Hilda Smith [SV]

Tror det kommer i morgon

Jippie!

Jag har suttit och skrivit väldigt mycket... Och tyvärr fick ni inte kapitlet som jag lovade.... Men nu får ni TVÅ kapitel...


Kapitel 8. Will Stanton & gåvorna.

Klockan åtta följer Hilda med Hermes stuga, som hon sover i, till paviljongen. Dags att äta. När alla har tagit mat går dom fram till elden. Alex berättade att man offrar mat till gudarna. Det behagar dom tydligen. När det är Hildas tur slänger hon ett äpple på elden och tänker Snälla, berätta vem du är. Det kommer han säkert inte göra. Men hon kan inte låta bli att hoppas. Hilda går tillbaka och sätter sig. Middagen är utsökt. Dagen slutar med några sånger runt elden.

Dagarna går. Snart har hon tillbringat två hela veckor på lägret. Hilda trivs faktiskt. Och hon har lärt sig hitta. Men hennes hemlighet gör att hon drar sig undan vilket gör att vännerna börjar misstänka att det är något hon inte berättar. Flera gånger har dom frågar vad som är på tok men hon slingrar sig alltid. Nu har dom slutat fråga men dom vet att det är något. Tyvärr.

Hilda sitter och läser några dagar senare, när någon ropar hennes namn. Hon tittar upp och får syn Martin.
”Hej” ropar hon och slår igen boken.
”Keiron vill att du kommer till träningsarenorna” säger Martin när han kommer fram. Hilda ställer sig upp.
”Nu?” frågar hon. Martin nickar. Hon skyndar mot Hermes stuga och lägger boken bland hennes få värdesaker. Vilket mest består av en bok till, tandborste och tandkräm och lite kläder. Det känns fel att sova i Hermes stuga när hon vet vem som är hennes far. Även om han inte har någon stuga. När hon kommer ut igen gör hon och Martin sällskap mot arenorna. Hon har tränat lite båge innan. Men hon är hopplös på det så Keiron gav snabbt upp. Undrar vad hon får testa idag.

