade varit kär i Draniel - pojken med de grå, gröna ögonen - ända sedan jag kom hit. Att Gwen skulle gifta sig med honom var som att få en pil i hjärtat - smärtfullt. Hon visste om det, hon visste allt om mig. Till och med mer än vad jag själv visste. Kanske för att ni ska förstå, ska jag berätta allt från början.
Det började när jag var tre år gammal. Jag - Sara Sundgren - var med om en olycka djupt inne i en skog; alla vägrar berätta vad som hände, så det kan jag inte tala om tyvärr. Hur som helst, så hamnade jag hos alverna. Otroligt klyftiga varelser - de flesta i alla fall. De tog hand om mig och jag träffade Gwendolyn; det var en blåsig höstdag i september, tror jag bestämt. Efter att ha tillbringat närmare tio år med henne, kan man ju tro att jag är van vid att komma i andrahand - fel.
Det var inte förren jag träffade Draniel som det kändes annorlunda, han kändes annorlunda - än alla andra pojkar, här bland alverna. Med sitt spretiga hår och busiga leende, trodde jag att allt skulle bli annorlunda. Och så fel jag ha de. Nu är jag här igen, ej tillräckligt uppmärksammad.
Jag sprang iväg genom parken - det ven i öronen på mig och de rosa träden flög förbi. Gwen lämnade jag snabbt bakom mig; jag var snabbare och starkare än henne, så det var inte så svårt.
"Sara", hörde jag ett dämpat rop bakom mig och medan jag slängde en blick bakåt, var det som att jag fick vingar - i två sekunder. Efter det föll jag ihop på marken - jag hade snubblar över en rot - och höll mig om benet, som hade slagit i en stor, stor sten. Svärande reste jag mig envist upp igen och stapplade vidare - smärtan skrek inom mig och jag kände hur tårar brände bakom ögonlocken.
"Skärp dig, Sara", väste jag åt mig själv och satte upp håret med en läderrem. Hela jag blixtrade av vrede - det skulle inte förvåna mig om man kunde märka det bakifrån, trots min smala figur. Till och med smalare än Gwen var jag. Allt på grund av träningen; träningen var långsiktig och jag fick lära mig otroligt mycket saker. Min favoritträning var nog pilbågsskytte och jag var riktigt bra på det - bättre än de flesta. Därför var man inte förvånad över att jag hade med mig min egen pilbåge dygnet runt, med ett matchande koger innehållande ett tjog pilar.
Det tog mig inte lång tid att komma fram till gläntan med det gamla trädet; det var där jag brukade träna och att skjuta fick mig att bli lugn.
Det ven om pilarna när de flög iväg och en låg duns hördes över gläntan när de borrade in sig i trädet. En sak var säker; man var inte pricksäker när man var arg och ledsen på samma gång. Tårarna fyllde mina ögon så jag inte såg ett dugg och ilskan kokade inom mig så mina tankar virvlade runt i huvudet på ett obehagligt sätt.
"Sara", hördes plötsligt en kluven röst och jag vände mig om medan jag skickade iväg en pil - som jag visste skulle träffa över huvudet på främlingen - och innan jag hann se vem det var laddade jag en ny pil.
"Draniel?" sa jag och sänkte pilen. Han log matt och jag såg på honom att han var ledsen. "Vad gör du här?" fräste jag irriterat och fortsatte med min sysselsättning - bombardera trädet med pilar.
"Jag ville se hur du mådde", sa han - lite mer uppåt - och gick runt mig tills han kom framför pilbågen. "Gwen sa att bara sprang iväg."
"Jag mår bra", fräste jag. "Ja, jag sprang iväg, kan du gå nu?"
Han log busigt och gick fram till trädet. "Hur går det med träningen?"
Jag ryckte på axlarna och gick fram till honom.
"Dina pilar sitter ganska långt från målet", sa han knyckte med huvudet mot en markering i barken. "Varför sköt du så fel, Sara? Du brukar ju vara jätteduktig."
