Skrivartävling!
Forum > Kreativitet > Skrivartävling!
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Matizze
Elev 
|
Jag skulle också gärna läsa alla bidrag, när kommer de att läggas upp i så fall? :3 Måste alla skriva att det är okej först?
 
13 maj, 2012 13:28 |
|
Lunah~
Elev 
|
Njae vet inte, jag kan väl lägga upp de nu
 (är man med i leken får man leken tåla )
13 maj, 2012 13:31 |
|
AlexZz
Elev 
|
13 maj, 2012 14:58 |
|
Lunah~
Elev
|
Matizzes bidrag:
Spoiler: Tryck här för att visa!”Låt henne vara!” ”No way in hell rövhål.” En smutsig känga trycker ner Alex’ huvud i gruset och Alex spottar ilsket ut det grus som har kommit in i munnen. Helvete! Varför hade det slutat så här? Innerst inne vet Alex precis varför, och det är hans eget fel. Den som har gett sig in i leken få leken tåla – visst var det vad han hade fått höra ända sedan dagis? Fan! Varför just i kväll? ”Ey, Alex, fan vad du ser nere ut då! Dagdrömt så mycket att du hånglade med en snigel eller?” ”Käften, jag är inte lika desperat som du”, flinar Alex och slår igen sitt skåp med ett högt skramlande. ”Fan dig, ta tillbaka!” fräser Ash och hoppar för att försöka få tag i Alex nacke. Alex flinar brett men gör ingenting för att stoppa Ash, det behövs inte. Alla vet att Ash inte når upp till Alex, Ash är trots allt den kortaste i hela klassen bortsett från hon i rullstolen och, tja, Alex räknas som en av de längsta. ”Åhå, bråkar ni igen?” En röst lika len som sammet och lika lugn som en flod får både Ash och Alex att stelna till, och det dröjer inte länge innan röstens ägare visar sig. Nick – en lång och ljus kille med seniga armar och fyrkantiga glasögon - går rätt fram mot Alex och Ash med ett litet leende lekande i ena mungipan. Första gången Alex hade mött Nick hade Alex tagit honom för en harmlös nörd, en sån som det var fritt fram att jäklas med, men redan andra rasten hade Alex fått ångra detta antagande. Nick hade kommit i slutet av sjuan, och Alex hade bestämt sig för att visa nörden vem det var som bestämde innan Nick blev för självgod. Ett dopp i toaletten skulle räcka, hade Alex fastslagit och tillsammans med Ash och några till hade de smugit upp bakom Nick och tagit ett strypgrepp på honom. Bara några minuter senare hade Alex och resten av hans gäng legat nedslagna på golvet med flera brutna fingrar. Sedan den dagen hade ingen bråkat med Nick och han, Alex och Ash hade börjat hänga med varandra. ”Kärlek vid första ögonblicket” brukade Nick skämta om. ”Han är så jäkla självgod!” klagar Ash och pekar anklagande på Alex. ”Jag tänkte banka skiten ur honom för att se om det tunnade ut hans ego, men det enda ställe som man kan få in en snygg träff på är hans uppsvällda huvud!” ”Vad säger du om att jag hjälper dig då?” erbjuder sig Nick och tar utan vidare tag i Alex huvud för att leverera en saftig gnuggis. Alex skriker högt när Nicks knytnäve skoningslöst vrider om i Alex’ axellånga svarta hår och önskar att han aldrig hade berättat för Nick att han är håröm - då kanske han hade sluppit det här! ”Hörni, var lite snälla mot honom!” utbrister en tjej som kommer skyndandes mot dem i gympaskor med medelhög klack och det blonda håret fladdrandes bakom sig. ”Jag vill faktiskt ha kvar min pojkvän om det inte är för mycket begärt?” ”Shit Nick, vi glömde Vanessa! Bäst att dra innan hon klämmer sönder oss med sina bröstimplantat!” retas Ash och skrattar rått. ”Åh? Jag är i alla fall inte en bortsprungen sagofigur från Snövit”, kontrar Vanessa elakt. ”Tror du att Snövit är ute och letar efter sin lilla bortsprungna dvärg? Det tror inte jag, hon är nog jäkligt glad över att ha ’tappat bort’ dig!” Innan Ash ens har hunnit öppna munnen har Nick tagit ett fast tag om honom och börjat släpa iväg honom. ”Glöm inte bort att vi börjar om några minuter bara”, påminner han Alex som nickar kort, lättad över att äntligen få bli ensam med Vanessa. ”Alltså, jag fattar inte hur du kan hänga med honom!” utbrister Vanessa upprört. ”Han är en sån… en sån skitstövel!” spottar hon ur sig. ”Lugna dig Nessie, han är inte så farlig som du tror”, försöker Alex, men Vanessa bara fnyser. ”Jag har aldrig sagt att han var farlig, han är bara så irriterande. Som en fluga som man gång på gång viftar bort men som envisas med att komma tillbaka, fattar du vad jag menar?” undrar Vanessa och Alex nickar leende. ”Hur som helst, gör du något i kväll?” ”Vet inte, men det gör jag säkert. Nick sa något om att killarna som jag slog ner igår är ute efter hämnd och att vi måste få dem att fatta att det inte spelar någon roll hur många gånger de kommer tillbaka med svansen mellan benen – vi kommer att slå ner dem varje gång!” Alex skrattar rått och Vanessa suckar igen. ”Fan Alex!” fräser hon och ger honom ett hårt slag på ena kinden. ”Du har aldrig tid med mig, fattar du hur jobbigt det är? Fattar du hur jobbig du är?” Alex sänker förvånat huvudet. Var han jobbig? Kanske, han hade inte varit med Vanessa på jättelänge... Var det det hon menade? Alex tar ett djupt andetag och hans smaragdgröna ögon glimmar svagt när de möter Vanessas blå. ”Du har rätt”, säger han. ”Jag har inte haft tid med dig. Du måste ha känt dig ensam, förlåt. Kan vi inte göra nåt ikväll?” ”Bara en lektion kvar, sen kan vi banka skiten ur de där jävlarna från igår!” utbrister Ash glatt och Alex suckar. ”Det går inte ikväll, okej? Jag har lovat Vanessa…” börjar Alex men hinner inte avsluta meningen innan Ash har avbrutit honom. ”VA?! Är du dum eller? Vad ska du och Nessie göra som är viktigare än att lära idioter att inte sätta sig upp mot oss?” Alex hör den fientliga tonen i det som Ash säger och snurrar sin blyertspenna mellan fingrarna. ”Jag känner inte för det ikväll, gör det själv om du nu är så jävla sugen”, säger Alex bitskt och klottrar ner ett svar på ett rutigt papper i sitt block. Som vanligt är det ingen som bryr sig om ifall man pratar, och som vanligt surrar klassen av prat istället för att arbeta. Skolklockan ringer högt för att kungöra att skolan är slut för dagen och Ash är en av de första att resa sig. ”Det här ska du få ångra, att sätta henne före oss”, hotar Ash innan han vänder sig om och går ut ur klassrummet. Alex sitter förvånat kvar, och det är först när Ash svarta, rakade bakhuvud har försvunnit ut ur sikte som Alex huvud börjar fungera igen. Idag var tydligen ingenting bra hur han än gjorde… När Alex kommer fram till den vandaliserade lekplatsen är Vanessa redan där. Hon sitter på en av de slitna däckgungorna och hennes röda gympaskor ritar mönster i det lösa gruset. Vanessa lyfter på huvudet och ler mot Alex, och Alex ler brett tillbaka mot henne. ”Tja!” ”Åh, hej”, svarar Vanessa och stoppar händerna i fickorna på sin ljust grå munkjacka. Alex hoppar smidigt upp på den sida av den runda däckgungan som Vanessa inte sitter på och sätter sig så att de sitter rygg mot rygg med varandra. Både Alex och Vanessa sitter tysta, och det enda som hörs är surret från en gatlykta i närheten. ”… Alex?” Det hörs att Vanessa tvekar. ”Mm?” ”Jag… jag är sjuk”, börjar Vanessa och Alex hajar till. ”Eller alltså, jag menar, jag var sjuk. Jag är inte sjuk… längre.” ”Nähä?” ”Nej… Fan! Varför ska det vara så svårt!” fräser Vanessa och Alex snurrar med stor möda runt på däckgungan och lägger sina händer på Vanessas axlar. ”Det är ingen fara, okej? Du behöver inte berätta om du inte vill, vi gör något annat istället”, säger Alex med ett leende och ställer sig upp på gungan. ”Vänta…! Vad gör du?!” skriker Vanessa panikslaget och Alex börjar flinande ta fart på gungan. ”Slappna av”, säger han och flinar ännu