SKRIVTÄVLING
Forum > Kreativitet > SKRIVTÄVLING
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
SajberFina
Elev 
|
Åh, när kommer resultatet? Blir så otålig!
 Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. 4 okt, 2012 23:28 |
Borttagen
|
Jag har skickat till Ginny Weasley99 mitt resultat
 5 okt, 2012 07:51 |
|
A.k
Elev 
|
^samma här. ^^
"Everything should be made as simple as possible, but not simpler.” 5 okt, 2012 07:53 |
|
linus.r
Elev 
|
Wesley
5 okt, 2012 11:41 |
|
A.k
Elev
|
Skrivet av linus.r: Wesley Vad menar du med det? "Everything should be made as simple as possible, but not simpler.” 5 okt, 2012 12:37 |
|
Borttagen
|
Skrivet av linus.r: Sluta!Wesley Har sett dig säga samma sak i en annan tråd också, du spammar. Ihihi, nervöööööös xD 5 okt, 2012 15:48 |
|
Borttagen
|
okej nu kommer resultatet
på första plats har vi SajberFina på 35 p här är henne bidrag Spoiler: Tryck här för att visa! Hans gröna ögon Musiken som pulserade ut genom den inte alltför moderna stereon var hög och skränig, precis så som Jessika gillade den. Hon sjöng med så gott hon kunde, det vill säga när hon inte behövde koncentrera sig på att lägga kajalen i tjocka, svarta streck runt ögonen. Det knackade raskt och hårt på dörren. – Jessika, sänk den där stereon nu! gormade hennes mamma utanför. – Klockan är bara sju! Kom ner och ät så du hinner i tid idag. Raska steg hördes utanför dörren och Jessika suckade. ”Vad bekymrar hon sig om?” tänkte hon. De bodde ju ändå i hus så det var väl inga grannar som skulle kunna få dem vräkta för lite musik. Kajalen var nu på plats så pass att hon var nöjd. Den fick hela hennes uttryck till att se lite hotfullt ut, och det var förstås meningen. Det var nämligen så att under alla år i låg- och mellanstadiet hade Jessika varit mobbad. Hon hade varit liten och svag både i psyket och fysiskt. Tills en dag i slutet av femman… – Tjena mongo! Det frös till is i Jessikas mage och hon stannade tvärt. Hon hade hoppats så innerligt. Varje dag sen allt började för många år sedan hade hon hoppats. Varför kunde inte en enda dag gå utan att hon fick vara ifred? Max cyklade förbi henne och sladdade i gruset så att han kom ansikte mot ansikte med Jessika. Det var ingen idé för henne att försöka fly. Det hade hon prövat med så många gånger förr, men det brukade bara bli värre då. I stället hade hon lärt sig att låta plågoandarna - oftast Max - göra vad de ville, sen var det bra. Nu kunde hon höra skratt och glädjerop en bit bakom sig som kom närmare. Fler hade anlänt för att vara med på det roliga. Och så sant så. Strax därpå dök Ivar och Rickard upp vid Max sida. Alla tre slängde sina cyklar på marken och gick fram till Jessika så att de omringade henne. Hon tittade in i Max ögon och splittrades inombords. De var så vackra med sin mossgröna färg som glittrade i solljuset, men de satt på en sådan hemsk person. Det gick inte ihop! – Hey persika! sa han med ett brett flin. – Ja känner mig som en kung idag. Pussa mina fötter! Med en hotfull blick sträckte han lojt fram ena foten en bit. Jessika kände en hand på nacken och tvingades neråt utan att göra så mycket motstånd. Max jympasko som nu var någon decimeter från hennes ansikte var smutsigt vit och av något finare märke. Den luktade svagt av jord och gräs. – Pussa den! skrek Max och hejades på av de andra två. Men Jessika kunde bara inte förmå sig att göra det och pep fram ett litet ”nej” som hon egentligen inte ville att de skulle höra. Men Max sträckte bara fram foten ännu mer. – Kom igen persika! sa Ivar hotfullt. – Ja, gör det nu persika, kontrade Rickard. Jessika flackade uppåt med blicken och såg att Max tittade ner på henne med de gröna ögonen glittrande och ett bländade flin med hela munnen. Och plötsligt började han viska till henne. Så tyst så att knappt ens hon hörde det. – Både du och jag vet ju att det är detta du vill. Tror du jag har glömt lappen du skickade till mig i ettan? Det vände sig i magen på Jessika när hon kom ihåg hur kär hon hade varit i Max från första gången hon såg honom. Hon hade skickat en lapp till honom som hon bara hade skrivit under med ett ”J” men han hade kommit på att det var hon. Det var efter det som allt började. – Seså persika! viskade han med honungslen röst. – Ge mig en kyss nu… älskling! Vid hans sista ord hände något med Jessika. Hon ryckte till och kände det som att hon hade blivit stucken av en kniv. Det började svida i