"Ska du förolämpa mig så kan du gå nu, Draniel", sa jag och vände ryggtavlan mot honom.
"Det var ingen.."
"Gå, nu, Draniel!" skrek jag och gick med snabba steg fram till honom. Öga mot öga, sa jag honom ett sanningens ord. "Jag blev lite chockad när jag fick höra att du och Gwen skulle gifta er, så jag sprang iväg", väste jag irriterat. Han såg oförstående på mig.
"Vadå gifta oss? Vi ska inte gifta oss", utbrast han argt. Hans grå, gröna ögon blev mörka och började blixtra ilsket.
"Det var vad Gwen sa till mig", protesterade jag - irriterad över hans utbrott. Jag vände mig mot skogen igen och stirrade in i det gröna lövverket, men så plötsligt blev det väldigt tyst.
"Draniel?" viskade jag och vände mig sakta om - ingen där. Jag fnyste högt och tog min pilbåge och stampade ut ur gläntan.
"Gwendolyn!" hörde jag någon som skrek - Draniel. "Kom hit, nu!"
Hans röst lät från parken; jag skyndade mig dit och iaktog varje rörelse de tog - Draniel och Gwen. Gwen stod med huvudet ned i marken och hennes - annars så raka - rygg slokade ledsamt och hopplöst. Draniel viftade med armarna som om det hade hänt något fruktansvärt - jag förstod honom, men det var inte förrens på kvällen den dagen som jag fick veta sanningen. Plötsligt såg jag att Draniel vände sig mot busken där jag stod.
"Sara? Kan du snälla komma fram?", bad han. Solen hade börjat gå ner och färgade himlen orange och rosa, så vackert det var; en perfekt kväll på Delfinklippan - en klippa formad som en delfin, inte bara det man hade världens bästa utsikt över havet och de riktiga delfinerna också.
Jag kröp i alla fall fram från den lilablommande busken som jag stod gömd i och gick med dystra steg fram till dem. Gwen gapade av förvåning, men bytte snabbt humör; istället blev hon rasande arg och skrek hemska ord åt mig på en annat språk. Det enda jag kunde göra var att nicka och vifta avfärdande med handen.
"Ja, Draniel?" sa jag utan att möta hans blick.
"Kom", sa han uppmuntrande - utan att bry sig om Gwen, deras tid var förbi. "Jag vill prata enskilt med dig."
Jag fnissade lågt och han tog min hand och ledde mig mot - ja, det är väl otroligt men - Delfinklippan.
"Vi sätter oss längst ut på kanten", sa han och sprang före mig dit. Väl där, kunde man se flera mil. Det var femtio meter ner till den mörka vattenytan och förhoppningsvis skulle vi inte trilla ner - det hade redan hänt mig en gång tidigare, men det är annan historia.
"Varför blev du så upprörd när Gwen påstod att hon och jag skulle gifta oss?"
"Ja, j-jag..", stammade jag och beslöt mig för att lägga korten på bordet. "J-jag.. Å ,vad tusan. Jag gillar dig, Draniel! Mycket dessutom."
Min röst hade sänkts till en viskning och jag hade böjt ner huvudet; han tod sitt finger under min haka och sköt upp mitt ansikte igen medan han såg mig djupt i ögonen. Å ,de där gråa ögonen, tänkte jag och bet mig själv i läppen.
"Jadå du", flinade han. "Tja, jag gillar dig också, Sara. Mer än vad du tror."
"Men jag har alltid trott att.."
"Shh", hyschade han och förde sitt finger till min mun. "Var tyst nu är du snäll."
Sen gjorde han det, hans ansikte närmade sig mitt och våra läppar möttes. I en sekund kunde jag känna harmoni; med solen som förförde himlen med sina trollbindande färger och vinden som mjukt smekte min kind. Draniel avslutade kyssen lika fort som den hade startat och då var stunden av harmoni över. Men istället sa han något som jag skulle minna i många år framöver.
