Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Du är jättebra! Man blir så glad när du skriver hur glad du är att alla läser! ♥ ♥♥

Så bra

Precis läst igenom hela denna fanfic i ett enda svep, den är skitbra! Älskar att du lyckats fånga alla karaktärer så bra!

Har nu läst ikapp alla kapitel som finns ute!
Fantastiskt bra storyline och jag kan knappt bärga mig tills det kommer mer. Fyndigt det här med svartälvorna!
Älskar hela karaktärsutvecklingen som görs och hur Snape och Miriams förhållande till varandra förändras. Jag som älskar att läsa beskrivningar och se hur landskap, människor etc. målas upp, måste få lov att applådera din förmåga till just det. Fantastiskt bra beskrivningar, och fortfarande bra språk.

Tyckte väldigt mycket om beskrivningen av hur Miriam kände sig efter hon fått reda på att hon fått krafter, kunde relatera till känslan och det kändes trovärdigt.
Gillar också humorinslagen, t.ex. när hon beepar Hermione, det var roligt

Tack Mintygirl89, som alltid guld värt att du med fräscha ögon ser det jag själv inte längre ser. Ja, vi får se hur det ska gå, för det är ju tunga krafter Miriam måste lära sig hantera ...

Och tack c8aina, Viloss och Ginerva2003! Det är klart att jag blir glad när ni läser; min puls går upp i glädjetakt för varje kommentar från er!

Det är också oerhört spännande med en ny läsare, SuperSpiderFish - det är ju hur coolt som helst att du läst hela i ett svep. Blir glad att du tycker att karaktärerna är sig lika, för det är tanken att de ska vara. Tack, och hoppas du stannar och fortsätter läsa

SweeneyTodd, tack för fantastiskt fin kommentar. Känns jättebra att få veta hur du upplever storyn, karaktärerna och beskrivningarna. Beepet är ett av min dotters bidrag till texten, och fler har gillat den detaljen, så jag ska berätta det för henne ♥

Så häftigt att du läst hela storyn på kort tid, och en lite rolig detalj att våra respektive fanfics nu är på samma kapitel


Kapitel 31 - Berg


Det är den sista veckan i maj.

Skogen ligger ljusgrön och blommande. Ur dess hemlighetsfulla djup reser sig ett berg i majestätisk ensamhet. Vid den avlägsna horisonten tecknar sig silhuetten av Hogwarts praktfullt mot den ljusa kvällshimlen.

Berget har dock funnits här i skogen mycket längre - i årtusenden. I ordlös tålmodighet har det bidat sin tid. Solen har värmt dess klipphällar och stormar har slitit i dess växtlighet. Årstiderna har förändrat dess yta i en ständig cirkelrörelse. Det har hört åtskilliga röster och läten eka över grantopparna. Generationer av varelser har vidrört dess skrovliga yta, utan att egentligen sätta synliga spår, och berget har burit dem alla.

Denna vårkväll har det, i samma ordlösa överseende, underkastat sig en skyddsbesvärjelse. Det ligger stilla och väntar, med sin kraft och sin täthet sedan urminnes tider.

Ännu en till synes späd varelse står nu vid bergets fot. Den ljusgrå manteln skiftar i silver och lyser mot den mörka skogen. Manteln rispas lätt när jag börjar min väg upp mot toppen.

Det första hindret är täta snår och buskage, vars taggar hindrar vilken varelse som helst att ta sig igenom. Ett grönt sken blixtrar till - och en väg genom snåren har bildats. Grenarna böjer sig undan från mig och håller sina taggar på avstånd.

Det andra hindret är ett flera meter brant stup av slät sten, omöjlig att klättra upp för utan hjälpmedel. Återigen får jag det gröna skenet att flamma upp och stenblock börjar dra ihop sig till en trappa som går att stiga på. När jag väl är ovanför stupet ser jag utsikten. De trolska skogarna med ljusa öar av sluttningar klädda av vårblommor, på avstånd sjön, bidande sina hemligheter - alltsammans sträcker ut sig mot alla horisonter.