bröstet och smärtan pulserade ut i varenda kroppsdel. Plötsligt agerade hennes kropp utan hjärnan och hon såg sina händer ta tag i Max fot. Den vreds bakåt och hon hörde honom först protestera, men sen börja skrika. Hon förstod att det gjorde ont, men hennes händer fortsatte med att rycka till. Med en äcklig duns som bara kommer från ljudet då huvud smäller i marken såg hon honom landa på ryggen. Snabbt var Jessika på fötterna. Nu var det hennes tur att se ner på Max. Han låg och höll sig jämrande om huvudet. Ilskan blixtrade från henne. Kanske var det därför som Ivar och Rickard inte gjorde något. Eller hade de kanske stuckit, Jessika brydde sig inte. Hur många gånger hade hon själv inte varit i den situationen som Max nu befann sig i? Hon kunde fortfarande inte styra sin kropp. Alla år av förtryck höll på att ta sig ur sitt skal. Hennes fot sparkade emot Max kropp. En… två… tre gånger. Först mot benen och sista mot sidan av magen. Max skrek till varje gång men vid sista sparken hörde hon hur lungorna tömdes med ett lustigt väsande. Med ens vaknade Jessika upp som ur en trans. Hon såg Max ligga på marken framför sig kippandes efter luft och med en lite blodpöl under huvudet. Hon blev livrädd och började springa. Hela vägen hem sprang hon. Hon gick inte till skolan de resterande två veckorna. Men hon hörde på andra vägar att Max hade fått hjärnskakning och gått på kryckor för stukad fot. Men han hade påstått att han ramlat med cykeln. Det var det som Jessika tyckte var mest konstigt. Men detta fick henne att känna sig fruktad. En gång hade hon fruktat, men nu var hon den som skrämde. Hon var förändrad… – Jessika! För sista gången! vrålade mamma nerifrån köket. Hon ryckte till och väcktes ur sina dagdrömmar. En svordom undslapp hennes läppar då hon insåg att hon skulle bli sen… igen! Sjuans årskurs skulle ha friluftsdag hela måndagen varpå eleverna hade fått välja aktivitet i förväg. Jessika hade inte varit speciellt intresserad av något av alternativen, så hon hade bara anmält sig till första valet som stod, vilket var boule. När hon nu stod ute i duggregnet och kände hur kölden sakta men säkert började tränga igenom kläderna ångrade hon sitt snabba val. Det visade sig snabbt att boule-gruppen var en av de som hade minst antal elever och den halvt överentusiastiske jympaläraren Yngve såg besviket på de tre personerna som stod framför honom. Med en uppgiven suck, som om han förstod sitt nederlag med att han gillade en utdöende sport, började han plocka med kloten och förklara spelets regler. Men plötsligt hejdade han sig och fäste blicken på en punkt långt borta. När någon sekund hade gått vände sig Jessika om för att se vad jympaläraren tittade på men hastigt vände hon sig tillbaka och tänkte ”nej, nej, nej!”. Max var på väg emot den lilla skaran på grusplanen, och Jessikas första tanke hade varit att fly. Men efter några lugnande andetag kände hon paniken försvinna. Hon var inte rädd för Max längre, det var inte därför hon ville springa där ifrån. Det var det att hon faktiskt skämdes över vad hon hade gjort emot honom, då för några år sedan i femman. De hade inte pratat eller faktiskt knappt setts sen dess. Visst hände det att de kanske möttes någon gång i korridorerna på högstadieskolan, men då hade Jessika alltid låtsas som hon inte såg honom. – Åh ännu en som är intresserad av att lära sig den fantastiska konsten att spela boule, utbrast Yngve med ett brett leende mot Max. – Eh, ja precis, svarade Max tafatt och verkade inte alls så intresserad som Yngve trodde. Läraren återgick till att förklara reglerna och Jessika försökte med all sin makt lyssna, men det var väldigt svårt när hon hela tiden såg Max i ögonvrån. Hon fick känslan av att han stirrade på henne, vilket var obehagligt. – Ok, parvis då! sa Yngve plötsligt. Modet sjönk när Jessica insåg vad som skulle hända härnäst. De andra två tjejerna som var med höll armkrok och verkade inte vilja bli separerade. Då återstod det för Jessica att vara i lag med Max. ”Kunde den här dagen bli sämre!?” tänkte hon. Yngve bestämde att varje lag skulle öva var för sig först för att senare ha en tävling. Efter det kunde de få gå hem för dagen. Jessika tyckte att han lät lite sårad över att så få hade kommit, så därför engagerade han sig inte så mycket. Sagt och gjort, de andra två ställde sig vid en utritad bana i gruset och började på en gång. Max hade gått bort till en andra bana och