Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Den första tanken som slog Rowan då dörren till jägarstugan åkte upp var att Thessa var tillbaka, en tanke som snabbt lämnade honom. Det här var värre, långt värre. Han kom snabbt upp på fötter då han fick se Clavius inrusande, men han hann bara sträcka sig efter svärdet liggandes på bordet innan mannen grep tag i honom. Hur hade det här kunnat ske? Det var så gott som ingen som vetat om vart han var. Svaret på frågan låg framför ögonen på honom men han ville inte inse detta - han kunde inte tro att hon skulle göra det emot honom. Även om det var den enda tänkbara lösningen på hur han hittat Rowan.
Självklart gjorde han allt för att försöka rycka sig loss ur mannens grepp, men han insåg snabbt att det skulle vara lönlöst även om han skulle komma loss då han fick inse sig omringad. Omringad av de döda, men inte bara dem - även av Thessa. Det fick tankarna att snurra mer igen - det tvingade honom att inse att det måste varit hon som ledde hit dem. Men han hade inte råd att förlora sig själv i känslorna nu, han måste försöka koncenrtrera sig på Clavius.
”Du vet att du ställer till det mer för dig själv?” Morrade han, försökte visserligen fortfarande ta sig loss. Det var en principsak nästan, även om det inte skulle hjälpa att komma loss skulle han inte bara följa med hur snällt som helst för det.
Men han visste att folket skulle ställa sig allt mer på hans sida när det här kom ut. Men först skulle också han ta sig ut - nej, det viktigaste var att det kom ut. Ifall dem så störtade kungen på egen hand medans han satt fängslad funkade väl det med. Och han hade ju turen att ha en länk till utsidan, han visste att Camenag skulle kunna kontakta Erland. Därefter var han helt försäkrad om att vännen skulle lösa det. Även om draken säkert hade räddat Rowan från att bli fångad så var han lite glad att han inte varit där - risken hade varit att draken skulle bli skadad.

”Nejdå, det blir jättebra.” Log Sienna emot Erland då hon erbjöds ett stop med öl. Där och då hade hon tackat ja till vad han än erbjöd henne. Men så hade hon heller ingenting emot öl, hon fann smaken rätt tillfredsställande. Även om hennes uppmärlsamhet låg helt och hållet på Erland - hur nära han satt, tillräckligt nära för att känna värmen ifrån hans kropp - och orden.
”Inte ännu.” Hon lyssnade och försökte lägga alla namn och ansikten på minnet, men det var svårt med honom så nära sig. Hon lyfte stopet och drack lite, dels för distraktion men kanske skulle det göra henne lite modigare.
”Det finns inte mycket att säga. Vi har bott här i sju är nu. Jag håller mig väl mest inne, eller ja, i smedjan rättare sagt. Stålet är en bättre lyssnare än dem flesta..” Sade hon med ett lätt litet skratt. De flesta i hennes ålder var trolovade och allt möjligt - men hon ville inte gifta sig bara för att. Samtidigt var väl inte ett smedjans barn det mest eftertraktade.
”Du då? Vad har du för drömmar?” Frågade hon nyfiket.