"Sara Sundgren, jag har älskat dig sen första dagen du - bokstavligt talat - snubblade in i mitt liv", leende mindes jag första dagen i alvskolan och det första jag gjorde var att springa rakt in i Draniel. "Jag vill leva resten av mitt liv med dig, inte med Gwen. Men vi är bara femton så det skulle vara lustigt om jag friade till dig. Vad säger du, ska vi vänta några år och se?"
Jag nickade intensivt på huvudet och slängde mig runt hans hals medan tårarna vällde nedför mina kinder. Det, min vän, var ett ögonblick av ren och skär lycka.
Poäng: 27
Kommentar: Vad som var bra:
Först vill jag säga att jag älskar att du kommit på så fina namn som Gwendolyn Gillar storyn, lite orealistisk ibland dock. Gillar också att du fått med vissa detaljer men att du inte beskrivit alldeles för mycket (Det blir tråkigt om man gör det).
Vad som kan bli bättre:
Du får gärna rätta din text en gång till eftersom jag hittar en del (grammatiska) fel. Sedan kvarstår frågor när man läst klart, exempelvis varför sa Gwen att hon och Draniel skulle gifta sig? Jag skulle också vilja se en lite bättre beskrivning på Draniel.
Hermia:
Spoiler:
Tryck här för att visa! Älskade vän
Jag satt på en bänk i parken och väntade. Solen sken och det var många runt omkring mig. Jag hoppades att han skulle hitta mig. Bredvid mig satt min golden retriver-hanne James. Han tittade på mig med hoppfull blick och jag hoppades att Michael kunde komma snart. Michael var min bästa vän och han hade en schäfer vid namn Pandora. Vi hade bestämt att vi skulle träffas i parken och gå ut med hundarna idag. Jag böjde mig ner och klappade James och hoppades att Michael kunde komma snart så att vi kunde komma iväg. James började bli otålig. Och där kom han. Han och Pandora banade sig fram mellan människorna.
”Hej” sade jag när de kom fram. James skällde.
”Hej” svarade Michel. ”Ska vi gå till hamnen?”
”Ja, det blir bra” svarade jag. Hamnen var en härlig plats att vara på under en sommarmorgon. Pandora hoppade runt och skällde hela vägen till hamnen. Hon påminde mig om mammas hund Friedas valpar.
”Hur går det med valparna?” frågade Michael.
”Bara bra, mamma har lovat att jag och Susanna ska få varsin” svarade jag. ”Hon hade nog gärna velat ge en till Sonja också om det skulle funka.” Jag kände sorgen gripa tag i mig när jag tänkte på min tvillingsyster Sonja som låg inne på sjukhus med lungcancer. Doktorerna var inte positiva till att hon skulle överleva. Michael la en arm tröstande om mig. Han verkade alltid veta när jag var ledsen. Men vi hade ju trots allt varit bästa vänner i fem år. Han kände mig bättre än någon annan och visste nästan allt om mig. När vi kom ner till hamnen satte vi oss på en bänk. Trots att klockan bara var tio stod solen högt på himlen och det var varmt i luften. Hundarna njöt lika mycket som vi i den varma julisolen. Allt var perfekt. Framför oss låg båtarna som var inne i hamnen, bakom oss fanns en stor gräsmatta. Runt omkring oss var det människor; hamnarbetare, sjömän, resande och folk som liksom vi bara njöt. En bit bort såg jag hamnkontoret där min pappa var chef. Själv stod han en liten bit bort och inspekterad avlastningen av ett stort fraktskepp. Jag vinkade lite till honom och han log mot mig.
”Kom” sa jag till Michael och reste mig upp.
”Vart ska vi?” frågade han förvirrat.
