Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kände sig både lycklig och tom på samma gång. Lyckan över att äntligen ha lyckats mörkades lite av den där tomheten - det han kämpat för så länge, var nu gjort. Vad skulle hända nu? Han hade egentligen aldrig funderat särskilt mycket över tiden efter tronövertaget. Men så trodde han Thessa var en del av tomheten också. För ett litet tag hade han tillåtit sig att fantisera för ett liv med henne, men nu visste han inte. Nu kändes det som om hon var borta efter det sveket. Men idag var ingen dag för sådana sorgsna tankar - idag skulle bli ett firandets dag.
"Säker?" skrattade Rowan retsamt tillbaks till vännen, han ville åtminstone tro att han inte var alltför självupptagen. Men han var väl inte rätt man till att döma i den saken. Att kvinnan - Sienna - tillverkat svärden förvånade honom något, men tankarna till att forma ett vettigt svar på det avbröts något då de tog sig uppför trapporna. Det krävde hela uppmärksamheten. Sienna i sin tur kände sig helt överlycklig över Erlands svar, men också en slags förvåning över att hon själv ens vågat föreslå det. Den här kvällen måtte ha gjort henne gott. Då de till sist kom upp på den lilla platån så de såg ut över folket såg hon förvånat ut över allt folk och lyckan de spred omkring sig. Det var minst sagt en hisnande syn. Det räckte med en blick på prinsen - kungen - intill henne för att förstå att han var minst lika häpen, nästan rörd, som hon själv då han såg ut över dem. Nånstans tyckte han få kraft ifrån till att räta något på sig, även om några ansträngda rynkor i ansiktet skvallrade om smärtan.
"Tack. Idag tackar jag er alla. Efter tolv års förtryck är till sist Clavius välde över, och det är dags att få Acria att spira igen i sin forna glans. Tack vare alla dem som stått vid min sida när sanningar avslöjats, trots alla faror - utan er vore Acria inget land värt att leva i." Det var ett kort och koncist tal, men uttryckte förhoppningsvis den främsta känslan bubblandes inne i Rowan - tacksamheten. Lättat hörde han vingslagen ifrån Camenag på hörnet av platån, en välkommen slags förstärkning till hans ord.

Erland iakttog både Rowan och folket med ett nöjt leende och stolthet. De hade vunnit. Riket var hans nu. Och med rebellerna, folket, så skulle de gå hur långt som helst i historien. Iallafall hoppades han i smyg på det. "Snygga till lite här, det här är kungens trädgård ni är i nu. Och sedan.. firar vi!", tillade Erland efter Rowans tal och möttes av mutter, mummel och jubel. Folket och rebellerna vad trötta efter fighten, vilket han förstod. Men med vinsten fanns energin och orken att ändå göra till sig för firandets skull.
"Kom.", sa Erland drog med Rowan in till slottet igen. "Bäst vi ser efter dig, det ser inget bra ut det där. Du behöver samla dig, du med." Han rättade till taget om Rowans arm över hans axlar och styrde stegen till närmsta ingång till slottet. "Vi går till din kammare.", förtydligade Erland och såg mot Sienna. Förmodligen hade hon väl ingen aning om var den höll till, men mest sa han det så hon skulle veta och få en ursäkt att se på henne.
Ett litet leende syntes när han föreställde sig med henne inne i slottet, med Rowan och de andra. Det var en smickrande bild att hon skulle finnas med i hans framtid. Men lika snabbt försvann bilden. Fokus. Ett steg i taget. Uppför trapporna, över bråten, damm och spår efter striden.
I förbifarten mötte de de överlevande folk som tjänat Clavius. Och nu när de inte längre hade honom som sin ledare, var det lätt att de tjänade Rowan. Självklart med uppsikt och misstanke från Erland och de andra rebellerna, men de behövde förstärkning. Slottet var stort, riket var stort. Och arbetarna där visste rutinerna, visste hur en skötte om sin kung och bostad.
Erland kallade på de att hämta något att äta och dricka till Rowan varav tjänarna nickade skyggt tillbaka som svar och försvann iväg för att fullfölja ordern.
"Det blir bra..", mumlade Erland och öppnade dörren till det sovrum som tidigare tillhört Clavius, men från en början Rowans föräldrar. "Kom här." Han styrde stegen mot sängen och hjälpte honom att lägga sig ner på bädden. "Sådär.", flämtade Erland efter ansträngningen och slog sig ner på sängkanten bredvid honom.
Det gick några sekunder utan att han sa något. Bara iakttog Rowan. Och sedan Sienna. "Förlåt, hade du också velat ha något? Jag är säker på att de andra fixar med mat. Jag kan be de komma med något åt dig med?", föreslog Erland och sträckte sig då efter Siennas hand för att få hennes uppmärksamhet. Inte tänkt, bara handlat. Efter all ansträngning med slaget kände han för att samla sig och fokusera på det som faktiskt var viktigt och betydde något. Det var dags att vara modig och tacksam för det som fanns i hans liv. Men innan han skulle låta känslorna ta över, drog han tillbaka handen och såg mot Rowan igen, lite osäker hur mycket det syntes i sitt ansikte att han brydde sig om Sienna. Erland log lite lustigt då. "Jag är ledsen att det inte var du som fick ta Clavius."

