Limly på rymmen

Nu ska det bli IMORGON snabbt!

Minns du vad som händer, Miss_F?

Det är klart jag vet

Åh, vad jag längtar tills vi ska lägga upp nästa kapitel!
Tänk när vi skrev det här!

Super!

Tack!

NU SKA Miss_F LÄGGA UPP DEN SPÄNNANDE FORTSÄTTNINGEN!

Den här gången sitter jag bredvid henne, så nu lovar jag verkligen att hon kommer lägga upp!

HejHej! Jag tror att jag gillar det här kapitlet, lite händelselöst dock. Men det var roligt att skriva!

Kapitel 13 (Sofia)

– Sisten dit är en maskäten svamp!
Jag hoppar upp på fötter och börjar rusa. Saga förstår först inte vad jag menar. Men efter ungefär tio sekunder hoppar hon upp och tar upp jakten på mig.
Grenar skrapar mot mina ben och mitt ansikte. Jag snubblar på en rot och förlorar fem sekunder på det. Alltså har jag försprång med fem sekunder. Jag springer som om det gäller livet, det gör det inte.
I ögonvrån ser jag en stor, brun gestalt. Men vänta, Saga är kort och rödhårig. Det stämmer inte! Gestalten springer om mig. Jag ser att det är älgkon. Saga sitter på ryggen i jockeysits. Hon vänder sig om och ler. Jag räcker ut tungan åt henne. Hon blinkar med ena ögat och vänder sig framåt igen och driver på älgkon. Jag har läst någonstans att älgar kan springa upp till 60 km/h.
Det kan inte jag.
Träden och markeringarna susar förbi och snart är jag framme vid det stora trädet. Där står Saga på marken och skrattar så att hon knappt kan andas. De sista stegen tar jag i extra mycket.
– Du... skulle… sett… din… min…
Är det enda hon får fram mellan skrattattackerna. Jag kan inte göra annat än att hänga på. Älgkon ser undrande på oss när vi ligger där på marken och håller för magen. Hennes roliga blick gör knappast så att vi slutar.
Skrattet dör ut efter fem minuter och vi sätter oss upp. Jag är glad, upprymd och lättad. Utan att behöva titta vet jag att Saga också är det. Vi ler fortfarande. Det leendet kommer nog inte att försvinna på ett bra tag.
– Du skulle bara sett din min när vi sprang förbi dig!
Saga frustar (inte på ett sådant sätt som hästar gör, utan på människovis när vi skrattar till).
– Du fuskade! Utropar jag och hötter på skoj med näven mot henne.
– Vadå, du sa inget om hur vi skulle ta oss dit, dessutom tog jag med fika!
Saga försöker att se förebrående ut medan hon plockar fram en kasse med jordgubbar. Som svar på mitt frågande ansiktsuttryck säger hon:
– Jag plockade dem samtidigt som jag samlade mat till älgkon.
Jag nickar och ser frestat på de saftiga bären. Saga för dem fram och tillbaka på skoj och jag följer med, med blicken (sådär som hundar gör ibland). Vi skrattar lite till och hon räcker fram dem mot mig.
– Tac…
Jag avbryts av att älgkon snor jordgubben ur min hand. Vi skrattar ännu mer och hon ser oförstående på oss. Andfått ser vi på varandra. Jag tar ett djupt andetag.
– Kan man få en nu då? Jag försöker låta barsk på skoj.
– Nä.
Jag måste se ut som ett levande frågetecken för Saga skrattar lite och säger:
– Det är klart, jag skojade bara!
Jag tar ett utav de saftiga, stora, röda bären. En sötsur smak sprids i min mun när jag börjar tugga. Jag blundar och njuter lite av smaken, doften och friden. Allting påminner om alla somrar i skogen. Precis den här lättsamma stämningen brukar vi ha i lägret.
När alla jordgubbar är slut sitter vi bara där en stund. Älgkon kommer fram och sniffar i Sagas hår. Det är det mest spännande som händer.
Nu har vi fått ner andningen och pulsen till normal takt. Vi är inte längre röda i ansiktet och vi skrattar inte hysteriskt.
– Ska vi rida tillbaka? Frågar Saga och nickar mot älgkon som nu står lite på bakbenen för att komma åt några löv som sitter jättehögt upp i luften.
– Helst inte… Kan vi inte gå?
Saga rycker på axlarna och verkar med ens mycket mer som hon var innan Limly rymde. Lika dyster. Inte den där glada, snälla Saga som var här för några minuter sedan.
Vi börjar gå utefter markeringarna. SÄ efter SÄ passerar vi.