”Hem till mig” svarade jag. ”Och sedan till sjukhuset. Jag vill träffa Sonja och berätta om den här dagen för henne.” Michael reste sig och vi gick hem till mig och lämnade hundarna där. Jag passade även på att klappa Ronya, valpen jag valt ut att behålla. Sedan tog jag och Michael bussen till sjukhuset. Vi gick till Sonjas rum som jag inte hade några problem att hitta till. Som vanligt låg hon i sin säng och hon log svagt mot oss när vi kom in.
”Hej” sa hon med svag röst. Jag slog mig ner på stolen bredvid henne och tog hennes hand i min.
”Hej Sonja” svarade jag min två år yngre lillasyster. Hennes utseende gjorde att folk ofta tog henne som syskon till Michael istället för mig. Fast med sitt ljust blonda hår och ljusgrå ögon var hon kanske mer lik Michael som har halmblont hår och grafitgrå ögon än mig som har ljusblont hår och klargröna ögon. Just då var Sonya ganska blek. Ögonen och håret hade förlorat sin glans och blicken var sorgsen.
”Är ni ihop numera?” frågade hon oss. Susanna hade också frågat samma sak.
”Nej, det är vi inte” svarade jag.
”Vi är bara vänner” fyllde Michael i.
”Bästa vänner ”tillade jag med ett leende. Jag och Michael stannade hos Sonja i en timme innan vi gick till en avskild del av parken som inte längre var lika full av folk. Jag tänkte på det Sonja sagt, om mig och Michael.
”Du vet det där Sonja” sa Michael och avslöjade att han tänkte på samma sak som jag. ”Om dig och mig?”
”Mm” svarade jag svävande.
”Tror du att det skulle...vara möjligt?” Jag satte mig häftigt upp. Jag och Michael? Som ett par? Jag tänkte på alla år vi hade varit bästisar. Många hade trott att vi var ihop men vi hade aldrig sett det som en möjlighet. Förrän då. Den där stunden i parken förändrades något och jag insåg att jag älskade Michael. Jag älskade han styriga halmblonda hår, hans vackra ögon, hans skratt, hans humor, ja allt. Han böjde sig framåt och våra läppar möttes i en underbar kyss.
Sara Sundgren + Michael Almqvist=sant, så måste det vara. Jag älskar Michael och han älskar mig.
Poäng: 25
Kommentar: Vad som var bra: Mycket bra story, gillar ditt berättande språk. Känns vardagligt liksom...
Vad som kan bli bättre: Adjektiv, adjektiv, adjektiv! Jag vet att det kan vara svårt, men i den här berättelsen finns nästan inga adjektiv! Prova att läsa din berättelse högt en gång, för jag hittade "slarvfel" som du lätt kunnat fixa. Hade du inte gjort ovan ^^ så hade du fått full pott!
Ginny Weasley99:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Du och jag för evigt♥
Sara håller på att packa inför att hon och hennes familj ska åka ut till sommarstuga, Sara har egentligen inte någon lust med det, men när hon frågade mamma om hon fick stanna kvar i stan istället för att åka till sommarstugan i Lysekil där dom har havs tomt a mamma.
” Du är bara 15 år, du ska börja 9:an i höst du är för liten”.
” Typiskt föräldrar, när man vill göra nåt kul är man för liten, men om man ska göra tråkiga grejor som måla staketet då har man åldern inne”, tänker Sara med en suck och fortsätter att packa.
” Hela sommarlovet i 9 veckor ska vi bod i Lysekil, och det finns inga killar eller tjejer i min ålder”, tänker Sara.
När Sara är klar med sin packning går hon ner med sina två väskor till mamma.
- När ska vi åka?, frågar Sara sin mamma.
- Pappa kommer hem om några minuter då åker vi, säger mamma Lena.
När dom har fått in Saras väskor i bilen är dom klara och då kommer pappa Johan hem.
- Jenny!, ropar mamma.
Jenny är Saras lillasyster som är 11 år men ska snart fylla 12.