Sakta men säkert så kände sig Rowan allt bättre, allt mer säkrare på benen. Han kunde inte låta bli att undra vad det var som hänt honom med den där dolken - men med Clavius död skulle dem aldrig få veta. Ärligt talat var det också så Rowan ville ha det med den mannen död. Det hade också blivit en bra lösning, där Rowan åtminstone inte gjort det allra sista slaget - även om han hade velat. Han visste med sig att det nog var bättre så, för en del av honom hoppades ändå att allt med Thessa skulle vara en lögn. Att hon ändå skulle finnas där vid hans sida, men hur skulle man kunna leva sida vid sida med sin fars mördare?
Rowan hade trott det kunde bli jobbigt att återvända till sina föräldrars rum, men istället kände han en slags glädje - till sist så kunde han slappna av på ett nytt sätt. Sakta men säkert sjönk det in att dem hade lyckats. Han suckade lätt då han till sist lade sig ner på bädden, kände orken sakta men säkert återvända. Kanske hans helande äntligen kommit igång nu.
”Tack.” Log han, såg emellan de båda och log lyckligt. De hade lyckats.
Sienna själv hade först varit hänförd över att ha kommit in i de här vackra rummen, men fann sig snart i att glömma bort allt det där då hon kände Erlands hand i sin. Något som fick henne att le stort och krama hans hand tillbaks.
”Nej tack, det är allt bra med mig.” Log hon, kände inte att hon behövde ha någonting förutom honom nära sig.
”Jag överlever. Ärligt talat så blev det ändå en rätt bra lösning - och jag tror faktiskt att han i slutet insåg vad han gjort.” Visserligen kunde Rowan aldrig bli helt säker på att det var vad som hänt, men han trodde ändå det.
”Men nog om de trista sakerna, vi har äntligen lyckats. Efter alla dessa år.” Han log stort, otroligt lycklig ändå. Trots att en liten bit vid namn Thessa saknades. Han såg emot de båda.
”Nå, nu är det din tur att berätta mer om detta Erland.” Flinade han lätt och syftade på de båda.

