Häxlärling

Tack för kommentarerna Hann inte igår, skrev på min andra FF och det blev av så sent och jag höll på att somna framför datorn då så jag orkade inte fixa ett till denna, men nu kommer det! Det kommer säkert komma ett till kapitel sen som min ursäkt och om ni kommentera fort

Kapitel: 24
Arthur tog ett djupt andetag. Teaterspelet har hållit på en stund, halva pjäsen har gått och ingen har försökt mörda honom, ännu... Nu kunde han börja njuta av pjäsen, han kände sig lugn nu.
Han sneglade först på Hasse och Lasse, de såg sig vaksamt om. Ja, han kan nog titta lite på pjäsen.
Plötsligt hörde Arthur en tyst harkling vid hans öra.
”Ursäkta, ers höghet, men några börja gå hit, jag känner inte igen dom...” Sa en mörk röst, det var nog Hasse för han brukar föra mest talan.
”Hur många?” Frågade Arthur försiktigt.
”Fem stycken.” Sa Hasse kort.
”Du få fråga vad de vill, jag vill se på pjäsen...”
”Ska Lasse hänga med?”
”Nej, han måste vakta här, men gå du och kom sedan tillbaka är du snäll!”
”Det ska bli!” Sa Hasse och Arthur hörde honom gå iväg. Arthur lutade sig framåt och fortsatte kolla på pjäsen. Arthur hörde att Desideria och Linné höll på att prata.
Efter ett tag kom Hasse tillbaka med stora, långa steg.
”Kung Arthur! Fort, upp med dig!” Väste han i Arthurs öra när han väl hade kommit fram.
Han drog upp Arthur från stolen, fort men diskret. Lasse kom fort upp på fötter, Linné och Desideria därefter.
”Vad händer?” Frågade Desideria.
”De tänker inte ändra sina planer, de ska mörda kungen!” Sa Hasse och gav de fem nya gästerna en snabb blick.
”Va? Sa dom det till dig?” Frågade Desideria.
”Nej, såklart! Men jag hörde de säga det till varandra, att de planerade att mörda kungen!”
”Såg de inte dig?”
”Nej de såg mig inte, men slut på frågor nu, Desideria, vi måste skynda oss!” Sa Hasse och bröderna förde kungen, hans vikarie rådgivare Linné och hans wica Desideria till en bakväg ut.
”Vart ska vi ta vägen nu då?” Frågade Linné oroligt. ”De kanske såg oss gå hit!”
”Vi går till nöd-grottan.” Sa Lasse till Hasse.
Hasse nickade.
De gick i en mörk gränd, ut till skogen. En av Arthurs broscher fastnade på en gren. Med sorg lämnade Arthur kvar den där och fortsatte följa efter tvillingarna.
De hörde något prassla från buskarna. Desideria blev distraherad så hennes klänning fastnade tyvärr i busken. Ingen märkte det för hon skrek inte till och hon sa heller inget. Hon fick sitta fast där tills de upptäckte henne när hon skrek till när ett rådjur hoppade fram från busken.
Linné sprang fram till henne. ”Vad hände?” Frågade han oroligt.
”Äsch! Min klänning fastnade och ett rådjur hoppade fram, jag blev lite chockade först... Men det är ingen fara med mig!” Sa hon lugnande.
”Jag ska hjälpa dig!” Sa Linné och lirkade ur den delen av klänningen som hade fastnat i busken. Desideria log mot honom. Han blinkade oförstående några gånger innan han log tillbaka.
”Skynda er!” Sa Hasse och Lasse i kör sedan. Desideria och Linné ställde sig upp och alla började gå igen.

Det var det kapitlet! Hoppas ni gillar det! Kommentera fort, vill lägga upp ett till snart

Jättebra!

Mer nue?

SSSSSSSSSkkkkkkkkkiiiiiiiiiiiiittttttttttttttttbbbbbbbbbbbbrrrrrraaaa!