Jessika gick motvilligt efter. Några tafatta sekunder gick tills Max var den som bröt tystnaden. – Vill du kasta ”lillen”, frågade han och visade upp den lilla vita bollen. Ett svagt leende låg på hans bleka läppar. Jessika som knappt hade hört något av vad Yngve sagt tidigare, och därför nu inte visste hur detta skulle gå till skakade på huvudet. Max svingar iväg bollen en bra bit och verkar sedan analysera sitt kast. Därefter tar han upp ett av kloten och kastar. Det dunsar ner någon meter ifrån lillen. Han tar något steg tillbaka och ser sedan på Jessika. Hon gör ingenting utan bara står och tittar på bollarna som Max har kastat. – Eh… börjar Max och harklar sig. – Det är din tur. – Jaha, förlåt! mumlar Jessica utan att veta om han hörde. Klotet av stål vilar tungt i hennes hand. Det är kallt och skrovligt av att ha legat i det fuktiga gruset. Hon tar sats och svingar iväg kulan som var mycket tyngre än hon trodde. Den landar med en hård duns lite bakom Max klot, men det stannar inte utan rullar vidare, stöter svagt in i lillen och avslutar sin färd. En låg vissling hörs från Max och genast känner Jessika hur ilskan börjar sjuda. Det är ju första gången, hon kan väl inte hjälpa om… – Wow! utbrister Max och låter beundrande. – Vadå!? svarar Jessica en aning surt. Sarkasm har hon hört tillräckligt från honom. – Jag tror du precis vann. Jessika tappar ansiktet en aning när hon tittar från boulebanan till Max. Han ler. Men hon kan inte se något spår av hån i hans ansikte. Hon hör heller ingen sarkastisk ton i rösten. – Grattis! Hur länge har du hållit på med boule egentligen? frågar han. – Du kunde ju i alla fall gett mig en liten chans. Och så skrattar han till. Inget av de där råa, elaka skratten som oftast undkom hans läppar för många år sedan, då han var nöjd med den dagens mobbning. Detta var ett skratt med glädje och sanning. Ett väldigt vackert skratt. – Nä men vadå? utbrast Jessika tafatt. – Det är första gången, mumlade hon sen och kände att det hettade lite i kinderna. – Coolt! Då är du en naturbegåvning. Max log ett bländande leende där hans mjölkvita tändes syntes. Jessika log tillbaka och kände hur lugnet lade sig i kroppen. Max hade antagligen också förändrats efter händelsen i femman. Han var ju riktigt trevlig och lätt att umgås med. De spelade några rundor till - där Jessika vann alla utom en - innan Yngve ropade eleverna till sig. Det var dags för dagens match och de två paren ställde upp sig. Max och Jessika vann storslaget utan några svårigheter varpå läraren förklarar dagen avslutad. De gör skrattande ”give me five” och börjar gå emot cykelparkeringen. Först råder en liten, enligt Jessika, pinsam tystnad och hon söker efter ord för att bryta den. – Boule var ju inte så pjåkigt, säger hon smått skrattande. – Nä för dig, kan jag tänka, brister Max ut och knuffar till henne i sidan. Men det var en lekfull knuff, det kände Jessika och hon puttade tillbaka. Max skrattade igen. Det där vackra skrattet. Cykelparkeringen var full av hundratals cyklar. Det tog någon sekund innan Jessika kom ihåg var hon hade ställt sin cykel, och sökte med blicken över havet av sadlar och styren. Max verkade också leta. – Ja, det här var ju trevligt, sa han plötsligt och vände sig emot Jessika. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, så det blev bara en nick och ett leende till svar. Hans gröna, tindrande ögon såg in i hennes ljust bruna ett kort ögonblick men strax därefter slet han sig och tittade ner i marken. Vad var det hon såg? Det kunde ju i och för sig vara kylan, men han hade inte varit röd om kinderna tidigare. Eller? Sen hände något som hon verkligen inte hade väntat sig. Max hand flög upp till Jessikas högra axel och hon såg ett fint leende sprida sig i hela hans ansikte. – Verkligen bra jobbat idag, sa han och hon hörde att han menade det. – Detsamma! lyckades hon andas fram varpå han skrattade till eftersom han förmodligen själv inte tyckte sin insats hade varit tillräcklig. – Vi syns förmodligen. Ha det bra, Jess! Max gav hennes axel en klapp varpå han vänder sig om och går iväg till en svart mountainbike. Jessika går fram till sin egna limegröna cykel och böjer sig ner för att låsa upp. Hon hör hur Max lirkar ut sin cykel från stället och sen häver ena benet över sadeln. Låset är öppet så hon reser sig igen och det första hon möter är Max glittrande blick några meter bort. Med ett leende tar han sats och börjar