Vrale PRS Emma07 och Vidomina

De senaste dagarna hade ärligt talat varit riktigt långtråkiga. Visserligen hade han levt såhär länge, på egen hand utan nåt som hänt, men den senaste tiden hade varit annorlunda. Den senaste tiden hade han planerat, träffat folk, allt. Han saknade det där, och kanske mest så saknade han faktiskt Thessa. Det var visserligen galet hur fort det hela hade gått, men det var så det var och han kastade sig gladeligen in i det. Kanske var det helt idiotiskt, men då fick det vara det.
Han fick åtminstone lugn och ro till att tänka här. Tid till att bara vara med Camenag också, den stackarn hade fått mindre uppmärksamhet än normalt utav Rowan under tiden han varit på slottet. Dock hade han ju förståelse - Rowan skulle gärna vilja kalla drakarna några av dem mest intelligenta varelserna. För att inte tala om magiska. För tillfället roade han sig med att slipa svärdseggen inne i stugan, men det var något som avbröt honom. En magkänsla av att någon var nära, men han kunde inte sätta fingret på vad som orsakade den. Av någon anledning kändes den inte hotande, men han beslöt sig ändå för att fortsätta med svärdet - ifall att. Det var väl alltid bäst att vara på den säkra sidan med tanke på hur jagad han tordes vara just nu.

När Thessa skyndat sig över gräset till stugan stannade hon upp. Det var känslan, hon kunde inte tro att det var sant. Han var här. Men också Camenag. "Camenag..!", utbrast hon när hon fick syn på honom, men tyst, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. Som om skogen hade öron eller ögon. När hon insåg att han kanske vilade så backade hon undan. Ville inte störa honom. Istället gav hon honom ett litet leende och bugade litet genom att tippa huvudet framåt, även om han inte såg på. Sedan vände hon sig om och kände på handtaget till dörren för att öppna dörren så att den svängde utåt.
Stugan var liten. Ett enda rum med bråten och prylar som avslöjade stugan som en jägarstuga. Eller ja, det trodde iallafall Thessa. Hon hade ju inte varit i någon sådan tidigare.
Direkt hade hon fått syn på honom. Han hade inte sett henne trodde hon, eftersom han stod med ryggen mot. Hjärtats slag rusade i henne. Hon hade helt låtit sig omfamnas av alla känslor hon fått för honom, trots den korta tiden de känt varandra. Det kanske var så det skulle kännas. När en hittade den rätte.
Ett busigt leende formades på hennes läppar och hon stängde dörren försiktigt om sig, så att han inte skulle höra och smög sedan försiktigt närmare honom. Hoppades att inte pulsen från hennes hjärta som klappade i högt tempo skulle avslöja henne.
När Thessa var tillräckligt nära honom placerade hon sina händer över Rowans ögon och kysste hans nacke. "Gissa vem?", viskade hon i hans öra.

Besöket tycktes inte ha gått Camenag helt obemärkt förbi, för Rowan fick den betryggande känslan att vem det än var som kom inte var ett bekymmer. En känsla han knappast trodde kom ifrån någon annan än Camenag. Exakt vem det var visste han inte ännu, men han hade ju sina förhoppningar såklart - även om han intalade sig att han inte borde hoppas på för mycket. Hon borde väl egentligen hålla sig undan, det var farligt att komma hit. Men ändå saknade han henne nåt så innerligt.
Det dröjde ej heller länge förrän han kände hennes händer och inte minst läppar, och omedelbart spred sig ett stort leende på läpparna och hjärtat tycktes genast öka pulsen rejält. Som han saknat henne, saknat beröringen.
”Jag har saknat dig.” Log han stort - överlycklig att hon var där, trots att det var farligt. Han tvekade inte en sekund innan han vred sig om så han istället stod ansikte mot ansikte med henne, lät deras läppar mötas i en efterlängtad kyss.