Jätte bra

Omg! Tack för era kommentarer! Det kommer ett till kapitel nu, med tur kanske ett till om jag hinner före ESC, men imorgon är jag däremot osäker... Kanske på morgonen... Men imon fyller jag år ( ) och ska in till stan hela dagen och hälsa på farmor och farfar och titta på musikal som brosan är med i, men kanske kommer ett
Men tusen tack! ♥

Kapitel: 25
Det började regna. De började springa fortare.
”Hur långt är det kvar?” Frågade Arthur.
”Inte mycket långt kvar, hur så?” Sa Hasse.
”Jag är rädd att min krona ska rosta...” Sa Arthur och tittade upp på sin krona som satt lite på sned på hans huvud.
”Men, din krona är gjord av guld inte järn, det är bara järn som rostar, ers höghet.” Sa Hasse.
”Jaha, då har jag inget att oroar mig för!” Sa Arthur lättat och log.
Hasse och Lasse himlade med ögonen och började flina.
De fortsatte att springa.
”Förlåt, men måste vi verkligen fortsätta att springa?” Frågade Desideria som började bli trött.
”Vi kan sakta ner men inte sluta springa för de kallar sig inte för Falkarna för att falkar är fina. De kallar sig för Falkarna för att de är lika snabba som falkar!” Sa Hasse som omm det var det självklaraste i världen.
”Hur vet du att det är Falkarna?” Frågade Desideria fundersamt.
Hasse och Lasse stannade upp och de andra också, ganska lättade över det.
”Det har vi inte tänkt på!” Sa bröderna. ”Vi tog det för givet! Om det skulle vara någon som skulle mörda kungen så trodde vi att det var Falkarna!”
Desideria vände sig till Arthur. ”Vem tror du vill mörda dig, Arthur?” Frågade hon allvarligt.
Arthur tänkte efter. ”Jag vet inte!” Sa han förskräckt. ”Varför vill ens någon mörda mig? Jag har väl inte gjort nåt fel?”
”Min far är emot monarki och hatar kungar och han hjälpte Falkarna när de mördade förra kungen, han och Falkarna tror jag det är. Så det är ju också ett själ för honom att vilja mörda kungen.” Sa Linné.
”Hur ser din far ut?” Frågade Hasse sedan.
”Ja, han har rött hår med lite grå hårbotten, gråblåa ögon, håret är kort också kom jag på, väldigt lite rynkor, ja, han är väldigt lik mig men ändå inte.” Sa Linné. ”Hur såg männen ut som planerade att mörda kungen nu då?”
”Ja, en man liknar faktisk din far som du beskrev...” Sa Hasse.
Linné bet sig i underläppen. ”Satan!” Muttrade han sorgset.
”Kan vi inte gå till den där nöd-grottan nu? Vi ska väl inte bli förkylda och de kanske kommer efter oss...” Sa Arthur oroligt.
”Javisst!” Sa bröderna. ”Vi ska svänga vänster där borta.” Sa de och pekade på en vägkorsning.

”Mamma! Vad har Arthur tagit vägen?” Frågade Sigrid när hon upptäckte att Arthur och de som hängde med honom inte satt på sina platser.
”Vad menar du vännen?” Frågade mamma.
”Kolla, han är inte där! Och inte de som hängde med honom heller!”
Klara tittade noggrannare på hologrammet, ja Sigrid hade rätt, Arthur var inte där!
”Du har rätt, han är inte där! Var kan han tagit vägen tror du?”
”Vet inte! Kan något farligt hänt honom?”
Klara ryckte på axlarna. ”Det är säkert inget farligt.” Sa hon. ”Tror jag...” Sa hon tyst för sig själv.
”Mamma, vet du vilka det var som var med Arthur?” Frågade Sigrid sedan, lite fundersamt.
”Någon av dom, troligen två stycken av dom, var livvakt, de andra vet jag inte.”
”Okej... Mamma, hur tror du Mårten mår nu då?”
”Jag vet inte hur han mår nu, men en bra wica behövs för att få honom att må bra...”
”Men mamma, här på wicans hus så finns det ju jättemånga wicas, en wica härifrån kanske kan ta hand om Mårten!” sa Sigrid ivirgt. Hon hade kommit på en bra idé!
”Sigrid, det är en bra idé men... Jag känner mig osäker på det...”
”Mamma, det finns en wica som heter Cleo, hon är jätteduktig tycker jag hon kan väl få ta hand om Mårten, eller?”
”Eh... Okej... Säg till henne då...” Sa Klara tveksamt.
”Tack mamma! Om en kvart ska hon komma och göra en undersökning på mig då kan jag fråga henne.” Sa Sigrid, log brett och fortsatte kolla på pjäsen.