Erland log som svar till Sienna och nickade. Dröjde med blicken kvar någon sekund längre på henne. Han hoppades att hon förstod hans tacksamhet över att hon var där med dem. Med honom.
"Tror du verkligen det? Jag tror inte det fanns något gott i honom, säkert aldrig gjort. Bara kolla på Thessa, jag menar hon-" Han avbröt sig själv. Visste inte hur säkert det var att tala om henne. Han ville inte såra Rowan och absolut inte lägga sig i något som inte angick honom. Ändå var han nyfiken. Kanske var det den där överbeskyddande sidan hos honom. Han hade ju så länge stått vid Rowans sida. Han hade ju sett vilken inverkan Thessa hade haft på honom, och han trodde att Thessa säkerligen kände detsamma. "Äh, glöm det.", sa han då och klappade honom över benet. Kanske med tiden skulle han få veta mer.
Dörren till kammaren öppnades och en av tjänarna kom in med en tallrik med mat. "Här. Jag tar det.", erbjöd Erland sig och gick fram för att ta emot tallriken och gå tillbaka med den till Rowan. Han granskade den inte så imponerade maten och gav Rowan en blick som antydde att det förmodligen smakade så som det såg ut. Men räckte ändå över fatet. Det var väl den mat de hann fixa på den korta tiden. Rowan behövde ju samla krafterna. Ändå, trots bristen på energi från föda, verkade Rowan piggare vilket lättade Erland.
Tjänaren försvann därifrån och lämnade de kvar i rummet. Erland förstod att Rowan skulle vilja ha svar på hans fråga om de nu. Sienna och han. "Min far, du vet, han känner Sir Anselm. Siennas far. Jag var förbi där för att hämta vapnen från deras smedja. Och då..", han tittade på Sienna för att se efter hennes reaktion- sa han för mycket? För lite? Blicken for på Rowan igen. "Jag bjöd med henne till värdshuset då Camenag kontaktade mig. Och ja.." Han ryckte på axlarna och log lite lustigt. "..Nu är vi här."

Rowans första dagar som kung hade varit hektiska - det var mycket planering inför kröningen, för att inte tala om alla ändringar som skulle behöva göras. Rådgivare, hovfolk - allt skulle behöva ses över. Han var dock tacksam att han redan hade sin närmste man klar, och kunde inte ha haft mer tur än att få ha sin bäste vän till hjälp. Det här var ändå innan han ens hade blivit kung officiellt, innan det ”riktiga” jobbet började. Ändå såg han fram emot dess också, i kombination med att det var roligt att komma igång och ordna upp allting såsom han ville ha det.
Men han kunde inte påstå att han var helt nöjd. Han saknade något, och det hade inte tagit lång tid för honom att inse att det var Thessa han saknade. För även om han blivit sårad av att hon på ett eller annat sätt tagit Clavius till honom, så hade han ändå fallit pladask för henne och de känslorna försvann inte direkt över en natt. Tvärtom så verkade dem faktiskt inte ha minskat minsta lilla utav det som hänt - han kände sig fortfarande sårad, men kärleken bestod. Det var med en klump i magen som han gått med på att Erland skulle få ta dit henne, för tänk ifall Clavius haft rätt? Tänk ifall allt bara varit ett spel för att få tag på honom? Han var inte helt säker på att han ville veta det. Nu fanns där ändå ett litet hopp, i sådana fall så skulle han bli tvungen att inse att han blivit lurad och sårad. Men inte heller så ville han leva utan att veta, han ville ju ha henne vid sin sida.
Trots allt arbete tycktes dem här tankarna ständigt ta över. Han suckade djupt, fick inse att han inte skulle få gjort mer idag - klockan var ändå en del. Han hade suttit i arbetsrummet en god stund men reste sig nu för att istället gå tillbaka emot sin egen kammare istället.

