What the shadows tell us [PRS]

"Jag lovar, jag ska inte berätta för någon," sa Samuel med stadig röst och tyckte sig se hur en lättnad spred sig över hennes ansikte när hans ord sjönk in. Det var ett löfte, ett som han menade med hela sitt hjärta. Han förstod hur viktigt det här var för henne, och att hon hade litat på honom med något så personligt var inget han tog lätt på.
"Du är så stark, Audrey. Kanske den starkaste personen jag känner," tillade han lågt. En del av honom ville ställa fler frågor, men han insåg snabbt att det inte var rätt ögonblick. Hon hade redan gett honom tillräckligt...
Och sedan hände det. Hon lutade sig framåt, och Samuel kände hur hans andning nästan stannade när hon kom närmare. Hennes läppar mötte hans i en lätt, nästan försiktig kyss, som om hon fortfarande var osäker på hur han skulle reagera. Hennes närhet var överväldigande, men på ett sätt som kändes tryggt och rätt. Värmen från hennes läppar spred sig genom honom, och hans hjärta slog snabbare, nästan för snabbt.
"Audrey," viskade han tyst, hans röst knappt mer än en viskning, men fylld av känsla. Han lutade sig närmare, deras pannor var så nära nu att han kunde känna hennes andetag mot sin hud. Hans hand, som vilat vid hennes ansikte, smekte långsamt hennes kind, en öm rörelse som speglade värmen han kände inom sig. Han mötte hennes blick igen, såg hur den var både sårbar och förväntansfull, och utan att tveka lutade han sig framåt och kysste henne igen. Den här gången lite mer självsäkert, men fortfarande varsamt. Som om han ville visa henne att han också ville det här, men i hennes takt. Deras läppar möttes, och han kände en våg av lättnad och förväntan skölja över honom, som om detta var det ögonblick han hade väntat på utan att riktigt veta det själv.

Ellis skrattade till.
"Hemskt? Det var ett helvete," svarade han roat. "Och jag lovade mig själv att aldrig dricka igen efteråt... men du vet hur det är, man är femton och dum." Hans röst var lättsam, men leendet dog långsamt ut när Edmund började berätta om sin första kyss och vad som hade hänt med honom och hans första pojkvän. Ellis lät orden sjunka in medan han sakta drog tillbaka handen som rörde vid vännens hår, och för en gångs skull kände han att det inte var läge för ett av sina vanliga skämt eller en nonchalant kommentar.
”Din pappa... det låter som rena mardrömmen," sa han till slut, och skakade lätt på huvudet som för att visa sin avsmak. Det fanns en skärpa i hans röst nu, en antydan till ilska som han inte helt kunde dölja. Det var något med det Edmund berättade som rörde upp gamla känslor inom Ellis, sådant han inte ofta tillät sig att tänka på. Han kastade en snabb blick åt sidan, som om han behövde samla sig innan han fortsatte. Och när Edmund sedan nämnde Henry, var det som om Ellis rycktes tillbaka till nuet. Henry? Han hade inte riktigt vetat vad han förväntat sig att höra, men detta? Det kom helt oväntat.
"Henry kysste dig?" upprepade han, som om han behövde höra orden igen för att kunna ta in det. "Det... det var väl bra, antar jag. Om det var vad du ville?" Han lät orden hänga i luften medan hans blick fastnade på Edmunds ansikte, sökte efter ledtrådar som skulle ge honom en bättre bild av vad som egentligen pågick. Ellis mindes tydligt att Edmund sagt att han gillade någon, men att det inte var någon Ellis kände. Och nu plötsligt? Henry? Han försökte få det hela att gå ihop i huvudet, men det kändes som om något inte riktigt stämde.
"Så... vad hände? Du sa att du gillade någon annan, eller har jag bara missuppfattat allt?"