Det sista hindret är ett stort stenblock högst upp på berget. Dess mörka kontur ser hotfull ut, men jag går rakt upp mot den. Med precision fokuserar jag blicken i dess mitt och gröna gnistor börjar rasslande spruta i kaskader, medan en tunnel bildas i blocket. Med ett buller drar sig söndersprängd sten utåt från tunneln, så att jag kan träda igenom. Inne i blocket känns det varmt och väggarna glöder fortfarande grönt, som om ädelstenar dolde sig i dem.

Belyst av det gröna skenet går jag ut på andra sidan och stannar framför honom. Skogen och silhuetten av slottet återspeglas i hans svarta ögon. En lätt kvällsvind får våra mantlar att röra sig. Svart och silver.

Det är den sista veckan i maj och jag brinner.

Fantastiskt fint, lite sådär poetiskt precis som jag gillar beskrivningar. Tyckte alldeles särskilt om stycke 2 där du beskriver berget! Väntar spänt på hur det ska fortsätta efter detta lite 'mystiska' kapitel!

Jag gissar att det är en dikt Miriam har skrivit, eller kanske till och med Snape (?). Jag tänkte, eftersom det står i nutidsform, när du har använt dåtidsform i de andra kapitlen.

Är det en dikt, ska jag inte be dig vara konsekvent.

Bra kapitel som vanligt.

Hjättebra!

Tack SweeneyTodd, Mintygirl89 och c8aina!

Som ni har märkt, och skriver om i era intressanta och uppmärksamma kommentarer, är det här kapitlet lite speciellt. Det är en del av handlingen, men i en lite mer poetisk form och medvetet skrivet i nutid för att öka intensiteten i berättandet.

När man gör så, kan en viss gåtfullhet kring sammanhanget uppstå, men nästa kapitel återgår till den vanliga formen och är tänkt att åter göra det hela tydligt. Hoppas ni gillar det!


Kapitel 32 - Avlyssning (omarbetat 201016, tack Nordanhym)


- Tredje uppgiften närmar sig, Harry. Har du fått reda på något än?
Hermione tittade uppfordrande på Harry över sin frukostbägare med pumpasaft.
- Ikväll, sa McGonagall just till mig, svarade Harry. - Det stämmer, nu är det ju precis en månad kvar.
- Har du någon aning om vad det kan bli? undrade jag.
- Nej, inte direkt, erkände Harry och såg frånvarande ut i den strålande morgonsolen, som blänkte i fönstren. - Åh, titta, Hermione! Det är nog din uggla med tidningen! Skönt att du inte får tio ugglor varje dag längre. Jag är trött på att få fjädrar i frukosten.

Hermione fick sin tidning och försvann in bakom dess trycksvärtsdoftande sidor. Hon var en av de få ungdomar som läste tidningen vid frukosten. Vid lärarbordet var det desto fler som gjorde det. Läppjande på mitt kaffe lät jag blicken glida över lärarna. Snape hade inte kommit upp till frukosten än. Idag var det jag som lämnat våningen först. Jag hade tidiga vanor numera; även om mitt lilla alkovliknande rum saknade fönster vaknade jag av försommarljuset utifrån våningen varje morgon och kände kraften strömma genom mig. Liksom tankarna, som fick flöda fritt i gryningens ostörda stillhet. När ingen kunde ana eller läsa av något och jag kunde tillåta mig förbjudna dagdrömmar om stora, varma händer och svarta, fokuserade ögon som vägledde mig. Som fick mig att hitta nya vägar och styrkor vars existens jag inte haft en aning om. Kanske kunde de där händerna ännu mer än så. Jag mindes precis i början när mitt sår behövt vård flera gånger om dagen. Hur blyg jag varit för de stränga, mörka ögonen och att han alls skulle behöva röra vid mig. Jag hade vänt mitt rodnande ansikte åt sidan och blundat. Och då. När jag inte såg strängheten hade jag bara känt med vilken oändlig ömhet han vårdade mig. Så småningom hade jag börjat längta efter tillfällena. Räkna ner timmar och hoppas att det snart var dags igen. Nu, när såret var läkt och endast ärret återstod, saknade jag det. Ville ha mer...mer av de varma händernas kunskap om mig. Hur de kunde få mig att känna. Med alla sinnen...

Karkaroff fångade min blick från lärarbordet och sänkte sin tidning. Hans ögon gnistrade farligt. Jag vände mig omedelbart bort och försökte ignorera honom, men det var som om det bokstavligt talat brände på ryggen genom klädnaden.
- Vad har Karkaroff för intresse av mig? hade jag frågat Snape en gång då Durmstrangrektorn passerat oss i korridoren och betraktat mig ovanligt ingående. Jag fann detta svårbegripligt.
– Bry inte dina tankar med den mannen, hade Snape sagt mycket föraktfullt. Han har alltid varit besatt av unga kvinnor och du är den enda här på slottet som är lovlig.
Då hade mina tankar tagit en helt annan riktning.
– Alltid varit? hade jag frågat. Är det lång tid du har varit bekant med honom?
Då hade det fortfarande varit lite ovant att vara du med varandra, speciellt när jag ställde en sådan närgående fråga.
– I en mörk tid, var allt Snape hade svarat.
Mina tankar gled tillbaka till frukostbordet och plötsligt såg jag att Karkaroff inte var den ende som betraktade mig. Det kom förstulna blickar lite varstans ifrån. Samtidigt sänkte Hermione tidningen.
– Miriam, sa hon, inte för att jag tror på hälften av vad det där fruntimret skriver, men vad tror du ligger bakom det här?
Hon räckte över The Daily Prophet till mig. En något mindre, men likväl fullt synlig, artikel hade rubriken:

Hemlig träning av extra turnédeltagare på Hogwarts?

Idag är det exakt en månad tills den omtalade turneringen i magisk trekamp ska äga rum och återigen stiger spänningen på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Vår specialutsända reporter Rita Skeeter kan rapportera om att högst speciella magiska övningar tycks pågå i all hemlighet en bra bit från slottets välbevakade område. Härom kvällen sågs ingen mindre än Severus Snape, sedan länge professor i trolldryckskonst på skolan men även mycket skicklig inom de flesta sorters magi, i färd med att övervaka synnerligen intressant magisk aktivitet utförd av den unga flickan Miriam Silver, detta år svensk utbytesstudent på skolan som ett led i det internationella samarbetet.

Av karaktären på den magiska aktiviteten kan man inte annat än anta att det kanske blir en svensk överraskning den 24 juni då uppgiften ska äga rum? Om det blir i form av ännu en oväntad turneringsdeltagare, förutom Harry Potter, eller om den blonda unga svenskan ska ha rollen som förledande hinder i tredje uppgiften är dock okänt. Förutom sin nordiska skönhet tycks hon äga krafter som kan röra om i grytan rejält.


Jag stirrade på artikeln några minuter. Sen tittade jag upp på Hermione som sa: - Okej, jag tror inte ens på hälften av vad Skeeter skriver och bryr mig inte heller om det. Men...är det sant? sa hon och tittade förargat på mig.
Jag tittade tveksamt på henne och sen sa jag:
- Tja ... Professor Snape och jag har gjort träningar tillsammans och de är … speciella …
Hermione, Harry och Ron tittade på mig, nyfikna och skrämda.
– Övningarna har ingenting alls med turneringen att göra, fortsatte jag, fast besluten att vara ärlig utan att avslöja för mycket. – Professor Snape har hjälpt mig att utveckla en förmåga jag har och det har behövts gott om plats för att utföra träningen. Det är därför det skett en bit från skolan. Skeeter har på något sätt fått nys om det och vill väl publicera något som verkar spännande så här precis en månad innan turneringen.
– Det är ju mindre konstigt att hon kunnat se er, om ni var utanför skolområdet, sa Hermione sakligt. Hon smyger väl omkring här utanför mest hela tiden.
– Jo, sa jag, men tänkte i mitt stilla sinne att det inte förklarade hur hon kunnat se genom skyddsbesvärjelsen.
– Vad är det för förmåga du har? undrade Harry och Ron, nästan med en mun.
– Jag ska visa er någon gång, sa jag och log. Men nu måste ni koncentrera er på Harrys kommande uppgift. Lycka till ikväll, Harry.
Jag lämnade bordet med känslan av att det ändå gått ganska bra. På vägen genom skolan såg jag att många elever tittade på mig. En del nyfiket, andra prövande och några misstänksamt.