trampa iväg. – Hej då, Jess! ropar han och vinkar. – Hej då! ropar hon tillbaka och känner sig helt stum. Vad hade hänt med ”kungen av elaka ord och slag”? Det var som om det inte var samma Max. Fast hon såg och hörde ju att det var det. Med en konstig känsla i magen började hon cykla hemåt. Och hela tiden hade hon kvar bilden av Max nu vänligt plirande, mossgröna ögon på näthinnan. Och hon kunde inte sluta le. De följande dagarna den veckan var i stort sett likadana som alltid för Jessika. Men det var en sak som skiljde sig och det var att hon verkade träffa på Max överallt. Hade hon varit så duktig på att ignorera honom att hon till och med missat han ibland? Eller var det bara slumpen? Men en sak hon visste var att hon uppskattade de korta mötena i korridoren. Små enkla ”hej!” och leenden fick henne att bli varm inombords. Hon kunde egentligen inte fatta hur det var möjligt, med tanke på deras förflutna, men hon var på väg att börja gilla Max. Mycket! Jessika slängde sig bakåt i sin säng och blundade med de hårt linjerade ögonen. Fredagen hade varit kämpig med ett svårt geografiprov och historialektion. Hon kände sig helt utpumpad och ville nästan sova en stund fastän klockan bara var fyra på eftermiddagen. Ögonen öppnades igen och hon såg sig omkring. Persiennerna var fördragna varpå rummet låg i ett dunkel. Men ändå så kunde allt urskiljas på grund av dagsljuset som sipprade in genom springorna. Väggarna var ojämnt täckta av planscher på Jessikas favoritband. Mörka, hårda och något skräckinjagande motiv och poser av Kizz, Iron Maiden och Black Sabbath. På hennes skrivbord låg laptoppen stängd och laddades, men där trängdes också massa andra saker som hörde hemma på andra platser. Golvet var beklätt med klädhögar här och där. CD-fodral låg slängda vid foten av stereon och böcker likaså vid bokhyllan. Ja, det var stökigt där inne, men Jessika tyckte faktiskt att det var mer hemtrevligt så. Plötsligt börjar en välkänd rocklåt spela från hennes mobil i byxfickan. Hon fiskar fram telefonen och tittar på displayen. Samtalet kommer från ett mobilnummer som hon inte har inlagt i telefonboken, och hon känner heller inte igen det. Med en snabb rörelse för hon fingret över skärmen och sätter luren till örat. – Hallå!? säger hon undrande. Först är det helt tyst, men hon hör hur någon andas på andra sidan linjen. Precis innan hon ska till att upprepa sitt ”hallå” svarar den okände ringaren. – Eh, hej! Det är en killes röst, och Jessika tycker sig känna igen den. Men rösterna kan alltid förställas lite av telefoner så hon kan inte vara säker. Dock känner hon en spännande känsla i magen som börjar växa. Hon väntar ytterligare någon sekund för att se om personen tänker ge sig till känna. En harkling hörs. – Hmm, ja hej… säger killen med svag stämma. – Det är Max! Ett leende fladdrar till på Jessikas läppar. Då var det den hon trodde. Vad konstigt det var att höra Max sådär nervös. Han som verkade så tuff i skolan, inte för att tala om hur han hade varit förut. – Jaha, hej du! svarade Jessika till slut. Sen blev det tyst. Max visste förmodligen inte vad han skulle säga och Jessika tyckte att det var han som skulle börja eftersom det var han som hade ringt henne. Inte tvärtom. – Vad gör du för någonting då? frågade han till slut. – Nä, ingenting. Ligger och slappar. Det har varit en tuff dag i skolan. Konstigt nog tyckte inte Jessika det var nervöst eller jobbigt alls att prata såhär med Max. Hon tyckte snarare det var trevligt. Och lite gulligt att han verkade vara så nervös. – Aha, har ni också haft prov idag? – Yes, i geografi. Jag suger på det, svarade Jessika bittert. – Mmm, jag med. Fast vi hade prov i matte. Blä! Nu lät det som att Max inte längre tyckte det var lika jobbigt. Samtalet flöt på bättre. Jessika lade sig på sidan så att telefonen trycktes mellan kudden och henne kind. På det viset behövde inte hålla med handen. Hon tog en slinga av sitt bruna, midjelånga hår och började tvinna det mellan fingrarna. – Äh, matte är roligt, utbrast hon och skrattade till. – Skojar du? frågade Max förvånat. – Nä faktiskt inte. Återigen blev det tyst, men hon kunde nästan höra på Max att ha var på väg att säga något flera gånger, men i sista sekund ångrade sig. Till slut bröt Jessika tystnade själv för att det inte skulle bli för jobbigt. – Vad hittar du själv på då? – Njaee ingenting egentligen, svarade han snabbt men gjorde en liten paus