Ännu en skrivtävling

Haha, okej För det är i princip omöjligt att läsa när det är så xD

nu har jag ändrat det jag behövde bra kopiera om

Ja, det var bättre

Nu kommer Jen93 som kom 3:a bidrag.

Hej!
Detta är ett brev som jag har skickat till dig. Jag skulle behöva din hjälp, jag har nämligen upptäckt att någon har spionerat på mig under ett antal veckor. Jag skulle vilja att du går hem till mig och letar upp mina anteckningar i mitt rum, under min säng. De finns i en låda som är märkt S.A.R. Jag vill att du tar alla anteckningar om de drottningar och prinsessor som står på lappen som jag skciakde med i detta brevet. Jag hoppas att vi kan mötas uppe på snövitaberget om tio dagar men var försiktig, Det finns folk som letar efter de anteckningarna.
Lite inte på någon!
Din bästa vän.

Allt började med det där brevet. Jag och min bästa kompis började i S.A.R efter vi hade räddat en utbytesstudent, iallafall så trodde vi att det var en utbytesstudent men i verkliga livet var hon en prinsessa. En prinsessa från landet Meldovia, hon hette Minerva Elisabeth Elengcy.Jag och min bästa vän, oj vänta jag glömde att säga vad han hette, jo hans namn är John Darpu, jag och John gick ut college för ungefär ett halvår sedan och under det sista halvåret så hände saker jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag ska berätta om vads om hände mig och John.

Jag heter Tony Arcu och jag och min bästa vän John Darpu har varit bästa vänner sedan vi var nyfödda eller ja, sedan förskolan. Vi har alltid varit där för varandra och vi har absolut klarat alla hinder som vi någonsin har fått gå igenom. Men allt blev nästan förstört när Minerva kom in i bilden, fast då visste vi inte hennes riktiga namn, då kände vi henne som Molly Stone. Allt började den första dagen på det sista året på college.

Vår lärare reste sig upp när det knackade på dörren och släppte in en ny tjej i klassrummet, jag och john satt på bänkarna bredvid varandra och märkte inget förrän vår lärare bankade på den svarta tavlan.

-Kära elever, vi har en utbytesstudent här detta året och jag förväntar mig att ni ska ta väl hand om henne, sa vår fröken. Hon heter Molly Stone.

Det var då som John och jag tittade upp, vi såg Molly stå framme vid vår fröken, ursäkta vår fröken hette Yla Johnsson, hon såg rädd och nervös ut. Jag förstår faktiskt henne, en ny skola där man inte har några vänner, det är skrämmande.

-Molly, det finns en plats till dig därnere vid Tony, sa Ylva. Tony, ställ dig upp så hon ser var det är.

Jag reste mig upp med en suck, Molly började röra sig mot bänken men Ylva stoppade henne för att ge henne sina böcker. När Molly var vid bänken framför min så satte jag mig ner igen, Molly satte sig bredvid mig och såg rädd ut, ännu mer rädd än innan. John började knuffa på min arm och jag vände mig om mot honom.

-Vad? Frågade jag.

-Vad du glor, sa han.

-Jätteroligt, sa jag.

Ylva fortsatte med att berätta en himla massa om knepiga mattetal för collegeelever. Jag kände inte riktigt att jag ville veta mer om det för tillfället. Jag vill att något spännande ska hända, gärna nu också så man slipper ekvationer och sånt skräp.

-Ursäkta, sa någon.

Jag vände mig om igen och såg Molly titta mot mig.

-Öhm, ja? Svarade jag.

-Jag hittar inte min penna, har du en extra? Frågade hon.

-Visst, sa jag.

Jag plockade upp min extra penna ur byxfickan och gav den till henne. Hon log som tack och jag fortsatte att försöka koncentrera mig på lektionen. Alla dagar gick ungefär sådär, olika försök till att koncentrera mig på lektionerna, John som viskade roliga saker eller skrev lappar om roliga saker och en massa annat. När fredagen kom så rusade vi ut ur byggnaden mot min bil. John hoppade in snabbt som ögat och jag gick faktiskt den sista biten och det var då jag såg Molly stå vid totoarkanten och kollade runt.