De var äntligen framme vid nöd-grottan. Alla var dyblöta efter allt regn som hade forsat ner.
”Vi får göra upp en eld så vi blir torra.” Sa Lasse, detta var en av de få gånger han pratade när han hade brodern sin med.
”Ja, kan du hämta pinnar, Lasse? Så hämtar jag bra stenar vi kan gör upp eld med! Ni andra kan hitta ett bra ställe att sitta.” Sa Hasse.
Det låg en stock på marken, Desideria började rulla den till en bra plats, Arthur slet av en bit från tunikan och använde den biten till att göra stocken torr, den biten av tunikan var torr så det funkade ganska bra. Linné hämtade ett par stenar och la de på marken så det blev en cirkel och där la sedan Lasse pinnarna och Hasse gjorde en brasa. Det tog en liten stund men tillslut lyckades han!
De satte sig vid stocken och började värma sig. Desideria satte sig jämte Linné, hon log mot honom och han tillbaka.
”Vad ska vi göra för att få tiden att gå fortare?” Frågade Arthur.
”Vi kan berätta spökhistorier!” Sa Lasse ivrigt.
”Ja! Är ni två bra, Hasse och Lasse?” Frågade Desideria och log.
”Ja!” Sa bröderna samtidigt och började berätta en.
Den var väldigt läskig. De berättade den med sån inlevelse och när de kom till en sån där sak som alla hoppade till över så, som en ren reflex, tog Desideria tag i Linnés hand. Den var varm. Hon vände huvudet och sneglade på honom lite i smyg.
Han var så stilig!
'Desideria, bli inte kär nu! Hans far mördade kungen, bli inte kär i den mannens son! Men... Linné är inte ond, han är god... Han har till och med erkänt att hans far var ett svin... Oj, vad svårt! Tänk om han inte känner likadant för mig!? Nej... Nu skiter du i honom...? Du tänker bara på hans utseende! Du känner honom inte!...?' Tänkte Desideria och rodnade lite. Hon brukar inte tänka såhär...
Hon grep hårdare om Linnés hand.
När Linné kände ett hårdare grepp om hans hand så vände han sig om och tittade på Desideria, hon var vacker!
'Linné! Bli inte kär! Hon gillar dig inte! Hon gillar dig inte! Hon gillar dig inte! Kom ihåg det! Du måste komma ihåg det! Men...Varför håller hon i min hand? Hmm... Spökhistorien är nog läskig men jag har ju inte lyssnat bara tänkt på Desideria... Jag kanske ska lyssna, den är kanske bra... Du är inte kär! Hon är bara snäll... Sluta tänka så nu, dummer...? Lyssna nu på historien...!' Tänkte Linné och bet sig i läppen.
Han lutade sig framåt, med ett hårt grepp om handen som tillhörde Desideria, och började lyssna på spökhistorien.

Hoppas ni gillar det! Nu är denna bättre än den var i de första kapitlerna, eller hur? Kommentera snabbt så det KANSKE kommer ett till om jag hinner före nio!

Jätte bra

Jättebra

Superduperbra kapitel!!! Grattis på.födelsedagen!!!!

Tack för kommentarerna! Är lite sjuk idag... Fick vara hemma, måste vara frisk för ska uppträda imorgon på kvällen (NERVÖS!!!!) så jag får vila upp mig om jag är lite sjuk så jag är mindre sjuk imorgon
Nu kommer kapitlet och ett till (troligen!) sen idag Hoppas ni gillar det och kommentera gärna!!!

Kapitel: 26
Cleo kom in. Nu var det dags för undersökningen. Hon kom in, lika vacker som vanligt.
”Hej Sigrid! Dags för undersökningen!” Sa hon och log lite.
Sigrid nickade och räckte fram armen. Cleo drog upp klänningsärmen och satte plåstret på axeln. Den elektriska stöten kom genom Sigrids kropp, ända till knäna men inte mer. ”Var slutade den?”
”Vid knäna, bara lite kvar som är förlamat.” Svarade Sigrid lite glatt.
”Bra, då går jag...”
Sigrid avbröt henne. ”Nej! Vänta! Mamma måste fråga dig en sak först!”
”Jaha, vad för något?”
”Jo, Cleo, jag, eller vi, hoppas och undra om du skulle kunna ta hand om min son som har drabbats av Magiattack, kan du det?” Sa mamma tvekande och såg lite bekymrad ut.
”Eh... Jo, det kan jag nog... Kan du skriva ner adressen?” sa Cleo.
Klara sken upp. ”Javisst!” Hon skrev ner adressen på en lapp och gav den till Cleo. ”Här, kan du åka dit imorgon?”
”Ja, men jag tänkte att jag kunde åka nu, men om du vill det så...”
Klara avbröt henne. ”Nej! Åk nu! Snälla du!”
”Okej... Hej då.” Sa Cleo och gick ut.
”Mamma, nu kommer Mårten att må bättre snart!” sa Sigrid med ett stort flin på läpparna.
”Ja, det var bra.” Sa mamma och började le hon med.