innan han fortsatte. – Tänkte höra med dig om du hade lust att hitta på någonting? Jessika blev så paff av frågan att hon kom av sig i sitt tvinnande och tappade hårslingan. Plötsligt kände hon sig väldigt torr i munnen och en harkling steg från hennes strupe. – Jaaa, sa hon lite fundersamt. – Ja, alltså jag vet ju inte vad du gillar att göra, men jag tänkte att om du ville komma hem till mig kan vi ju spela TV-spel eller något? Kanske kolla på någon film? Allt det där hade Max rabblat upp väldigt fort och Jessika fnissade lite. Han var ju riktigt gulligt när han var såhär nervös, tyckte hon. – Det låter som en toppenidé! svarade hon till slut. – Vi ses snart, fortsatte hon innan Max han säga något mer. – Hej så länge! – Hej! hörde hon hans svaga stämma innan hon lade på luren. Han hade låtit förvånad. Jessika satte sig käpprak upp i sängen. Vad tusan hade precis hänt? Hon skulle alltså hem till Max och spendera kvällen där. Hos sin före detta plågoande! Som nu för tiden var riktigt snäll och rolig. Och snygg! Ett brett flin sprack upp i Jessikas ansikte och hon kände hur ett par fjärilar började flyga runt i magen. Hon hävde sig upp ur sängen och skyndade ut från sitt dunkla rum. Snabbt nerför trappan som knarrade en aning vid nästan varje steg. I köket satt hennes mamma Vivianne med en tidning på bordet framför sig. Hon tittade förvånat upp när dottern kom flygande in i rummet. – Mamma, jag sticker till en kompis, flämtade Jessika. – Jaha, vem då? – Det är en ny kompis, du vet inte vem det är. Faktum var att Vivianne mycket väl visste vem Max var från den tiden då han hade varit elak mot Jessika. Men just därför ville Jessika inte säga vem hon skulle till. Hennes mamma såg bara trött ut och suckade. – Jaja, men du ska vara hemma senast halv elva. – Inga problem! svarade Jessika och skyndade ut i hallen. – Hej då! ropade hon och stängde dörren bakom sig. Först hade det inte verkat så skrämmande att åka hem till Max. Men nu när Jessika stod utanför hans port flög fjärilarna runt i magen med hyperfart. Munnen kändes torr och tungan klibbade mot gommen. Svettpärlor bröt fram i pannan och på överläppen, men det kunde mycket väl också bero på den hastiga cykelturen. Jessika svalde beslutsamt och knuffade upp den tunga dörren. På namntavlan letade hon upp Max efternamn och såg att familjen Jönsson bodde en trappa upp. Hennes steg ekade mot betongväggarna när hon tog sig uppåt. Med ett lätt darrande finger tryckte hon in ringklockans blanka knapp. Dörren var så tunn att hon kunde höra den gälla signalen ut i trapphuset. Strax därpå hördes dunkande steg som kom närmre. Det rusade i kroppen på Jessika och för en sekund var hon på vippen att springa därifrån men så öppnades dörren. – Hej! sa Max och ett leende sprack upp i ansiktet. De gröna ögonen tindrade. – Hej! svarade Jessika kort och klev in i lägenheten. Nu var det hennes tur att vara nervös. Max verkade faktiskt väldigt avslappnad när han visade henne runt. Det var en stor lägenhet med fyra rum som hans föräldrar hyrde. Dörren till arbetsrummet var stängd och inifrån kunde höras ett smattrande ljud från någon som slog på tangenter, så därför gick de inte in där. – Mamma är författare, sa Max nonchalant och nickade emot dörren. – Åh, jaha! Häftigt! svarade Jessika andlöst. Till slut kom de in i Max rum och han gick direkt och satte sig på sin skrivbordsstol. Han log välkomnande mot henne. – Ja, här bor jag då, skrattade han fram. Jessika nickade bara leende och satte sig på sängkanten, som var enda stället kvar att sitta på. Hon granskade hans rum och kom på att det inte alls var såhär hon hade föreställt sig det. Det var mycket mer städat och ordningsamt än vad hon hade det. Hans väggar gapade tomma från affischer och dylikt. Jessika hade sett framför sig ett identiskt rum med sitt ungefär, men det här var raka motsatsen. Framför TV’n stod ett Playstation 2 och hon såg oändligt många spel i bokhyllan. Det var tyst i rummet. Jessika kunde höra sitt eget hjärta dunka hårt emot revbenen. Hon var fortfarande nervös och gned sina svettiga handflator mot jeanstyget på sina byxor. Max satt och snurrade halvt fram och tillbaka på stolen medans han granskade henne hur hon synade hans rum. – Gillar du att spela TV-spel? frågade han till slut för att bryta isen. Först tittade Jessika från Max till spelkonsollen och sen tillbaka till Max. – Ja, fast jag vet inte om jag är så bra, svarade hon