Helt plötsligt känns det som om någon sticker en kniv i min vänstra vad. Jag faller ihop på marken och kvider av smärta. Saga rusar fram till mig (hon har gått lite bakom med älgkon hela tiden) och slänger sig ner bredvid mig så att hennes knän skrapas upp.
– Vad hände?
– Det är såret på vaden… Det är nog infekterat, säger jag med tårfyllda ögon.
Sagas blick glider snabbt ner till min vad. När hon ser den så rynkar hon pannan.
– Ja, det ser inte direkt bra ut.
När smärtan lugnat ner sig så vågar jag försiktigt titta på såret. Det är illrött och vaden är dubbelt så stor som den andra. Saga tar av sin (min gamla, som jag snodde hemifrån) fleece och binder den runt mitt ben.
Hon hjälper mig att ställa mig upp och ropar på älgkon. Saga kastar upp mig på ryggen och börjar gå. Utan ett ord.

Älgkons steg är stora och klumpiga. Det är långt till marken och även fast jag lutar mig framåt så rispar grenar mitt ansikte.
Vi är framme i lägret och Saga hjälper mig ner. Solen står lågt på himmelen. Tyst går Saga och hämtar Förstahjälpen väskan.
– Men alsolspriten är ju slut… Påbörjar jag men Saga avbryter mig.
– Handsprit, är det enda hon säger. Jag nickar långsamt och greppar snabbt tag i en sten när hon börjar rengöra det. Jag greppar så hårt om den att mina knogar vitnar, men det får bort lite av smärtan.
När Saga är klar och börjar linda bandage (det visade sig att det låg en rulle allra längst ner) drar jag en lättnadens suck. Jag känner hur alla mina muskler slappnar av.
– Tack, säger jag när hon är klar med det eviga virandet.
– Vad snyggt du lindade förresten, fortsätter jag.
– Det är ju som att linda hästben, Saga svarar med en ton utan den minsta ironi i sig.
– Sitt kvar, Saga ser bestämt på mig.
– Okej, jag har inget annat val ändå.
Hon försvinner iväg bland träden. Efter ungefär fem minuter återvänder hon med två bastanta, raka och ganska långa pinnar. Jag rynkar pannan och frågar:
– Vad i hela friden är det där?
– Kryckor.
– Aha…
Saga sträcker fram de mot mig och jag tar försiktigt tag i dem. Hon hjälper mig att resa mig upp.
– Tack, igen.
– Det var så lite.

Jag provar att hoppa runt lite i lägret. Det går förvånansvärt bra.
– Jag tar och går och plockar lite svamp, kan du samla ved? Frågar jag Saga.
– Visst, svarar hon.
Klumpigt omkringskuttande gav resultatet: 5 svampar. Nu när jag börjar gå tillbaka är solen precis på väg ner. Några meter ifrån lägret så slår inte den härliga doften av eld emot mig. Saga måste ha släckt brasan. Konstigt.
Hon sitter med ryggen vänd mot mig när jag kommer.
– Hittade du någon ved, då? Frågar jag.
Saga rycker till när hon hör min röst, som om någon slagit henne.
– Mmm…
Älgkon kliver fram ur skuggorna och ställer sig vid Saga. Jag möter dess mörka ögon och ser på Sagas ihopkrupna figur. Något är fel.


Spännande, spännande spän-nan-deeeeee!!!!

Vad ska hända nu?! Superbra kapitel!