bredare. ”Jag kommer att ramla!” skriker Vanessa ännu mer panikslaget och tar ett krampaktigt tag om gungans kedjor. Alex släpper kedjan med ena handen och sätter sig i hukande ställning på gungan samtidigt som han lutar sig framåt och lägger sitt huvud på Vanessas ena axel. ”Tror du verkligen att jag skulle låta dig ramla?” mumlar Alex mjukt i Vanessas öra. ”N-nej, men…” börjar Vanessa. ”Då finns det väl ingenting att vara rädd för? Faller du så tar jag emot dig.” ”Lovar du?” frågar Vanessa svagt. ”På hedersord. Kan jag slå ner ett helt gäng killar måste jag väl kunna skydda en enda tjej som betyder mer för mig än alla andra? Vad skulle jag vara för man annars?” mumlar Alex och ser att Vanessa ler svagt. ”Släpp taget om kedjan, okej?” Vanessa nickar och släpper långsamt taget om kedjan med ena handen. Alex reser sig upp igen och tar mer fart på gungan som gungar far högre och högre upp mot den stjärnklara himlen ovanför. Vanessa släpper taget om kedjan med den andra handen också och sträcker ut armarna samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och skrattar. Alex kan inte låta bli att skratta han också. Vad höll de egentligen på med? Två femtonåringar, och de lekte som om de gick i tvåan istället för i slutet av nian. Men han måste erkänna att det kändes härligt! Skenet från gatlyktan får gungställningen bakom Alex och Vanessa att kasta mörka skuggor på den slitna bänken som de sitter på. Vanessa lutar sitt blonda huvud mot Alex’ axel och blundar leende. ”Alex?” ”Mhm?” ”Minns du det jag sa förut? Det om att jag var sjuk?” Vanessa tar ett djupt andetag, men hon öppnar inte ögonen. ”Jo, jag har haft depressioner.” ”Är… är det farligt?” frågar Alex oroligt. Sjukdomar är inte ett av hans expertämnen. ”Nja, jag vet inte… Det är inte smittsamt i alla fall, men jag mådde så otroligt dåligt, och jag försökte ta livet av mig flera gånger…” trevar Vanessa och suckar. ”Men det är över nu, eller hur?” ”Typ, jag behöver inte ta medicin längre och jag mår mycket, mycket bättre. Jag ville bara säga… tack”, mumlar Vanessa och Alex både ser och känner sig förvirrad. ”För vaddå?” ”För att du finns. För att jag mår så mycket bättre när jag är med dig. För att du orkar med mig, och för att du lovade att skydda mig… okej, det där lät som en dålig film”, säger Vanessa och skrattar. ”Du måste tycka att jag är jättedum nu…” ”Nejdå”, skyndar sig Alex att säga. Det Vanessa precis har sagt har verkligen gjort intryck på Alex och det känns som om han kommer förstöra allt genom att säga något. Vad skulle han förresten säga? ”Det är klart att jag orkar med dig, du är ju min tjej!” utbrister Alex för att bryta tystnaden. Vanessa ler och ger Alex en lätt puss på kinden. ”Tack, det var snällt sagt. Det är just det som jag gillar med dig Alex, du verkar så otroligt tuff och stark, men när man lär känna dig bättre är du verkligen gullig och snäll.” Applåder hörs bakom Alex och Vanessa och båda vänder snabbt på huvudet, precis i tid för att se de hånfulla leendena från ett par killar som Alex känner igen från kvällen innan. Det var de killar som han hade lämnat hängande i diverse soptunnor igår kväll, och inte bara det… ”Ash?” Alex låter som om han inte tror sina ögon, och det gör han inte heller. Ash flinar brett mot Alex. ”Tja!” Varför just nu? Varför just ikväll? ”Alex!” Vanessas skräckslagna röst skär i Alex’ öron där han ligger, nertryckt och försvarslös, med ansiktet i det vassa gruset. ”Gör det, och se till att han ser det!” befaller Ash och en kille tar tag i Alex hår och drar upp hans huvud ur gruset för att han ska se vad som händer. Vanessas händer och fötter är fastbundna i varandra och hon sitter på knä med vitt uppspärrade ögon. Alex försöker ge henne ett lugnande leende, försöker säga att allt kommer att bli bra, men det enda han lyckas åstadkomma är en plågsam grimas. Han ligger på mage i gruset, oförmögen att ta sig upp, med halsen blottad så pass att han knappt kan andas och än mindre tala. Fan! Något blixtrar till i skenet från gatlyktan och det tar inte många sekunder för Alex att inse att det är en kniv. Nej! Vanessa skriker av smärta och panik när kniven skär ett djupt snitt i hennes kind och fläckar hennes grå munkjacka röd med hennes eget blod. Fan! Hade inte Alex precis lovat att skydda henne vad som än hände? ”Det här borde lära dig en läxa, eller hur Alex?” hånar Ash vars mörka hud och ögon nästan glänser i det konstgjorda ljuset. ”Det här borde lära dig att inte sätta dig upp mot mig igen, eller hur? Hur känns det förresten att titta upp på någon? Se upp till mig, var rädd för mig, för annars händer det här igen.” Alex ger Ash en blick av djupaste avsky och lyckas med stor möda spotta på honom. Ash ser ursinnig ut men rycker sedan åt sig kniven från killen som höll i den och hugger Vanessa i axeln. Blodet forsar och killarna ser panikslagna ut. ”Vad fan gjorde du! Du kan ju fan inte hugga där, hon förblöder ju för helvete!” ”Säg sånt innan era arslen! Vad gör vi?!” skriker Ash panikslaget. ”Spring för helvete!” utbrister en av killarna och de rusar därifrån. Ash ger Alex en blick som inte kan vara mer tydlig. Tjalla, och du är DÖD! Alex sväljer hårt och rusar fram mot Vanessa som har antagit en sjukligt blek färg och vars läppar är blå under lagren av läppbalsam. Hennes ögon är febriga och glanslösa, och hon rör sig inte alls. Alex ser direkt att det är för sent. Det finns ingenting han kan göra. ”HELVETE!!” vrålar han rätt ut, och för första gången på flera år väller tårar fram ur hans ögon. En man gråter inte, men just nu är Alex inte en man. Han hade inte kunnat skydda den enda tjej som hade betytt något för honom. Den tjej som precis efter att ha återfått viljan att leva dog. Alex slår ilsket näven i gruset, vad i helvete skulle han göra nu? Ms.Markuss bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Mord på ett barn Det långa, svarta håret virvlade i blåsten. Alex sprang längre och längre in i den mörka parken. Hon kom ihåg hur hon och hennes vänner brukade kalla den för ”våldtäktsparken”. Inte för att det skedde våldtäkter där, men det verkade bara vara en sådan läskig park att vistas i under natten. Försiktigt tog hon sig fram på den välkrattade grusgången. Bakom henne trippade hennes hund Wiggo. De var ute på jakt, en mycket farlig jakt. Plötsligt stannade Wiggo och vädrade. Alex studerade honom och höll upp ett finger för att känna varifrån det blåste. Norr ifrån. Hon bytte genast riktning för att ta sig vidare från sidan och slippa vad det nu var som Wiggo hade vädrat. Egentligen var det bara en lek. Och det visste Alex, men hon kunde inte låta bli att känna sig spänd och en aning rädd också. Någonstans i parken skulle också Jesper, Tilde och Erica vistas. Alex fyra bästa vänner, eller kunde man kalla dem lekkompisar? Att leka vad löjligt, det pratade man inte högt om enligt Alex när man snart var fjorton år. Men det här var ingen vanlig lek. Den var fylld med spänning och det kändes faktiskt som på riktigt. De smög sig fram ännu försiktigare, Alex lämnade grusgången och vandrade in på gräsmattan. Träden vajade hotfullt i vinden och det vaga månskenet fick allt all lysa kusligt. Plötsligt skymtade Alex en skugga till vänster och hon kastade sig smidigt in bakom ett träd. Wiggo lade sig platt på mage, helt stilla. Alex log mot sin hund i några sekunder. De hade lekt så många gånger att han lärt sig hur det gick till. Avslöja inte var du befinner dig. Det var en regel som Wiggo lärt sig. Försiktigt kröp Alex fram och kikade ut över parken. Någonting rörde sig en bit bort. En smal figur som