och slog nervöst ner blicken. – Vi får helt enkelt ta reda på det, skrattade han och gick fram till hyllan. Jessika granskade hans rygg när han stod och valde spel. Det var lättare att se på honom när hon inte kunde drunkna i hans smaragdgröna ögon. Hon följde hans minsta rörelse när han efter några sekunder tog ner ett spel från hyllan, placerade skivan i konsollen, tog två handkontrollen och slutligen gick fram till sängen där hon satt. Värmen från hans kropp strålade emot henne då han satte sig ner. Väldigt nära. För nära? Deras armar nuddade varandra och eftersom båda bar t-shirt så kunde hon känna hans hud mot sin. Den var len och varm. – Här! sa Max så plötsligt att Jessika ryckte till. Hon tog emot spelkontrollen som han höll fram till henne. Den låg naturligt i hennes händer. Hon hade spelat TV-spel förut mycket hos sin kusin. Skärmen sattes igång och började blinka med skarpa färger samtidigt som en låt började spela – Det är ett fightingspel, upplyste Max och började knappra på kontrollen. Jessika kände igen det då hennes kusin var rätt glad i sådana spel och hon kände sig med ens lite säkrare. När själva matchen kom igång gjorde hon som hon alltid brukade på de här spelen; tryckte på alla knapparna samtidigt. De muskulösa männen på TV’n utdelade slag och sparkar emot varandra. Max utstötte ett argt utrop varje gång han blev träffad och Jessika bara skrattade. – Va fan!? sa Max plötsligt och såg förvånat på Jessika. Hon tittade oförstående på honom och sedan på skärmen där det stod ”K.O.”. Hon hade vunnit! – Förlåt, sa hon nervöst. – Förlåt!? Det är ju det som spelet går ut på. Fan Jess! Jag har aldrig förlorat innan. Hon blev lugnare när han skrattade. – Jag vet inte om jag är så bra!? härmade Max och försökte efterlikna hennes ljusa röst. De skrattade båda två och började en ny match. Gång på gång vann Jessika över Max. De boxade varandra i sidan fnissandes. – Nä, det här går inte mer, sa Max efter säkert den femtonde förlusten. – Ska jag ha någon värdighet kvar så måste vi sluta nu. – Ja det är nog bäst i så fall, log Jessica. – Vi kan ju se någon film i stället. – Visst! svarade Max och hävde sig upp ur sängen. Återigen stod han med ryggen emot henne vid bokhyllan för att denna gång välja ut en film i stället. – Vad gillar du? mumlade han medans hans finger följde titlarna. – Rysare, väste Jessika på ett spöklikt sätt. – The ring, asiatiska versionen? frågade han. – Ja, den är läskig, fnittrade hon. Jessika satt i Max mjuka säng med ryggen lutad mot hans gråa, svala vägg. Även om hon hade sett filmen innan så tyckte hon den var läskig. Max satt bredvid och även han drog efter andan många gånger. Men något störde Jessikas koncentration på filmen. De båda två satt så tätt ihop att deras kroppar nuddade varandra och Max hade placerat sin hand så långt ut på sidan av sitt lår att hans lillfinger låg tryckt mot Jessikas ben. Hon visste inte om det bara var ofrivilliga rörelser ibland eller om han lät fingret smeka till i en nästintill märkbar gest med vilje. Jessika försökte vända sin uppmärksamhet på filmen igen. Plötsligt kom ett spökbarn farandes emot skärmen och detta var en av de läskigaste scenerna. Med en flämtning vände Jessika bort huvudet och eftersom hon och Max satt så nära så hamnade hon i hans halsgrop. Då kände hon hur en arm slöt sig om hennes axlar och kramade mjukt. – Hon är borta nu, viskade Max efter någon sekund. Men Jessika ville inte titta på TV’n längre. Han doftade så gott av en sportig parfym. Och värmen som strålade från den trygga famnen fick henne att känna sig fridfull. Dock vågade inte Jessika hoppas på någonting. Allt kanske bara var vänskapligt från hans håll. Motvilligt vände hon tillbaka huvudet mot TV’n och modet sjönk när den kramande armen försvann. Oj vad hon skämdes! Vad skulle Max tro nu? Det kanske skulle bli som förra gången då han fick reda på att hon gillade honom. Kanske han var rentav arg för att hon var klängig? Svaret på sina funderingar fick hon rätt snabbt, och det var absolut inte det hon trodde eller hade vågat hoppas på. En hand lade sig ovanpå Jessikas. Max hand! Hans fingrar lirkade försiktigt men ändå bestämt mellan hennes fingrar så att deras händer flätades samman. Jessika såg med öppen mun först på deras sammanfattade händer och sedan lyfte hon blicken och mötte hans glittrande ögon. I dunklet i rummet var de inte längre gröna utan svarta, men ack så vackra