En lättnad sprider sig över Audrey. Nu hade hon inte direkt trott att killen bredvid henne skulle gå runt och berätta för alla om ett trauma hon har, han är alldeles för god för det.. men hon har stött på folk som skulle kunna göra det, så hon vill bara vara säker på det. Hennes axlar sjunker lite av lättnaden, och hennes ansiktsuttryck mjuknar. Färgen i hennes ansikte börjar sakta men säkert att komma tillbaka och hon ser inte lika likblek ut. Även om hon inte känt Samuel så länge så vet hon på något sätt att hon kan lita på honom. Kanske det är naivt.. hon brukar inte se sig själv som naiv, men kanske det här är ett a få tillfällen. Hon ler varmt mot honom, tacksam över hans löfte, även om det kanske varit underförstått till att börja med. När han sedan fortsätter med att säga att hon är stark och kanske till och med den starkaste personen han känner, så blir hennes ögon stora. Hon har aldrig riktigt sett sig som stark, men kanske hon faktiskt är det.
”Tack..” Säger hon tyst och ser in i hans varma, mörka ögon. ”Om du får en sån här syn någon mer gång så får du alltid prata med mig om det om du vill, hur osannolikt det nu än är. Kommer inte direkt kunna hjälpa dig, men kanske kan vara ett litet stöd iallafall,” fortsätter hon.
Värmen stiger inom henne, bara hans hand hade fått värmen att komma tillbaka till henne, men det hon känner när hon väl kysser honom är nästintill oslagbart. Audrey hade inte varit säker på om han skulle besvara kyssen, kanske han skulle rygga tillbaka och säga att de nog inte ska vara mer än vänner, men hon hade satsat på det. Hjärtat dunkar hårt och snabbt inne i bröstkorgen på henne, fortfarande osäker på vad hans reaktion kommer att vara.. och lyckligtvis är den en positiv reaktion, en reaktion som får henne att bli alldeles varm och pirrig. De är så nära varandra, och de små rörelserna hans tumme gör mot hennes kind är betryggande, ömma, hans hand kommer inte göra illa henne. Han kommer inte göra illa henne. Hennes blick vilar i hans ögon, och snart känner hon hur deras läppar än en gång rör vid varandra. Artonåringen besvarar hans kyss utan att tveka, och det känns perfekt.. hon lutar sig tillbaka lite och ser in i hans ögon.
”Du är en bra kyssare,” viskar hon med ett lätt leende på sina läppar, innan hon kysser honom igen.

Edmunds mörka ögon stryker sig över vännen ovanför honom.
”Tog någon hand om dig då?” Undrar han med ett roat litet leende. Att ligga vid toaletten och kräkas medan man mår riktigt dåligt låter fruktansvärt, ett helvete precis som Ellis säger. Men kanske skulle det vara ett mindre helvete om någon fanns där och tog hand om en.. nu har han själv inte kräkts än, men Ellis har tagit hand om honom oerhört bra, och om han inte gjort det hade nog Edmund varit och packat sina saker just nu. När han säger att hans pappa låter som rena mardrömmen så ler han svagt upp mot honom.
”Jag tror båda våra pappor är rena mardrömmar..” Svarar han tyst och låter blicken glida mot ett av fönsterna, där svagt regn smattrar mot glaset. Han vet inte riktigt om han ska ångra att han tagit upp Henry eller inte, för så fort hans kompis börjar ställa frågor så inser han att han verkligen satt sig själv i klistret. Han hade helt glömt bort att han sagt att Ellis inte känner killen som Edmund gillar, men Ellis vet ju uppenbarligen vem Henry är.. de går liksom i samma årskurs. Vad ska han svara på det här? Hans ögonbryn är rynkade och kinderna rosiga medan han försöker hitta på ett svar på frågorna.
”Åh.. jag.. jag sa nog det för att jag inte riktigt ville berätta vem det var ännu,” svarar han och blickar in i Ellis blåa ögon. ”Men jag antar att jag försa mig nu..”

Samuel kunde inte hjälpa att känna en våg av lättnad skölja över sig när han såg hur Audreys ansikte långsamt återfick sin naturliga färg. Hennes tidigare spända hållning mjuknade när axlarna sjönk, och i hennes ögon såg han något som fick hans hjärta att slå snabbare – hon litade verkligen på honom. Och det var en tillit han visste att han aldrig kunde svika.
"Så... du tycker inte att jag är galen då?" frågade Samuel med ett blygt leende, nästan generad över sina egna ord.
"Kan vi även hålla det här mellan oss? Jag menar, jag är redan den nya killen i skolan. Om folk får veta att jag sett syner..." Han drog in ett djupt andetag och såg upp på henne. "... jag tror inte att alla är lika förstående som du." Samuel kunde bara ana hur underligt det lät – att han på något sätt hade sett glimtar av hennes förflutna. Det var inget han kunde förklara, och han skulle inte ha blivit förvånad om hon hade dragit sig undan, kanske till och med blivit rädd. Men istället hände något oväntat. Audrey hade flyttat sig närmare, och innan han ens hann reagera, kände han hennes mjuka läppar mot sina.
Han var osäker på varifrån modet kom när han besvarade kyssen. Det var som om hela hans väsen ropade åt honom att följa med i stunden. När Audrey sedan lutade sig tillbaka och viskade att han var en bra kyssare, kunde han inte låta bli att skratta mjukt.
"Du gör det lätt," svarade han lågt, med ett leende som speglade hennes, innan han böjde sig fram för kyssa Audrey igen. Denna gång lät han sina händer glida runt hennes midja och drog henne närmare. Känslan av hennes kropp mot hans var överväldigande, men på ett sätt som kändes fullkomligt rätt. Just i den stunden fanns ingenting annat än Audrey. Inte människorna omkring dem, inte regnet som mjukt föll över dem – bara de två, tillsammans.


Hade någon tagit hand om honom? Ellis lutade sig tillbaka och lät tankarna vandra tillbaka till den där kvällen för tre år sedan. Han mindes hur full han hade varit blivit – knappt förmögen att stå på benen.
”Tja, jag tror det," svarade han. ”Jag vaknade i min egen säng morgonen efter, iklädd andra kläder och med ett glas vatten på nattduksbordet.. Så ja, någon såg nog till att jag inte dog, åtminstone”. Han hade blivit berusad flera gånger efter det. Men det var länge sedan han tappade kontrollen som igår, och han gillade inte tanken på att Wesley hade sett honom i det tillståndet. Ellis hade fortfarande inte träffat på sin vän sedan festen, men han visste att det var oundvikligt och att de skulle behöva prata om det som hänt. Men vad skulle han säga? Sanningen? Knappast. Troligen skulle han skämta bort allting som vanligt.
”Jag förstår..”, svarade Ellis kort när Edmund berättade om sina känslor för Henry. ”Jag antar att det bara kom lite oväntat, det är allt”. tillade han. Ellis hade bara sett Edmund och Henry som vänner, inget mer. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att det fanns något mer mellan dem. Men nu? Nu tvingades han se deras relation i ett nytt ljus och ifrågasätta vad han egentligen hade sett.
”Så vad händer nu? Var de bara en kyss, eller tror du att det kan bli något mer mellan er?”. Det kändes märkligt, nästan surrealistiskt, att säga det högt. I så många år hade Ellis dolt sina egna känslor, försökt förtränga dem, gömma dem långt inne där ingen kunde se. Men nu satt han här, med Edmunds huvud i sitt knä, och pratade om vännens känslor för en annan man – och det kändes oväntat befriande.

Är det märkligt att Audrey så snabbt litat på Samuels ord? De hade trots allt låtit så väldigt osannolika, men samtidigt visste han att någonting hänt henne.. att några stora händer sträckt sig efter henne i ett mörkt rum, hur skulle han veta det om han faktiskt inte hade dessa syner? Hon litar på honom, frågan är bara varför han fått de synerna, hur de kommit till honom. Är det pågrund av den där natten i skogen? Hon är ingen skeptiker eller realist, så hon kan inte undgå att undra om det faktiskt hänt någonting den natten.. om de faktiskt blivit påverkade av det. I såna fall, har alla vännerna blivit det på ett eller annat sätt? Hon höjer på ögonbrynen när han frågar om hon tycker han är galen. Ett mjukt leende stryker sig över hennes läppar och hon skakar på huvudet.
”Nej, jag tycker inte du är galen, men förstår inte hur det kan ha blivit så, hur synerna plötsligt kommit till dig.. oavsett så kanske du och jag är lika galna,” säger hon och blickar in i hans mörka ögon. Hon lägger huvudet på sniskan när han undrar om de kan hålla det här hemligt. Leendet blir aningen bredare och hon himlar med ögonen.
”Klart det stannar mellan oss. Jag kommer inte sprida det vidare,” försäkrar hon. En naturlig reaktion till det hela hade väl varit om hon blivit skrämd, dragit sig undan.. men av någon anledning hade Audrey inte reagerat på det viset, och hon vet inte riktigt varför. Är det hon som är galen som blint tror på honom? Hur som helst, att han litar på henne och berättar en sådan sak, en sak som kan ses som bisarr och skulle få många att vända ryggen till.. hon kommer aldrig att avslöja hans hemlighet.
Hon kan inte undgå att skratta till hon också, han är ju bra på att kyssas, och att ha hans läppar mot sina får en helt annan typ av värme att sprida sig över henne. Audrey känner sig säker med honom, och det är någonting hon inte kant på väldigt länge. Hon besvarar hans kyss mjukt, och här och nu känner hon hur hon kan stanna här hur länge som helst. Bredvid honom, hans läppar mot sina, hans värme, trots att det är kyligt och regnet faller mjukt över dem.