De senaste dagarna hade upplevts som en dimma hos Thessa. Hon upprepade händelserna som passerat som bilder i hennes huvud- Rowans kyssar, hans tillfångatagande och hennes faders död. Det var svårt att tänka på något annat. Det sårade henne djupt att Clavius, innan hans död, vänt Rowan emot henne, men ännu mer att det verkade som om ingeting räckte till för att rätta till missförståndet. Bilden av hatet i Rowans blick sårade henne.
Men det var också Clavius. Ögonblicket innan han tagit sitt sista andetag hade han visat en sida som hon trodde var gömd och glömd sedan länge. En sida som hon mindes ytterst lite, som fragment av en dröm nästan. Hon hade sett ängslan och olyckligheten. Skammen. Ångesten spegla sig i hans ögon. Han ångrade vad han hade gjort. Thessa avskydde att Clavius behandlat alla så fruktansvärt illa och att hon, trots det, hade en bit i sig själv som saknade och älskade honom. Hon kunde inte låta bli. Och nu var han borta ur hennes liv.
Trots svårigheterna att lämna sina hjärnspöken var hon tvungen att fokusera för att helt enkelt överleva. Thessa var dotter till Clavius, hon hade varit prinsessan till Vrale. Även om det kanske inte var uttalat så, så kände hon sig som en måltavla och tänkte inte ta några risker för att bli tillfångatagen hon med. Även om det var svårt att tro att Rowan skulle beordra något sådant. Hon ville ju mest av allt tro att det, det de två hade, hade varit äkta. Trots smärtan så saknade Thessa honom. Djupt.
Efter Clavius slakt drog hon sig till skuggorna och planerade i hemlighet sin flykt. Hem. Det välkända. Det bekanta. Det enda som skulle kännas rätt efter något sådant såhär stort. Hon höll sig utanför staden där de övergiva husen stod, där ingen passerade förbi. Och skogen. Men det var där hon skulle bli hittad.
Det var Erland, en av Rowans vänner, som hade spårat upp henne. Först hade hon trott att det var ute med henne, men Erland förvånade henne och förklarade istället hur mycket hon, trots allt det onda, betydde för Rowan. Misstänktsamt, men nyfiket, så lyssnade hon och gick med på att träffa kungen av Vrale. Det var iallafall en chans att kunna rätta till det. I tystnad bad hon en bön att hon skulle säga och göra rätt saker. Så att Rowan skulle förstå.
Det hjälpte att Erland behandlat henne som en person, inte en fånge. Och hans sällskap, Sienna, verkade också trevlig vid första stund tyckte hon.
Det var med skam och nervositet som hon följde efter Erland och Sienna in i slottet igen. Hon undvek att titta på tjänarna eller några av de andra i slottet. All energi gick åt att fokusera på Rowan och att hitta någon slags lösning för att reda ut detta hemska missförstånd.
"Vänta här.", sa Erland och vågade lite litet åt Thessas håll när han lämnade henne i Rowans kammare. Thessa nickade och knäppte händerna för att parkera sig vid ett av fönstren. "Okej. Tack.", sa hon, nästan viskade.

Rowan såg fram emot att få en lugn kväll, där han förhoppningsvis bara kunde sitta med en bok och glömma bort allt jobb för en stund. Även om det inte var jobbet i sig som var problemet - han var glad, lycklig över att dem hade lyckats. Men samtidigt så var saknaden ständigt där. Saknaden efter Thessa. Men även saknaden efter sina föräldrar, han hade ju knappt ens varit i slottet efter deras död och det kändes på något vis mycket mer påtagligt att dem var borta nu när han var här. Även om han sörjde dem så var det dock inte en lika dyster tanke längre - han hade ju till slut lyckats hämnas dem.
Men det visade sig att den där lugna kvällen nog fick vänta, för i samma stund som han klev in i sin kammare fick han syn på Thessa. Visserligen visste han ju att Erland och Sienna skulle försöka ta dit henne, men han hade ju inte haft någon aning om när eller hur. Eller om hon ens skulle vilja komma dit. Det var minst sagt med blandade känslor han såg på henne, men kanske mest med osäkerhet. För att hon dykt upp här borde väl ändå betyda att hon ville prata igenom det här med honom?
”Det är du.” Det var inget mer än ett konstaterande, samtidigt som han stängde dörren bakom sig. Han tystnade igen, försökte komma fram till vad han kunde säga.
”Är det sant? Förde du dit dem?” Frågade han till slut, även om han visste svaret - hon var den ende som hade kunnat föra dit dem. Men frågan var bara hur, och hur frivilligt det hade varit.

Sienna gick vid Erlands sida därifrån, även om hon egentligen inte kände de båda andra ordentligt så hoppades hon ändå på att dem skulle lyckas lösa det. Av det hon hade märkt än så länge, så tycktes de ju ändå bry sig väldigt mycket om varandra - dem fick bara se till att berätta det för varandra också. Men det var inget för henne att klura på, utan det var bara att vänta med spänning tills dem båda var klara med varandra.
”Hur tror du det går för dem?” Kunde hon inte låta bli att fråga Erland bredvid henne med ett litet leende.

Thessa flämtade till när hon fick syn på Rowan och kände pulsen öka tempo. En blandning av nervositet och förtjusning. Trots allt som hänt däremellan, så kunde hon inte låta bli att attraheras av honom.
Direkt knöt hon nävarna och backade ett steg bakåt, som i försvarsläge. Inte så säker på vad han trodde och tänkte, var hon skulle vila blicken någonstans eller vad hon ens skulle säga.
Blicken landade tillslut på Rowan igen. Och när hon såg hans ansikte, kände hon känslorna hopa sig. Det var sorgen över hans föräldrars bortgång, över Clavius handlingar, över hans död och saknaden efter att vara Rowan nära. Det skrämde henne att det kanske inte fanns någon återvändo. Den lilla glimt av kärlek som hon upplevt, var hon inte ens längre säker på att det hade hänt. Hade det bara varit en dröm?
"Hej..", sa hon sedan, i brist på att sätta sina tankar i ord. Hon svalde och såg bestämt på Rowan. Hon påminde sig om att hon skulle få säga sin del av sanningen. Hur det än slutade, så ville hon skiljas med hedern i behåll. Thessa hade inte gjort något fel. Därför sträckte hon på sig lite och drog efter andan för att tala igen. "Det var emot min vilja, Rowan. Jag vet att det inte betyder något för dig, för jag svek dig. Far, han.." Hon rynkade pannan vid tanken av hans misshandel. "Han hotade mig. Jag vet att det jag gjorde var fel. Och jag är ledsen. Verkligen. Jag skulle aldrig vilja såra dig.", sa hon ärligt och pausade igen. "Men jag förtjänar inte att bli anklagad för att rädda mig själv. Du vann, Rowan."

"Tja, om jag känner Rowan rätt så.. jag vet inte." Erland log lite snett och kliade sig i bakhuvudet samtidigt som han styrde stegen därifrån. "Jag litar på honom. Att han gör det rätta. Säger det rätta." Han tittade på Sienna igen och log litet då. "De verkar helt klart bry sig om varandra..." Han suckade och svängde in i något som liknade ett allrum med bord, stolar, tavlor med landskap som motiv och tända ljus placerade lite varstans i rummet. Erland slog sig ned på en av stolarna.
"Jag har sett honom glad, men så glad som Thessa gör honom, jag vet inte.. men det är en ny sida?" Han såg fundersam ut när han blickade åt Siennas håll igen. "Äsch då, jag svamlar. Vi kanske ska gå härifrån? Lämna de ifred ett tag? Dessutom har jag inte sett far sedan striden. Han vill nog veta att jag är i behåll." Han reste sig igen.

Det kändes som om Rowans hjärta slog miljoner slag i minuten, för på något sätt visste det om att det var nu han skulle få reda på ifall det skulle gå i bitar eller om det gick att lappa ihop igen. Men ändå blev han något lugnad av hennes ord - han hade ju redan vetat att det var hon som sagt vart han fanns. Men egentligen så var bara det viktigaste att hon inte hade gjort det frivilligt. Nu hade det ju i princip skadat honom rejält - men de hade klarat sig och vunnit, och han var egentligen inte långsint på det viset. Det gjorde inget i sig att han blivit tillfångatagen, allt hade ju blivit bra till slut. Det var att han fått höra att hon frivilligt utgett honom som sårat hans hjärta, att hon skulle ha träffat honom enbart med det som mål. Men han kunde inte riktigt tro det längre, inte om han skulle basera det på hennes uppsyn. Hon verkade uppriktigt ledsen över det, som om hon också haft det lika tufft som han. Vilket han på ett vis hoppades - han ville henne verkligen inget ont, tvärtom. Men det var ett tecken på att hon kände vad han kände för henne.
”Jag anklagar dig inte för det. Jag ville försäkra mig om att det inte var av din mening.” Han trodde han skulle ha svårare att lita på henne igen än såhär, men att se henne igen gjorde mycket. Att se hur sorgsen hon tycktes vara, att bara se det ansikte han lärt sig älska så. Det trots att det gjort så otroligt ont tack vare henne. Han tvekade ett par sekunder, osäker på om han skulle vara välkommen, men beslöt sig sedan för att ändå gå fram och försiktigt ta in henne i sin famn. Där skulle han väl också få sitt svar, på ett vis.

Sienna riktade blicken emot Erland igen och nickade medhållande - hon hade inte träffat de båda särskilt mycket ännu, men hon hade inte undgått att märka ändå att de tycktes bry sig mycket om den andra.
”Du har nog rätt. De hittar nog rätt.” Sade hon, kärleken hade en tendens att lösa mycket. Hon slog sig ner och lät blicken försjunka i hans ansikte lite. Förlorade sig helt i tankar om honom, om den man hon så fort fallit pladask för. Så pass att hon nästan glömde bort att lyssna tills han reste sig upp igen.
”Det låter nog bra.” Log hon, tyckte sig ha hört något om en far iallafall. Nästan instinktivt tog hon hans hand, det kändes naturligt men ändå fantastiskt bara att få röra honom.

Thessa hade inte varit beredd på Rowans svar. Hon hade undermedvetet trott att han skulle vara arg och skrika på henne. Men lika fort som ilskan bubblat upp försvann den för att ersättas av sorg.
Det var svårt att visa sig stark när Rowan talade till henne så. "Jag skulle aldrig..", började hon igen, men hann inte längre då han tagit henne i sina armar för att hålla Thessa nära.
Känslorna tog över. Hon lät sig omfamnas och vilade sin kind mot hans bröst. Okontrollerat började tårarna rinna och Thessa snyftade. Lättnad, smärta, saknad och längtan. Hon var lättad att han inte hatade henne. Hon förbannade sig själv att hon trott så litet om Rowan. I sina tankar på avstånd hade hon skapat en version av Rowan som inte alls stämde överens med den verklige. Han var vänlig, kärleksfull och god. Det smärtade henne att hon sårat honom så och önskade att det aldrig skulle hända igen.
Thessa hade varit ärlig när hon sagt det- hon skulle aldrig såra honom. Inte medvetet.
Tiden hon spenderat ifrån honom, från slottet, hållit sig gömd i skuggorna, hade hon saknat honom och längtat. Längtat efter att få vara i hans närhet, i hans armar igen. Och här stod hon nu.
Tyst snyftade hon och drog sig från hans grepp för att se upp på honom. Förhoppningsvis skulle hennes handlingar tala högre än hennes ord. Hon tog modet till sig och kysste hans ljuvliga läppar igen. Så som hon längtat efter denna närhet. Kärleken tog över.

Erland hade fokuserat på att ta sig därifrån. Det kändes påträngande att vara i slottet när Rowan och Thessa sågs igen. Han hade skyndat på stegen därifrån när han kände Siennas hand i sin och märkte hur ett rus av lycka sköljde över honom. Ett leende spred sig på hans läppar. Lite tafatt såg han åt hennes håll och kramade lite extra hennes hand för att sedan styra stegen ut från slottet i det soliga vädret. Det kändes underbart med den friska luften, men också vinsten. Det kändes som att de var på deras mark igen.
"Följer du med mig? Min far, han vill säkert träffa dig. Han skulle bli så imponerad över att veta att det är du som har gjort svärden." Han sneglade åt henne samtidigt som han gick längst vägen som ledde de in mot husen och torget. Han var inte redo att skiljas från Sienna ännu.