osäkert rörde sig framåt. Framför figuren rörde sig en liten hund på lätta tassar. Den skuttade ivrigt fram och nosade på allt. Alex var säker. Det var Erica som gick där. Hon fångade Wiggos uppmärksamhet och tillsammans smög de in bakom Erika och hennes lilla hund Texas. Alex smög från träd till träd likt en liten skugga. Och så hoppade hon fram och fällde Erica. Ett tjut av förvåning och sedan en kort brottningsmatch. Alex log överlägset mot Erica som pustade ut besegrad. ”Åh, vad rädd jag blev.” Sade hon, Alex fnittrade tyst. ”Jag vann över dig.” Viskade hon lågt. ”Ja, Texas är ganska värdelös på det här, hon bara springer ifrån och håller inte koll alls.” Klagade Erica lite halvhjärtat. ”Skyll ifrån dig du.” log Alex, ”du måste hålla koll bakåt själv också, det är ditt misstag.” ”Jaja, jag ska tänka på det. Men vi är ett lag nu va?” Mumlade Erica sedan. Alex nickade. ”Du kan inte vinna längre, men du måste följa mig och vara lojal. Sån är regeln.” Förklarade Alex för Erica i viskande ton eftersom Erica var den nyaste som gått med i deras lekgäng. ”Okej.” Viskade hon tillbaka och de fortsatte en bit. ”Men var är Texas?” Erica hann knappt fråga innan ett skrik följt av ett skall och ett skott genljöd parken. Wiggo satte av skällandes och Alex följde tätt efter. Något kändes inte rätt. ”Wiggo!” Ropade hon. Det gjorde detsamma om de andra hörde henne. Bara det att Wiggo sprungit iväg utan anledning fick henne att oroligt fundera på vad som var fel. Han övergav henne aldrig. Hon såg inte sin hund längre men skallen en bit bort var omöjliga att inte höra. ”Erica! Alex! Kom fort!” Det var Jesper som skrek och han lät helt panikslagen. ”Vad är det som har hänt?” Viskade Erica med skräck i rösten, och så var de framme. Fyra hundar som skällde hysteriskt och en snyftande Jesper var det första som Alex såg och sedan såg hon vad som låg på marken. Hon flämtade till och paniken steg inom henne. På marken, med ett blodigt hål i tröjan, låg Tilde med vidöppna ögon. Hon rörde sig inte och inte heller såg hon någonting. Hon bara stirrade ut i tomma luften, upp och ut i rymden. Förtvivlat satte sig Alex ner på marken bredvid Tilde och stirrade på sin vän, klasskamraten som hon känt sedan hon var tre år. Bakom henne hörde hon hur Erica snyftade tillsammans med Jesper. Hundarna vankade oroligt av och an för att försöka reda ut situationen i deras små hundhjärnor. Försiktigt tog hon Tildes slappa hand, men kände ingen puls vid handleden. Tårar sipprade ned för kinderna. Vad hade hänt? Vem mer hade varit i parken än dem? Och hur kunde vara Tilde död? Helt plötsligt hände hon sig livrädd och kroppen ville inte röra sig! Var mördaren fortfarande kvar? Kanske iakttog han dem just nu? Adrastheas bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Hon springer så snabbt hon förmår. Det vita tyget virvlar omkring henne i vinddraget. Ansiktet präglas av en djup skräck. Jag tror aldrig jag sett någon vara så rädd förut. Det är inget snack om saken. De har kommit. Hon har ingen chans. Jag stod uttråkad lutad mot en vägg och lyssnade på ljudet av fötternas trummande mot det smutsiga trägolvet och skratten som klingade över logen. Spelmännen såg inte det minsta trötta ut – trots att de hållit på att spela i flera timmar. Violinistens stråke for lika enkelt över strängarna som någonsin förr. De stod på några höbalar en bit bort och spelade entustastisk en livlig schottis. De dansande människorna verkade inte heller trötta. Kanske hade musiken en sådan inverkan på dem, eller också var de otroligt vältränade. Alice verkade inte ha några som helst problem med att hålla takten. Precis som så många andra hade hon dansen i blodet. Hennes fötter var onaturligt lätta när hon snurrade och hoppade. Jag önskade att jag var mer lik min syster. ”Vill du dansa?” Jag snurrade förvånat runt. Var det något jag inte kunde så var det att dansa. De flesta flickor undvek mig för att inte bli trampade på tårna. För tillfället oförmögen att tala nickade jag stumt och hon ledde ut mig på golvet. Henne hand var varm och svettig. Den lugnade mitt bultande hjärta något. Vi dansade i flera timmar. Hon kunde dansa. Även hon hade det i blodet. Allt jag behövde göra var att följa henne. Runt henne bleknade allting bort. Jag levde för musiken och för hennes ansikte. Jag kunde inte annat än att älska henne. Min vackra Laura. Jag ser dem bakom henne. Svartklädda och grymma. Som skuggor av ondskan själv. Jag vill inte se dem. Inte i hennes närhet. För jag vet varför hon springer. Jag vet varför de följer henne, och de har inte vänliga avsikter. En av olyckskorparna bär ett vapen. Armborstet lyckads blänka till och med i mörkret. Jag rycker ofrivilligt till och fastnar mde foten i en rot. Jag rycker och rycker, men kan inte komma loss. Roten slingrar sig som ett finger runt fotleden och håller mig fast. Som ett av de svartkläddas fingrar. Hon ligger illa till. Det är värre än vad jag trott. Hennes spöklika skepnad rusar för sitt liv. Vitheten står i kontrast till de mörka bakom henne. Hon är fullt synlig. Till och med jag skulle kunna skjuta henne. Inte ens jag skulle missa ett så enkelt mål. Hon är på väg mot staketet. Jag vill skrika åt henne att ta en annan väg, men mister min talförmåga och får bara ut mig underligt kvävda hostningar. Bredvid mig ligger bågen som jag skulle ha till rådjuren. Den som jag vill använda till att skjuta pilar i halsen på männen med. Den dumma, totalt värdelösa bågen. Det gick inte att använda den till något längre. Nu borde hon se det. Hon borde stanna eller byta riktning. Kanske är hon förblindad av tårar, elller kanske är hon bara ouppmärksam. Jag vet inte – jag vet inte något längre. Bara att jag vill att hon inte ska dö. Jag vill inte se henne falla. Min hand sträcker sig efter bågen och kramar om den hårt. För att kunna fokuser på något annat. För att inte skrika högt. Jag kan se hennes desperata ögon när hon känner staketets kyla under sin hand. Jag ser hur det går upp för henne. Hur hon funderar över hur hon vill spendera sina sista sekunder. Hon bestämmer sig för att vända sig om och se sina fiender i ögonen. Min puls skenar. Det känns som om den skyddande stenen när som helst kommer explodera och röja mitt gämställe. Snälla Laura, dö inte ifrån mig. Lev med mig. Snälla. Olyckskorparna har redan hunnit fram till henne och omringar henne i en halvcirkel. Jag ser inte riktigt, mannen döljer faktumet, men jag vet ändå att vapnet är riktat mot henne. Jag hör hennes hetsiga andhämtning och hennes förtvivlade böner om nåd. Hennes lönlösa försök till en extra minut. Hennes ögon fladdrar över landskapet och brunt möter grönt när hon fångar mina ögon med sina. Jag ser hennes sista blick. Jag ser hur hon försöker få mig att springa fram och rädda henne. Knuffa undan mannen med armborstet. Hennes sista lnskan speglas i den där enda skräckslagna blicken. Jag kan inte hjälpa henne. Min egen hjälplöshet får mig att känna mig svag, så svag. Jag vill inte känna mig så. Hon håller fast min blick. Och jag skakar på huvudet. Jag kan inte. Pilen färd genom luften går så snabbt att jag inte ens hinner se den. Ena sekunden står hon där, pressad mot staketet och stirrar hoppfullt på mig. In nästa ser jag henne falla. Min värld rasar samman. Den krossas i en miljon blodiga bitar när hennes plågade skrik skär genom tystnaden. Hennes ögon är plötsligt tomma. De säger inget mer. Männen går därifrån. Slår nöjt knytnävarna mot varandra. Klappar varandra vänskapligt på ryggen. Skrattar. Roten håller inte fast min fot längre. Allt som hörs är skratten