"Nej, gör honom inte illa! Rowan! Rowan, de..!",
Thessa försökte förgäves ta sig fram till honom, men hon blev tagen av en av Clavius soldater. Hon kved av smärta och förtvivlan. Det var inte såhär det skulle gå.
Soldaten placerade en hand om hennes mun för att stoppa henne från att ropa efter Rowan.
De kom tillbaka till slottet där Clavius tog täten ner till fängelsehålorna, en kall och stenig miljö med facklor på väggarna som lyste upp utrymmet.
Utan något ord från kungen tappade de Rowan vid kedjorna för att sedan fängsla fast honom runt hans handleder och vader för att förhindra honom från att ta sig loss.
"Nej..!", försökte Thessa bakom mannens hand som hindrade henne för att ropa rakt ut. Tårarna rann samtidigt som hon försökte ta sig loss, men mannen var starkare. Hon var fast.
När soldaterna som kedjat fast Rowan var klar backade de undan för att ge plats åt Clavius. Clavius såg nöjd ut då han kollade ner på Rowan. Han gick närmare. "Komma här och anklaga mig för sådant.. jag borde slita tungan ur din mun!", fräste han. Alla andra i rummet tystnade och lyssnade på Clavius. Bara ljudet av Thessa som kved i soldatens grepp hördes.
"Och ja, just det..", började Clavius och kastade en blick åt Thessas håll. Soldaten släppte genast taget om Thessa varpå hon störtade mot Rowan. "Rowan!" Hon föll ner på marken och sträckte sig efter honom.
Varken Clavius eller de odöda verkade särskilt berörda. "Jag antar att det är på sin plats att tacka.", började han. Thessa hörde inte på, hon ville se efter att Rowan var okej. Clavius tog till orda igen.
"Tack, Thessa, för att du tagit mig till honom. Jag hade inte kunnat göra det här utan dig."
Thessa flämtade då orden sjönk in hos henne. Han skulle försöka vända Rowan emot henne. "Nej, Rowan, det är inte sant! Det är inte..!", utbrast hon, men på nytt blev hon upplockad av en soldat som tvingade upp henne på fötterna och höll handen för Thessas mun.
När Thessa var utom räckhåll för Rowan klev Clavius ett steg närmare honom, så att de bara var en liten bit ifrån varandra. Han såg ner på den tilltufsade prinsen med ett hånflin på läpparna. "Be din sista bön, pojk." Och med en snabb rörelse plockade han fram en dolk med spetsade kanter och en detaljrik utsmyckning på dess blad. Thessas ögon blev större när hon insåg vad det var som höll på att hända, men hon kunde inget göra. Förgäves försökte hon vrida sig loss soldatens grepp, men till ingen nytta.
Clavius höjde sin arm för att ta sats och sedan spetsa Rowan med bladet så att det träffade honom över hans bröst och axel. Clavius skrattade. Men för ett ögonblick förstod Thessa inte. Hon ville inte fråga sig, men han hade inte gjort det för att träffa Rowans hjärta och ta död på honom där och då. Det gick upp för henne vad som hade hänt och kved och snyftade förtvivlat.
"Just det, mitt barn. Du känner igen den här, inte sant?" Clavius höll upp dolken framför sitt ansikte och betraktade Rowans blodstänk på det. Han kikade mot Thessa. "Känner du, ers höghet, hur giftet från bladet får din kropp att ruttna inne ifrån och ut?", frågade han och såg Rowan igen. "Du har inte länge kvar." Sedan skrattade han högt och vände sig om till de andra.
"Bäst att du gör dig hemmastadd här, Rowan. Det här är din gravplats. Ta hans svärd!" Clavius fräste och vände på sig för att gå därifrån. En av soldaterna tog svärdet från Rowan och gick sedan efter Clavius och de andra. De lämnade Rowan bakom sig.

Erland såg intresserat på då Sienna berättade om hennes tid i Eimport. Han försökte minnas ifall han hade sett henne, men ärligt, så hade han mest spenderat tid med sina vänner eller affärer. Han träffade för de mesta samma personer och hade kanske inte varit tillräckligt uppmärksam för att upptäcka något nytt ansikte. För hennes.. ja, hennes vackra ansikte skulle han inte glömma.
Han nickade som för att visa att han hade hört på. Han log lite åt det, att hon hellre spenderade tid med stålet än personer. Erland gav ifrån sig ett litet skratt. Inte för att skratta förlöjligande åt henne, men för att han kände igen sig. "Det är märkliga tider vi lever i, Sienna. Ibland är vårat bästa sällskap vårat eget." Han tog tag om ölstopet för att möta det med hennes i en skål och sedan smaka av innehållet.
Han sänkte det från munnen då han funderade på hennes fråga. Drömmar? "Jag har inte funderat så. Jag är nöjd med det jag har- personerna i mitt liv och mitt arbete. Jag vet att jag tillför till samhället och har kul på kuppen.", sa han ärligt.
Men när Erland sedan mötte hennes blick visste han ju att det var en lögn. Hans liv hade inte varit komplett. Han hade aldrig föreställt sig att leva tillsammans med någon annan än sin familj. En livspartner, den tanken hade han inte visat intresse för. Kanske mest för att han inte förstod vad det faktiskt innebar. Flera i hans omgivning gick vidare i livet som gifta, med barn, men Erland hade väl trott att det inte gällde honom själv. Bara glimten av bilden att se sig själv med Sienna, vid sin sida, fick honom att vakna upp ur tankarna och ta en ny klunk av ölet för att skölja bort tankarna. Nej, han hade ju bestämt sig för att inte låta sig distraheras så.
"Är hela din familj här? I Eimport?", frågade Erland då i försök att tänka på något annat och sneglade åt hennes håll.