Lika lyckligt besvarade Thessa hans kyss och tordes lägga armarna om honom för att dra sig själv närmare honom. Men bara sekunden senare, trots lusten och längtan efter honom, drog hon hon tillbaka och mötte istället hans blick. Hon lossade armarna om honom, men behöll händerna om hans rygg. Hon ville känna honom nära.
"Balen..", sa hon först och såg en aning orolig ut. "Jag.. förlåt.. jag.. vad hände? Är du oskadd?", frågade hon och började se undersökande ut på honom för att se efter ifall han hade någon skråma över ansiktet eller hals, på områden som visade hud. "De tog mig därifrån och jag kunde inte ta mig tillbaka. Till dig.", blicken mötte hans igen. Det gick några sekunder och hon kunde höra hennes egna andetag, när hon återhämtade sig efter kyssen. "..Men ni gjorde det rätta. Nu vet folket att den sanna prinsen han återvänt. Och att far ligger bakom kungaparets bortgång. Med folket på vår sida kan inget stoppa oss."
Thessa gav ifrån sig ett suck av lättnad och strök med handen över hans ansikte för att se på honom. Längtan tog över och på nytt kysste hon hans ljuvliga läppar.

För första gången på länge så kände sig Rowan bara fullkomligt lycklig där med henne tätt intill sig, vilket bara var tack vare henne. Hon ingav honom någon slags trygghet han länge saknat. Dessutom misstänkte han att han slappnade av något lättare nu när han faktiskt var avslöjad. Det var ju en hemlighet han burit på länge, så det var en lättnad trots att han nu levde än mer gömd än tidigare. Men nu hade han mer tidsbestämt hur länge till han skulle tvingas vara gömd. Bara lite till så skulle han istället vara på tronen.
”Jag är okej.” Log han tillbaka emot henne, glad över frågan - bekräftandet på att hon brydde sig.
”Vi får hoppas det, att folket kan förstå.” Det var nyckeln till allt, utan folkets stöd skulle det inte lyckas. Han tänkte just ta till orda igen då han istället avbröts med en kyss, en kyss han genast besvarade och dessutom lade en hand om hennes nacke.
”Hur är det i slottet? Misstänker dem dig?” Frågade han snart efter att motvilligt ha avslutat kyssen.

Thessa besvarade hans kyss och ville inte sluta, men visste också att hon inte skulle låta sig njuta fullt ut, så länge de var i fara, så länge Rowan var en måltavla. De behövde fortfarande ligga lågt och vara försiktiga. För mycket riktigt, så var ju Clavius de på spåren. Hon drog sig undan hans kyssar, men behöll händerna om honom. Lite besvärat sänkte hon blicken och suckade för att också luta sig mot honom. "Hans undersåtar.. åh, jag tål dem inte, Rowan! De ställer frågor, för många. Och far, han.." Hon såg upp på honom. "Han har aldrig sett sådär på mig förut. Hans blick är svart. Jag tror jag har krossat hans hjärta.. om hans ens har något." De sista orden nästan suckade hon. Hon pausade och tänkte tillbaka på Clavius utbrott och förbannelse över hela situationen. Det hade verkligen inte visat sig bra för honom. Thessa behövde inte lämna slottet för att veta vad folket i Vrale sa om honom nu. Skvallret spred sig fort. Tjänarna i slottet var bra på att plocka upp det och samtala om det i slottets korridorer, utan vetskap att Thessa hade hört på. Clavius dagar var räknade, det var ett som var säkert.
"Vad säger rebellerna? Är dem okej?"

Erland hade återhämtat sina krafter efter striden i slottet hemma hos sin pappa, som trots hans roll i hovet, var på rebellernas sida att få Rowan på tronen. Ett trevligt hem, lite finare än bönder, lite mindre än de kungliga. Hans familj var adlig och rörde sig i handeln som köpmän. Flera generationer tillbaka, eller det var det Erland hade fått berättat för sig. Det handlade om alla möjliga varor och prylar av värde. Kryddor, tyger, vapen, smycken. En livsstil som han vuxit upp med och därför var det lätt att fortsätta i sin faders fotspår. Han visste inget annat. Tack och lov för Rowan som gav honom en annan del av verkligheten. Någon som han i princip vuxit upp med sida vid sida. Kanske närmare en bror, i andras ögon. Rowan var Erlands bästa vän och de trivdes alltid i varandras sällskap. Med honom var det lätt att skratta med, men också en vän som lyssnade och kom med goda råd i de mer allvarliga situationerna. På senare tid, efter kungaparets bortgång, hade Erland stöttat Rowan på samma sätt tillbaka. Något som var självklart och en andra natur för honom. Rowan kunde alltid lita på honom, det var iallafall det han sa till Rowan och ville tro det om sig själv.
"Okej, jag går nu!", ropade Erland och hoppades att hans pappa skulle höra honom från hallen när han vilade handen på handtaget för att öppna dörren.
Han var påväg till smeden, en av handelsmännen i området som sålde svärd och andra användbara ting i en strid. Det skulle behövas mer nu, inte bara till honom själv, men till rebellerna också, nu när de fanns på Clavius radar. Ett skydd av något slag.
Smeden var en god vän till familjen och framför allt Erlands far. Men eftersom ärendet gällde honom och hans vänner, hade Erland själv erbjudit sig att gå över. Det låg inte långt bort. Bara några hus därifrån.
Han gick lugnt längst torget och svängde upp till smedens hus för att gå trappstegen upp till dörren och knacka på. Men utan ett svar tillbaka kände han på handtaget och öppnade dörren för att kliva in. Det var ju ändå en vän som bodde där.