När dom har fått in schäfern Freja och alla har satts sig i bilen kör dom iväg mot Lysekil som ligger 20 mil ifrån där dom bor så det tar cirka 2 och en halvtimme att åka ibland 3 timmar.
På vägen till sommarstugan sitter Sara och smsar med sina kompisar. Efter en lång bilfärd enligt Jenny är dom äntligen framme vid deras sommarstuga, sommarstugan är röd med två våningar och ligger på en liten klippa med havet på baksidan, dom parkerar bilen där dom har gjort en garageuppfart och börjar packa ur.
- Vad ska vi äta till kvällsmat?, frågar Sara.
- Det vet jag inte, vi ska ju äta oss familjen Gustafsson ikväll, du vet dom som alltid bjuder på middag första kvällen då familjerna Johansson, Eriksson, Widegren och vi alltså Sundgren , säger mamma glatt.
- Jag kan väl stanna här?, frågar Sara.
” Snälla säg ja, hatar dom där familjernas småungar”, tänker Sara.
- Nej, kommer inte på frågan, du ska med äta och vara trevlig och stanna tills vi går hem, vilket vi gör efter midnatt någon aldrig att jag lämnar dig ensam här, säger mamma argt och bär in den sista väskan.
Så fort dom har bäddat sängarna och kommit i ordning så bestämmer sig Sara för att bada hon har ju trots all en halvtimme på sig innan festen börjar. Så Sara byter om till sin svarta bikini och springer ner till havet och hoppar i, hon simmar ut till bad flotten som ligger en bit ut, från den kan man se om någon från familjen Eriksson badar, men Sara har inte haft nåt intresse av att kolla vilka som badar eftersom det inte finns någon kille i hennes ålder i den familjen.
Så Sara lägger sig ner och solar, när hon har legat där en stund hör hon ett plask av ren refleks sätter hon sig upp och får syn på en kille som kan vara i hennes ålder, Sara hoppar fort i vattnet och simmar in.
” Vem fan var det där”, tänker hon och går upp mot huset.
- Mamma!, ropar Sara när hon har kommit in.
- Ja gumman, säger mamma som kommer ut i hallen.
- Det var en kille i min ålder som hoppade från Erikssons brygga, säger Sara.
- Jaha, men det var nog bara Fredrik, han har aldrig varit är du vet Hanna som är mamma i det huset hon är ju skild och Fredrik brukar vara oss sin pappa på sommarlovet, men i år vill han komma hit med sin mamma och sina syskon, säger mamma.
” Hur kan man frivilligt vilja var här”, tänker Sara och börjar gå mot trappen.
- Han ska vara med på middagen ikväll, säger mamma.
- Jaha, säger Sara som börjar bli lite gladare.
” Kul med en kille i min ålder”, tänker hon och går upp på sitt rum och letar fram ett par trasiga jeans shorts, en Mötley Crüe t-shirt, svrta nit bälte till shortsen och ett par strumpor, sedan klär hon på sig allt.
Sen letar hon fram svart eyeliner och tar runt ögonen, efter det sår går hon ner till hallen för att leta efter sin skinnjacka ifall hon skulle behöva den på kvällen, till sluta så hittar hon den.
- Vi måste gå nu, säger mamma som kommer ut till hallen tillsammans med Jenny och pappa som håller i en vinflaska som dom ska ha med sig till familjen Gustafsson.
Sara klär snabbt på sig sina svarta converse, sen går alla ut från huset, pappa låser det sen börjar dom går mot familjen Gustafssons hus som ligger 3 hus bort, så det är ganska nära.
När dom kommer fram så har dom flesta gästerna redan kommit, familjen Gustafsson har satt upp ett partytält, i partytältet står det bord och stolar.
- Hej, säger Camilla och går fram till mamma.
- Hej att ni orkar anordna det här i år med, säger mamma och er Camilla en kram.