och ropen som sakta försvinner bort. Jag snubbblar fram till henne. Sätter mig på knä bredvid henne. Hennes rosslande andetag plågar mig mer än hon någonsin kn föreställa sig. Jag klarar inte av att se henne dö. ”Alex”, viskar hon och klamrar sig fast vid mig hand. ”Snälla... ta hand om katterna. Hälsa... hälsa från mig.” Jag håller tillbaka tårarna för hennes skull. Jag vill inte att hon ska få se mig gråta. Min allvarliga nickning gör hennes ansiktsuttryck mindre oroligt. Katterna – en norsk skogskatt och en bengalkatt – har alltid betytt mycket för henne. Det vet jag trots att jag inte känt henne så länge. Troligen är de den enda familj hon har kvar nu. ”Glöm inte... glöm inte att jag...” hennes andhämtning dör ut och hon hinner inte slutföra meningen. ”Jag älskar dig också”, viskar jag i hennes öra innan jag sluter hennes ögon. Hennes ansikte är fortfarande vackert, men jag kan inte längre hitta den dansande flickan i det. Jag lyfter upp hennes kropp. Lossar försiktigt hennes kalla hand från min. Långt borta kan jag höra Wiggos skall, men jag skyndar inte på de långsamma stegen. Mina tårar droppar nedför mitt nasikte och rullar över hennes kinder. Jag finns inte längre, min älskade Laura. På sätt och vis är jag glad att det inte är hon som är i mina kläder. På sätt och vis är jag glad att hon sluppit se mig falla. Att hon inte behöver bära mig tillbaka. Jag har lyckats skona hennes från sorgen även om jag inte skonat henne från något annat. Smärtan är ett helvete att leva med. liiiinneaas bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Jag ryckte till. Wiggos blöta tunga dränkte mitt nyvakna ansikte i saliv. ’’Sluta Wiggo.’’ mumlade jag och vred mig om för att kolla på klockan. Knappt halv nio. Jag satt mig upp och gnuggade ögonen, medan jag försökte minnas vad som hade hänt kvällen innan. Sakta ställde jag mig upp och gick på vingliga ben fram mot garderoben. Huvudet dunkade och fötterna var ömma. Jag rotade i minnet, medan jag drog ett par shorts över mina långa, solbrända ben. Skolavslutning hade det varit. Jag ryckte åt mig ett linne och gick iväg mot dörren. Jag stannade tvärt framför spegeln. Sminket som igår hade legat så fint runt mina gröna ögon var idag utsmetat över i princip hela ansiktet. Mitt bruna hår hängde, till skillnad från föregående dagens eleganta lockar, platt och rufsigt ner till midjehöjd. Jag drog på mig linnet och sköt sedan upp dörren ut ur sovrummet. Wiggo skällde glatt medan han hoppade runt mig. Lägenhetens vita väggar fångade upp allt ljus från det fina vädret utanför. Jag svängde åt vänster för att gå in i badrummet. Än en gång möttes jag av min spegelbild. Jag tog fram hårborsten ur badrumsskåpet och började borsta igenom håret. Mitt minne började sakta komma tillbaka och jag insåg att det måste ha blivit en sen kväll igår. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att det var sista dagen med hela klassen samlad. Nu skulle alla splittras, börja i olika klasser, och till och med olika skolor. Vi alla skulle lämna grundskolan bakom oss, och på skiljda vägar ta oss ut i vuxenvärlden. Nåväl, först gymnasiet, sen vuxenvärlden. Jag stoppade tillbaka hårborsten i skåpet och vred igång vattenkranen. Jag hörde ett jamande och vände mig om för att se mina katter sitta och stirra på mig i dörröppningen. De var hungriga, såklart. Jag ignorerade dem för tillfället och böjde mig ned för att tvätta bort sminket ur mitt ansikte. Dörren gnisslade till igen, och jag antog att det var Wiggo, som även han ville ha mat. Ett gnällande läte bekräftade min tanke, och jag vred av kranen medan jag trevade efter en handduk. När jag väl fick tag i en så förde jag den till ansiktet för att torkade mig. Jag tittade än en gång upp och fann mitt numera rena ansikte stirra tillbaka på mig. Jag log mot spegelbilden, men ett hundskall påminde mig om vad jag var tvungen att göra. Jag styrde stegen mot dörren, men mina små vänner satt i vägen. ’’Ska ni ha mat?’’ frågade jag med en glad röst. Wiggo skällde uppskattande och katterna stämde jamande in. Jag tog ännu ett steg framåt och katterna reste sig upp för att låta mig passera. Wiggo, som redan stod upp, sprang snabbt iväg mot köket. Jag kunde inte låta bli att le då jag såg valpens tassar glida omkring på det hala golvet. Trots att jag hade fått lägenheten för en månad sen så låg det fortfarande ouppackade flyttlådor i hallen. Mamma ville egentligen inte att jag skulle flytta innan skolavslutningen, men efter att gång på gång ha lovat att jag skulle hålla mig borta från alkohol så hade hon gått med på en flytt. Det verkade även som att jag hade hållit mitt löfte, eftersom att jag trots mitt onda huvud inte mådde illa, eller kunde minnas att jag hade druckit något olämpligt. Jag tog ut en burk kattmat ur kylskåpet och skakade ut lite i Tiger och Morris skålar, som båda två genast började slicka i sig maten. Wiggo viftade med svansen mot mig medan jag tog fram en påse hundmat och hällde i den tredje skålen. Åt mig själv spolade jag upp ett glas vatten och tog ut en huvudvärkstablett ur skafferiet. Jag slog mig ned vid bordet och svalde tabletten innan jag tog upp mobilen för att ringa mamma. ’’Alex?’’ svarade hon. ’’Hej mamma.’’ Gav jag till svar. ’’Gick det bra igår gumman?’’ frågade hon med oro i rösten. ’’Ja mamma, och nej, jag drack inget.’’ Sa jag medan jag reste mig upp för att gå till kylen och hämta fil. ’’Vad bra,’’ sa mamma kort, men hennes röst lät allt annat än glad. ’’Är något fel?‘’ frågade jag misstänksamt medan jag öste upp fil och flingor i en skål. ’’Jo… det är såhär att det har hänt en sak… ‘’ ’’Vad då?’’ svarade jag oroligt med munnen full av flingor. ’’David drack igår, eller hur? ’’ Mitt hjärta slog en baklängesvolt. Till viss del för att hon nämnde Davids namn, och till viss del för att jag blev orolig att det hade hänt något med min älskling. ’’Ja, det gjorde han. Men han har faktiskt åldern inne.’’ Jag svalde. ’’Vad har hänt?’’ frågade jag med skakig röst. Jag kunde höra hur mamma tog ett djupt andetag innan hon sa något ’’Ta det bara lugnt nu Alex, okej?’’ ’’Vad har hänt mamma?’’ min röst var gäll och hjärtat började pumpa allt hårdare. ’’Alex gumman, David ligger på sjukhus.’’ Tårarna rann redan ner för mina kinder och med om möjligt ännu gällare röst så sa jag än en gång ’’Vad har hänt mamma? Hur är det med honom? Mår han bra?’’ Inget svar. ’’MAMMA?’’ nu skrek jag. Wiggo skällde till och jag kunde höra hur mamma försökte säga något på andra sidan, men hon fick inte fram några ord. Jag snyftade ljudligt till, sen hörde jag mammas röst som inte längre kunde dölja paniken fullt ut. ’’David blev överkörd igår gumman. Jag har försökt ringa dig hela natten, men du har inte svarat. Jag sitter på sjukhuset just nu. Läkarna säger att läget är kritiskt, och han har inte vaknat upp än.’’ Jag fick inte fram ett ord till svar. Tårarna rann oförhindrat ner för kinderna och bilder av Davids livlösa kropp svävade framför mina ögon. ’’Du måste komma och hämta mig mamma.’’ Lyckades jag stamma fram. ’’Pappa är redan på väg’’ svarade mamma ’’han borde vara där när som helst.’’ För att bekräfta hennes ord så hörde jag en knackning på dörren. Jag var snabbt uppe på benen och sprang fram mot dörren för att rycka upp den. Pappa kollade på mina redan rödgråtna ögon och sa med en konstig röst som förmodligen var tänkt att låta lugn ’’Ge mig telefonen gumman, också tar du på dig skorna.’’ Han behövde inte säga det igen. Snabbt hade jag räckt över mobilen till honom, och medan jag tog på skorna så kunde jag höra honom säga till mamma att vi var på väg. Jag ryckte åt mig min jeansjacka och störtade ut genom dörren, nerför trapporna. Jag hörde ett lås klicka, och sen var pappa efter mig. Jag kastade mig in i den redan startade bilen och sekunden efter mig så satt pappa bredvid. Han tryckte ned gaspedalen och satte snabbt av mot sjukhuset. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder. Jag kunde inte tänka. Efter vad som kändes som en evighet var vi framme vid sjukhusets akutingång. Jag sprang mot den öppna dörren med hjärtat i halsgropen. Väl inne såg jag mig förvirrat omkring, pappa kom springande efter mig och svängde av åt höger. Jag sprang förtvivlat efter honom i den långa sjukhuskorridoren. Han stannade utanför en dörr, men en läkare hindrade hans väg. ’’Jag är hemskt ledsen, men ni kan inte gå in här just nu. De…’’ jag knuffade läkaren åt sidan och slängde upp dörren till salen. Jag såg David ligga där i den vita sjukhussängen, dränkt i blod. Jag tog tre snabba steg fram mot sängen och föll ner på knä framför honom. Läkarna i rummet försökte hindra mig men jag ignorerade dem alla. ’’David…’’ viskade jag. Hans ögon var lätt öppna, men han såg svag ut. ’’Alex.’’ kraxade han fram. ’’Jag älskar dig.’’ ’’Jag älskar dig med! ’’ svarade jag förtvivlat, men hans ögon var nu stängda. ’’David!’’ skrek jag, medan tårarna strömmade ner för mitt ansikte. ’’David!’’ Jag vände mitt huvud åt höger och kollade på skärmen som visade hans hjärtslag. En rak linje for framåt om och om igen. Någonstans långt, långt borta kunde jag höra en läkare skrika ’’Undan!’’ jag kände hur någon ryckte bort mig från David, och jag stretade vilt emot. Jag hörde smällen från elchocken de gav honom, och jag såg kroppen rycka till. Ännu en avlägsen röst ropade ’’Ladda om!’’ och snart hördes ännu en smäll. Jag tittade hysteriskt mot skärmen för att se om den visade någon hjärtaktivitet. Men nej, fortfarande bara ett rakt streck. Ännu en smäll hördes och jag drog mig nu ifrån greppet runt mina armar, och kröp fram till David. Jag lade min hand på hans kind och kysste honom. ’’UNDAN!’’ skrek rösten igen, och än en gång rycktes jag bort. Jag kände hur jag förlorade all kraft som jag hade kvar. Fler och fler händer slöt sig om mina armar, och jag släpades mot utgången. ’’Det är för sent sa en av läkarna.’’ Jag såg hur en annan nickade, och stilla drog ett lakan över Davids ansikte. Hjärtat sjönk som en sten inom mig, och jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag samlade mina sista krafter, ryckte mig än en gång fri från händerna som höll fast mig och sen sprang jag fram mot operations verktygen på bordet, ryckte åt mig en kniv, föll än en gång ner på golvet brevid David och sa ’’Jag älskar dig.’’ Innan någon hann göra något, så lyfte jag kniven, och skar ett djupt snitt över min hals. Ingis bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!”Så vad tyckte du om filmen?” ”Bra”, suckade jag. ”Men det hade varit roligare om Melli var med.” ”Men var det inte kul att hitta på något så här, bara du och jag?” Jag tittade upp på min mamma. Hur kunde hon tro det? Ingenting var roligt utan Melissa, och särskilt inte att gå på bio. Jag sparkade till lite grus. ”Men Alex”, sa mamma. ”Var inte beroende av henne. Hon behöver kunna umgås med andra också, och det gör du med.” Hon gav mig en menande blick. ”Jaja”, suckade jag, men mamma märkte att jag inte var särskilt övertygad. ”Du kan väl vara beroende av… Wiggo? Istället?” Jag svarade inte, utan började ta snabbare steg bort mot busshållplatsen. Visst var min söta collie Wiggo underbar, men inte på samma sätt som Melissa. Melissa förstod precis allting. Hon tänkte precis som jag och såg på köpet nästan likadan ut som jag. Lång, mörkhårig, med smaragdgröna ögon och alltid på glatt humör. Okej, det var en av de få sakerna som skilde oss åt. Hon var alltid på glatt humör. Det var inte jag. Jag satte mig på bänken vid busshållplatsen. ”Kommer du då?” ropade jag till mamma som fortfarande var lite efter. ”Bussen kommer när som helst.” Jag pekade mot busstabellen. När vi satt på bussen petade mamma mig på ryggen. Hon böjde sig fram och viskade: ”Om du inte tycker att det var kul med bio, bestämmer jag att vi ska åka till Gröna Lund tillsammans. Utan Melissa”, tillade hon när hon såg mitt ’då-kan –Melissa-följa-med-leende’. ”Du måste lära dig att göra saker utan henne, annars kommer du inte lyckas särskilt bra här i livet.” Jag svor för mig själv. Mamma ville verkligen skilja på oss två! Liksom, varför? ”Melissa?” ropade jag glatt när vi kom hem. ”Är du hemma?” ”Alexandra!” Melissa kom springande, och kramade om mig. Jag kramade tillbaka. Ibland kände jag att vi betedde oss som treåringar, även fast vi var tio år äldre. Men jag älskade verkligen Melissa, mer än någon annan på jorden. ”Mamma vill ta med mig på Grönan utan dig”, viskade jag och suckade. ”Men kan vi inte på något sätt fixa så att vi träffas där ändå?” ”Omöjligt”, svarade Melissa. ”Mamma märker det direkt.” ”Kom igen, Melli”, sa jag, fortfarande viskande, eftersom mamma var i rummet intill. ”Om båda håller sig så långt bort ifrån henne som möjligt, kanske hon bara tror att det är jag hela tiden? Vi är ju enäggstvillingar, inte ens mamma ser skillnad på oss, i alla fall inte på långt håll.” ”Okej då…” sa Melissa och tittade ner i marken. ”Jag följer med. Det är ju ett bra ställe att… Äsch, glöm det.” Jag tänkte fråga vad det var hon pratade om, men hon hade nog ändå inte svarat. Helgen därpå tog mamma och jag bussen till Gröna Lund. Melissa hade sagt att hon skulle vara med en kompis, men i själva verket tog hon båten. Till samma ställe som jag och mamma skulle till. Hehehe, tänkte jag och började nästan skratta åt tanken att mamma inte hade en aning om vad vi skulle göra. ”Du tycker inte att du är för gammal för Gröna Lund, va?” sa mamma. ”Nejdå”, svarade jag. ”Jag tänker åka Fritt Fall.” Tivolit låg på sätt och vis på en holme, och jag och Melissa hade bestämt att vi skulle ses vid en karusell som låg alldeles vid vattnet. Mamma hade gått för att köpa lunch. Melissa var redan där när jag kom springande. Hon stod vid staketet och tittade ut över vattnet. Det mörka håret fladdrade i vinden. ”Hej!” sa jag glatt och hon vände sig om. ”Ska vi åka nåt kul? Mamma är och köper lunch, jag kan smuggla med lite till dig om du vill.” Melissa log, men leendet nådde aldrig ögonen. Sedan suddades leendet ut. ”Alex, mamma vill inte att jag ska leva längre.” ”Öh, va?” ”Du hörde vad jag sa.” ”Men det klart hon vill”, sa jag lugnande. ”Du är ju hennes dotter!” ”Det finns ingen som vill ha mig, Alex.” ”Men jag vill ju ha dig, Melli! Alla tycker om dig”, sa jag förtvivlat. ”Och du är ju alltid på glatt humör! ” ”När jag är med dig, ja”, suckade Melissa. ”Men mamma vill inte att vi ska vara i närheten av varandra. Jag har skrivit en lapp med allt du behöver veta.” ”Veta vad? Pappa älskade ju dig! Han gick ju alltid med oss på roliga biografer och ishockeymatcher och han köpte alltid…” ”Men han lever inte längre, Alexandra. Lappen ligger i den tredje lådan till vänster i ditt skrivbord. Och kom ihåg, att du är den enda levande personen i hela världen som jag älskar.” ”Men dina kompisar då?” ”Har du någonsin sett mig vara med en kompis?” Jag funderade. Det hade jag faktiskt aldrig. Melissa hade många gånger sagt att hon skulle till en kompis, men jag hade aldrig sett dem. Att jag aldrig hade tänkt på det förut! ”Justdet”, sa hon. ”Men Alexandra, se på mig.” Jag kände hur mina ögon tårades. Vad var det som höll på att hända? ”Du är den enda levande personen i världen som