Rowan ville inget hellre än att glömma allt för en stund och bara få ägna tankarna fullkomligt åt henne. Det var så lätt när han var i hennes sällskap - hon hade en förmåga att förtrolla honom fullständigt till att glömma att något annat existerade. En välkommen tanke i röran efter avslöjandet. Röran var väl kanske fel ord - tvärtom var det lugnare än på länge för Rowan just för att han inte gjorde annat än att sitta här och vänta. Vilket var något som gjorde honom galen, han ville vara ibland rebellerna, med henne, han ville vara där allt hände. Men han skulle äventyra dem allas liv med det, dem måste bara vänta på rätt tillfälle hur svårt det än kändes.
"Om han hade haft ett så hade han inte velat gifta bort dig." orden var kanske i hårdaste laget gentemot hennes far, men han ansåg sig ändå ha rätt att hysa den sortens agg emot mannen. Han litade på att hon förstod det, han skulle aldrig förstå sig på den mannen. Han nickade åt hennes följdfråga, medans han ännu höll henne i sina armar. Ovillig att släppa henne än på länge.
"Dem mår bra. Vi samlar ihop oss, samlar kraft." sade han, kanske väntade på folket också på ett vis. Nu hade inte Rowan varit i staden, men han hade fått berättat för sig att det börjat pratas rekordfort. Snart, så hoppades han på att ha deras fulla stöd.
"Är du säker där?" frågade han, det var hans största bekymmer trots allt som hände.

Siennas far hade lämnat henne själv i huset för en stund, medan han hade fått åka ut på något ärende. Exakt vad för ärende det var, var hon själv osäker på. Själv tänkte hon ägna stunden åt att gå ner i smedjan en stund. Hennes familj var egentligen adlig, men sågs utav en del andra adliga ner på tack vare att de ändå valt att arbeta själva i smedjan. Men det hade alltid varit ett kall för hennes fars släkte, vilket gällde även hennes far och henne själv. Hon hade alltid varit pappas lilla flicka och älskat att få följa med i smedjan sedan barnsben - och hon älskade sin far för att han trots hennes kön låtit henne vara med och lärt henne allt han kunde. Kanske hade han anat att släktens magi även rann i hennes ådror. Det där lilla speciella, att kunna kanalisera det ut i vapnen och skänka dem egna, magiska egenskaper. Nu var det inte många som visste om att många av de svärd dem köpte ifrån hennes far, Anselm, faktiskt var tillverkade av en kvinnas hand. Ärligt talat visste hon inte hur det skulle tas, men henne gjorde det egentligen inte något att det inte var känt. Hon trodde inte hon skulle trivas med någon större uppmärksamhet. Hon gjorde det för nöjet, för att hon älskade att låta händerna jobba med stålet medan tankarna tilläts löpa fritt.
Smedjan låg i kombination med boningshuset, med en dörr emellan och en något tjockare, isolerad vägg för att inte släppa in alltför mycket av smedjans värme in i huset. Hon hade precis hunnit kliva in där då hon hörde någon knacka på dörren och lät höra en suck. Säkert var det bara någon som skulle hämta någon beställning. Det var bara att vända på klacken och styra stegen emot hallen. Väl där så hajade hon dock till något - hon kunde inte påstå att hon direkt kände igen mannen som klivit in där, ändå tycktes hon inte lyckas ta ögonen ifrån honom. Han var vacker, det var där anledningen fanns.
"Kan jag hjälpa dig med något?" frågade hon till sist vänligt.