ändå. Och han log. En aning blygt faktiskt, men ändå bestämt. Inte ett ord sa de till varandra. Det var bara deras andetag som hördes blandat med den skräckinjagande musiken från filmen. Jessika kände hur Max tumme smekte över hennes handrygg och just då i det ögonblicket kunde hon se honom nicka bekräftande. Det var knappt synbart, och det var inte säkert att han gjorde det medvetet. Men Jessika förstod. Nu visste hon. Alla år av förtryck och mobbning var som bortblåsta. Det var glömt och begravet. Kvar fanns Max och Jessika och de hade båda starka känslor för varandra. Det förstod de nu när de såg in i varandras ögon, själens portar. Plötsligt var hans ansikte nära hennes. Väldigt nära. Hon kunde till och med se en skymt av den grönglimmande färgen i hans ögon, men strax därpå slöt hon sina egna. Deras läppar möttes för att för första gången hälsa på varandra. Mjukt och försiktigt. Det exploderade som fyrverkerier inuti Jessika. En värme spred sig från hjärtat ut i kroppen och utan att tänka slog hon armarna runt Max. Hennes Max! och kommentarerna var: -Jättebra skrivet och super bra beskrivningar och allt, bra berättelse. Lång och man vill inte sluta läsa ! -Men, kärlek, som det oftst är, det är ganska kul och så, men många skriver om det och så, annars jättebra Väldigt välskriven man känne sig med i berätelsen och sanna1324567 kom tvåa med 33 poäng här är hennes bidrag Spoiler: Tryck här för att visa!Jessica och Fredrik gick ut i Jessicas trädgård och började spela basket. De skrattade när Fredrik föll över sina skosnören. Det var en annan tid. En mer bekymmerslös tid. Jessica gick och tänkte på vad de hade gjort när de var små. Hon log över allt klantigt, och alla bus, de gjort. "Vad ler du åt, Jess?" undrade Fredrik nyfiket. "Åt när vi var små", sa Jessica med ett skratt. Fredrik nickade. När de var små hade Jessica alltid varit som en pojkflicka. Hon klädde sig i jeans, gympaskor och vanliga T-shirts. Hon spelade alltid fotboll med killarna, hur mycket de än tjatade på henne att hon skulle gå och vara med de andra tjejerna. Nu var hon med de andra tjejerna. Hon hade tighta kjolar, smycken och mönstrade tröjor. Deras känslor hade också ändrats. Från vänskap till kärlek. De var framme vid skolan. "Lycka till med provet, Jess", sa Fredrik och gav henne en kyss på kinden. "Tack!" Jessica log, vinkade och började gå mot sal två. När hon kom in i klassrummet satte hon sig på sin plats och drog fram en penna och ett sudd från sin bänk. Läraren, Maria, kom in i salen. "Godmorgon!" sa hon med ett leende på läpparna. "Godmorgon!" "Idag har vi matematikprov", sa hon. Jessica kände hur nervositeten kom smygande och en klump i magen bildades. Matte var inte hennes starka ämne. Maria kom och delade ut papper åt eleverna. "Varsågoda och kör." sa hon uppmuntrande. Jessica vände på pappret och börjar räkna. De jobbade med area. Multiplikation i större tal. Jessica märkte att det faktiskt var roligt och att det var lätta tal. Hon blev klar långt före alla andra och gick fram till Maria med pappret i handen. "Bra Jessica", berömde hon. "Ni kommer få resultatet imorgon. Ta rast om ni är färdiga!" Jessica gick ut på skolgården och såg Fredrik komma ut ur en annan dörr. "Hej Fredrik!" ropade hon och log. "Hej, Jess!" Han sprang fram och kramade om henne. "Gick det bra på provet?" "Jag tror det! Maria berömde mig, i alla fall." ”Okej”, sa han och log. ”När börjar din nästa lektion?” ”Den börjar… nu! Det är sista för idag! Har bara den och lunchen kvar, sedan åker jag hem!” Jessica gick med lätta steg mot sal två. ”Hej allihop! Nu har vi svenska! Ni ska skriva en berättelse mellan tio A4 och tre A4”, sa hon. Ja, Richard?” ”När ska den vara klar?” ”Vi har sex lektioner på oss!” ”Okej.” ”Börja skriv i svenska boken nu!” Jessica tog fram sitt block och började skriva en berättelse. Den handlade om en flicka som ser när sin syster blir mobbad, men inte vågar säga något. Till slut, när hon ser mobbarna klipper av hennes hår och river sönder hennes böcker, går hon upp till sin systers rum och pratar med sin syster. Systern byter till flickans skola, och där får hon riktiga vänner. Berättelsen var klar på den lektionen. ”Maria, jag är klar.” sa Jessica när hon gick fram till skrivbordet. ”Men Jessica! Du kan ju inte ha hunnit skriva mycket!” utropade hon. ”Jo, jag skrev nio sidor. Kolla i mitt block om du inte tror mig”, sa Jessica och räckte fram det. ”Oj! Det