Det visar sig vara svärdsfäktning. Keiron står och pratar med en man när Hilda och Martin kommer dit.
”Vem är det där?” frågar Hilda Martin.
”Ingen aning, har aldrig sätt honom förut” svarar han. Dom går fram till Keiron.
”Aha, där är ni. Det här är Will Stanton. Han kommer hjälpa till med svärdsfäktningen” säger kentauren. Dom hälsar på Will. Han ser ut att vara runt 20 och har bruna ögon och svart hår.
”Jag har en lektion i bågskytte nu, lycka till” säger Keiron och galopperar bort.
”Jaha, vi får väll börja med att fixa ett vapen till dig.” Will leder Hilda mot vapenförrådet. Martin följer efter. Där inne är det fullt med vapen.
”Här” säger Will och räcker Hilda ett svärd. Hon tar emot det men skakar sen på huvudet. Det känns inte rätt. Fästet är för tjockt. Will ger henne ett annat. Men den är inte heller bra. Och så fortsätter det. Efter en halvtimme ursäktar sig Martin och går. Han har träning med Keiron.
”Din far vill träffa dig, men jag vet inte när” säger Will efter några minuter. Hilda stirrar på honom. Hon skulle aldrig ha gissat att han jobbar för Hades.
”Jag vet inte vem min far är” ljuger hon.
”Jo det gör du, det märks. Men jag lovar att inte säga något till någon. Jag tror dessutom att jag och din far är dom ända.” Han ler och ger henne en ring och ett ganska stort, fint hårspänne. Båda av himmelskt brons men väldigt lätta.
”Vad ska jag med dom till?” frågar hon. Hon använder aldrig smycken.
”Sätt på dig ringen och vrid den tre varv motsols” säger han. Hilda lyder och snart håller hon i en sköld. Den är uppdelad i åtta bitar, som en pizza. Och i varje bit finns det en bild på hur en gud kan döda en dödlig. I en finns det en man som blir träffad av blixten. Och i en annan en som drunknar. Zeus och Poseidon. Hera, Hades, Artemis, Apollon, Dionysos och Ares har också en varsin bit. Ares är nog hemskast. Den föreställer en man som sprättar upp en annan med en kniv. I mitten sitter det en rund ring med himmelskt brons. Och runt kanterna finns det också brons.
”Den är fantastisk” säger Hilda. Will höjer ett ögonbryn. Då kommer hon på vad hon sagt och rodnar. Det är trotts allt bilder på hur man kan då på skölden.
”Det är bara bra att du tycker så. Du är trotts allt släkt med dödens gud. Men om du trycker på knappen i mitten blir det en ring igen. Den är gjord så att den bara kan aktiveras och avaktiveras av dig” säger han. Hilda trycker i mitten och det blir en ring igen.
”Och hårspännet?”
”Om du tittar noga ser du att det finns en knapp vid spetsen, tryck där.” Hilda lyder och plötsligt håller hon i ett svärd. Och inte vilket svärd som helst. Det är ett två eggat ett-och-ett-halvt-hands svärd. Vilket betyder att svärdets egg är gjort av två olika material. Ena sidan av svärdets spets är av himmelsk brons medan andra halvan är gjort något svart material. Dessutom får man plats med en och en halv hand. Så man kan svinga svärdet med eller utan sköld. Fästet är prytt med svarta kristaller. Men dom känns inte när Hilda håller i det. Hon testar att svinga det och förundras över hur lätt det är.
”Svärdet är perfekt” säger hon. Will ler.
”Bra att du gillar dom. Det är gåvor från din far. Det svarta på svärdet är järn som kan döda dödliga. Under fästet finns det en knapp. Tryck på den” säger han och Hilda lyder. Svärdet krymper och snart håller hon i ett hårspänne igen.
”Tyvärr kommer du inte kunna träna med dom. Ingen vet att du äger dom. Du får nöja dig med något härifrån innan du kommer ner till din far” säger Will och rotar lite i en låda. Därifrån tar han fram ett annat svärd.
”Det här borde duga” säger han och räcker henne svärdet. Hilda tar emot det och testar det.
”Gåvan är betydligt bättre, men den får duga. Hoppas jag inte är lika dålig med svärd som med pilbåge” säger hon. Will ler.
”Det är du inte. Då kanske vi ska börja själva träningen” säger han och går mot arenan.

Det visar sig att Will har rätt. Hon är mycket bättre på svärd än med pilbåge.
”Du är en naturbegåvning” ropar han när Hilda spetsar ennu en träningsdocka. Hon går fram till honom. Hon undrar hur snabb han är. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Hon höjer svärdet och anfaller honom. Will drar sitt eget och panerar i en enda rörelse. Han ser förvånat på henne men börjar sen skratta. Hilda backar.
”Vad är det som är så roligt?” frågar hon.
”Jag har tränat många halvblod. Men du är den bästa” säger han. Hilda ler.
”Hur kunde du veta att jag visste vem min far är?” frågar hon.
”Jag har varit med länge” svarar han bara. Då ljuder en gonggong genom lägret.
”Middag” säger Hilda.
”Jag lägger tillbaka dina redskap. I morgon tränar du med Hermes stuga” säger Will och går. Hilda skyndar mot paviljongen.


Kapitel 9. Träningen

Nästa dag sätter Hilda på sig ringen och hårspännet. Hon kommer säkert få frågor om dom men hon orkar bara inte bry sig. Hon kommer att alltid ha dom på sig från och med nu. Man vet aldrig när man skulle behöva ett vapen. Undra hur dom andra skulle reagera om hon är snäll mot en helvetetshund istället för att döda den? Antingen skulle dom bli förvånade eller så skulle dom lista ut vem som är hennes far. Aily kommer fram och avbryter hennes tankar.
”Jag såg dig träna igår” säger hon vilket gör Hilda förvånad.
”Det visste jag inte” säger hon bara. Aily ler.
”Du är riktigt bra!” Nu ler Hilda också.
”Tack, det ska bli ett nöje att se dig träna idag.” Aily slutar le.
”Jag är usel på svärdsfäktning. Jag hoppas att den där Will kan hjälpa mig” säger hon.
”Det kan han säkert” svarar Hilda. Aily ler igen. Men så rynkar hon pannan.
”När fick du den där?” frågar hon och nickar mot hårspännet. Hilda stelnar till.
”Jag hittade det i fickan på mina byxor. Jag fick den av min mor. Samma sak med ringen” ljuger hon och visar ringen.
”Men dom är ju gjorda av himmelskt brons” säger Aily.
”Jag vet, men jag glömde fråga hur hon fick tag på dom” skyndar sig Hilda att säga. Som tur är nöjer sig Aily med det svaret. Andre kommer fram.
”Får man göra er två sällskap till svärdsträningen?” frågar han.
”Självklart” säger Aily och alla tre följer med dom andra från Hermes stuga till arenan. Där väntar Will.
”Kom igen nu slöfockar, ni är sena” ropar han.
”Med en halv minut” muttrar Aily och slänger en blick på sitt armbandsur.
”Du glömde nämna att han är petig med tiden” säger Andre.
”Jag visste faktiskt inte det” säger Hilda. När alla har samlats runt Will.
”Jag heter Will Stanton. Keiron bad mig ta över lektionerna i svärdsfäktning. Vilket jag tänker göra. Och jag hoppas att det kommer leda någon stans. Kan alla som har vapen ställa sig där borta. Ni som inte har det väntar här” säger han och dom flesta som har vapen ställer sig en bit bort. Fem, sex stycken står kvar eftersom dom inte har egna vapen. Aily och Oscar är två av dom. Will kommer fram.
”Jag tänker dela upp er två och två och så får ni turas om att träna mot träningsdockorna för att se hur duktiga ni är. Hilda, dig har jag redan sätt så kan du hjälpa mig med att dela ut vapen till dom andra.” Hilda nickar. Will delar upp dom andra och delar ut dockorna. Sen leder han Hilda och dom ”vapenlösa” mot vapenförrådet. Hilda själv är misstänksam. Hur skulle hon kunna hjälpa dom andra. Kanske vill Will prata med henne. Dessutom undrar hon om Will är ett halvblod. Dödliga kan ju inte komma in i lägret. Fast man kanske inte är en ”vanlig” dödlig om man jobbar för Hades. Vem vet.
”Hilda?” säger Aily och väcker henne ur hennes tankar. Dom är framme.
”Hilda, kan du hämta sju sköldar längst in i förrådet?” frågar Will.
”Jag och Aily hjälper till” säger Oscar och alla tre banar mellan vapen till väggen längst in där det hänger flera sköldar. Dom tar ner sju stycken och går tillbaka till dom andra. Vacklandes under sköldarnas tyngd. Dom lägger ner dom på ett tomt bord.
”Tack, ni som fått ett svärd kan försöka hitta någon av sköldarna som passar er” säger Will. Tre stycken går fram till bordet. Aily och Oscar skyndar fram till Will för att få ett vapen. När alla fått ett svärd och en sköld går dom ut till arenan igen. Aily och Hilda går bort till en träningsdocka och börjar träna. Det visar sig att Aily hade delvis rätt. Hon är bra på att slå huvudet av docka. Men balansen är inge vidare. Det är nätt och jämt att hon håller sig på fötter.
”Det räcker, kom hit” ropar Will efter en stund. Dom går fram till honom.
”Jag vill att ni tar något av dom här träsvärden och slåss lite mot varandra. I samma grupper som nyss. Men tänk på att även om svärden inte är riktiga kan ni bryta ett ben på eran motståndare. Ett slag mot nacken kan varar dödligt. Skölden kan ni ha kvar om ni vill. Bara några minuter. Sen ska jag visa er några tips” säger han. Halvgudarna sprider ut sig efter att ha tagit ett träsvärd. Men Will stoppar Hilda.
”Aily, kan du träna med Oscar och Andre en stund? Jag skulle vilja tala med Hilda.” Aily rycker på axlarna och går bort till sina bröder.
‘Är du ett halvblod?” frågar Hilda innan Will hinner tala. Will ser förvånat på henne men nickar sen.
”Jag är är son till Persefone”

_______________________________________
Vad tycker ni?

Undrar du vad jag tycker????
Alltså... DENNA ÄR JU HELT GTBHDFPGTJM BRA!!!!!! ALLTSÅ, GAH!!!! SÅ JÄKLA BRA!!!

Tack så mycket... Näste kapitel är redan klart

Oh... Coolt!

det var helt mega awesome! Längtar tills nästa kapittel!

Du behöver inte vänta längre Jag satte ihop två kapitel så det här kapitlet är ganska långt


Kapitel 10. Flykten

Först stirrar hon bara på honom. Sen lyckas hon sansa sig.
”Vänta lite nu... Och du tjänar Hades? Han får trotts allt din mor att återvända ner till underjorden mot hennes vilja” säger hon. Han nickar.
”Min mor lovade att jag skulle tjäna honom om jag fick leva. Men vi får tala mer senare” säger han och vänder sig mot dom andra.
”Kom hit nu och ställ er i led med fyra personer i varje. Det ska vara en meter mellan varje person. Nu kan ni använda era riktiga vapen” ropar han. Halvbloden lyder. Hilda ställer sig bredvid Aily. Eller ja... En meter från henne. Will visar några rörelser som dom ska härma. Men Hilda tänker inte så mycket på det. Hon trodde faktiskt inte att hennes far är så hemsk. Tydligen har hon haft fel.

När lektionen är till enda stannar Hilda kvar medan dom andra går. När Will märker att hon är kvar ler han.
”Kan du hjälpa mig med träningsdockorna?” frågar han. Hilda gör som han vill. Utan ett ord.
”Vad är det?” frågar han när hon är klar.
”Inget” mumlar hon.
”Jag ser ju att det är något.” Will går fram till henne.
”Tycker du om honom?” frågar hon.
”Menar du din far?” Hilda nickar.
”Det gör jag faktiskt. Han har faktiskt tagit hand om mig och han låter mig träffa min mor och mormor. Han är inte precis ond. Mest bitter. Antagligen för vad hans bröder gjorde mot honom.” Hilda ser förvånat på honom.
”Varför så förvånad?” Hon hinner inte svara.
”Så ni båda vet vem som är hennes far. Intressant. Berätta vem det är” säger någon i befallande ton vid ingången till arenan. Båda snurrar runt och får syn på Dionysos. Han går fram mot dom.
”Så... Kommer ni berätta?” frågar han.
”Nej” säger Will.
”Då får jag väll tvinga det ut er.” Vinrankor växer fram ur marken. Mot Will och Hilda.
”Spring mot skogen” mumlar Will och knuffar undan Hilda. Och hon springer. Vinrankor sträcker sig efter henne men hon hoppar åt sidan och drar hårspännet ur håret. Hon trycker på knappen och så håller hon svärdet i handen. Snart har hon lämnat arenan bakom sig och är inne i skogen. Men hon stannar inte utan fortsätter längre in. Hon gillar inte att behöva lämna Will. Hon hoppas att han klarar sig.

Tillsist orkar hon inte springa längre och sjunker ner mot en sten. Hon befinner sig långt in i skogen och hon är osäker på om hon kommer kunna hitta tillbaka till lägret. Lägret ja... Undrar hur dom kommer reagera när Mr. D berättar vad som hänt. Fast han drar säkert en egen version. Undrar hur den kommer låta. Fast det kan hon inte ta reda på. Då hörs ett prasslande från hållet hon kom ifrån. Hilda stelar till men sen skyndar hon bakom stenen. Hon vill varken slåss med någon av monstrerna som förvaras i skogen eller behövas släpas tillbaka till lägret. Stegen stannar men börjar sen gå runt stenen. Hon drar slutsatsen att det är en människa och inte ett moster. När personen nästan rundat stenen anfaller hon... Och finner sig stå öga mot öga med Will. Svärden är låsta vid varandra eftersom han försökt försvara sig.
”Där är du” utbrister han. Hilda backar så att svärden lossas från varandra.
”Här är jag... Vad hände?”
”Jag förstår det inte riktigt själv. När du stack släppte guden mig och lät mig gå.” Hilda ser förvånat på honom. Sen spärrar hon upp ögonen när sanningen går upp för henne.
”Det är en fälla” säger hon.
”Mycket riktigt, kära du” säger Dionysos som kommer gående i skogen. Flera andra är med. Bland annat hennes vänner och Keiron.
”Ta dom” säger kentauren. Flera halvblod stiger fram men stannar. För framför Hilda snurrar ett tecken. Alla i närheten stirrar på det. Märket föreställer en hjälm. Hades osynlighetshjälm. Dödsguden förklarar henne som sin dotter. Hilda flyttar blicken från märket till vinguden. Han stirrar på henne med blicken fylld av hat. Hilda kastar en blick mot sina vänner som står en bit bort. Dom ser skrämt på henne.
”Man väljer inte sina föräldrar” säger Will. Hilda vänder sig om och springer med Will strax bakom sig.

Lägermedlemmarna knappar in på Hilda och Will. Då hörs ett ylande framför dom.
Medlemmarna stannar. För på en sten lite längre fram står det tre helveteshundar.
”Fortsätt springa, dom kommer inte skada dig” får Will fram när Hilda skrämt saktar ner. Hon lyder och fortsätter mot hundarna. Hon litar på Will men också för att en pil just missat henne med någon centimeter. En av hundarna hoppar över huvudet på dom och stannar mitt framför lägermedlemmarna. Skrik hörs och sedan ett gläfs. Hilda tittar bakåt och ser hunden ligga död på marken. Dom andra hundarna ryter. Dom kastar sig mot lägermedlemmarna... Och mot en säker död. Hilda vänder bort blicken och fortsätter springa.
”Var det du som fick in dom i lägret?” får hon flämtande fram.
”Ja och det finns fler längre fram” svarar Will. Då skjuter vinrankor upp ur marken och skär av deras flyktväg. Hilda och Will stannar och vänder sig om. Förföljarna stannar någon meter bort med dragna vapen.
”Försökt inte fly eller slåss. Vi vill inte döda er” säger Keiron. Vinguden fnyser åt den sista meningen. Men dom lyssnar inte. Will drar sitt svärd och Hilda aktiverar sin sköld. Flera flämtar till när dom ser bilderna på skölden.
”Vem fick du den av?” frågar Molly.
”Av min far” säger Hilda och ler.
”Han har ingen vidare bra smak” säger Dionysos. Han blänger på bilden som föreställer en man som blir strypt av vinrankor. Hilda försöker motstå frestelsen att säga något spydigt tillbaka.
”Jag håller inte med” säger Will. Guden börjar blänga på honom i stället.
”Ta dom” fräser han. Då rycker det till i maggropen på Hilda. En spricka öppnar sig mellan rymningarna och lägermedlemmarna. Den är tillräckligt stor för att man inte ska kunna hoppa över och tillräckligt lång för att man inte ska kunna gå runt utan att släppa dom med blicken. Dionysos förlorar kontakten med vinrankorna och dom far tillbaka ner i jorden. Keiron höjer pilbågen. Han avlossar några pilar men dom studsar på Hildas sköld. Hon och Will vänder och springer längre in i skogen.

Kanske en kvart senare stannar Will.
”Kom” säger han och skyndar iväg in i skogen. Hilda följer efter. Men då händer det som bara inte får hända. Hilda ramlar och stukar foten. Men Will märker det inte utan fortsätter in i skogen. Hilda sätter sig upp. hon hör rop inte långt bort. Antingen har dom hittat något intressant. Hon ställer sig upp och testar att stödja på foten. Hon slutar genast med det. Det gör alldeles för ont. Och lägermedlemmarna närmar sig. Hon svär och ser sig omkring. Det bästa skulle vara om hon kunde komma upp i ett träd och sitta där tills förföljarna har dragit förbi och sen leta rätt på Will. Tillsist bestämmer hon sig för att testa. Först avaktiverar hon vapnen och sen tar hon tag i en tjock gren och häver sig upp. Det fungerar. Hon struntar i smärtan i fotleden och fortsätter upp i trädet. Hon sätter sig på en gren och försöker hitta något att linda om foten. Hon har inget.
”Där är han” ropar någon och Hilda tittar ner. Dionysos, Keiron och några till tittar in i skogen. Det tar ett tag för Hilda innan hon kommer på att personen sagt han och inte hon. Och mycket riktigt. Will kommer fram ur skogen. Obeväpnad.
”Var är Hilda?” frågar Molly som står bakom Keiron. Will ser förvånat på henne. Antagligen har han trott att hon åkt fast när han märkt att hon försvunnit.
”Jag vet faktiskt inte” säger han. Men så kastar han en blick upp i trädet och får syn på henne. Men han vänder bara bort blicken.
”Hur kan vi veta att det inte är en fälla?” frågar Keiron.
”Det är idioten till gud bredvid dig som är korkad nog att använda fällor. Jag använder mig inte av sånt” säger han. Dionysos ser ut att kunna hoppa på Will. Det där var inte smart. Fast det var faktiskt sant. Hilda försöker att inte börja skratta. Hon lyckas faktiskt. Hilda ser hur Molly kastar en blick runt om i närheten. Då får hon syn på henne. Molly möter hennes blick och ler. Sen snurrar hon plötsligt runt som om hon hört något.
”Där är hon. Hilda sprang in i skogen vid stenen där borta” säger hon och pekar. Resten snurrar runt.
”Kom då” säger Martin som också fått syn på henne och sätter fart. Dom andra följer efter.
”Molly och Andre, bind Will och ta honom till lägret” säger Keiron sen följer han efter dom andra. När dom är utom synhåll skyndar Will fram till trädet.
”Vad hände? Plötsligt var du bara borta” säger han.
”Jag ramlade och stukade foten” svarar hon. Andre får syn på henne och börjar le.
”Och du kom dit upp?” frågar han.
”Jag ville faktiskt inte bli tagen” försvarar hon sig. Molly skrattar.
”Kan jag få lite hjälp?” frågar Hilda. Foten gör för ont för att hon ska komma ner.
”Vänta lite” säger Will och vänder sig om och visslar. Snart kommer två helveteshundar fram ur skogen. Andre och Molly backar skrämt.
”Dom kommer inte skada er” säger Will och klappar den ena.
”Men jag är fortfarande kvar här uppe” säger Hilda.
”Hoppa, jag tar emot dig” säger Andre och stiger fram. Hilda lyder och Andre tar emot henne som han lovat.
”Tack” säger hon och ger honom en kram. Han sätter ner henne på marken. Hilda lutar sig mot trädet för att inte behöva stödja på foten.
”Egentligen borde vi ropa på dom andra” säger Molly.
”Men det tänker vi inte göra” fyller Andre i.
”Varför inte?” frågar Hilda.
”För att vi är dina vänner” säger dom i mun på varandra. Hilda ler. Men sen blir hon allvarlig.
”Hur gör ni nu när ni inte tar med er Will till lägret?” frågar hon.
”Vi säger att han smet” svarar Andre. Hilda ger dom en varsin kram.
”Hej då” säger Molly och sen sätter dom fart mot lägret.
”Vi borde fortsätta” säger Will.
”Jag kommer ingen stans med den här foten!”
”Jodå” svarar han och lyfter upp henne på en av hundarna.
”Will” utbrister hon skrämt.
”Håll i dig” Han klättrar upp på hunden bredvid. När båda sitter säkert börjar hundarna springa genom skogen. Hilda håller sig kvar för glatta livet. Hundens päls har en grå ton och är riktigt skön. Tänk att hon skulle få rida på en helveteshund. Fast kanske hon bara drömmer. Det hoppas hon inte...

Jättebra, men det känns riktigt skumt att ALLA typ börja jaga henne för det där lilla xD

Mr. D fick väll med dom