-Hittar du inte din bil? Frågade jag.

Hon tittade mot mig.

-Jag hittar inte min skjuts, sa hon.

-Okey, hur sena är de? Frågade jag.

-De skulle vara här för en timme sedan, sa hon.

-Då hade vi ju inte ens slutat, sa jag.

-Jag vet, men de gillar att vara tidiga, sa hon.

Jag öppnade min dörr.

-Om de är en timme sena, skulle du ta illa upp om jag frågar dig om du vill ha skjuts hem? Frågade jag.

-Nej, sa hon.

-Vill du ha skjuts hem då? frågade jag.

-Okey, sa hon.

Molly började gå mot bilen och jag fick en smäll på benet, jag böjer mig ner och tittar på John.

-Vad var det där för? Frågade jag.

-Du gillar henne, sa han.

-Håll tyst, sa jag.

John öppnade sin dörr och hoppade ut, jag hade tyvärr bara två dörrar på min bil och det ända sätet som gick att fälla ner så man kom till baksätet var passagerarsätet. Molly hoppade in därbak och John fällde tillbaka stolen. Han glodde mot mig innan han satte sig och jag bara skakade på huvudet. När alla hade bilbälte så körde jag iväg, efter ett tag kom jag att tänka på att jag inte visste vart Molly bodde.

-Öhm, Molly, var bor du någonstans? Frågade jag.

-Några kvarter härifrån,sa hon.

-Okey, sa jag.

Sedan fortsatte vi i tystnad. När vi kom till ett kvarter med stora fina villor så dök Mollys huvud upp mellan Johns och mitt.

-Det är därframme, sa hon.

Vi kom fram till en villa som såg gigantisk ut. Jag kände hur mina ögon nästan stod ut av förvåning, John såg minst lika förvånad ut. Jag stannade utanför grinden och stängde av bilen.

-Bor du här? frågade jag.

-Bara tillfälligt jag har bott i större, sa hon.

-Större? Sa John.

-Ja, jag har bott i ett slo....en ännu större villa, en riktigt stor, sa hon.

-Var du påväg att säga slott? Frågade jag.

-Slott? Vad fick du den ideen ifrån? Frågade Molly skrattande.

Jag sa inget, vi gick ut ur bilen och stod där i fem minuter

-Okey, tack för skjutsen, sa hon.

-Så lite så, sa jag.

Jag kunde inte sluta stirra mot villan, inte förrän jag såg övervakningskameror mot mig uppe vid grindarna.

-Ses på måndag, sa John.

-Ja, em..vi ses, sa Molly.

John gick runt bilen och satte sig, jag öppnade min bildörr och steg in med en fot.

-Ses, sa jag.

Hon log mot mig och jag satte mig i bilen, startade och körde iväg. Flera veckor gick ungefär sådär, utom att jag bara skjutsade Molly hem en gång. Det gick några månader och allt flöt på. De sista dagarna på höstterminen så kom inte Molly till skolan, inte en enda dag. Jag och John blev faktiskt lite nyfikna eftersom att vi hade blivit bra kompisar med Molly så efter skolan idag så körde vi hem till henne. Jag stannade bilen utanför grinden och tryckte på en ringklocka.

-Vem är det? frågade en man.

-Öhm, vi är Mollys kompisar, Tony och John, sa jag.

-Molly är upptagen för tillfället, ni får komma tillbaka någon annan dag, sa mannen.

-Jaha, okey, sa jag.

Jag började backa ifrån grinden när vi hörde en massa höga ljud från Mollys hem.

-Vad var det där? frågade John.

-Ingen aning, ska vi kolla? Frågade jag.

-Är du galen? Kolla det? sa John.

Jag kollade på honom.

-Absolut! Sa han.