jag älskar.” Så klättrade hon över staketet och hoppade. Jag fick inte fram ett ord, inte ens ett ljud, ett skrik. Allt var bara borta. Mitt liv var förstört. Tror jag. Det var svårt att tänka. Och det var svårt att riktigt förstå. ”Nu går vi”, sa jag kvävt till mamma när jag hittade henne vid en korvkiosk. ”Men, va? Ska vi åka redan?” ”Ja”, sa jag kort och började gå mot utgången. ”Men det är ju slöseri med pengar, Alex!” ropade mamma efter mig. ”Vi skulle ju ha lite kul!” Men jag lyssnade inte. På den där lappen förklarade Melissa säkert vad hon menade med att mamma inte ville ha henne. Så fort jag kom hem öppnade jag den tredje lådan till vänster i mitt skrivbord. Där i låg en ihopknöglad lapp. Jag öppnade den. Alexandra. Jag har inga vänner, och det har jag aldrig haft. Jag hade inte klarat de här tretton åren om du inte hade funnits. För ett år sedan hade jag och mamma ett litet ”samtal”. Hon skrek åt mig att hon hatade mig. Och jag hade inte gjort något dumt den dagen, tror jag i alla fall. Mamma berättade att hon aldrig älskat mig. Att hon inte ville ha med mig i sin familj. Men dig gick det bra att ha med. Det finns en anledning, sa hon. Hon sa att det finns något inuti mig som inte du har. En kraft. Jag vet att det här låter som en knäpp fantasy-bok eller nåt, men mamma var inte full, och hon är inte sjuk i huvudet heller. Det är något som gör att alla undviker mig. Det är bara du och pappa som visat att jag i alla fall är lite omtyckt. När pappa dog började mamma försöka sära på dig och mig. Hon vill få bort mig. Men Alex, du ska veta att du har hjälpt mig otroligt mycket. Jag har inte alla svar än, men jag är säker på att du, och jag, någon gång kommer att hitta den sista pusselbiten. När du läser det här lever jag nog inte längre. Men du ska veta att DÄDELPIVSJÄ. Du vet nog redan vad det betyder. Du är den enda levande personen i världen som jag älskar. Kram från din Melli. PS. Ingenting är ditt fel. Jag gjorde det för din skull, för mamma kan verkligen göra något dumt om vi är för mycket med varandra. Du tror nog att mamma inte riktigt var sig själv när hon berättade om varför hon inte vill ha mig, men jag har letat svar i ett tag nu. Akta dig för mamma. Du klarar att stå ut de närmaste fem åren med att bo i samma hus som henne. Och du ska veta att du alltid fanns i mitt hjärta, för det är nog ganska svårt att förstå när jag tagit självmord. Jag älskar dig Alexandra. DS. Jag stirrade rakt ut i luften. Melissa ljög inte. Melissa ljuger aldrig. Jag måste verkligen akta mig för min mamma. Och hitta den sista pusselbiten. LauraTrees bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Alex förstod redan när han klev in genom dörren att något inte stod rätt till. Allt var så tyst; inga jamanden från Lucy eller Strålan, inget pladder från 8-åriga Sofia och inga dunsar som Joel brukade åstadkomma när han övade jonglering. Man hade kunna höra en knappnål falla till golvet. Trots det var dörren olåst, och både Joel och Sofias skor skvallrade om att de var hemma. När han tittade efter såg han att mammas stövlar lämnat leriga avtryck på väg in i köket. Mamma som blev galen om man förde med sig smuts in i huset. Med en klump i magen tassade Alex försiktigt i köket. Det första hans blick föll på var hans mamma, och han kände en ilning av skräck. Hans i vanliga fall så stolta mamma med så bra kroppshållning, hade sjunkit ihop på en stol och begravt ansiktet i händerna. Det annars så tjocka mörkbruna håret som brukade vara så vackert, var tovigt och rufsigt. Hela hon skakade av gråt. Enda gången tidigare Alex sett sin mamma gråta var när morfar dog. Hon hade inte märkt honom än. Han tänkte just öppna munnen för att säga något när hans blick föll på stora blodfläckar på golvet. Han ryggade häftigt tillbaka. Vad hade hänt? Blodet såg ut att antingen komma från eller leda till vardagsrummet. Medan han fasade för vad han skulle få se stapplade han dit. Det han såg skulle han aldrig kunna glömma. Joel låg livlös på golvet, hela han nedfläckad av blod. Han var kritvit i ansiktet, och ögonen stirrade utan att se. Det tjocka mörkbruna håret, som han alltid var så angelägen om skulle ligga platt, hade nu vad Alex skulle kalla Harry Potter-frilla. Trots att han aldrig hade sett ett lik förut hade Alex kunnat svära på att hans storebror var död. Han fick svårt att andas, samtidigt som han blev så illamående att han fick sätta sig ner på huk. Sånt här händer inte, tänkte han desperat. Sånt här händer i filmer. I filmer och i böcker, inte i verkligheten, och särskilt inte i min familj. Alex märkte att han skakade och fick krypa på alla fyra för att ta sig fram till sin bror. Joels armar var iskalla, och kylan smittade av på Alex och tog besittning i hela hans kropp. Det var ingen ide att låtsas att det inte var sant: hans storebror var död. Stendöd. Såret, varifrån allt blod kom ifrån, verkade befinna sig precis under brösrkorgen. Där var Joels nya, blårutiga skjorta som rödast. En hemsk tanke började ta form i huvudet på Alex. Inte hade väl hans storeboror tagit självmord? Återigen fick han svårt att andas, och han stod inte ut med att se sin likbleka bror ner. Det gick inte att fatta. För bara en dag sedan, nej, för bara ungefär åtta timmar sedan, hade hans bror varit i livet. Då hade han skämtat och pratat om hur han ville fira sin 18-årsdag. Han hade dunkat Alex i ryggen när han skämtsamt föreslog att de skulle bjuda på pizza och han hade sprungit runt med Sofia på ryggen medan hon skrek av skatt. Han kunde inte fatta att allt det där var borta nu. Plötsligt kände han en darrande hand på axeln och vände sig om. Pappas ansikte var förvvridet av sorg ovh ögonen var alldeles rödgråtna. Alex blev nästan rädd när han såg honom, han hade aldrig sett sin pappa så ledsen tidigare. "Kom", sa pappa. "Mamma behöver oss, vi behöver varandra". Det såg ut som om det var smärtsamt för honom att uttala varenda ord. I köket satt både mamma och Sofia. Sofia höll sin bruna nallebjörn, Brummelman, iett krampaktigt grepp i famnen. Hennes annars så livliga ögon var uppspärrade av skräck. "Hur gick det till?", frågade pappa med svag röst. Det tog ett tag innan han fick något svar, men till slut fick mamma fram ljud på läpparna. "Han blev mördad, skjuten". Nelly1513s bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Trött reste jag mig från sängen och gäspade. Det var måndag, den dagen jag alltid hatade mest. Antagligen för att det var första skoldagen på veckan och att vi alltid hade engelskaprov då. Min engelskalärare var dessutom väldigt sträng och jag hatade henne mer än de andra lärarna. Mitt mörka hår var rufsigt så jag försökte reda ut det med fingrarna men det var omöjligt. Jag suckade uppgivet och tog min borste från nattduksbordet och borstade igenom håret ett par gånger tills det blev fri från tovor och trassliga knutar. Lite snabbt klädde jag på mig och gick ner till köket där min mamma stod och lagade mat. Hon hade på sig ett fult, gult förkläde med Snobben broderad på. Hon vände sig om när jag kom ner. ”Hej, älskling”, sa hon och log. ”Är du vaken nu?” Jag nickade och gnuggade mig i ögonen. Ett fat med ostmackor ställdes framför mig och jag tog en och började tugga. Sakta svalde jag den. ”Tack för maten, mamma”, sa jag kort och reste mig. ”Ska du inte ha mer, gumman?”, sa mamma och tittade lite sårat på mig. Jag log ett ansträngt leende. ”Förlåt, men annars kommer jag försent till skolan”, ljög jag. Det var egentligen fortfarande 45 minuter kvar tills skolan började och jag hade gott om tid. Trots det hängde jag min