- Men det är bara trevligt, säger Camilla.
- Vad säger era barn om det då?, frågar mamma.
- Dom gillar det, säger Camilla.
Efter en stund går pappa fram till Camilla med vinflaskan.
- Tack, men ni vet att ni inte behöver ge oss vin eller nåt, säger Camilla.
” Det blir ju bara värre och värre för varje år”, tänker Sara och går in i partytältet för att kolla om Fredrik sitter där och det gör han. Allra längst ner sitter han för sig själv, han har svart hår och ser ut som en hårdrockare, Sara går ner till honom och sätter sig bredvid honom.
- Hej, säger hon försiktigt.
- Hej, svarar Fredrik.
- Så varför kom du ut i hit i år?, frågar Sara.
- Tja, mamma ville det, säger Fredrik.
- Okej, säger Sara.
Dom säger inget mer utan Sara väntar på att maten ska blir klar, till slut så är den det och det blir grillat kött med pommes. Sara börjar ta för sig så fort hon kan, hon är vrålhunrig, när hon har tagit mat så tar hon ppsi till att dricka.
- Har ni något djur?, frågar Fredrik plötsligt.
- Öh.. Ja en schäfer, säger Sara generat
” Skit vad snygg han är, jag är kär”, tänker hon.
- Ok, jag har inget djur, men vill kanske ha, säger Fredrik.
- Okej, säger Sara.
Efter en stund börjar det mörkna och föräldrar börjar dricka mer och mer, och Sara och Fredrik börjar prata om lite allt mögligt, ibland skrattar dom lite till och med.
- Ska vi gå ut?, frågar Fredrik.
- Kan vi väll, säger Sara också går dom ut.
Dom går ner på Gustafsson strand.
- Den här fetsen var inte så rolig som jag trodde den skulle vara, säger Fredrik.
- Så jag är tråkig?, frågar Sara.
- Nej, du är snygg, rolig och verkar snäll, eller du är snäll, säger Fredrik.
- Tack, detsamma, säger Sara när dom har gåt en bit till på stranden så sätter dom sig ner på en klippa.
- Fast det är ju fint här, säger Fredrik.
- ja det är det, någon dag kanske du och jag kan åka in till stan, säger Sara.
- Ja vi har ju hela sommarlovet på oss, säger Fredrik och kramar om Sara.
Sen börjar dom hångla.
Efter en stund så slutar dom hångla och sitter bara och håller om varandra.
- Är vi ihop nu?, frågar Sara.
- Ja, det är du och jag för evigt nu, säger Fredrik och så börjar dom hångla igen.
Poäng: 20
Kommentar:
Vad som var bra: Jag gillar storyn i sig, handlingen liksom. Jag gillar Sara som person, jag gillar hur du gjort henne som karaktär. Jag gillar ditt språk, det är liksom annorlunda än det annars brukar vara.
Vad som kan bli bättre: Rätta den en gång till, du vet nog att det heter "pepsi" och inte "ppsi", jag märkte många såna här slarvfel. Sedan känns vissa delar lite ologiska och konstiga. Brukar man tänka "jag är kär"? För mig själv i alla fall, så tog det ett bra tag innan jag förstod det. Att man bara säger ett par ord till varandra och sedan storhånglar är inte alltför vanligt. Det känns inte som om den första frågan en femtonåring frågar en annan är om man har några djur. Tillför svordomen i hennes tankar något? Det känns som om du glömmer bort hunden också, är hon tvungen att ha ett husdjur om det nämns två gånger? (Det ser ut att vara jättemycket grejer jag skrivit upp nu, men egentligen är det bara två grejer)
----------------------
Grattis,
Writteninthemoonlight och
PotterLover!
Ni var jätteduktiga!
Alla andra också!!!
Och tack för alla fina kommentarer,
Mikaela120! ♥♥
Stolt medlem i Glee-klubben
Mugglarportalen