Rowan förstod inte, ville inte förstå. Trots att sanningen låg framför ögonen på honom. Något undermedvetet så tycktes han ändå ana att det var hon som orsakat detta - hur skulle dem annars hitta hot så snabbt efter att hon lämnat honom, med henne i släptåg? Han ville bara inte riktigt erkänna själv att det kunde vara på det viset. Trots att han ville fräsa och protestera emot Clavius försökte han anstränga sig för att hålla den bubblande ilskan inombords - han visste att det inte tjänade nånting till. Men det var otroligt svårt att bara bita ihop och visa sig stark - inte för att viljan att protestera nödvändigtvis gjorde honom mindre stark. Bara... att den där gubben inte förtjänade det. Han försökte få fram en reaktion, och Rowan ville inte ge honom den.
”Du kan göra vad du vill med mig, för du har redan dina dagar räknade. Du har redan folkets ilska på dig, och lycka till med det när du ska fängsla mig också.” Fräste Rowan men med ett hånfullt flin på läpparna, kunde inte låta bli. Ett flin som dock försvann igen då mannens ord bekräftade hans farhågor, dem farhågor som rumsterat i hjärnan nådde nu hjärtat. Dem sjönk in, och han kastade en blick på Thessa. En blick som var svår att beskriva, men sårad vore väl det bästa ordet för det. Hon var den han litat på, den han vågat börja älska efter så många års rädsla för att bli skadad igen - och så gör hon såhär. Inte bara att hon gjorde så - tänk ifall det varit hela planen? Att det hela bara varit en plan för att få tag på honom?
Hans dystra tankar avbröts snart av hugget i axeln, och inte heller nu gick det att hålla tyst utan han kan ha låtit ropa ut någon svordom. Det var definitivt inte första gången han blivit sårad, men det här var annorlunda - det var som en kyla som genast spred sig ifrån såret, som om kraften och värmen läckte ut därifrån.
Men förhoppningsvis skulle det inte bli långvarigt. Förhoppningsvis skulle Erland kunna få ut honom. Han visste redan att Camenag upptäckt vad som hänt, han kände hur orolig draken var - förhoppningsvis skulle han också kunna få tar på Erland.

Sienna log är hans svar, han hade rätt - i normala fall skulle hon säga att det så gott som alltid var så. Men nu, nu skulle hon välja honom framför alla andra sällskap.
”Ibland. Men inte alltid.” Log hon till svar, nöjde sig på det viset - det var väl kanske för långt att gå att säga mer än så ännu. Det hade hon inte fått i sig tillräckligt med öl för att våga riktigt ännu. Hon började bli mer avslappnad i hans sällskap än tidigare, men inte desto mindre påverkad för den delen.
”Inte något du skulle vilja ha gjort innan du dör?” Frågade hon med huvudet på sned, visserligen pushade hon honom lite nu men hon var nyfiken blandad med en förvåning över det. Alla brukade väl ha något - men å andra sidan hade dem nyss mötts och det var inte alltför konstigt om han inte ville avslöja det redan. Det var väl förståeligt.
”Ja, fast det är visserligen bara jag och mina föräldrar.” Hon var ensambarn och hade inte det minsta emot saken. Hon lät blicken vila på honom igen, ta in dem där vackra dragen medan hon tog ännu en klunk av ölen.

Erland flämtade till och kände hur han tappade taget om verkligheten. Något som inte var hans, var där. Något, eller snarare någon, försökte få kontakt med honom. Det surrade i huvudet och för ett ögonblick trodde Erland att han fått i sig alldeles för mycket öl under kvällen, men så hörde han, eller snarare såg något. En bild. En blick. Han flämtade igen och skakade på huvudet, som om han fått någon slags huvudvärk och tog sig för pannan. Blicken, eller rösten, sa hans namn. Kallade på honom. Och det var då han förstod. Camenag. Draken. Den som Rowan i princip vuxit upp med. Någon som Erland också kommit till att lära känna. Erland hade varit skeptisk- det var ju trots allt en bevingad gigantisk best med eldsprutande lungor och magisk kraft. Det var riskerna han hade sett först. Rowan hade såklart sett förbi det. Och tillslut, med tiden, hade Erland också lärt sig känna igen de vänliga drag draken hade. "Camenag..!", flämtade Erland när han lade ihop pusselbitarna. Han ställde sig upp. De andra rebellerna i rummet såg mot Erlands håll för hans märkliga beteende. "Rowan.. han är i knipa. Vi måste rädda honom!" Hur än tokigt det lät, att Erland kände till detta, så for rebellerna upp på fötterna för att se efter deras blivande konung. "Han är tillfångatagen. Skadad. Vi har ont om tid! Samla alla ni kan- vi attackerar slottet nu!" Han möttes av instämmande rop. Mitt i allt detta tumult hade han glömt Sienna och vände sig till henne. "Det är nu du får visa vad du går för.", sa han och öppnade paketet med de vapnen han hade hämtat till rebellerna. De plockade varsitt. Han nickade åt Sienna att ta ett hon med. "Följ med mig, Camenag väntar på oss." Erland plockade på sig ett av svärden för att sedan ta tag om Siennas hand och ta med sig henne ut därifrån. Det oroade honom inte längre att försöka ställa in sig hos henne eller att riskera att göra bort sig. Minuterna som gått, Camenags meddelande var tydligt. De hade ont om tid och Erland skulle inte missa den. Han skulle slåss för det som var viktigt. Han hade förstått att Sienna var viktig för henne. Om än så bara känslan sa det.
Erland tog med henne ut ur värdshuset. Smidigt hade draken landat utanför, till folks förvåning blandat med förtjusning över besten. "Här, håll i dig!", sa Erland då han hjälpte Sienna upp på Camenags rygg och satte sig bakom henne för att kalla på draken att ta de till Rowan. Under tiden skulle rebellerna skyndat sig med vapnen i högsta hugg och begett sig mot slottet. Med sig hade de folket som vaknat upp av detta uppror. Det var nu de gjorde historia i Vrale.
Camenag lyfte från marken och flög bort med de till slottets murar för att landa vid en sidoingång till fängelsehålorna. "Vi måste skynda oss!" Erland hjälpte Sienna av draken och skyndade mot porten för att slita upp den och rusa nerför stentrapporna. "Rowan! Rowan! Var är du?! Vi är här!", ropade Erland. Han var rädd för att det varit försent, men han hade skyndat sig så bäst han kunde. Långt bakom hörde han rösterna av rebellerna, folket. Nu gjorde de uppror. Det var nu de förklarade krig mot Clavius.

Rowan förstod allt snabbare att den där klingan verkligen gjort något fel. I normala fall skulle ett sådant litet hugg inte innebära ett större problem - blödningen skulle redan ha slutat och det borde även ha slutit sig igen inom loppet av ett par timmar. Men det här var som det växte, och påverkade dessutom hela honom - han var kallsvettig och frös trots att han anade en feber i den högre graden. Men också att han knappt hade orken till att hålla sig vaken längre, det skrämde honom vad det här var men på ett underligt sätt så var han glad över distraktionen. Det hjälpte honom att inte tänka på Thessa, att förtränga det för stunden - det sveket hon gjort. Än mer bevis på att han inte borde lita så lätt på folk.

Sienna förstod snabbt att något var på tok, men döm av hennes förvåning då han utropade vad felet var. Hon förstod inte var han hade upptäckt det ifrån från ingenstans - det måste vara någon slags magi som meddelat honom det, men om det var han själv eller någon annan magin låg hos hade hon ingen aning om. Det var något hon tänkte ta reda på - men inte nu, utan när detta lugnat ned sig.
”Vad har hänt?” Frågade hon och reste sig upp efter honom, förvirrad och nästan lite förväntansfull. Dagen som börjat med att bara lämna lite vapen verkade sluta med att hon blev inblandad i någon slags räddningsaktion. Inte för att hon klagade - det var spännande och hon stod ju på rätt sida. Hon var snabb och grabbade åt sig en dolk ifrån samlingen de haft med sig, sanningen att säga så hade hon faktiskt med sig en också som hon normalt bar på. Hon följde honom ut och fick stora ögon då hon insåg att dem skulle flyga på den enorma draken, Camenag. Dock fick hon ingen tid att tveka eller ifrågasätta det, utan fick helt enkelt instinktivt hålla tag kring Erlands armar då draken lyfte. Det var en fantastisk känsla, en hisnande känsla, och kanske hade stundens spänning ett finger med i spelet där. Draken tog dem till nån slags bakgård i slottet, där det för tillfället var folktomt. Det tordes väl rusa dit folk snart dock när draken hamnat där, men besten tvivlade hon inte på skulle kunna ta hand om sig själv.