gick verkligen snabbt! Ja, hörni, då slutar vi! Gå och ät lunch så ses vi imorgon!” Det hördes genast ett skrap av stolar som sköts undan, och snart var klassrummet tomt. Jessica gick till matsalen och satte sig vid samma bord som Fredrik när hon tagit sin mat. Det var lax och potatis. ”Hej, Jess!” sa Fredrik och gav Jessica en lätt kyss i pannan. ”Hej Fredrik.” svarade Jessica och log. Jessica åt snabbt upp sin mat. ”Jag går…” "Åh, där kommer Alice", avbröt han. "Vem är det?" undrade Jessica förbryllat. "Hon!" sa Fredrik och pekade på en tjej. Hon var smal, kort och hade, till skillnad från Jessica som hade page, långt blont hår. "Jaha", sa Jessica förstående. ”Hur känner du henne?” undrade hon. ”Träffade henne på lektionen”, svarade han. ”Hon är trevlig.” ”Hej, Fredrik!” ropade hon. ”Åh, och du måste vara Jessica?” frågade hon. Jessica nickade. ”Så trevligt att träffa dig!” Hon sken upp i ett leende. ”Öhm… trevligt att träffa dig med”, sa Jessica. ”Ska vi gå?” kvittrade hon, tog min arm och praktiskt taget drog med Jessica. ”Hur vet du vart jag bor?” undrade Jessica. ”Åh, jag såg dig gå ut från porten idag. Vi bor i samma lägenhet.” ”Åh… jaha, okej. Hejdå Fredrik!” ”Hejdå Jess!” ropade han tillbaka. ”Jo, du, Jessica, är du och Fredrik ihop? För han är jättegullig! Jag tycker det!” ”Jo, det är vi!” svarade Jessica hetsigt och gav henne en spark på smalbenet. ”Aaaaj!” kved Alice. ”Jag undrade ju bara!” ”Jag kan gå hem själv, tack”, snäste Jessica och svepte iväg mot lägenheten. ”Men…” hörde hon från Alice. Hon vände uppgivet tillbaka. ”Förlåt”, sa hon lågt och sträckte fram handen. ”Ursäkten godtagen!” ”Ska vi gå…?” undrade Jessica med en liten suck. ”Visst!” Alice log och började springa. ”Ta mig om du kan!” ropade hon. Jessica, som aldrig kunde motstå en utmaning, sprang efter. När de sprungit femhundra meter, ungefär, fick Jessica tag på Alice. ”Ha! Jag tog dig!” ropade hon triumferande. ”Jag kunde väl inte veta att du var så snabb!” sa Alice glatt. ”Har du alltid sådan överskottsenergi?” undrade Jessica. ”Jaa, faktiskt! Kom så går vi in!” Jessica nickade och följde efter Alice. ”Vilken våning?” undrade Alice. ”Sex. Du?” ”Sex. Ses imorgon!” ropade hon. Jessica nickade och små sprang in i lägenheten. ”Hallå? Jag är hemma!” ropade hon. ”Jessie!” hörde Jessica och sedan kom hennes lillasyster Camilla in. ”Hej, Cammen”, retades Jessica. Camilla räckte ut tungan och gav Jessica en kram. ”Har mamma och pappa kommit hem?” undrade Jessica. ”Nej.” ”Okej, Cammen” sa Jessica och log. ”Jag går och gör läxan!” ”Okej, Jessie!” Efter två timmar ringde det på dörren. Jessica hörde Camillas röst, och en röst hon inte kan placera. ”Jessie! Fredrik är här!” ropade Camilla. Jessica kom genast på fötter. ”Okej! Jag kommer!” skrek hon och sprang nerför trappan. ”Hej, Jess. Vad fin du är”, sa han och tittade flinande på kråkboet som ska föreställa att vara mitt hår. ”Tack, antar jag”, suckade Jessica. ”Jag går och fixar mig så går vi sedan”, sa Jessica och gick upp igen. Hon tog på sig en klänning till knäna, ett halsband, borstade igenom sitt hår och lade ett lätt lager smink, läppstift, ögonskugga, maskara och rouge. Sedan gick hon ner igen. ”Ska vi gå?” undrade hon. ”Visst!” log han och placerade sin hand i hennes. ”Ses, Cammen”, flinade Jessica. ”Hejdå!” sa Camilla och sträckte ut tungan mot Jessica. Fredrik och Jessica gick hand i hand mot stranden. ”Så, vad ska vi göra?” undrade Jessica. ”Får du se”, sa Fredrik glatt. När de kom fram till stranden gick de ut på en lång brygga där det var båtar fast på sidorna. ”Ska vi åka båt?” undrade Jessica misstänksamt. ”Tja… åh, okej, du listade ut det”, flinade Fredrik. ”Har ni en båt?” ”Japp”, sa han och nickade. ”Okej.” sa Jessica enkelt. De gick på en båt. Som åkte iväg. ”Det är fint på havet”, sa Jessica tyst. Fredrik nickade instämmande. De stod bara där. Vid relingen och tittade ut över havet. Tittade på fullmånen som lyste över vattnet. Och kommenatarerna var: -Bra och rolig Väldigt välskriven bra story alla bidrag vi ifkc in var jättebra (fick bara in två men ändå)XD men alla bidrag var jättebra 5 okt, 2012 16:27 |
|
Borttagen
|
Grattis!!!!!!!!!
5 okt, 2012 17:04 |
|
Borttagen
|
det blev väldigt jämt
 5 okt, 2012 17:12 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Ja c:det blev väldigt jämt När kommer nästa tema? 5 okt, 2012 17:14 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen