Utvald till att överleva (Berättelse)

Kommer det komma mer nu under helgen? Eller ja. Vill inte stressa dig, men undrar bara

Jadå, jag ska försöka bli klar tills imorgon kväll, har ett till kapitel klart redan om ni vill ha det nu? ^^

Såklart vi vill ha det nu!

Såklart vi villMinidjuret!!!!!

Haha xD
Detta är allt jag har ljust nu ^^
--------------
”Er första uppgift kommer bli att springa så långt ni orkar på rullbandet, jag kommer ta tiden och se hur länge ni orkar. Efteråt kommer jag bedöma om ni behöver jobba mer på det eller inte. Få se vem som får börja... Steven kanske?” sade hon och tittade upp från sin lista. Steven nickade och gick fram till rullbandet.”Ni andra kan undersöka sakerna i rummet så länge, men ta inte sönder något!”
Eleverna nickade och började gå runt i rummet och titta på sakerna.
”Tror du det kommer gå bra för oss?” frågade James Josh.
”Jag vet inte, jag brukar aldrig träna så jag kommer säkert inte orka något alls... Men du spelar ju fotboll, du kommer säkert lyckas jättebra med allt” svarade han.
”Det tror jag inte... Du springer faktiskt alltid snabbare än mig om vi tävlar.”
”Inte alltid. Fast nu är det ju inte snabbhet vi kollar, utan hur länge vi orkar, och du orkar nog mycket mer än mig.”
De suckade. Framför dem stod en av piltavlorna. De var gjorda i något material som såg ut som frigolit och målade med någon slags röd färg.
”Tror du jag prickar mitt i om jag skjuter med pilbågen?” frågade Josh James sarkastiskt.
”Haha nej verkligen inte, men jag kommer om jag skjuter med geväret!” skrattade han till svar. Josh skakade på huvudet och log.
”Tror du mig inte? Jag ska allt visa dig sen!” sade James och log överlägset.
”Josh Aston, kom hit. Det är din tur att springa nu” ropade kvinnan till Josh. Han gick bort till rullbandet och fick instruktioner av kvinnan. Hon höjde farten till samma som personerna innan och Josh började jogga. Han hade lärt sig att det var lättare att orka om man andades in genom näsan och ut genom munnen. Det hade något med blodcirkulationen att göra, om han mindes rätt. Så Josh gjorde som han tänkt och märkte att det gick lite lättare att springa.
Mätaren på maskinen visade hur långt han sprungit, och efter en liten stund var han uppe i 1,5 kilometer. Det började bli jobbigare att andas nu, men Josh fortsatte så gott han kunde. Han hoppades att han skulle slippa få håll, då skulle han absolut inte orka springa mer.
Josh sneglade ner på mätaren igen, som visade 1,7 kilometer. Han tvingade sig själv att koncentrera sig på något annat än den torra känslan i halsen, och började istället tänka på låttexten till en av hans favorit låtar av The Rolling Stones.
Vid 2 kilometer började Josh få håll, och när mätaren visade 2,3 gav han upp.
Josh var ganska nöjd med resultatet, det förvånade honom att han som aldrig tränade ändå orkade springa så långt.
Kvinnan antecknade något i sitt block, troligen resultatet, och visade Josh att han kunde sitta och vänta med de andra som sprungit. Josh gick flåsandes till platsen hon pekat mot och sjönk tacksamt ner mot en vägg. Han kände hur han blev röd på kinderna av ansträngningen och försökte gnugga bort det med händerna.
”Vill du ha lite vatten? Vi fick vars en flaska av kvinnan innan, och även era för att ni skulle få dem sen. Här, ta James flaska också och ge honom den sen” Lilian kom emot Josh och räckte honom två flaskor med vatten, som han tacksamt tog emot.
Han drack snabbt två klunkar.
”Tack så mycket. Hur gick det för dig, hur långt sprang du?” frågade han henne.
”Fem kilometer, jag borde klarat med men jag blev konstigt trött..Tror jag ätit för lite” svarade hon.
”Men fem kilometer är ju skitbra! Jag klarade bara 2,3...”
”Men jag tränar ju, gör du det?”
”Nej..Fast jag går till och från skolan ibland, om det räknas.”
”Tror inte det hjälper så mycket. Men du fick ju ändå ett bra resultat. Jaja, nu ska jag gå tillbaka till Melina. Vi hörs!”
Lilian gick tillbaka till Melina och Josh väntade på att James skulle bli klar. vilket han också blev en liten stund senare.
James sjönk andfått ner bredvid Josh, och han drack nästan upp hela sin flaska med vatten.
”Hur gick det för dig då?” frågade Josh honom.
”Bra tror jag, typ... Sprang 3 kilometer. För dig då?” svarade han Josh.
”Du var bättre än mig. Jag klarade bara 2,3.”
”Fast det är ju skitbra om man inte tränar ju!”
”Kanske...”
De satt tysta efter samtalet och väntade på nästa order från kvinnan, som de fortfarande inte visste namnet på.
”Nästa del av träningen ni kommer få gå igenom är hur pricksäkra ni är, med både pilbåge och gevär. Genom att skjuta med pilbåge lär man sig sikta bättre och ha bättre tålamod. Ni tränar även arm och ryggmuskler, som kommer hjälpa er mycket om ni skulle behöva klättra mycket. Med pilbåge är det helt tack vare som ni kan träffa, här finns inget sikte eller sådant, ni måste göra allt helt på egen hand. På ert gevär finns det dock ett sikte, men ni kommer få börja med pilbågen. Så, vem ska börja denna gången?” kvinnan tittade ner i sitt anteckningsblock. ”Ska vi kanske ta, James?”
Josh log snabbt mot James som gick fram till kvinnan. Hon räckte honom en pilbåge och en pil, sedan studerade hon James när han försökte hålla pilbågen rätt.
”Ni andra får vända er om, så ni inte lär er av James misstag, eller knep” sade hon och eleverna vände sig lydigt om. Josh undrade hur det gick för James, och om han någonsin skjutit med pilbåge innan. Josh hade själv aldrig gjort det, förutom på TV spel. Han visste ungefär hur man skulle hålla och hur man siktade. Fast det kanske var helt annorlunda i verkliga livet?
”Josh, din tur.”
Josh tog ett djupt andetag och vände sig om mot kvinnan som räckte honom pilbågen och en pil. Han tog emot dem och höll handen så stadigt han kunde. Han tog pilbågen i vänster hand och satte pilen på strängen så att den vilade mot hans hand på vänster sida av pilbågen. Sedan tog han tag i strängen med pekfingret och långfingret, siktade in sig på målet och drog strängen så långt bak att vänster arm var nästan helt rak och släppte strängen så att pilen åkte iväg med ett lågt ”swish” ljud. Pilen träffade lite utanför den röda cirkeln, men den fastnade i alla fall på tavlan, och Josh log nöjt för sig själv.
”Har du skjutit mycket innan?” frågade kvinnan honom.
”Nej aldrig, öhm...?”
”Kalla mig Miss.”
”Okej, miss.”
”Du kan gå tillbaka nu, och nästa person kan komma. Var tysta där borta, prata kan ni göra sen. Melina, din tur att skjuta!”
Josh nickade och gick tillbaka till de andra och ställde sig bredvid James och log snabbt mot honom.
När alla skjutit vars en gång fick de äntligen prata med varandra, och Josh var ivrig över att få veta hur de gått för dem.
”Jag missade tavlan helt och hållet...Med typ 2 meter” svarade James. Melina och Lilian hade fått ungefär samma, och det var bara en av de andra som träffat tavlan, men då precis i kanten. Ingen av alla i gruppen hade skjutit med pilbåge innan, så det var ju förståeligt.
”Hur gick det för dig då Josh?” frågade James honom.
”Tjaa...Jag träffade tavlan en liten bit från den röda cirkeln” svarade han och tittade ner i marken.
”Wow! Det är ju jättebra! Har du skjutit innan?” frågade Lilian honom.
”Nej, men jag har spelat många TV spel, så jag har sett hur de gör där. Så jag tänkte att det kunde ju inte vara helt annorlunda i verkliga livet, och gjorde precis som jag brukar när jag spelar...” svarade han och försökte att inte låta allt för skrytsam. De andra log mot honom och han förstod att de inte tyckte han skröt.
”Okej folk, det är dags för lunch, men sedan ska ni tillbaka hit igen. Vi träffas prick klockan 12.30 här inne, jag vill inte ha någon som kommer sent. Ni bör hitta nu, så skyll inte på det om ni är sena. Är det klart?” sade kvinnan till dem.
”Ja miss!” svarade eleverna och hon log snabbt mot dem innan hon gick iväg.
Den lilla gruppen av elever gick till matsalen där de åt en lunch bestående av fisk och pasta, som Josh tyckte var en konstig kombination, men han klagade inte för han var hungrig efter att ha tränat.

Ska läsa nu

Älskar din berättelse!

Onda Skräddaren haha ja antagligen

japp ^^

Så himla grymt alltså!
Svårt att liksom inte gilla

Superbra! Längtar efter mera!