The Rage Of War. [SV]

Kapitel 16.
Georgina drog upp svärdet ur skidan i samma stund som hon nådde striden. Hon kunde inte se något på grund av allt damm, men när hon tillslut såg soldaterna strida mindes hon att ”deras” armé bar gröna jackor. Hon var glad att hon kunde urskilja vän från fiende, men hennes kunskaper med svärdet, eller något annat vapen för den delen, var inte överväldigande. Hin höll nästan på att falla av sin häst när två män, en från fiende sidan och den andra från hennes sida, tumlade in i Rumbler (hennes häst). Hon återfick balansen och tog ett starkare tag om svärdet. Hon insåg att till häst skulle hon aldrig kunna hänga med i striden nere på marken. Hon ryckte hårt i tyglarna och Rumbler tvärstannade. Hon svingade sig ner på marken och fick genast en hård knuff i ryggen som fick henne att tappa balansen och falla. En tung kropp landade ovan på henne när hon föll. Hon sprattlade och sparkade för att komma loss ur den dödes grepp och äntligen rullade tyngden undan och hon kunde andas ordentligt igen. Hon reste sig långsamt och såg sig omkring, såg på striden som rasade runt omkring henne. En klump började växa i hennes mage men hon trängde undan den. Istället Tog hon ett steg ut i stridens hetta.

Bill svingade svärdet runt omkring sig som om han aldrig hade gjort annat. Han hade väntat på det här ögonblicket i hela sitt liv och äntligen var han här. Fienden föll i cirklar där han och hans svärd dansade fram. De fiendesoldater han inte dödade flydde runt omkring honom. Ett häpet skratt slank ur honom, vilket verkade skrämma hans fiender ännu mer. Mitt i sin segerrika svärdsdans attackerade en av fiende soldaterna från sidan. Bill underskattade sin fiendes styrka och fiendesvärdet genomborrade hans vänstra lunga. Han flämtade till. Ännu ett knivskarpt hugg genomborrade honom och han kände det varma blodet forsa ur honom. Hans fiende lämnade honom. Han var helt ensam. Han försökte hålla handen för såret för att inte förblöda men kände hur han snabbt tömdes på blod. Allt blev suddigt och samtidigt som blodet rann, rann hans styrka iväg, men som tur var, kände han inte hur hårt han föll när benen gav vika under honom.

Omg! Så bra!!!!!

Tack, jobbar på nästa kapitel nu, kommer att publicera ett eller två kapitel/dag om jag hinner, kommer att avsluta ungefär när jag är på kapitel 23.

omg omg om Bill dör så dödar jag dig O_O

Men då kan jag ju inte skriva mer ô.Ô

Exakt! Så döda inte Bill!

Haha, du får se vad som händer!

HOLY SHIT, WHY ARE YOU SO AWESOME?
NO, DON'T TELL ME, IT'S BECAUSE YOU'RE BORN TO BE AWESOME. ♥

Kapitel 17.
Ninive mumlade några ohörbara ord över den orörliga kroppen som låg framför henne.
”Såja, han kommer att klara sig.” sade hon högt för sig själv och borstade av dammet från sina händer. Hon reste sig upp och såg på honom. Sakta men säkert började hans bröstkorg hävas upp och ner och han kunde andas igen. Ninive log svagt. Hon kände sig ganska svag, men hon visste att hennes styrka snart skulle återvända. Hon satte sig i sadeln igen och skänklade på sin häst. Hennes jobb var avklarat. Men hon skulle inte återvända hem. The Two Rivers hade ändå aldrig riktigt varit hennes hem.

Georgina andades väsande. Hon hade inte druckit på hela dagen på grund av de snåla vattenlagren hon hade kvar. Rumbler verkade också trött, men han galopperade flitigt på. Georgina klappade hästen på halsen, de hade kommit varandra närmare då Georgina hade räddat honom från de sista kvarvarade soldaterna som hade fått för sig att Rumbler skulle bli en perfekt middag.
Rumbler gnäggade varmt och Georgina saktade ner farten och gjorde tillslut halt och satt av. Hon klappade Rumbler på mulen och gav honom en liten bit morot. Han frustade och gned mulen mot hennes handflata. Hon kände ett stygn i hjärtat när hon kom att tänka på Bill. Hon hade letat efter honom, men inte ens hittat hans kropp. Hon ville inte tro att han var död, men hon kunde inte hitta några som helst bevis för att han levde.
”Vi stannar här, Rumbler.” Mumlade Georgina och började göra upp en eld.
Den kvällen åt hon bara en torr brödbit och sedan lade hon sig ner för att sova.

Nästa morgon vaknade hon av att Rumbler puffade henne på kinden och gnäggade skärrat. Hon blinkade yrvaket och såg sig omkring. Det var kallt och blåsigt och sand yrde upp lite överallt. Georgina stönade och lade sig ner igen. Allt kändes hopplöst. Hur skulle hon någonsin hitta hem igen?

Han blinkade. Sakta, sakta öppnade han sedan ögonen helt och drog djupt efter andan. En suddig, svart figur reste sig upp och gick sin väg. Han försökte sträcka ut armen efter honom eller henne, ville inte vara ensam, men figuren försvann. Han satte sig snabbt upp, för snabbt, och sjönk ner igen när smärtan drabbade honom. Han försökte tänka efter vad som hade hänt, och fick små syner från striden han hade utkämpat. Han drog djupt efter andan en gång till när han mindes de två svärdshugg som fiendesoldaten hade genomborrat honom med.
”Bela. George.” mumlade han och såg sig förfärat omkring. Han var helt ensam.

okej Bill lever, och du får leva då! Super kapitel