skolväska över axeln och hoppade i mina stövlar för att gå till skolan. Vädret ute var fint och skönt och jag njöt när solen sken. Efter ett tag närmade jag mig den tråkiga byggnaden, även kallad skolan. Jag hade ofta tagit upp på elevrådet att man borde måla om skolan till en snyggare färg men ingen hade ens skänkt det en tanke. Nu sken solen på den gråa byggnaden och den var faktiskt nästan lite fin, synd bara att ingen var så intresserad av den. Jag satte mig på en bänk utanför skolgården och tog fram mitt facit om engelskaproven. En sista gång tittade jag igenom det och stoppade sedan ner det i väskan igen. Efter ett tag började det strömma elever in i skolan och det blev liv och rörelse igen. Det ringde in och jag reste mig för att gå till engelskalektionen. När jag hade hittat min plats i klassrummet kom vår lärare in och smällde dörren igen efter sig. Det blev dödstyst. ”Har alla gjort sina läxor?”, frågade hon barskt och alla svarade ett ”ja” och knuffades och trängdes för att ge sin uppsats till henne. När alla hade satt sig delade hon ut uppochner vända papper till alla. Jag tittade på mitt och fruktade det värsta. Läraren tittade på klockan. ”Okej, ni kan börja NU!” Jag vände på mitt papper och tittade på det första frågan och med en pirrande känsla i magen skrev jag ner svaret. Jag var på sjunde frågan när dörren plötsligt smälldes upp. In kom en man i 20-års åldern och han var andfådd och hade antagligen sprungit. Han flåsade och höll sig för sidan där han antagligen hade fått håll. Engelskaläraren blev ursinnig. ”Ursäkta mig, men det här är faktiskt en lektionssal och vi har faktiskt prov. Så om du ursäktar...” ”Ja, ja! Jag söker en Alex Birch här!”, svarade mannen andfått och flåsade. Jag räckte sakta upp handen. ”Det är jag...”, sa jag tyst. ”Ja, tack gode gud! Kom nu! Det gäller din syster!” Jag stelnade till. Sarah? Vad hade hon med det här att göra? ”Vad har hänt?”, frågade jag. ”Öh... Jag är nog inte den rätta personen som ska berätta det”, sa han och drog utan vidare upp mig på fötter. ”Kom nu. Vi måste skynda oss...” Han sprang ut ur klassrummet och jag följde efter. För att vara 14 år var jag väldigt snabb så vi sprang tillsammans ut på skolgården som nu var helt tom och ut till vägen tills vi stod framför vårt hus. Det stod polisbilar utanför och sirener tjöt. Jag blev stum av rädsla. Vad hade hänt? Till min förvåning styrde mannen stegen mot källaren. Jag följde efter. Han stannade vid dörren och såg rätt nervös ut. ”Öh... Det kanske är bäst om du går in själv”, sa han och utan att vänta på svar gick han till några poliser som pratade. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Det jag såg gjorde mig skräckslagen. Min mamma stod och grät, fortfarande med det fula förklädet på sig och min pappa fanns bredvid och stirrade bara framför sig. Mina husdjur stod och böjde på huvudet och min syster.... min syster! Sarah! Den fina flickan med det honungsblonda håret hade ett rep om halsen och den ena änden var fastknutet i taket. Jag gapade. Min syster hade begått självmord. Jag föll ner på knä stirrade på mina händer och skrek. Det var ett lång, utdraget och gällt skrik. Min syster var död. Aldrig skulle jag få se in i hennes ljusblåa ögon mer. Hon hade varit så vacker, men nu var hon död. Det kunde inte vara sant. Jag skrek fortfarande när jag försvann ner i mörkret, ner och ännu längre ner tills det mörknade för mig. AlexZzs bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Alex Birch – Dagen du dog. Mitt namn är Alex Birch jag har medellångt spikrakt mörkt hår och mina ögon är underligt smaragdgröna. Dessa brukar jag ofta gömma bakom ett par stora glasögon. Min klädstil är vad många kallar ”nördig” eftersom jag ofta har en vit och svart rutig knälång kjol, en vit blus med puffärmar och svarta lackskor med knästrumpor. Trots det har jag en slags respekt för att vara en av de längsta i min årskurs. Jag har två katter en bengal och en norsk skogskatt. Bengalen heter Trevor och den andra heter Morris. Jag hade en hund förut, en blandras som hade collie i sig. Har aldrig vetat säkert vilken den andra rasen var. Den hette Wiggo och var jättesnäll och gullig. Jag minns fortfarande den dagen som om den var igår. Det var dunkelt ute och regnet bokstavligen öste ned i omgångar. Jag var sjuk den dagen och hade varit hemma. Wiggo mådde inte så bra och mamma hade redan bestämt sig för att avliva honom, men det var ett par dagar kvar till dess. När pappa kom hem den dagen gick jag upp till mitt rum och satt vid datorn ett tag. Jag tänkte inte så mycket på avlivningen, jag ville inte. Jag spelade spel och lyssnade på musik. Det var ganska kul. Särskilt att lyssna på den roliga spelduon Yogscast göra bort sig igen i Minecraft. Plötsligt hörde jag dörren öppnas och stängas men jag antog att någon släppte ut Morris eller Trevor. Men sedan hörde jag gråt, min lillasysters gråt. Jag gick ned till nedervåningen och hörde min lillasyster gråta i min storasysters rum. Det kändes konstigt så jag gick in och frågade. ”Vad har hänt?” Frågade jag ovetande om svaret, svaret som skulle krossa mitt hjärta. ”Wiggo har åkt till veterinären.” Svarade min syster och även om jag inte ville tro på det var det sant. Wiggo fanns inte i huset och hans bur var borta. Jag fattade inte att min pappa inte sagt något om det, att han bara åkt utan att säga något. Jag började gråta och min storasyster tröstade mig och min lillasyster. Jag tror jag aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Min Wiggo skulle dö. Han var ovetandes om att min pappa, hans husse, skjutsat honom till sin egen undergång. Varför skulle just han dö? Min hund? Min älskade hund som jag aldrig skulle släppa? Tårarna rann ned för kinderna innan jag reste mig från min systers famn och gick upp till mitt rum. Jag satte mig vid datorn igen och lyssnade på musik, inte glad musik. Min mamma kom hem lite senare och jag satt uppe i mitt rum och grät. Hon kom upp till rummet och sa: ”Han menade säkert inte att inte säga något till dig.” Jag frågade då henne om varför hon inte kunde sagt till mig tidigare och jag snyftade och grät lite mer. Hon sa att allt liv tar slut, det gjorde inte så jag mådde bättre. Jag mår fortfarande inte bra och jag är alltid så sjukt rädd för att någon annan i min närhet ska dö och lämna mig. Ingen ser mina inre tårar och ingen ser mitt lidande men jag ser och känner det. Ibland vill jag skrika hans namn så alla hör det och ibland vill jag krossa något eftersom jag saknar honom. Jag minns att det var sedan den dagen min mamma började säga att jag borde gå till psykiatrikern. Men jag bryr mig inte längre, det kanske är bäst ändå. Att gå till någon som jag kan prata och gråta ut hos. Så kanske jag inte behöver vara ensam med mina problem. Ingen ser min smärta fast jag försöker visa dem. Livet är så skört och det försvinner inom loppet av sekunder. Tanken skrämmer mig, jag är livrädd för den tanken faktiskt. Men jag är ännu räddare över att det kanske kan hända min mamma, min pappa eller mina syskon! Jag vill inte förlora någon mer. Jag älskar dig Wiggo, jag kommer aldrig glömma dig. Jag välsignar ditt minne och jag vill bara att du ska veta att du inte är glömd. Inte av mig. Slut ellenmai Spoiler: Tryck här för att visa!” Birth and death; we all move between these two unknowns” Jag slår upp ögonen med ett ryck och titta på klockan. Den står på 03.23. Jag stöna och slöt ögonen igen och försöker somna om. Det går inget vidare utan jag går upp tyst ur sängen, tassar på tå ut i köket och tar fram ett glass och fyller det