Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Jättebra kapitel som vanligt. Oj, det blev lite läskigt när Karkaroff kom förbi! Huuu, förstår att Miriam blir rädd. Nå, tur att Snape har sina knep och kan försöka avleda Karkaroff på något sätt.

Lite tips bara:

Hermione, Harry och Ron tittade på mig nyfikna och skrämda.

Ett komma-tecken vore på sin plats.

Hermione, Harry och Ron tittade på mig, nyfikna och skrämda.

Efter en stund bröt vi upp och skulle ge oss av. Det var nu nermörkt utanför fönstren.

Om du ser den röda texten: Man kan kanske säga så, men i mina öron låter det lite konstigt. Prova läsa högt, och sedan läser du mitt förslag i grön text högt:

Efter en stund bröt vi upp och skulle ge oss av. Det var nu väldigt mörkt utanför fönstren.

Undrar hur det ska gå när Harry berättar vad som har hänt. Jag vet ju vad/vem det handlar om, och vi vet ju båda vad som hände i boken!

Hjättebra kapitel

Jag minns när jag skrev det här. Jag hade precis kommit in på din fanfic och läst de första kapitlena. Och jag håller fortfarande kvar vid vad jag sa: den är super!

Din fanfic har gett mig inspiration om boken som jag FAKTISKT skriver på nu, den som jag berättade om i ett brev.

Denna fanfic är en av de bästa jag någonsin har läst - och jag har läst många. Den är otroligt välskriven, såklart med många tips från Mintygirl89 som såklart också får ta cred av en del.

Fick tårar i ögonen när jag läste vad du skrev till mig i samma inlägg som kapitlet "Träning".

Jag vet inte hur jag ska kunna skriva hur bra den är!

♥

Pride Potter, jag tycker du får fram budskapet bra!

Tack, Mintygirl89

Super bra kapitel

Tack SweeneyTodd, blir så fantastiskt glad för allt du skriver i din kommentar! Precis de sakerna du beskriver är det jag försöker uppnå på något sätt.

Älskar alla sorters respons och alldeles särskilt när ni skriver om hur ni upplever personerna.

Mintygirl89, du ska ha en massa cred för bearbetningen av språket i den här här storyn, vilket du Pride Potter har alldeles rätt i. Och angående din kommentar, Jade, och Mintygirls svar ... jag vet liksom inte vad jag ska säga, satt där helt stum och tårögd när jag såg det! Jag har världens finaste läsare, ingen tvekan om det!

SweeneyTodd
Mintygirl89
Pride Potter
c8aina
Ginerva2003

TACK! Ni gör mig glad varje dag, får mig att klara allt som måste göras och sedan se fram emot att få se vad ni har skrivit! ♥


Kapitel 33 - Säkerhet


- Vad gör du här, Potter? frågade Snape förbryllat.
- Jag måste tala med professor Dumbledore! ropade Harry och försökte pressa fram orden genom sin ansträngda andhämtning. - Det är mr Crouch … från Ministeriet ... han dök plötsligt upp … han är där borta i den förbjudna skogen … han ber om … att få tala med Dumbledore … han är sjuk eller nåt! Han säger att han vill varna … Ge mig lösenordet upp till …
- Lugna dig, Harry! sa jag och skyndade mig att knacka på Dumbledores dörr. Den gled genast upp och där stod Dumbledore i sin långa, gröna klädnad.
- Är det nåt problem?
- Professor Dumbledore! ropade Harry och sprang förbi oss mot rektorn. - Mr Crouch är här … ute i skogen … och han vill tala med professorn!
– Visa mig vägen dit, sa Dumbledore tvärt och de svepte iväg genom korridoren. Jag gjorde en ansats att följa med, men Snape tog ett fast grepp om mina axlar.
– Stanna med mig, sa han. Vi måste underrätta Alastor Moody genast, så att han kan hjälpa till att söka efter Crouch.
Moody var dock inte på sitt kontor och gick inte att finna någon annanstans heller, trots att vi sökte på många ställen i slottet.
– Albus måste redan ha tagit med sig honom dit, sa Snape till sist, och förmodligen har de tagit hjälp av Hagrid också. Han har ju sin stuga där i närheten. Nej, stanna med mig, sa han när jag rörde oroligt på mig igen.
- Karkaroff kommer där borta.
Vi såg Karkaroff komma skyndande genom en av korridorerna i sällskap med Hagrid. Karkaroff var iförd sin glänsande silvergrå päls och såg ännu mer upprörd ut än på eftermiddagen.
– Hagrid! ropade Snape dämpat. Är Moody därnere med er? Behöver ni hjälp?
– Vi klarar oss! ropade Hagrid tillbaka. Moody är redan där. Karkaroff gav Snape och mig en ursinnig blick men försvann sedan ut genom entrédörren med Hagrid.
– Då för jag dig i säkerhet, sa Snape tyst till mig, och så inväntar vi information och order från Albus.
– Harry … viskade jag.
- Dumbledore och Hagrid är med Potter och de båda skulle ge sina liv för att skydda honom, viskade Snape tillbaka. Jag vill inte lämna dig nu när Karkaroff är rasande och Bartemius Crouch halvgalen. Kom med nu.

Vi tog oss tillbaka ner till våningen och mötte som tur var ingen på vägen. Ingen synlig insekt heller. Inne i våningen gick vi rastlöst omkring, tände facklor och ordnade med diverse ting, utan att kunna slå oss till ro.

Efter en längre stund knackade det lätt på dörren. Det var Dumbledore.
- Pojken är i säkerhet i Gryffindortornet, var det första han sa. Hagrid följde honom dit. Karkaroff är rasande, för Viktor Krum låg lamslagen på marken när vi kom dit och vittnar om att Crouch angrep honom.
- Och var finns Crouch nu? frågade Snape.
- Försvunnen, som uppslukad av jorden. Moody har sökt honom utan resultat så jag ska genast underrätta ministeriet. Godkväll.

Han försvann. Snape återvände mumlande, nästan som för sig själv: - Pojken är säker, du är säker, ministeriet kommer att söka efter Crouch …
- Du tar ett stort ansvar.
Jag gick fram till honom. Fackelskenet flämtade oroligt över hans ansikte.
- Ansvar är vad mitt liv handlar om, sa han. Och det kommer att bli mer snart. Mycket mer.
- Du är … viskade jag och såg sökande upp på honom. Du är god.
Han svarade inte. Han bara såg på mig.

Jag gick närmare. Så nära att jag kunde känna värmen från honom. Vi såg fortfarande forskande på varandra. Och på botten av hans ögon såg jag samma eld som brann i mig.

Hans svarta hår glänste som silke i fackelskenet. Jag lyfte handen för att äntligen få röra vid honom på det sätt jag ville. Så som jag rört honom i tusen tankar och drömmar det senaste året. Under de ensamma kvällarna, de långa nätterna och de hemliga morgondrömmarna.

Men han slöt sin stora hand varmt över min och höll den stilla.
– Förlora dig inte på mig, Miriam, viskade han.
Jag kände hur han tog även min andra hand och förenade våra fyra händer tillsammans.
– Inget ont får hända dig, sa han tyst.

Jag slöt ögonen om hettan inom mig.

På en hylla bakom oss smälte en glasflaska sakta ner till sin ursprungliga form. I eldskenet såg det ut som flytande guld.

Min reaktion när jag ser att ögat och min ugglepost är röd: OMG. OMG. OMG. Jag har väntat på det här i två dagar. OMG.

Och vi, Avis Fortunae, har världens bästa författare till vår (eller i alla fall min) favvo-fanfic! ♥

Åhhhhhh det är jäääättebra!!!♥♥♥

Wow! Superbra kapitel som vanligt! Man kan ju ana att Armors pilar har träffat Snapes hjärta. Synd att hon inte kom längre! Nå, vi får se hur det går.