”Bra det iallafall,” säger Edmund tyst medan hans blick stryker sig över vännens ansikte ovanför honom. Det känns oerhört bekvämt att ha hans huvud i Ellis knä, han vill ta vara på den här stunden när det bara är de två. Han skulle vilja luta sig upp och känna hans läppar mot sina, men han vet att det inte går. Pratet om Henry får bara honom att tänka på hur mycket hellre han skulle vilja vara omkring Ellis.. men det kommer aldrig att hända, och det värker i hans bröstkorg. Ellis är förtjust i någon annan, han kommer aldrig finna intresse för Edmund, och det är lika bra att ha det i åtanke. Hade det varit bara en kyss, eller skulle det hända någonting mellan honom och Henry? Han rynkar lätt på ögonbryn medan han funderar på det. Han har ingen aning.. han gillar ju någon annan, det skulle nästan kännas taskigt mot Henry. Samtidigt så gillar han Henry, han är snäll och rolig och tar väl hand om honom. Kanske det är värt att ge det en chans? Få bort tankarna på Ellis, försöka tänka på någon annan på det sättet.
”Jag antar.. att det kanske kan bli något mer mellan oss,” svarar han med ett svagt, osäkert leende. ”Jag trodde aldrig att någon skulle finna intresse för mig helt ärligt.. och han är väl på något sätt perfekt för mig.” Fortsätter han, medan hans leende blir aningen bredare, även om han fortfarande är otroligt osäker på det hela. Hans blick stryker sig över rummet, han känner sig fortfarande iakttagen, som att någon står och kollar på dem, men.. det är ingen annan där än han och Ellis. Stressen i honom börjar stiga, och han känner hur det börjar bubbla upp något från magen.
”Fan också..” Viskar han, Edmund som aldrig brukar svära, och skyndar sig ut mot badrummet för att kräkas upp den lilla maten han fått i sig under dagen, och vinet han snott från sin syster.

Hur hade synerna plötsligt kommit till honom? Samuel önskade att han visste svaret. Varför hade han just sett Audreys minnen? Hade det varit en engångsgrej, eller skulle bilderna komma tillbaka? Tanken på att behöva återuppleva allt igen fick en kall kår att krypa längs hans ryggrad.
”Ja, vi är kanske lite galna båda två…”, svarade han i ett försök att lätta upp stämningen mellan dem, men inuti honom gnagde en fråga: skulle hon fortfarande se på honom med samma värme om hon visste sanningen? Om hon visste att han, för mindre än en timme sedan, hade lämnat en man medvetslös i en mörk gränd? Att hans knogar fortfarande värkte efter smällarna? Och att han inte kände någon ånger över det han gjort? Samuel hade tagit mod till sig att berätta om synerna, men händelsen i gränden, och rösterna som ekat i hans huvud – nej, det fick förbli en hemlighet. Åtminstone ett tag till.
”Wow …” flög ur Samuel när de till slut avbröt kyssen. Hennes läppar hade varit så mjuka och varma, och hennes kropp mot hans var så verklig, så fantastisk…
”Det här … är det på riktigt?” viskade han och drog Audrey närmare med handen som vilade om hennes midja. Nästan som om han var rädd att hon skulle försvinna om han släppte taget, som om han behövde bekräftelse på att detta verkligen hände, att det inte bara var en av de syner som tidigare spelat upp sig i hans huvud.