Det gladde Thessa att Rowan var välbehållen och helskinnad. Det var det viktigaste just då. I samma stund, där i jägarstugan, det lilla utrymme som var och blivit hans fristad de senaste dagarna. Förhoppningsvis skulle det inte dröja särskilt länge till, tills tronen av Vrale var hans. Det fanns så mycket lycka som skulle bringa att ha han som konung och ledare. Han kände folket, visste deras behov och de kände honom. Efter att ha levt bland de hade han säkerligen snappat upp en hel del av de missnöjen de haft med Daemonnes och vad de önskat sig istället. Thessa visste tillräckligt för att förstå att Bertherlams hade styrt med kärlek och rättvisa, något av det ord och vokabulär som Clavius saknade.
Bilden av henne själv med Rowan i framtiden, skrämde henne något då hon insåg att andra plikter skulle falla på henne, men lika fort togs rädslan över av kärlek. En enorm värme och glädje, likt ett lyckorus. För det var ju precis där hon ville vara. Med honom. För alltid.
När Rowan bekräftade hennes teori om sin faders hjärtlösa själ kunde hon inget annat än att nicka. Han var död för henne. Iallafall var det det hon intalade sig. Det sårade för mycket. Så många gånger som han sårat henne och hon låtit honom. Men nu, när han gett sig på riket och tagit strid med folket av Vrale och Rowan korsade Clavius en gräns där ingen återvändo fanns. Den här världen var inte längre stor nog åt honom med. "Du har rätt.", suckade hon och såg upp på honom igen.
"Jag tror inte han skulle göra mig illa. Inte medvetet iallafall.", men så fel hon hade. Som dotter till honom var hon blind för Clavius galenskap och förvirring. Deras relation hade ingen framtid, något som hon snart skulle inse.
Thessa nickade då han talade om rebellerna och pustade lättat ut. Med tiden hade hon kommit med att gilla de mer och mer. Och hur lätt de var. Kanske var det den där kärleken och vänskapen som hon inte upplevt på länge. Men de hade verkligen imponerat på henne när de gått så långt för att hjälpa till att strida för det som var rätt och betydde något.
När Rowan sedan frågade om hennes säkerhet i slottet dröjde det ett tag innan hon sa något. "De kommer inte göra mig illa där. Men låt oss inte tänka mer på det." Hjärtat klappade för honom och hon gav sig återigen in för att kyssa honom, denna gången mer intensivt för att låta lusten i henne ta över.

"Åh. Hej." Erland hade inte varit beredd på att träffa någon annan än mannen i huset, Anselm. I stunden kunde han inte alls se kopplingen mellan personen framför sig och mannen i fråga, vilket säkert speglades i hans ansikte då han förvirrat gapade och blinkade några gånger innan han fått fattningen av verkligheten igen. Det var inte bara chocken över att hon inte stämde överens med hans förutfattade meningar, men hennes skönhet av bländande. "Ehh...", fick han först bara fram, men harklade sig sedan då han bitarna tillslut fallit på plats. Anselms dotter, ja, det borde det vara. "Erland. Jag heter Erland, är sir Anselm här? Jag skulle titta på några artefakt han satt undan åt mig?" Erland sträckte på sig och hoppades att han inte gett henne fel intryck. Om hon skulle skvallra till sin far skulle det säkert inte dröja länge innan hans egen far fått nyheten om hans dumdristige son. Handeln tog hans far på ett allvarsamt sätt och litade fullständigt på att Erland gjorde likadant. De hade inte råd att vara oprofessionella.

Rowan kunde inte låta bli att oroa sig för henne vad hon än sade, vad hon än försäkrade honom om. Självklart var det något som grundades i den fara alla svävade i som hade med honom att göra, men om han skulle vara ärlig med sig själv så trodde han faktiskt att det alltid skulle finnas det där lilla unset av oro ändå. Det var väl en av grundpelarna när man älskade någon - man brydde sig om dem så mycket att man aldrig släppte oron till hundra procent. Dock var den nog större än normalt tack vare detta. Att hon levde i lejonkulan, trots att hon borde vara skyddad tack vare sina känslomässiga band till Clavius så var det ingen garanti när det gällde den mannen. Han litade inte minsta lilla på den karln.
Men hon hade så rätt, så rätt så i att dem inte borde tala på detta nu när dem äntligen hade en stund ihop. Det gjorde dem bara dystra, och dysterhet var ingen känsla som hörde ihop med henne. Hon tycktes sprida lycka omkring sig vart hon än gick. Det var heller inte det minsta svårt att lägga alla tankarna åt sidan då hon kysste honom igen - tvärtom var det lika effektivt som att blåsa bort dem. Han hängav sig genast åt kyssen, lade armarna bättre omkring henne för att ömt lyfta upp henne i sin famn.

