The Rage Of War. [SV]

Super!

Jätte bra!

OMG! Awesome!♥

Jag har bestämt mig att försöka avsluta denna på ungefär 25 kapitel någon gång under sommaren.

OMR vadjagälskardigFridajagskaskrivalitenupusspådig ♥

*Ny läsare*
OMFG DENNA BERÄTTELSE FÅR MIG ATT BLI ALLDELES UPPSPELT, DEN ÄR SÅ BRA!!!
Okej, men du jag älskar dig och denna berättelse ska du veta! ♥
Mer när du har tid.

Kapitel 15.
Samma stund som solen steg över horisonten dundrade två mörka skepnader fram över de kala slätterna som om de hade lejon i hälarna. Georgina hade fått låna en häst i byn och Bill red på sin egen Bela. Hästarna var blöta av svett och ryttarna likaså. De hade galopperat flera timmar i sträck, längre än många andra någonsin gjort på tredubbla tiden. Plötsligt, som på ett osynligt kommande saktade de båda av till darrig skritt och gjorde slutligen halt. Hästarna hittade genast lite torrt gräs och ryttarna satte sig på marken och tog fram något ur sina väskor.

Samtidigt, i byn de just lämnat, hade allt lugnat ner sig lite och byborna hade äntligen släkt elden och höll nu på att ta hand om de skadade och bränna de dödas kroppar. I tystnaden och sorgen var det ingen som märkte hur Ninive stal mat och vatten ur halvt nedrasade stånd och hur hon slutligen smög in i stallet, sadlade och tränsade Quick Step, en långbent häst som vunnit fler lopp än alla de andra tillsammans. Han hade ett bra temperament, vilket passade Ninive, men kunde bli riktigt het om han fick tävla mot någon annan häst. Hon svingade sig smidigt upp i sadeln och utan att vända på huvudet skänklade hon på honom och red ut ur stallet och bort från byns gränser.

Georginas häst var arg. Han var envis, jobbig och väldigt tjurig. Uppenbarligen älskade han att bitas, särskilt att bita Georgina. Hon fick hela tiden smälla till honom på mulen för att hindra honom att äta upp hennes arm.
”Men sluta då!” skrek hon till sist. ”Jag är ingen tuggleksak, din förbannade häst!”
”George.” Georgina tittade upp på honom. Hennes hjärta bankade så högt att hon kunde ha svurit på att han hörde det. Bill pekade med ett finger på något bakom hennes rygg och Georgina vände sig om. Bara några kilometer bort syntes ett rökmoln.
”Armén!” skrek hon. Hon och Bill hoppade snabbt upp på hästarna och satte hälarna i magen på hästarna, som flög iväg i en vild galopp med sikte på rökmolnet.

Jävlar, vad bra du skriver o.o

Du skriver asbra! bara så att du vet...

OHHHHH, HELT MÅLLÖS... YOU ROCK, ÄR DET ENDA JAG KAN SÄGA I DENNA SEKUND. ♥