Det var inte lika lätt som vanligt att ta sig osedd ner till fängelsehålorna. Några elever hade redan kommit ner för att vänta på dagens första lektion. Jag kunde inte gå in till våningen igen utan fick också sätta mig och vänta. Eleverna sneglade på mig men sa inget, och jag låtsades som ingenting medan jag då och då slängde en blick mot våningen.

När Snape kom såg han helt oberörd ut. Han måste ha ätit frukost där inne idag. Hade han läst artikeln? Han brukade läsa tidningen tidigt varje morgon, tog den direkt från ugglan som kom med den till fönstret.

Dagen segade sig fram. Både jag och Snape låtsades som ingenting, trots att jag brann av iver att fråga honom om han läst artikeln. Vid det här laget var vi båda vana skådespelare. Jag assisterade som aldrig förr. Eleverna fortsatte snegla på mig. Slytherineleverna var de som betraktade mig med störst intresse. De hoppades väl att jag var en ny turneringsdeltagare med oväntade krafter som skulle ge Harry en rejäl utmaning. Hufflepuffeleverna såg däremot inte lika glada ut.

När dagens lektioner var slut väntade jag tills korridoren var fri från elever och gick sedan in i våningen, där jag satte mig för att vänta på Snape. Tidningen låg uppslagen på ett bord, på sidan där artikeln var, och min iver att få tala med honom växte.

Då knackade det på dörren.

Jag frös till is där jag satt.

- Severus! hördes Karkaroffs röst. - Öppna! Dörren skakade när han började rycka i den. Besvärjelsen som förseglade den släppte inte in honom.

Att gömma sig måste trots allt vara det säkraste kortet. Jag kom inte på något bättre än att krypa in under samma bord som vid incidenten med matlagningen i januari. Dold bakom den långa duken hörde jag hur Karkaroff fortsatte rycka i dörren.
- Vad sysslar du med, Igor? hördes en välbekant röst. Har vi fortfarande något otalt med varandra?
– Jo, det kan jag tala om att vi har! Släpp in mig så att vi kan diskutera saken!
– Om du vill komma in får du lugna dig, Igor. Du får vänta här utanför medan jag går in och upphäver varböldsförhäxningen som jag förseglat våningen med.
Det fick tyst på Karkaroff. Han väntade lydigt utanför medan Snape trädde in i våningen. Jag kunde föreställa mig hur han svepte med blicken över rummet för att försäkra sig om att jag inte fanns där. Så öppnade han dörren för sin kollega, som stövlade in med upprörda steg.
– Du undrar varför jag är upprörd, Severus. Har du läst tidningen idag?
– Syftar du möjligen på att jag var omnämnd i en artikel där? Snape lät fortfarande alldeles kall och opåverkad.
– Det är just precis vad jag gör, Severus. Den här turneringen har varit orättvis från början, med en extra deltagare från Hogwarts, och nu smugglar ni dessutom in ytterligare ett land i sista minuten?
– Det föll dig aldrig in att vara lite källkritisk, Igor? Snapes tonfall var dräpande.
Vad i all världen är det som indikerar att flickan ska delta vid turneringen? Jag har gett henne några privatlektioner, en syssla jag ibland åtar mig med vissa studenter på order av Albus. Allt utöver det är spekulationer som den här reportern stavat och lagt ihop, Igor.
– Varför har ni i så fall varit så ivriga att hålla mig ifrån flickan? ville Karkaroff veta. Albus vägrade bestämt att låta mig få henne som assistent, sa att det inte ingick i hennes arbetsbeskrivning… Jag tror vad jag vill! Och du har också varit ovillig att låta mig få henne, Severus.