Mannen i fråga tycktes nästan lika förvånad som Sienna själv, även om hon inte riktigt kunde förstå varför hon själv var så.. Häpen. Eller jo, hon visste varför men ville inte erkänna för sig själv att mannen gjort ett sådant intryck på henne. Honom kunde hon ju förstå, han väntade sig säkert hennes far och så dök hon upp där. Hon insåg själv att hon antagligen både stirrade och kanske till och med hade rodnat lätt, och slog generat ned blicken.
"Jag är rädd att min far är iväg. Men jag kan hjälpa dig istället?" föreslog hon, började ana vilka slags artefakter han talade på - det var bara till ett specifikt syfte som hennes far satte undan saker på det viset. Hennes familj hade genast velat hjälpa rebellerna då dem börjat röra sig i staden, men var en av dem som gjorde det mer diskret genom att ge dem vapen under bordet så att säga.
"Jag heter Sienna förresten." log hon svagt och vågade sig på att se upp emot honom igen, kom på sig själv med att hon ju faktiskt hade något att göra och styrde stegen lite längre in i huset, rättare sagt ett av rummen intill hallen där dem förvarade vapen. Hon förlitade sig på att han skulle följa efter henne in dit, började strax plocka ner några olika vapen.

Det var befriande att låta känslorna ta över. Inga tankar på det som varit eller skulle komma. Hon ville bara vara här och nu. I Rowans armar och så nära hon fick komma honom. Det skrämde henne inte längre att inte ha kontrollen, utan lät sig istället lita på sin instinkt, och på Rowan.
När han plockat upp henne i sin famn kysste hon honom över hans hals och började lossa på hans skjorta genom att knäppa upp knapparna på tyget. Hon ville vara närmare, om hon fick.
Trots den koppling Thessa hade till de döda, hade hon aldrig känt sig så levande som i den stunden. "Rowan..", viskade hon för att smaka på hans namn och sedan kyssa hans läppar igen. Det var nu hon ville ha honom. Kanske var det hennes undermedvetna som spelade henne ett spratt- när skulle de få vara i varandras armar igen? Se varandra? Trots det skulle hon inte ifrågasätta det. Kärleken hade tagit över, och Thessa skulle inte stoppa det.

"Eh. Jo, ja, menar jag. Ja, det vore fint. Tack." Erland harklade sig efter det sista. Han fick återigen påminna sig tyst om varför han var där, för att inte låta sig distraheras av kvinnans, Siennas, skönhet. Det gjorde det inte lätt för Erland att hon också verkade lite obekväm, det var något charmigt med att hon såg lite blyg ut i situationen. Men faktiskt lugnade honom lite då och han fick energi nog för att kunna följa efter hennes steg. Artefakterna, svärden och de andra. Det var ju därför han var där. "Trevligt att träffas, Sienna.", sa han ärligt och tordes le efter henne, fastän hon inte såg på.
När de kommit till rummet intill, där de verkade satt undan beställningsvarorna, var han snabb fram för att hjälpa henne. "Här, låt mig hjälpa.", sa han, utan att veta att hon faktiskt klarade det själv. Erland var ju på hennes mark, i hennes hem. Men egentligen sökte han en ursäkt att få ställa sig in hos henne, som för att imponera eller något. Som om det faktiskt imponerade att han sträckte sig efter något som hennes armar inte nådde till. "Är det det här?", frågade han och plockade ner ett paket av tyg, snört med rep. Med tanke på det skramliga ljud paketet gav ifrån sig, så kanske det skulle stämma in, men å andra sidan skulle de väl inte finna annat än de ting som skapades och formades i smedjan med samma metalliska läten.
Erland såg försiktigt åt hennes håll. Han stod bara en bit ifrån henne, alldeles för nära för ett första möte. När Erland plötsligt insåg det backade han ett steg för att ge henne plats.
"Jag vet inte hur mycket jag är skyldig er.. vad vill du ha?"