What the shadows tell us [PRS]

Ville han gå ut därifrån? Ja, egentligen. Men de hade precis kommit till biografen, det här var deras första kväll tillsammans och Samuel ville inte förstörde den. Så istället skakade han långsamt på huvudet.
"Nej, det..." Orden fastnade någonstans i halsen och han var tvungen att svälja innan han kunde fortsätta. "Det är inget... Det går bra", tillade han, men hörde själv hur svagt och osäkert det lät. Han kunde inte lura sig själv, och än mindre Audrey. Med handen fortfarande sammanflätad i hennes, vände han blicken mot bioduken, men det var som om filmen framför honom bleknade, medan de andra bilderna brände sig fast i hans sinne. Var det verkligen Audreys minnen han hade sett? Och om det var det — vem var personen som gjort henne så illa? Bilderna hade varit suddiga, osammanhängande, men händerna... de hade varit hårda, brutala. Händer som en gång rört vid Audrey, inte med kärlek eller omsorg, utan med våld. Någon hade skadat henne, ignorerat hennes vilja. Hans käkar spändes hårt vid tanken. Handen i Audreys, som nyss känts som en trygghet, började istället skälva. Var det av rädsla? Av ilska? Han visste inte riktigt. Allt han visste var att rummet plötsligt kändes för trångt, för mörkt. Det kändes som att väggarna kröp närmare. Det fanns ingen plats att fly, inget syre att andas. Han var tvungen att komma ut. Nu.
"Eller jo..." Han tvingade fram orden. "Jag behöver nog lite frisk luft…”.


Ellis såg ögonblicket när hans väns ansiktsuttryck förändrades. Hur hans uppmärksamhet plötsligt skiftade och hur han tittar sig förvirrat omkring i rummet. Nästan som att han sökte efter något – eller någon – för att sedan masserar sin tinning.
"Allt okej, Eddie?" frågade han, medan han själv lät blicken svepa över sovrummet. Det var precis som vanligt – golvet och hyllorna fulla med böcker, papper utspridda över skrivbordet och några tomma glas stående på fönsterbrädan. Inget verkade utöver det vanliga, men något hade definitivt fångat Edmunds uppmärksamhet. Kanske var det alkoholen som spelade honom ett spratt?
En stund senare, när Edmund frågade om hans rygg, tvekade Ellis ett ögonblick. Han ville inte göra en stor sak av det – smärta var inget nytt för honom. Dessutom ville han inte oroa sin vän.
"Äh, det är lugnt.. Det är ju inte första gången det händer, och jag är inte direkt den enda på skolan som fått känna på käppen", svarade han avfärdande. Men när Edmunds hand varsamt kramade om hans egen, gav han upp och vände sig långsamt om – chansen var ändå stor att Edmunds inte skulle minnas det här. Han drog upp tröjan precis tillräckligt för att visa de röda, ilskna märkena på ryggen. Sju långa, smala ränder löpte över den bara huden, och på några ställen hade den spruckit. Ellis satt tyst medan han lät Edmund skadorna, och även om smärtan fanns där, visste han att det här var något som skulle läka med tiden. Det gjorde det alltid.

Det är rätt uppenbart för Audrey att det är någonting drastiskt som förändrats. Sättet som Samuel beter sig på är helt olikt det han brukar. Hans röst låter svag, osäker och som att han inte vet vad ord är. Hennes blick glider ner mot deras händer, och hon kan se hur han darrar. Det verkar som att han börjar få en panikattack, men varför? Hon har själv haft problem med panikattacker, främst när hon var yngre, och de kan vara förskräckliga. Ljudet från filmduken går inte igenom, allt hon tänker på är Samuel och vad som fått igång den här reaktionen. Det hela får det att skava i hjärtat på henne, allt hade varit så fint, men någonting måste ha hänt för att få honom att må så här. Hon hatar att se honom så här, fylld med ångest.. och framför allt rädsla. Vad är det han är rädd över? När han sedan säger att han måste ha frisk luft så nickar hon, det är nog rätt val.. han ser verkligen ut att lida.
”Kom..” Säger Audrey tyst, ställer sig upp och fiskar upp deras jackor, innan hon försiktigt tar tag i Samuels hand igen. Hon kramar om den och hjälper honom upp på fötter. Oron stiger inom henne, och hon kan inte sluta att undra vad det är som gjort honom att må så förskräckligt dåligt. Med lugna steg hjälper hon honom ner för trapporna. Vissa ser efter dem när de går, de finner det säkert irriterande att folk går ut och in hela tiden, men det är deras problem. Snart kommer de ut i det friska vädret igen. Det är mörkt, gatlyktorna lyser upp staden tillsammans med stjärnorna högt ovanför dem. Audrey håller fortfarande ett mjukt grepp om hans hand, och tar med honom till en liten bänk utanför bion. När de väl satt sig ner så drar hon hans jacka över hans axlar, så att han inte ska frysa för mycket. Hennes fingrar gör små , lugna mönster över hans rygg.
”Vill du vara ensam? Eller vill du att jag ska stanna?” Undrar hon med mjuk röst och låter blicken stryka sig över hans ansikte. Han ser oerhört blek ut. Hon vet att det ibland kan vara skönast att vara ensam i såna lägen, men ibland kan det också vara väldigt skönt med någon vid sin sida. Som finns där för en, oavsett vad som händer.

Edmund har ingen aning om vad han ska svara på den frågan.. är allt okej? Bortsett från att han hört en bekant röst säga hans namn, som han vet inte kan prata med honom.. och att han för en kort stund sett henne, så är han väl okej. Men det är oerhört läskigt, hennes röst hade varit så verklig, hennes kropp också. Är det en normal bieffekt av alkohol? Så mycket har han väl ändå inte druckit så att han börjat få syner.. nej.. eller jo, det måste vara så, det kan bara vara den förklaringen.
”Åh.. ja, jag trodde bara att jag hörde något,” säger han tyst och gnuggar sig själv lite om ögonen. Kanske Ellis skulle reagera allvarligt om han berättade något om det.. kanske han skulle bli för orolig, det är ingenting han behöver veta iallafall. Även om Edmund är oerhört berusad så verkar hans hjärna ändå kunna tyda det Ellis säger, även om det är ett stort mummel. Dumheter.
”Spelar ingen roll om det är fler som får käppen, det är ändå viktigt att hålla det rent.. om det blir infekterat så kommer du bara ångra dig,” hans röst är svajig, och han har fortfarande en lätt hicka. Men han verkar glömma bort sitt fulla tillstånd när han får syn på såren över Ellis rygg.
”Så mycket för att lärare och rektorer ska bry sig om sina elever,” påpekar han. Medan han tvättar av Ellis sår med varsamma rörelser så verkar hans berusning avlägsna lite. Han verkar kunna se allvaret av det hela, hans kunskaper om läkarvård kommer tillbaka lite. Även om han inte är lika duktig som han skulle ha varit om han varit nykter.. långt ifrån faktiskt, så är det iallafall bättre än ingenting.