"Rowan!", paniken hördes i Erlands rop. Den bild Camenag hade visat honom var otäck. Om han inte redan var död, så var han nära på det. Tanken fick honom att skynda på stegen då han kommit in i fängelsehålornas korridorer. Han såg sig hastigt om efter någon väg som kunde leda honom till Rowan. Han svängde av till en smalare korridor med en dörr med tungt handtag som han slet i för att få upp den. Av dörrens storlek och tjocklek var det förmodligen den som som skiljde korridoren från hålorna. "Jag kommer, Rowan!", flämtade Erland och kastade en blick över axeln för att se efter att Sienna hade följt efter hans steg. "Han är i knipa.", förklarade han bara, ifall hon hade hört på. Det var bra att hon var med, det kändes bra att han hade någon med sig, och ännu bättre, att det var hon. Han hade känslan av att Sienna kunde komma bra till hjälp. Kanske berodde det på hennes kunskaper som smed, att hon var kunnig med vapen, eller liknande. Hursom, var han glad över att hon fanns med i hans närhet.
"Den här vägen.", sa han och skyndade vidare in i rummet.
Erland upptäckte Rowan i kedjorna som höll honom fast i stenväggen. Han flämtade och störtade dit. Lika snabbt förde han båda händer som hans ansikte för att se efter ifall han var i liv. Det skick han var i skrämde honom, men lättade något när han upptäckt hans puls. "Rowan, vakna. Komigen, hallå, vi är här nu. Vi ska hjälpa dig.", flämtade han och försökte se sig om efter något som kunde få honom lös från kedjorna.
"Men men men.. Vad har vi här?" Erland stannade förskräckt upp. Det var en bekant stämma.
Clavius visade sig i hålorna med Thessa i ett hårt grepp om hennes handled. Hon snyftade fortfarande och lutade sig böjt framåt, besegrad.
Erland insåg snabbt att det var knappt om tid. I ögonblicket kändes det omöjligt att vinna över kungen. Men det var också det som samlade modet hos honom. Han kom upp på fötterna och ställde sig framför Rowan, som för att skydda honom, i vägen för Clavius. Erland drog sitt svärd och pekade med spetsen mot honom. Clavius skrattade roat och tippade huvudet bak. Vid det här laget släppte han Thessa så att hon stapplade bakåt och föll ner på marken. "Rowan..!", kved hon och såg upp mot honom, förbi Erland. "Det var inte..", började hon, men det var alldeles för lågt för att någon skulle höra. Men om det här var Rowans sista minuter i livet så ville hon att han skulle veta- hon älskade honom och skulle aldrig svika honom så. Det var Clavius. Helatiden var det Clavius galenskap.
"Din dummer. Du har ingen makt här." Han pausade och leendet försvann. "Men för att jag känner för det, så ska jag anta din utmaning." Han sträckte sig efter svärdet hängt från midjan och drog det för att möta dess blad med Erlands.
Det var nu modet tog över hos Erland. Nu var han på sin hemmaplan. Trots en simpel köpman, hade han alltid stridit. Ett intresse, vid sidan om, såsom många flesta av hans vänner. Som rebellerna. Utan ett ord siktade han mot Clavius och deras fäktning började. Trots Clavius gamla kropp var han smidig och stark. Det märktes att han också visste vad han gjorde.

"Den här vägen!", ropade Dougal och höjde sitt svärd för att leda tåget av rebeller med folket av Eimport till Clavius slott.
Redan vid vindbryggan kunde de se rustade vakter, de mänskliga, med de döingar som de tidigare stött på, på kvällen när Rowan avslöjade sig. De samlade sig på slottsgården, redo för attacken. Dougal skyndade på stegen med den ilskna, upprörda, folkmassan bakom sig. De var beväpnade med svärd, yxor, alla dess slag av vapen och eld. Facklor. Magin.
De odöda med Clavius vakter stod oberörda och väntade in rätt tillfälle.
När Dpugal lett de närmare soldaterna som stod samlade utanför slottet för att skydda Clavius vrålade Dougal "För Rowan!" varav de sprang mot soldaterna i attack. Fort blev det stökigt, blodigt och ont. När de goda mötte de onda. När de levande mötte de odöda. Blod stänktes, det dammade av sand och grus, det smärtade och gjorde ont. Här stred folket av Vrale för det som var viktigt och sant. "Ni kommer inte vinna!", fräste Dougal för sig själv då han sparkade en av Clavius rustade soldater så att han föll till marken.