Jag bara skakade på huvudet och körde runt hörnan och ställde bilen. Vi gick till baksidan av villan för att gå in genom bakdörren. Det var svårt att komma in eftersom att det fanns kameror överallt, vi kom in efter en stund iallafall. Vi gick försiktigt in genom bakdörren, vi hörde röster längre in i ett annat rum. Vi smög in och kikade försiktigt fram från en kant, vi såg någon sitta fast på en stol och några andra låg avsvimmade på golvet och det var något mörkt som rann ut ifrån dem.

-Är det där blod? Viskade John.

-Ingen aning,viskade jag. Var tyst nu.

Männen inne i rummet började prata, vi såg nu att det inte var vem som helt på stolen, det var Molly.
Vi blev förvånade.

-Okey, nu ska vi snacka allvar, sa en av männen.

-Du vet vad vi vill, sa en annan.

Mer hörde vi inte för vi liksom stängde ut alt ljud när Molly stirrade mot oss. Hennes ögon sa stick iväg men vi rörde oss inte ur fläcken.

-Det ser ut som om att hon är i trubbel,viskade John.

-Ja, det gör det. Tror du att vi ska hjälpa henne? Viskade jag.

-Ingen aning, viskade John.

-Jag tycker att vi ska det, viskade jag.

-Absolut, viskade John. Sluta peta på min axel.

-Jag pekar inte på din axel, viskade jag.

Vi vände oss sakta om och där stod en man med svarta kläder som stirrade på oss med en sur eller arg min. Vi smålog och vinkade sedan tog han tag i våra tröjor och drog in oss i vardagsrummet till de andra männen och Molly.

-Titta vad jag hittade, sa han.

Han drog in oss och släppt så vi nästan trillade ner på golvet. Vi ställde oss vid varandra och jag började bli lite orolig.

-Vad har vi här då? Några killar som vill spela hjälte kanske, sa en av männen. Ni kom inte långt, ni kommer inte att komma längre heller.

-Hur vet du det? frågade John.

Jag tittade mot honom.

-Håll tyst, sa jag snabbt.

Mannen ställde sig framför John.

-Du borde göra som din polare säger, håll tyst, sa han. Annars kommer det gå lika illa som för de andra som ligger här.

Vi kollade ner på männen som låg på golvet, nu kunde vi se att det var blod. Mannen som stod bakom oss tog tag i våra tröjor igen och drog oss till två stolar som var vid Molly, de satte oss där och band fast våra händer bakom stolsryggen. Efter ett tag så hade de satt sig ner och några hade gått ut, de som satt höll på att somna. Jag lutade mig lite mot Molly.

-Är du okey?viskade jag.

-Ja, varför stannade ni kvar? Ni skulle ha sprungit medans ni kunde, viskade hon tillbaka.

-Du såg ut att behöva hjälp, viskade John.

-Jag vet men ni hjälpte inte så mycket, viskade hon.

-Vi vet, vi brukar liksom inte göra såhär, viskade jag.

-Hade vi fått chansen hade vi kunnat visa våra kampsportstrick, viskade John.

-Kampsport? Frågade Molly med låg röst.

-Ja, kampsport, viskade John.

-Tyst, jag försöker få upp knuten och han där börjar vakna, viskade jag.

Mannen som drog in oss vaknade till och kollade misstänkt på oss men satte sig till rätta och somnade om igen. Jag fick loss knuten efter en liten stund och reste mig upp, jag började knyta upp Johns händer.

-Tony! Skrek Molly.

Samtidigt tog någon tag i min tröja och drog bort mig. Jag har bestämt mig för att kalla mannen som drog in oss för nr 1. Han drog fram en pistol ur byxlinningen och riktade mot mig, John måste ha fortsatt på sin knut för han reste sig upp och sparkade pistolen ur hans hand. Fler män kom in och John började att försökta knyta loss Molly medans jag fick hålla de borta, jag tänkte att det är verkligen tur att vi hade kampsport som hobby. John fick loss Molly och hon gick undan medan vi var upptagna. Plötsligt så kom andra män genom dörrarna som var tungt beväpnade med pistoler och annat. John och jag ställde oss framför Molly medans de männen som kom in tog hand om de andra, när de var färdiga kom en kvinna in genom ytterdörren och gick mot mig och John.