En liten rynka formades mellan Ellis ögonbryn. Varför fick han känslan av att Edmund inte var helt ärlig mot honom? Och vad menade han med att ingen skulle vara intresserad av honom? Ellis ville protestera, lägga en hand på hans axel och tala om för sin vän att det var skitsnack, men innan han hann öppna munnen kastade Edmund ur sig en svordom, reste sig hastigt från hans knä och försvann in i badrummet.
Utan att tveka drog sig Ellis upp på fötter, även om ryggen protesterade lite mot rörelsen, och följde efter. När han öppnade dörren möttes han av synen av Edmund som satt lutad över toaletten med ett ansikte så blekt att han såg nästan genomskinlig ut. Hans andning var ytlig, hackig, och kväljningarna skakade honom så mycket att hela kroppen såg ut att kämpa emot. Ellis stannade upp ett ögonblick, tagen av situationen, innan han bestämt steg fram och lade en hand på hans väns rygg.
”Eddie…” sa han med ett dämpat tonfall. Han drog undan Edmunds lockiga hår och såg till att det hölls ur vägen. Fortsatte sedan att stryka honom över ryggen i långsamma, rytmiska rörelser som han hoppades skulle hjälpa Edmund att slappna av. ”Bara ta det lugnt. Andas djupt när du kan. Det värsta går över snart”.

Vi är kanske lite galna bägge två.. Audrey ler av de orden, och nickar instämmande.
”Ja.. så är det nog. Men jag tycker det är bra, utan lite galenheter blir det bara tråkigt,” svarar hon och blickar in i hans mörka ögon med ett genuint, mjukt leende över läpparna. ”Du kanske tröttnar på mig efter ett tag,” säger hon och stryker bort en mörk hårlock som fallit över hans panna. Ja, hon kan vara lite mycket ibland. Med sin ironi, olydnad och aningen excentriska personlighet. Samuel verkar vara en väldigt lugn och stillsam själ, medan hon själv är nästintill motsatsen till det.
När de tillslut avbryter kyssen så vänder hon återigen blicken till hans välkomnande ögon. Hon kan inte få nog av säkerheten han får henne att känna, eller hans läppar mot hennes. Tidigare hade hon varit oerhört kall och hennes ben hade darrat, men värmen från hans läppar, från hans hand vid hennes midja, får kroppstemperaturen att öka. När han frågar om det är på riktigt så kan hon inte undgå att skratta lite tyst, men hon nickar.
”Ja.. känns rätt overkligt, eller hur?” Säger hon med ett leende och låter honom dra henne närmre intill honom. Det känns overkligt, för hon hade aldrig trott att Samuel skulle vilja ha någonting med henne att göra på det här sättet. De är ju så olika. Försiktigt lutar Audrey sin panna mot hans respektive, och hennes hand vilar lätt mot hans svala kind. Han verkar ha fått mer färg i ansiktet nu, paniken verkar ha lugnat ner sig och han ser ut att må bättre. Kanske värmen från deras läppar hjälpt honom också. Hennes blick stryker sig över hans stiliga ansikte. ”Vill du ta något varmt och dricka? Eller röra dig tillbaka? Eller kanske stanna så här?” Undrar hon.

Åh nej.. han kommer att ångra det här så mycket under morgonen därpå. Edmund kommer hata sig själv som tillåtit sig själv att kräkas i Ellis badrum, låtit hans vän se honom på det sättet. Han borde inte ha följt med Ellis till hans rum, han borde ha lagt sig ner i sin egna säng och ruttna bort en stund. Det verkar nog som att han kräks pågrund av all alkohol han fått i sig, men han tror inte det är fallet.. eller ja, inte endast det iallafall. Tankarna på Ellis hade blivit för mycket, och samtidigt hade det känts som att någon tryckt mot hans bröstkorg, som att någon stått över honom och försökt få honom att märka dem. Det är någonting han aldrig kommer kunna berätta för någon, en känsla som han aldrig haft förut. Kanske det bara varit en början av en panikattack? Att han känt så mycket ångest och tyngd så att det triggat igång det? När Ellis kommer in till badrummet med honom så känner han ångesten stiga bara ännu mer, för han vill inte att han ska se honom på det här viset. Även om Edmund försöker att inte gilla Ellis på det sättet så är det någonting han aldrig kommer kunna förneka helt för sig själv. Snart börjar illamåendet sakta men säkert att avta, även om ångesten fortfarande gnor djupt inom honom. Hans väns rörelser över hans rygg är tröstande, samtidigt som han verkligen inte vill att Ellis ska varken höra eller se honom. Tillslut är det som att allting kommit upp, den halva mackan han ätit till frukost, små kakorna han ätit nu på kvällen och mängden alkohol han fått i sig. Edmund tar lite papper och torkar sig om munnen.
”Förlåt.. jag trodde inte det skulle hända,” säger han tyst och slänger ner pappret i toaletten innan han ställer sig upp på lätt darrande ben. ”Ehm.. har du tuggummi eller munskölj?” Undrar han och börjar tvätta sina händer noggrant.”