Sienna visste inte exakt vilken koppling Erland hade till Rowan, men hon förstod fort att den var stark. Definitivt inte bara som medlem i rebellerna som stöttade honom, de måste vara minst goda vänner med tanke på hur uppriktigt orolig han tycktes vara över prinsen. Så orolig skulle han knappast vara ifall de endast kände varandra ifrån rebellgruppen. Men hon tänkte inte fråga något om detta nu - för tillfället skulle hon bara vara glad ifall hon kunde hjälpa till och ställa frågorna senare. Det dröjde ej heller länge förrän hon ofrivilligt stod i händelsernas centrum, efter att ha sprungit efter honom igenom de mörka korridorerna kände till och med hon igen kronprinsen som satt fastkedjad i väggen. Hur hade kvällen ens kunnat sluta så här? Ifrån att hon sett fram emot en kväll i smedjan så började hon bli orolig för ifall hon skulle ens komma hem ikväll. Men hon hade inte tid att fundera över sådant. Hon behövde koncentrera sig på att försöka göra någon nytta istället. Hon böjde sig ner på huk för att granska de kedjor prinsen satt fast i - hon behövde något lagom starkt att pilla loss gångjärnen med, och efter någon sekunds fundering så drog hon ut en hårnål ur frisyren i hopp om att det skulle fungera. Hon trodde den kunde vara för svag - men kanske hon kunde väga upp det med rätt teknik.

Prinsen själv började vakna till riktigt bra igen då Erland väckte liv i honom igen, konstigt nog kände han sig piggare igen. Han anade dock varför - Camenag. Draken gav honom den extra kraft han behövde för att kunna ge situationen den uppmärksamhet den verkligen förtjänade. Smärtan ifrån såret var långt ifrån borta, men den var något mer avdomnad för stunden.
”Ni hittade hit.” Utbrast han lättat. Bättre räddning kunde han inte ha fått än vännen, vännen och vem denna kvinna nu var. Hon verkade genast rikta in sig på kedjorna som band honom till väggen.
”Tror du att du kan få loss dem?” Nästintill mumlade han, var själv inte det minsta insatt i sådana ting.
”Kanske. Jag måste bara få loss gångjärnen.” Svarade Sienna, och han undrade för sig själv vad det var för kvinna han hade med sig - men det var ingen fråga som passade i stunden då tankarna avbröts av Clavius röst. Clavius som kom med Thessa. Det högg till i hjärtat igen, och han försökte att inte se på henne. Hon skulle ta för mycket av hans uppmärksamhet ifrån Clavius, efter det sveket. Han kunde inte förstå hur han varit dum nog att lita på henne när hon endast varit ute efter att få honom fången. Borde han inte lärt sig att inte lita på folk?
Det kliade i honom att få hjälpa Erland, att få slåss emot den där idioten. Länge hade han funderat på vad han skulle göra med honom, men plötsligt verkade det stå solklart för honom - svaret som inte ens slagit honom tidigare. Han skulle hela honom, få honom att inse sina fel. Kanske kom även den insikten ifrån Camenag, men Rowans sinne var för dimmigt av skadan för att avgöra det. Gränserna mellan dem båda suddades ut.
”Det är vi som har makten.” Mumlade han, visserligen som en replik till Clavius men mest för sig själv. Han lyckades på något vis dra sig upp ståendes lutad emot väggen istället, med blicken ditåt - fortfarande undvikande Thessa. Med blicken nästan brinnande, av en slags beslutsamhet och ilska gentemot mannen. Mördaren.
”Mindoran oh drek.” Han kände hur magin tog mycket på de krafter han hade kvar, men han trodde det var värt det. Han använde sig främst av Thu’um när han behövde extra kraft bakom magin eller Camenags hjälp - den kanaliserades bättre på det viset.

Både Clavius och Erland var upptagna med sin strid så de missade vad som hände runt omkring de. Till exempel gick de miste om vad som hände utanför fängelsehålorna, striden mellan folket av Eimport och Clavius soldater. De närmade sig fängelsehålorna, ett slag närmare helatiden, för att rädda deras prins.
Erland morrade ilsket och tog tag om svärdet sitt med båda händer för att på så sätt ge extra kraft i slaget när han siktade mot Clavius, trots det missade han när kungen parerade.
Clavius skrattade roat, alldeles inriktad på att det var han som skulle vinna.
Sedan hände något märkligt. I samma stund som Clavius gjorde ett utfall mot Erland, satte tyngden på ena foten, slapp svärdet ur hans grepp och föll till golvet med ett metalliskt ljud. Han flämtade och backade undan. Clavius beteende fick Erland av ren chock att stanna upp. Han följde han med blicken. Han såg honom luta sig mot väggen och kippa efter andan, som om han behövde luft.
"Far..!", flämtade Thessa när hon själv såg händelsen och tog sig jämrande upp på fötter för att stappla efter honom. "Vad händer?" Hon sträckte sig efter hans arm. "Titta på mig, far. Vad är det?", nästan viskade hon. Glömde bort Rowan, Erland, Sienna och allt annat runt om. Det var inte den galne kungen framför henne- det var hennes far.
Clavius kippade efter andan allt häftigare. "Andas.", manade Thessa och kände lugnet och säkerheten ta över. "Djupa andetag."
Ett ovanligt uttryck syntes i Clavius ansikte. Han var ängslig och orolig. Som om han var sårad och ledsen. Med tiden lyckades han att lugna sig. Det verkade avslappnade att möta sin dotters blick. Det välkända ansiktet. "Thessa..", viskade han. Thessa nickade medan hon såg granskande på honom. En lättnad spred sig, eller kanske närmare en tacksamhet. Trots hans nedstämdhet, var det liv i hans blick.
Det gick några sekunder till. Erland samlade sig. "Du..!", började han, men Clavius hann före. "Vänta.", sa han och höjde handen mot Erland, som om det skulle stoppa rebellen, men ändå, kanske av ren nyfikenhet, sänkte Erland svärdet.
Clavius såg mot Rowan. "Här, låt mig hjälpa dig.", sa han med en tunn röst för att gå fram till prinsen. Han tittade ursäktande först på Sienna och sedan Rowan. "Såhär, det kanske känns bättre?" Varefter han rörde med handflatan neråt ovanför kedjorna så att de lossade från Rowan och han blev fri de.
Thessa hade inte sett det först, men han skakade. Som ett asplöv. Clavius sänkte blicken och reste sig upp igen. "Jag..", började han, som en förklaring till något och såg på Rowan med en tom blick, tydligt i skam och sorg.
Men innan han hunnit avsluta meningen rusade en av rebellerna in i fängelsehålan med en yxa i högsta hugg och svängde den mot Clavius så att bladet träffade honom i sidan. Han föll livlöst till marken.
"NEEEEEJ...!", skrek Thessa rakt ut när hon såg sin far utplånas mitt framför ansiktet på henne. Hon skyndade sig fram till den avlidna kungen, föll ner på marken intill honom. Återigen i gråt, smärta och sorg. "Nej, far, du kan inte dö. Du kan inte..", snyftade hon och lutade sig över den döde kroppen.
"För i helvete, Thomas- Clavius var inte din att ta!", fräste Erland när han insåg att striden var över. Ändå var det inte såhär han hade föreställt sig vinsten. Av ren frustration och ilska greppade han tag om rebellens krage och tryckte upp honom mot väggen. "Han ska dö för vad han har gjort!", fräste Thomas tillbaka. "Käften!", morrade Erland, lika upprörd, men släppte sin vän strax därpå.
Det gick någon sekund tills Erland samlade sig igen. Rowan. De måste rädda honom. "Rowan, kom, vi har gjort vårat. Folket, de andra, de tar hand om det.". Han sneglade mot Thessa som hängde över far på det kalla stengolvet. Men lika snabbt for blicken mot Rowan. "Kom nu, här ta tag om mig. Sienna, hjälper du?" Han placerade Rowans arm över hans axlar som stöd.

Rowan var nästan förvånad själv över att det hade fungerat - nu litade han visserligen på sin magi, men han hade inte vågat tro att Clavius skulle förändra sig så. Men nu kunde han inte vara annat än häpen - kanske att det fungerat så bra tack vare Camenag. Han skulle inte klarat av något av det utan draken, inte i påverkan av såret. Han kände sig alldeles för dålig för det. Ändå vågade han på nåt vis inte tro till fullo på att det verkligen stämde att mannen tycktes ha insett sina fel - även om hans ögon sade det. Han visste med sig att han aldrig skulle sluta hata mannen för vad han gjort, det var bara en liten tröst att han plågats över sina verk i slutet åtminstone. Tack vare den vaksamheten svarade han ej heller Clavius, nästan beräknande på ifall det stämde eller ifall det var någon slags plan ifrån hans håll.
Först förstod han inte varför mannen tystnat och fallit omkull förrän han såg yxan i hans sida - han förstod först inte vem förrän han såg Thomas bakom honom. Ej heller nu sade han något, Erland hann före honom, men blicken blixtrade till snabbt - även om han inte tog det nu, skulle han definitivt tala med Thomas senare om detta. Även om han motvilligt fick erkänna att det var en bra lösning för Thessas skull att inte Rowan hållit yxan - Thessa ja. För en stund hade han tvekat på ifall Clavius talat sanning utefter hur upprörd hon verkat - men att hon nu verkade desto mer upprörd över sin fars död fick honom mer förvirrad. Hjärtat tycktes värka värre än såret, långt värre, och han vek undan blicken ifrån henne. Han hade knappt varit medveten om hur blicken ständigt tycktes dras till henne. Helst av allt skulle Rowan helst ta sig till folket, tala till dem - men han skulle vara glad om han ens tog sig ut härifrån på benen. Han behövde ut till Camenag. Han lutade sig tacksamt emot vännen, och sekunderna efter dök även Sienna in under hans andra arm och stöttade upp. Något som fick honom att svära till tyst av smärtan det orsakade i såret. Han blev snabbt allt sämre, och han hade lite dåligt samvete att dem drog honom mer än vad han gick själv - han hade knappt kraften att hålla sig upprätt.
”Du kommer vara skyldig mig minst en träff eller tre efter att ha dragit iväg mig på det här.” Halvt om halvt muttrade Sienna åt Erland, ganska sarkastiskt - vilken kväll det blivit. Men inte desto mindre intressant, intresset hon fått upp för honom hade växt flera gånger om.
”Vad har du egentligen haft för dig medan jag suttit här Erland?” Kunde Rowan inte låta bli att flina åt vännen, fortfarande förvirrad över vem kvinnan var men uppenbart fanns där någon kemi.

"Här, ett steg i taget. Komigen..", mumlade Erland när han började hjälpa Rowan ifrån rummet mot samma väg han och Sienna kommit ifrån.
Känslan var märklig. Efter så mycket planering, längtan och arbete, var de äntligen i mål. Han förstod att det aldrig skulle gått att föreställa hur det skulle kännas, men det var inte såhär han hade trott. Så mycket hat, vrede och död. Och i ett ögonblick var det förbi. Det hjälpte inte att höra Thessas snyftningar över sin far som låg död i en hög på golvet. För ett ögonblick funderade han över ifall han skulle ha sagt något om att hon hade väl någon kraft eller magi att använda för att kanske på något sätt rädda honom- men lika snabbt ändrade Erland sig. Dels skulle hon väl redan gjort något om hon kunde och för det andra så var han inte säker på att han ville uppmuntra henne så. De hade ju slagits för det här, kämpat för att störta Clavius.
Istället suckade han bara och koncentrerade sig istället på att få med sig de ut från fängelsehålorna.
Genast blev han muntrare då han hörde Siennas stämma och förstod vad hon hade sagt. Tanken att hon ville träffa honom igen fick fick honom att le stort, lite fånigt. Och bara det, flera gånger hade hon velat träffa honom mer. I brist av ord sneglade han mot henne, förbi Rowan, och nickade. "Räkna med mig.", sa han och styrde stegen uppför trapporna. "Allting kan ju inte bara handla om dig, pojk.", flinade Erland tillbaka mot Rowan. "Du har Sienna att tacka också. Det är hennes vapen vi har stridit med ikväll.", flämtade han när han tog sig uppför trapporna. Lade märke till att han fortfarande återhämtade sig efter striden själv.
"Här, bara lite till..." Och så steg de ut i gryningsljus. "Camenag borde vara här någonstans..", började Erland och såg sig om. Men innan han skulle se draken upptäckte han rebellerna när de gjorde de sista slagen mot Clavius soldater som föll döda till marken följt av folkets jubel och glädje till vinsten. Men kort därefter tystnade folksamlingen när de fick syn på Rowan och de andra. Av ren chock stod Erland själv och tittade tyst tillbaka på folket. Någon sekund gick och sedan såg han hur en efter en på sina platser föll ner på knä inför Rowan. "Ers höghet..", sa de och tippade huvudet i en bugning för att visa sin respekt för sin kung. "Rowan.. Är du med? Det är din tur nu.", sa han med en skämtsam ton utan att se bort från folket. De imponerade på honom. Men när han såg mot en inte så frisk Rowan blev han ängslig igen och sänkte rösten. "Är du med?", frågade han igen och klappade med sin fria hand över hans bröst som för att få hans uppmärksamhet.