-Ungdomar, sa hon. Jag heter Mona, Mona Pruedence. Vad tror ni att ni gör här?

-Öhm, hjälper till? Sa John.

-Vet ni vad ni har gjort? Frågade Mona.

-Hjälpt Molly? Frågade jag.

-Molly? Frågade Mona. Ah, just det Molly, är du okey?

-Jadå, jag är okey, sa Molly.

-Vi får hitta ett nytt ställe att gömma dig, sa Mona.

-Nu har du tappat oss båda, sa John.

-Okey, jag ska förklara, sa Mona. Jag och dessa män som är beväpnade är en del av en hemlig grupp som heter S.A.R – Secret Agency of Royalty. Vi räddar, hjälper och skyddar kungligheter som är i knipa som ni unga kallar det.

Mona berättade mer om S.A.R som jag har för mig det hette och jag kände mig förvirrad.

-Vänta, avbröt jag.

-Vad är det? frågade Mona.

-Varför skyddar ni Molly? Frågade jag.

-Hon heter egentligen inte Molly, det är en täckmantel. Hon heter egentligen Minerva Elisabeth Elegancy och hon är en prinsessa och ska snart bli drottning,sa Mona.

Jag och John var knäpptysta.

-Minerva vad heter dessa ungdomar? Frågade Mona.

-Den som är närmast dig är John, den andra är Tony, sa Minerva.

-Okey, mr Tony och John, vi är väldigt tacksamma för att ni hjälpte till med Minerva. Skulle ni vilja jobba med detta? Frågade Mona.

-Vi jobba med detta? Frågade jag.

Mona nickade, John och jag tittade på varandra.

-Absolut, detta var ganska roligt, sa jag.

Det var så som vårt jobb på S.A.R började. Nu är vi fulltränade och har jobbat med detta i, ja vad blir det, tre år. Jag kanske berättar om andra uppdrag senare tills dess, vi ses.

Hej! Jag är jätteledsen men jag kommer inte hinna vara med i denna tävlingen. Sorry. /:

nu kommer yru som 4 bidrag

Blåljusen följer mig genom staden. För en stund ger de höga husen mig skydd, men sedan blir jag tvungen att spurta över en bilväg och poliserna får syn på mig igen. Benen värker. Hela kroppen värker. Huvudet bultar. Blodet från såret i pannan bildar svarta fläckar framför ögonen. Men jag måste fortsätta framåt. Om de får tag på mig är det ute med oss alla. För med deras tortyrmedel tar det inte lång tid innan de får ur mig allt. Vårt gömställe. Våra planer. Allting. Och framför allt får de mig. Flickan som kan berätta för dem vad som kommer hända i framtiden. Deras egna lilla ”box”.
Jag springer förbi ett gatuhörn och slänger en blick bakom axeln. Poliserna har gett upp bilarna. Nu jagar de mig för fot. Mot min fördel. Nästa gång svänger jag in i en gränd och jag tillåter mig att hämta andan. På den tegelklädda väggen, täckt med sot, höjer sig en brandstege mot taket. Jag är liten och smidig, så jag skulle ha betydligt större chans på taket.
När jag börjar klättra uppåt hör jag polisernas rop bakom mig. Stegen knakar mjukt under tyngden av de som klättrar efter mig. Svetten på mina händer och de svarta fläckarna som hotar att dra ner mig gör klättringen förrädisk och det är med bultande hjärta som jag tillslut svingar mig upp på taket.
Jag tar inte tid till att undersöka hur mycket försprång jag har utan springer mot huskanten. På andra sidan av ett hopp på tre meter, som säkerligen skulle ta mitt liv om jag inte lyckades, höjer sig ännu ett hustak. Med vinden i håret springer jag mot kanten. Fokuserande på hustaket framför mig.
”Em?”
Rösten som ropar mitt namn får mig att tappa fokusen. Jag hejdar hoppet i sista sekunden samtidigt som jag stirrar ner på de gula taxibilarna som far förbi långt, långt där nere. ”Tom?” fräser jag. Jag vänder blicken till vänster och får syn på pojken, gömd bakom en uppstickande skorsten.
”Stanna där du är!” ropar en annan röst och på andra sidan hustaket står polisen, med draget vapen. ”Händerna över huvudet!” Med en ilsken suck lägger jag händerna på huvudet. ”Du med!” Han siktar mot Tom som fort gör som han blir tillsagd. Den bredaxlade pojken blöder från benet och hans blonda hår är svett och bränt.
”Vad gör du här uppe?” fräser jag till honom och ignorerar polisen. ”Du skulle stanna hos Sam!” Jag märker att jag skriker. Om Tom för en gångs skull hade gjort som han blev tillsagd skulle båda vi varit utom fara nu. För jag inser tillslut att jag inte vill ha honom här. Att jag inte vill att han ska bli skadad. ”Du kan inte rädda hela världen! Och att bevisa att du är cool genom att ordervägra gör dig inte cool, det gör dig bara död!”
”Jag ville inte bevisa att jag är cool. Det har jag aldrig velat. Jag ville se till att inget hände dig, Em. Att du klarade dig.” Han pratar lugnt, som om han inte alls skulle kunna bli skjuten på fläcken.
Hans ord borrar sig in i mig. För det är precis detta jag velat undvika. Kärlek räddar ingen. Det får en att bli vek och rädd.
”Idiot”, muttrar jag för mig själv, inte riktigt säker på om det är menat för Tom eller för mig själv.
”Ni är gripen för vapenrån och oändligt mycket mer”, flåsar polisen och uppför stegen kommer ännu kanske fem poliser. Han nickar åt en av poliserna att gå fram till oss. ”Hämta tillbaka vår kära, lilla box.”
En ung polis närmar sig mig och jag slänger en blick bakåt. Det är bara en knapp meter till huskanten. Jag ser mig desperat omkring. Men det finns ingen stans att fly. Ingen chans att komma överlevande ur detta. Bara ett sätt att hålla alla säkra.
”Ska vi ta det på det enkla sättet eller det svåra?” frågar polisen när han närmar sig mig.
”Jag vet inte. Vad tycker du?” frågar jag, bara för att köpa tid, jag har redan bestämt mig vilket sätt jag vill göra det på, och det sättet finns inte med på hans lista.
Jag vänder på huvudet och försöker fånga Toms blick. Det tar inte lång tid. Han tittar redan på mig, och verkar ha gjort det ett tag. Jag ger honom en liten ynklig nick bakåt, mot huskanten. Det är en nick som poliserna knappast kan upptäcka. Men Tom förstår genast vad jag menar och han skakar vilt på huvudet.
”Tack, Tom. Det har varit trevligt att jobba tillsammans med dig”, säger jag då jag vänder mig bort från Tom. ”Ta hand om Sam, Kendra och de andra. Hälsa dem att jag kommer sakna dem. Och jag kommer sakna dig med.”
”Åh, så du har bestämt dig för att göra det på det enkla sättet. Att överlämna dig själv?” Polisen ler belåtet.
”Jag har bestämt för att göra det på mitt eget sätt”, säger jag.
”Em, nej!” säger Tom bestämt. ”Du gör inte det här! Snälla, gör det inte!” ropar han.
”Ledsen, Tom. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Och så kommer även du, kommissarie Colfer, i den djupt, unkna delen av mitt hjärta. Den delen som slutade slå när ni gjorde mig till er ’kära lilla box’. Au revoir!”
Innan någon verkar hinna reagera har jag tagit två snabba steg bakåt, mot huskanten. Mot det enda alternativet. Mot min död. Och jag faller.

jättebra

Alltså oh! Jag fattar inte varför jag kom tvåa, alla andra är så mycket bättre ju typ xD
Men denna gången kan jag ju inte vara med i tävlingen Den är ju redan över också... Så... Vem vann?

den första omgågnen är över men inte den andra, den är till den 25 juli

Den första visste jag om att den var ver, den andra trodde jag hade precis slutat Jag trodde den avslutades 16 Juli xD