Limly på rymmen

ÅÅÅ ni äger skriv!!!!

Tack! Nytt kapitel kommer imorrn

Jag känner att jag är väldigt dålig på att tacka, men det kan ju delvis bero på att Miss_F typ tackar åt mig!

Nu kommer näst sista kapitlet!


Kapitel 15 (Sofia)

– Vad ska vi göra?! Ropar Saga förskräckt.
– Vara lugna och låta henne sköta jobbet, hon klarar det, svarar jag lugnt och sätter mig ner på marken.
Hon öppnar munnen för att säga något men stänger den igen och sätter sig bredvid mig.
Saga ser så stressad ut så jag vänder mig om så att jag sitter med ryggen mot älgkon och säger:
– Vänd dig om.
Hon gör det ytterst långsamt men till sist sitter hon åt samma håll som jag. För att få Saga att tänka på annat så försöker jag komma på ett samtalsämne.
– Kommer du ihåg för ett år sen, när du var på Hawaii? Börjar jag.
– Mmm…
– Då fölade några hästar i min mosters stall, och jag var ensam.
Helt plötsligt verkade Saga intresserad av mig.
– Vad gjorde du då?
– Jag ringde i panik till moster Margareta.
– Hur ska det lugna ner mig?!
Jag rycker på axlarna och skrattar lite.
– Det gör det inte, det var bara det enda jag kom på att berätta.
– Men ska vi inte hjälpa henne? Saga vänder sig om och ser på den dyblöta älgkon.
– Tänk såhär: Om hon var ensam här i naturen…
– Då skulle hon varit död, avbryter Saga.
– Men om det skulle varit så att hon aldrig blivit skadad, och skulle kalva, utan någon till hjälp, så skulle hon klara det, fortsätter jag.
Efter en lång väntan hör vi gnyenden.
– De har kommit, viskar jag och börjar vrida mig om så långsamt jag kan. Saga följer mitt exempel och snart sitter vi öga mot öga med två små långbenta filurer. Deras stora öron är spetsade framåt och de tittar fascinerat på oss.
– Guud vad söta! Viskar Saga.
– Ja, viskar jag tillbaka.
Jag sträcker fram handen mot en utav kalvarna, den som inte har lyckats ställa sig upp än.
– Heejsan, säger jag lågt. Den gnyr lite till och satsar alla sina krafter på att ställa sig upp. Men när den väl ställt sig upp så ramlar den igen. Jag fnissar lite och ser att Saga har fullt upp med den andra kalven.
– Tänk att hon låter oss röra vid dem, säger jag till Saga.
Hon lyfter blicken och ser på älgkon. Hastigt reser Saga sig och springer fram till det stora djuret och slänger armarna om hennes hals.
Jag hör att hon mumlar ”Vad duktig du var” i den bruna pälsen.
På långt håll hör jag Rockys skall och blir plötsligt bestört.
– Saga! Rocky kan spåra mig… Oss menar jag…
Hennes leende byts ut mot en bister min.
– Då får vi väl kamouflera oss… säger Saga och ser finurlig ut.
– Du menar väl inte?..
– Jo!
Några meter bort ligger en hög med skit. Vi gnuggar in det över hela kroppen. Det luktar inte gott, men Rocky borde inte kunna få vittring på oss.
– Ska vi fortsätta en liten bit till innan vi slår läger? Frågar jag.
– Det är nog bäst så, svarar Saga.
Vi börjar gå. Ganska långsamt eftersom kalvarna inte kan ta sig fram så snabbt. Efter ett väldigt långt tag kommer vi fram till en glänta med en ganska stor öppen mark och en liten tjärn. Månen återspeglas i det mörka vattnet. Jag stannar.
– Här blir väl bra? Frågar jag Saga.
Hon ser så förtrollad ut att jag tar det som ett ja.
– Vi får bygga ett läger imorgon, tillägger jag.
– Mmm…
Försiktigt börjar jag att knyta upp packningen från älgkons rygg. Nästan allt är mosat. Men det gör inget.
Nästa morgon när jag vaknar ligger jag på packningen, Saga vid älgkon och en av kalvarna. Jag måste somnat direkt efter att jag knutit loss packningen, klumpigt.
Men en utav ungarna saknas, är det ända jag hinner tänka innan jag hör ett gnyende bakom mig. Där ligger den jag hann bekanta mig med igår. Den har också vaknat och försöker ställa sig upp. Jag hjälper den på traven och sen kommer den vacklandes mot mig. Den buffar på mig, precis som Chio brukar göra. Jag skrattar tyst och kliar den lite i pannan.
– Jag ska kalla dig för Klas, eller Klara, säger jag.
– Det är en Klara, hör jag en röst bakom mig säga. Saga ler mot mig, hon har tydligen också vaknat. Jag ler tillbaka.
– Vad ska vi kalla den där för då? Frågar jag och pekar på den andra kalven.
Saga funderar en stund. Sedan säger hon:
– Kimberly.
– Klara och Kimberly, det är fina namn, säger jag.
– Fina namn på fina djur, rättar Saga.
– Det har du rätt i.
Vi sitter en stund och kelar med Klara och Kimberly.
– Ska du gå på skolavslutningen förresten? Frågar jag.
– Nej, du?
– Jag tror det, du vet, vi byter ju lärare och jag tror att Majjahn kommer att vara där, i alla fall är ju Ståhllen där, svarar jag och tillägger:
– Det är idag.
– Har du något att ha på dig? Frågar Saga försiktigt.
Det har jag faktiskt, en klänning, jag vet inte varför men jag har tagit med den.
– Ja… men jag glömde jackan som hör till.
– Vi kan tvätta min tävlingskavaj i tjärnen, så kan du låna den, säger Saga och ser på mig.
Jag höjer ena ögonbrynet.
– Får jag verkligen det?
– Det är självklart.
– Vad schysst, säger jag och ler. Hon ler tillbaka.
Sagt och gjort. Jag står vid tjärnen iklädd min vita klänning och Sagas blåa tävlingskavaj (den passar faktiskt väldigt bra!).
– Vad vacker du är, mumlar Saga.
– Tack, säger jag och snurrar runt.
Jag ser en gren som skulle passa perfekt som kam och plockar upp den. Det gör ont när jag reder ut alla tovor, men man kan ju inte gå på skolavslutningen med oborstat hår.
– Jag går nu då… säger jag.
– Ha det så kul.
– Det ska jag.

För varje meter jag kommer närmare skolan, desto mer nervös blir jag. Hela den här grejen är ju egentligen fånig, jag menar: jag kände ju knappt Saga när jag gav mig av för att leta efter henne. Fast jag kan ju såklart alltid skylla på Limly. Att jag ville hitta henne. Nu när jag tänker på det så kanske jag ska försöka hålla mig anonym, bara sjunga och sen gå. Det gör jag nog.
Nu hör jag höga röster. Bakom träden ser jag den stora, vita skolbyggnaden som liknar Vita Huset. Jag tar ett djupt andetag och kliver ut ur buskaget. Skolgården myllrar av människor i alla olika höjder, storlekar och färger (det är inte människorna som är färgade, utan kläderna). Just nu sjunger femmorna, alltså är det vår tur strax. Vi ska sjunga Fyra Bugg Och En Coca Cola, Majbritt valde den.
Högljudda applåder och busvisslingar väcker mig ur mina tankebanor. Sanna går upp på scenen och säger:
– Nästa årskurs som ska sjunga sin, ähum, fina sång är sexorna!
För en gångs skull är hon nykter, tänker jag medan jag rusar ned på skolområdet. Det blir alltid kaos när den klass som sjungit och den som ska sjunga ska byta vid scenen, så ingen märker mig. Högtalarna prasslar lite innan den musiken sätter igång. Vår musiklärare Jasse (Jasmine) mimar ”Nu” och så börjar vi. Jag har inte övat någonting och syns typ inte ens eftersom jag ställde mig längst bak, bakom de långa. För att se något så måste jag stå på tå, det gör jag. Jag spanar ut över publiken. Men ingen mamma och pappa, fast det är ju klart, de har inget annat barn att titta på så varför skulle de vara här?
Något vitt bland träden där jag kom ifrån fångar min uppmärksamhet. Det är litet och lurvigt…
… nästan som Limly.
Kan det verkligen vara hon?! Långsamt börjar jag gå åt det hållet där den vita, lurviga saken står. När jag kommer bort till slutet av scenen tar jag ett snabbt skutt ner. Jag börjar springa, snabbt. Några meter ifrån börjar jag gå, för att inte skrämma det.
Skyddad av träden och buskarna börjar jag prata lågt, jag ser nämligen inte den längre.
– Här kommer jag, jag är inte farlig.
– Komsi, komsi, komsi.
Det prasslar lite bland löven bakom mig. Långsamt vänder jag mig om, och där står som väntat Limly. De små, vita öronen är spetsade och hon tittar nyfiket på mig.
– Kom Limly, mumlar jag och sträcker fram handen. Utan att tveka skrittar hon fram till mig. Jag klappar hennes numera inte så lena päls. Hon gnider sig mot jackan, hårt flera gånger. När hon är klar med det tar jag ett fast grepp i hennes tjocka, fluffiga pannlugg och leder in henne ytterligare en bit i skogen, för säkerhetsskull.
Ropen och applåderna hörs bara avlägset nu, så jag hoppar upp barbacka på henne. I damsadel. Det känns ganska konstigt att inte ens ha ett träns (jag har hoppat 90 i damsadel, barbacka, så det känns inte så konstigt) men jag har ju ridit på en älg och den är inte inriden, det är Limly, så det går nog bra.
Hennes runda rygg gör det riktigt bekvämt att sitta i damsadel tillochmed. Jag blir lugn av att känna de gungande stegen. Det är nästan som att bli vaggad. Hon svänger vid minsta lilla vikthjälp. Hon är helt enkelt som en ny häst.
Några meter ifrån lägret sitter jag av och går sista biten. Limly gnäggar flera gånger, men det verkar inte som att Saga hör henne, eller så kanske hon tror att hon inbillar sig.
Vi kommer ut från den täta skogen vid tjärnen. Jag ser Saga, hon sitter och kelar med Klara och Kimberly. Med ryggen mot oss.
– Saga! Jag har en överraskning, ropar jag.

Gud vad ni är BRA!!!!

Awsome!!!

TACK GÅNGER TUSEN TYP

Tack, du är så snäll ♥

Jag vet att jag är snäll!

Åh, nästa kapitel är det sista!

Ja, visst känns det konstigt