Alla var torra nu. Arthur hade tagit av broscherna och smyckena, men inte kronan. Han såg sig om och såg Desideria och Linné prata, det såg ut som mer än vänskap i deras blickar tyckte han. Arthur skrockade lågt åt det.
Så trevligt med ung kärlek! Men han hade aldrig själv fått uppleva det... Eller... Då var det bara han som hade haft kärlek i blicken på den tiden...
Hasse och Lasse hade slutat berätta spökhistorien för den var slut. Hasse och Lasse gick ut och började hålla vakt efter det.
Desideria frös fotfarande lite. Hon var torr men frös ändå, det var ju kallt.
Linné såg att Desideria hade gåshud, så han tog av sig sin tjocka väst och gav den till henne.
”Här har du.”
”Tack Linné!” Sa hon och log stort mot honom. Hon satte sig på den och suckade nöjt. ”Men du behövde ju inte...”
”Jag fryser ändå inte! Den tillhör bara den speciella klädsen jag måste ha! Men... Du, Desideria, jag...”
”Vad då?”
”Eh...”
Linné blev avbruten av Hasse.
”Göm er! Nån kommer! Släck elden!”
Arthur nickade och tog biten han hade rivit bort från sin tunika innan och använde den till att släcka elden och sedan gömde sig alla.
De hörde fotsteg.
Det var fem stycken, en av de var Gordon. De gick runt där brasan hade varit.
”Några har varit här, troligen kungen och hans vänner. Kolla, kungens smycken!” Sa en ljus mansröst.
”En av vännerna är min son! Måste vi göra det?” Sa Gordon tvekande.
”Hon sa att vi måste göra det, då gör vi det, Gordon.” Sa en annan mansröst.
”Men...” Gordons röst höll på att brista.
”Du hjälpte ju till förra gången, då sa du inte emot! Vad är det för fel den här gången?”
”Men då var inte min son med! Karl var ändå ingen bra kung, men det som gör att jag inte vill göra detta är för att min son är med nu! Kan du inte förstå...!?”
En man suckade. ”Gordon jag önskar att vi slapp göra det här, men det måste göras... Adam... Du vet vad du ska göra! Seså, gör det!”
”Eh, okej.” Sa den ljusa mansrösten.
”Nej! Inte det...! NEJ!!!” Gordons plågade skrik skar sig i öronen.
”Nå, Gordon, vill du ta och göra som hon säger nu, fast din son är med?”
Gordons röst lät väldigt annorlunda när han svarade. ”Ja, såklart, hon sa ju det!”
”Bra!” Sa mannen ondskefullt. Det var den mannen som verkade har befälet av den här gruppen. ”Vår ledare har sagt att vi ska mörda kungen och hans vänner då ska vi i Falkarna göra det hon sagt! Så kom igen så letar vi efter dom!”
”Ja, sir!” Sa alla andra männen och de började undersöka grottan och då lyckades Arthur, Hasse, Lasse, Linné och Desideria smita ut.
De hade sprungit iväg en bit men sedan hörde de den mannen med ljusröst ropa: ”Jag har hittat dom! De är i skogen! Där borta!”
De började springa fortare. De skadade sig lite men struntade i det, de måste därifrån!
De hörde snabba fotsteg en bit bakom dom. Rytmiska andetag också, från skillnad från sig själva som hade panikslagna andetag. Kommer de klara sig? Nu har de ingen säker plats att skydda kungen på...
Plötsligt stannade alla upp. Ljud från buskarna hördes och röster kom närmare, nu var de dödens!

Sssssssssssssssssssssssssssååååååååååååå
jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjääääääääääääävvvvvvvvvvvvvlllllllaaaaa
bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbrrrrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaa

Som vanligt