Jag kunde nästan känna hur Snapes ögon sköt blixtar.
– Som jag redan på min lektion sa till dig, Igor, så äger jag inte den här flickan, sa han med ett tonfall som tydde på att hans tålamod var på väg att ta slut. Hon är ingen handelsvara, och inte min att ge bort på något sätt. Vilken primitiv värld lever du i egentligen?
– Du vet mycket väl vad jag menar, Severus. Tjänster och gentjänster, för gamla tiders skull.
– Jaså? Jag trodde att du var färdig med de gamla tiderna?
Karkaroff teg äntligen.
– Det är bäst för dig att du talar sanning, mumlade han till sist och svepte ut ur våningen. Dörren slog igen med en smäll.
Det hördes ljudet av en trollstav som svängde runt i luften och förseglade våningen igen. Sedan lyftes bordduken oväntat upp och jag såg hans svarta, blankputsade, halvhöga stövlar. Snabbt kröp jag fram på det kalla stengolvet, reste mig upp och borstade av min egen klädnad. Kinderna blev varma när jag kände blicken från de svarta ögonen.
– Du känner mig alldeles för bra, mumlade jag och kände hur hjärtat fortsatte bulta häftigt, trots att faran var över.
Snape hjälpte mig att borsta av klädnaden och behöll för en sekund sina fasta händer på mina axlar. Min puls ökade ännu mer när den underbart mjuka värmen från dem fullkomligt strömmade genom mig, nådde precis överallt genom hela min varelse, och jag darrade kraftigt till vid tanken på de dolda morgondrömmarna. Hastigt försökte jag se bort, men hans ögon sökte mina med oroad omtänksamhet.
– Skrämde Karkaroff dig? frågade han ömsint. Det går inte att komma in här. Jag har gjort besvärjelsen ännu starkare.
– Starkare på vilket sätt? frågade jag bekymrat. Det känns inte säkert någonstans just nu. Alla områden här verkar kunna avlyssnas.
– Besvärjelsen jag kastade över berget stänger alla varelser av kött och blod ute, och gör det som sker inuti osynligt för dem, sa han. Men innan jag hann försegla platsen kan djur ha befunnit sig där.
– Menar du att Rita Skeeter kan vara en animagus? Att hon kan förvandla sig till ett djur? Men vi skulle ju lagt märke till om ett djur smugit omkring på slottet?
– Det beror på hur litet djuret är, sa han.
– Så litet att det kunde följt med på kvasten utan att märkas? Åh, store tid … Är det möjligt? utbrast jag. Att hon kan bli en insekt? Då kan hon ju flyga omkring var som helst.
– Inte här inne. Numera, sa han och log. Om det nu är så som jag tror, men jag kan inte se något annat alternativ.
– Det kan bli svårt att få tag i henne, sa jag och tänkte på Hermione, som absolut måste få veta vår teori.
– Om vi fortsätter vara försiktiga är det ingen fara, sa Snape. Vi kommer inte heller att behöva fortsätta med övningarna. Du behärskar din kraft långt utöver vad jag trodde var möjligt. Ständigt överraskar du mig …
- Jag har haft en bra lärare, sa jag hängivet. Den bästa av dem alla.
– Det finns ingenting jag hade kunnat göra om du inte hade varit fokuserad och litat på mig, sa Snape. Som du vid det här laget vet är det inte alla som gör det.
Han gick bort mot fönstret och såg ut över sjön som låg blank i kvällssolen. Jag följde sakta efter.
- Man kan nog inte klandra dem för det, sa han stilla. Med tanke på mitt förflutna.
Jag hade inga ord till tröst, men slöt upp bredvid honom. Tillsammans betraktade vi den magnifika utsikten över sjön.
- Två gånger det här året har jag trott att livet var över, sa jag till sist. Båda gångerna fick du mig att återvända. Båda gångerna ändrades mitt liv för alltid men du hjälpte mig att klara det och att kunna fortsätta på egen hand. Lita på dig är det minsta jag kan göra. Jag vet inte hur jag ska tacka dig.
- Det behöver du inte. Var bara den du är.
Det var fint sagt, men vem var jag och ville jag? I hela mitt liv hade jag ignorerat mina egna önskningar och hellre levt tryggt utan risker och besvikelser. Det fanns en orsak till att jag till varje pris måste dölja mina heta morgondrömmar. De få gånger sådana hemliga känslor blivit kända hade jag mötts av hån. Till sist hade jag valt ett liv i skymundan, där ingenting värdefullt riskerade att trampas ner av verkligheten.

Detta år var det första i mitt liv då verkligheten överträffat drömmarna. Och det berodde inte på den trolska naturen och det ståtliga slottets mäktiga kulisser. Innerst inne hade jag vetat det hela tiden. Den som fått livets ljusa kraft att strömma genom mig dag som natt, stod alldeles bredvid mig.



Skymningen föll sakta över slottet. Albus Dumbledore tände några ljus för att bättre lysa upp sitt kontor och bad mig sitta ner.
- Han kommer snart, sa jag stilla. Dumbledore nickade men sa inget. Vi förblev tysta tills det knackade på dörren och Snape trädde in. Albus visade honom stolen bredvid mig och slog sig ner bakom sitt väldiga skrivbord medan han tankfullt lät blicken vandra fram och tillbaka mellan oss.
– Mörkret har mattats och ljuset fått skärpa, sa han till sist. Det har varit ett händelserikt år för er.
– Tyvärr finns det ett annat mörker som inte mattas, sa Snape, och allt visar på att det inte är lång tid kvar nu. Men det är inte det vi är här för att tala om.
Dumbledore nickade och lyssnade allvarligt när vi lade fram vår teori om Rita Skeeter.
– Så, speciell försegling på alla platser där vi pratar sekretess, alltså, sa han och slängde en blick på de rörliga tavlorna av före detta rektorer runt omkring oss. Det ska vi nog kunna ordna. Innan vi har bevis lär det bli svårt att fånga henne.
– Jag vet nog en och annan som kan tänka sig att försöka, log jag och tänkte på Hermione.
– Kan så vara, höll Dumbledore med. Och ni - han vände sig till mig - ni har gjort så fantastiska framsteg att ni misstänks för att vara en blivande turneringsdeltagare.
– För att jag haft den bästa läraren. Jag strålade mot Snape; det var ljuvligt att just nu inte behöva dölja vad jag kände.
– Miriam överskattar mig uppenbarligen, sa han kort, men jag såg att det var en fasad. Han fortsatte: - Det kan kanske trots allt vara bra att hon förknippas med magisk förmåga. Annars är det mest en person vi behöver se upp med och det är Karkaroff. Han har ögonen på oss nu.
- Jo, det kan jag tänka mig, sa Dumbledore, men det ska vi väl kunna klara.
Efter en stund bröt vi upp och skulle ge oss av. Det var nu väldigt mörkt utanför fönstren.
- Vi kan kosta på oss att följas åt för en gångs skull, sa Snape till mig. Du ska inte gå ensam i korridorerna så här sent.
Han öppnade dörren ut mot den snurrande trappan, samtidigt som stenfiguren därnere hoppade åt sidan. Utanför den, i korridoren, stod en flämtande och synnerligen upprörd varelse.

Det var Harry.

Så himla spännande!
Kan knappt slita ögonen från texten, väldigt inlevelsefullt och bra!
Karkaroff verkar som en rätt obehaglig man, vilken tur att hon har Snape som vakar över henne.

Gillar också hur du lyckas väva in din story men den riktiga på ett så bra sätt, det adderar djup enligt mig =)

Fortsätt såhär!