med mjölk. Jag stannar och lyssnar på ljud efter pappa. Inte ett ljud bara hunden och katternas andetag som ligger och sover, antagligen i soffan. Jag tar glaset och dricker långsamt med djupa klunkar upp det. Jag går in på toaletten och kollar mig i spegeln. Jag vet inte vad jag förväntar mig att se där. Men jag ser det gamla vanliga. En kille ungefär 170 lång med mörkbrunt hår och smaragdgröna ögon. Alex Birch, 15 år, ingen mamma, hon dog i cancer. Ingen flickvän, för jag är en tönt, nörd och en loser. Inga vänner. Nästan jag har tre stycken, eller fyra. Det beror på om Viktor räknas. Men han är knappats en vän Jag sluter ögonen och önskar att jag var Viktor. Den perfekta killen och min ända vän. Och han nu var min vän. Han fick allt han vill, allt blev som han ville, varenda tjej dreglar efter honom och han älska dom. Han undvek mig i skolan, kalla mig fula saker, knuffa mig när jag gick förbi och gjorde skit utav mig. Men när vi är på väg hem från skolan, är hemma hos mig eller honom så är han den mest underbaraste vän någonsin skådats. Han skäms att vara med mig. Jag öppna ögonen och tassa tillbaka till min säng och somna om på direkt. *Now and then I think of when we were together Like when you said you felt so happy you could die* Jag stöna och famla efter väckarklockan. *old myself that you were right for me But felt so lonely in your company* Jag hitta den och stänger av den. Öppnar ögonen tittar på klockan 07.00. Skolan börjar om en timma och en halv timma kvar tills vi börjar skolan. Jag går upp ur sängen, tar på mig en T-shir som det står *Fu*k you* på, blåa jeans och svarta strumpor. Wille kommer in i mitt rum och ser på mig. Jag klappar honom på nosen och säger: -Såja, vad det något du ville? Han sitter bara och stirrar på mig en stund, vänder sig om och går iväg. Jag sucka och går till dörren för att släppa ut katterna Piff och Puff. När jag öppnar dörren så kommer båda springande och går ut. Själv tar jag på mig jackan och skorna. Jag ropar på Wille: -Wille! Han kom springande och jag fäster honom i mitt gröna koppel, som jag fick av mamma, och går ut med honom en kvarts promenad. När jag kommer in så tar jag en macka med korv på med ett glas mjölk. Plötsligt hör jag ett gnyende. Jag vänder mig om och ser Wille. Jag tappar glaset med mjölk på golvet och springer fram till honom. -Wille! skriker jag. Om och om igen. -Wille! Nej, du får inte. Neeej!. WILLE! ~VIKTOR~ -Är alla här idag? frågar Anna -Nej, Alex är inte här idag, säger Linnéa. -Vad skönt att slippa han, ropar jag ut utan att tänka. Fan, tänker jag nu. Varför sa jag. Några tjejer fnissar. Anna ger mig en sträng blick inan hon fortsätter: -Konstig, ingen anmälan att hav är sjuk. Va, tänker jag. Jag kollar mobilen, inga sms om att han är sjuk. Jag bestämmer mig för att gå hem till honom efter skolan. -Viktor, lägger ner mobilen. Jag gör som hon säger. Och tänker igenom allt jag har gjort och sagt till honom. Alex, världens ända äkta och bästa vän som existerar. Hela dagen går jag igenom som i en dimma. Jag lär mig inget, jag lyssnar inte. Allt jag tänker på ät Alex. Direkt när skolan slutar springer jag hem till Alex. Han öppnar dörren. ~ALEX~ Jag öppnar dörren och där strå till min förvåning Viktor. -Hej, säger han tveksam. -Hej, vill du komma in? -Nej, vi tar en promenad. Om du inte är sjuk. Jag ler mot honom och skakar på huvudet och tar på mig min jacka och skor. Vi går längs gatorna, förbi lekplatsen tills vi kommet till en bro. Då öppnar Viktor munnen och säger: -Förlåt, för allt. När jag knuffa dig i matsalen, när jag bad dig att dra åt helvete, när jag drog ner dina byxor, för att jag inte sa till Emil och Luca att sluta när dom mobba och slog dig. Förlåt för jag tog din keps, slog dig så du börja blöda, paja din solbrillor... -Jag förlåter dig, säger jag plötsligt. -Va? -Jag förlåter dig, jag förlåter dig faktiskt för allt. Han ser in i mina ögon och ger mig en kram. Jag blev överraskad men kramar tillbaka. -Vad var du idag? -Wille, är sjuk. Hon börja spy blod i morse. -Va?! Oh shit, vad hemskt. -Mm Jag tänker tillbaka på morgonen. Hur det stänkte blod på golvet. Hur pappa kom nerrusande för trappan. När vi körde till veterinären. När veterinären berätta vad som var fel. Wille har cancer. Han kommer dö inom ett år om inte ett halv år. Om vi inte ger honom en spruta, Men vi kommer överens att han kommer att få leva i max en månad så slipper han plågas mer. Jag börja snyfta. -Han kommer dö, Wille kommer att dö. -Såja, allt kommer bli bra -Men det blir det inte. Han tröstar mig medan vi börja gå tillbaka, men en annan väg. Längs E20. Som tur är syns inte en ända bil. Vi pratar, vi pratar om allt som går. Vi går över vägen. -Visste du att...AHHH! WROOM! hör jag och en smäll som någonting slängs mot en bilruta. Jag vänder mig om och ser blod, jag ser Viktor på bilrutan. Jag förstår direkt han är kommer dö. -VIKTOR! skriker jag. Jag springer till honom. -Förlåt, viskar han med svag röst. Jag får inte fram ett ljud jag bara gråter -Jag älskar dig Alex, glöm inte det. Lev med det. Jag blir så chockad av det han just sa att jag bara nickar. Bilföraren kommer ut och börjar göra mun mot mun metoden. Viktors bröst höjs och sänks, höjs och sänks. Sakta nu men det höjs och sänks. Plötsligt så slutar det höjas och sänkas. Han är död. Viktor är död och han kommer inte tillbaka. Jag märkte inte att folk har samlas runt om förrän jag hör syrener. Ambulans personal lyfter upp mig på en bår. De säger bara att jag är i chock tillstånd. Att allt kommer bli bra. Med det blir det inte. Det kommer aldrig bli som det ska. Viktor är död. Killen som fanns för mig. Killen som bad om förlåtelse. Killen som jag förlät. Killen som älska mig. Killen jag älska.
13 maj, 2012 15:16
Detta inlägg ändrades senast 2012-10-29 kl. 10:34
|
|
Matizze
Elev
|
Uhm, är det bara jag eller saknar enter?
13 maj, 2012 15:22 |
|
Lunah~
Elev
|
13 maj, 2012 15:24 |
|
Matizze
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Skrivet av Matizze: Uhm, är det bara jag eller saknar enter? jag håller på att ändra Och den kursiva texten i det jag har skrivit är borta... D: *kursiv-beroende*
13 maj, 2012 15:26 |
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av Matizze: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Matizze: Uhm, är det bara jag eller saknar enter? jag håller på att ändra Och den kursiva texten i det jag har skrivit är borta... D: *kursiv-beroende* det kan ta en stund att ändra allting, men de två sista är just nu ändrade!
13 maj, 2012 15:29 |
|
Matizze
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Skrivet av Matizze: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Matizze: Uhm, är det bara jag eller saknar enter? jag håller på att ändra Och den kursiva texten i det jag har skrivit är borta... D: *kursiv-beroende* det kan ta en stund att ändra allting, men de två sista är just nu ändrade! Jag märker mer och mer, förlåt, men jag tror att AlexZzs bidrag saknas...
13 maj, 2012 15:31 |
|
AlexZz
Elev
|
Skrivet av Matizze: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Matizze: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Matizze: Uhm, är det bara jag eller saknar enter? jag håller på att ändra Och den kursiva texten i det jag har skrivit är borta... D: *kursiv-beroende* det kan ta en stund att ändra allting, men de två sista är just nu ändrade! Jag märker mer och mer, förlåt, men jag tror att AlexZzs bidrag saknas... och nu ska vi vara lite tysta om det ♥ .   .
13 maj, 2012 15:38 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen