Borgen (sjunde året)

Först och främst tack för att du länkade till min låt, har läst kapitlen och du håller nivån som vanligt så har nog inget ont att säga bara en massa goda saker, fortsätt så jag undrar varför du inte har försökt att få de här böckerna på fotboll och det kanske du har gjort du kanske komma hej då kanske till och med att ge ut dem i bokform alltså tryck två om tänker jag då lite som en alternativ version av Harry Potter. Du får ursäkta de står för det som förekommer men iallafall jag menar att du hade kunnat lägga ut boken nu på fredag fågeln är bara här och kanske till och med försöka att få ut den i tryckt form för den är värd att spridas till fler människor! Har du lagt ut boken på andra skriva forum eller finns den bara på detta forum?

Mintygirl89


Refren




Kapitel 19 - Ledare


Trolldrycksklassrummet var sig nästan oförskämt likt, men jag kunde inte låta bli att njuta i fulla drag. Det var som att resa i tiden, till en sen hösttermin för tre år sedan, när jag varit en skygg, nittonårig Miriam som diskat flaskor och mått i ett hörn av klassrummet och i smyg iakttagit den undervisande professor Snape. Han var precis lika stilig nu som då, där han stod bredvid mig svept i sin svarta elegans och iakttog de arbetande eleverna som leddes av professor Snigelhorn. Jag hade övertalat Severus att få följa med på inspektionen för att få en nödvändig inblick i verksamheten. Och, tänkte jag i mitt stilla sinne, för att inte bli galen mellan de runda väggarna och de iakttagande porträtten på kontoret.

I smyg drog jag in de välbekanta dofterna i rummet. Det var fjärdeårselever som undervisades och de gjorde samma dryck som trions klass gjort under läsåret för tre år sedan, snabbtänkarelixiret. Dess egenskaper kunde verkligen behövas just nu. Den uppiggande doften av ingefära skärpte mina sinnen till det yttersta, känslig som jag var för ångornas effekter. Men nu hade det verkat misstänkt att bära munskydd. Istället stod jag vid Severus sida, centralt i klassrummet, och med förklädet utbytt mot en tjusig, svart klädnad med detaljer i silver och grönt. Allt omkring oss var tydligt och skarpt, verkligare än verkligheten. Jag såg varenda detalj hos Elvira, ensam på främsta raden precis som för tre år sedan. Hon var så tryggt bekant med sitt allvarliga ansikte och sin fullständiga koncentration på det hon hade för händer, och att arbeta helt själv tycktes passa henne utmärkt. De andra eleverna ur hennes årskurs hade för länge sedan slutat besvära henne. Då och då gav hon Severus en blick fylld av allvar och respekt. Han höjde ett nådigt ögonbryn tillbaka, med blicken på innehållet i kitteln.

Jag mindes hur han räddat mig från hennes illuminering och de betydligt farligare ångorna från krympningsdrycken för tre år sedan. Han hade doftat svagt av kryddig parfym och pepparmint. Armen som drog mig bort hade varit stark och beskyddande.

Nu, tre år senare, visste jag att doften kom från det lilla lager av pepparmintskarameller han alltid förvarade i klädnaden. Och hans armars smidiga styrka hade jag fått erfara på otaliga sätt. Men jag visste också om den ångest som bultade i hans bröst till följd av det han måste utföra. Han var inte längre upphöjd och oåtkomlig, men lika beundrad, om än på ett helt annat sätt.

Severus.

Han gav mig en snabb sidoblick och jag kunde inte låta bli att möta den. Du är så vacker, älskade Severus. En skön, vacker människa. Jag förstod att han hade läst mig när de svarta ögonfransarna snabbt fälldes och han såg bort. Efter alla dessa år hade han fortfarande svårt att bemöta positiva ord om sig själv.
“Det börjar bli dags att avsluta, mina vänner”, tillkännagav Snigelhorn och vred upp sina mustascher när han gav Elviras kittel ett förtjust ögonkast. “Sannerligen, miss Faded, jag har aldrig sett något liknande redan i fjärde årskursen. Vad månde bliva av dig?” Orden tycktes erinra honom om något och han avbröt sig med en osäker blick på Severus, som dock nickade bekräftande.
“Jag håller fullständigt med dig, Horace. De goda resultaten håller i sig”, sa han och rörde sakkunnigt om i kitteln, medan salen fylldes av sorlet från elever som plockade ihop sina saker.
“Du skulle redan kunna tillverka hela repertoaren av trolldrycker, min flicka”, myste Snigelhorn, “och rentav förbättra vissa av dem, såsom Severus här på sin tid …” Han avbröt sig igen och såg prövande på sin före detta elev som nu plötsligt hade blivit hans chef. Så fick han en knipslug glimt i ögonen och vände sig åter till Elvira: “Du skulle kunna tillverka långt fler specialsubstanser än den gröna essensen, som vi ju redan har ett, ehum, rätt så stort lager av.” Det sista sa han med en sidoblick på Severus.
“Det skulle vara ett nöje, professorn”, sa Elvira diplomatiskt. Eleverna var vid det här laget försvunna ur klassrummet. “Jo”, fortsatte hon försiktigt, “skulle det vara möjligt att få tala några ord med er vuxna, om en helt annan sak?”
Både jag, Severus och Snigelhorn nickade som på en given signal och såg uppmärksamt på den allvarsamma flickan framför oss.
“Ni är bekanta med miss Jacobsson i sjunde årskursen, eller hur?” frågade hon. Jag tordes knappt nicka, men de båda professorerna bekräftade tveklöst bekantskapen. “Hon var på den lektion som föregår er, miss Faded”, upplyste Severus. “Trolldryckskonst tillsammans med … Slytherin och Hufflepuff.” Eller de mindre önskvärda plus halvbloden, tänkte jag förbittrat. Elli hade varit i samma klass som sina två vänner från Slytherin, de få Hufflepuff-eleverna som fanns kvar samt en del andra elever som ansågs allmänt svåra att få bukt med. Det kändes som om jag hade fått omorganisera klassböckerna hundratals gånger under terminen.

Elvira, som naturligtvis var med i en av elitgrupperna, harklade sig nu med beslutsam min.
“På rasten efter den lektionen, innan den här, var det några elever som uppförde sig riktigt tråkigt och hotfullt mot Elli … eh, miss Jacobsson. En stor grupp stod och tittade på och ingen hjälpte henne utom mr Zabini.”
Severus strök sig tankfullt om hakan och såg ut att fundera. Snigelhorn, däremot, tittade på sin stora, gyllene klocka och utbrast: “Kära nån då, jag är sen till ett möte. Reder ni upp det här?” Vi nickade tyst och vände åter uppmärksamheten mot Elvira.
“Vem var ledaren?” undrade Severus. “Det finns alltid en ledare.” Han och Elvira såg på varandra i tyst samförstånd.
“En flicka från sjätte årskursen i Gryffindor”, svarade hon tveklöst. “Virginia Werhell heter hon visst.”
“Verkligen? Från Gryffindor?” sa Severus fundersamt. “Är det inte miss Jacobssons eget elevhem?”
“Jo, men det var nog det som var problemet, tyvärr”, förklarade Elvira. “Miss Werhell anklagade miss Jacobsson för att vara en förrädare när hon umgås med två pojkar från Slytherin. Och eleverna runtomkring var från både Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor. Mest Gryffindor, tror jag. Och ni vet ju, sir … att sådant här förekommer även inom elevhemmen.”
Hon såg tillitsfullt på honom och tillade: “Ni hjälpte mig i första årskursen, sir, när jag var i samma situation med Ravenclaw. Ni fick det att upphöra till sist.” Då han inte svarade sa hon: “Det behöver kanske inte bli några straff eller så, för de som håller på. Eller ursäkter. Det enda man bryr sig om är faktiskt att det slutar.”
Hon tystnade några sekunder och såg på både mig och Severus innan hon fortsatte: “Så man får vara ifred.”

Vilket bra kapitel, som vanligt! Är ingen kaffedrickare, så jag kunde inte ta en kopp.m Men jag kunde ändå njuta av ditt underbara kapitel!
Oj, den där Virgina Werhell verkar vara riktigt hemsk. Vi får hoppas det löser sig.

Tips:

“Miss Werhell anklagade miss Jacobsson för att vara en förrädare när hon umgås med två pojkar från Slytherin. Och eleverna runtomkring var från både Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor. Mest Gryffindor, tror jag. Och ni vet ju, sir … att sådant här förekommer även inom elevhemmen.”
Hon såg tillitsfullt på honom och tillade: “Ni hjälpte mig i första årskursen, sir, när jag var i samma situation med Ravenclaw. Ni fick det att upphöra till sist.” Då han inte svarade sa hon: “Det behöver kanske inte bli några straff eller så, för de som håller på. Eller ursäkter. Det enda man bryr sig om är faktiskt att det slutar.”
Hon tystnade några sekunder och såg på både mig och Severus innan hon tillade: “Så man får vara ifred.”

Byt ut ett "tillade", så blir det synonymer.

“Miss Werhell anklagade miss Jacobsson för att vara en förrädare när hon umgås med två pojkar från Slytherin. Och eleverna runtomkring var från både Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor. Mest Gryffindor, tror jag. Och ni vet ju, sir … att sådant här förekommer även inom elevhemmen.”
Hon såg tillitsfullt på honom och tillade: “Ni hjälpte mig i första årskursen, sir, när jag var i samma situation med Ravenclaw. Ni fick det att upphöra till sist.” Då han inte svarade sa hon: “Det behöver kanske inte bli några straff eller så, för de som håller på. Eller ursäkter. Det enda man bryr sig om är faktiskt att det slutar.”
Hon tystnade några sekunder och såg på både mig och Severus innan hon fortsatte: “Så man får vara ifred.”


I övrigt var det superbra.


Angående det du skrev i spoilern: Oh, jag ska ha tålamod! ♥

Hade ju av någon anledning missat att tumma förra kapitlet och blir dessvärre ingen längre kommentar vid nuläget... älskade dock att Elvira inte tappat tron på prinsen, och alltså att få vara ifred (från avslutet denna gång) är något som många inte förstår. Men Elvira är så klok! Jag älskar henne. Du vet dessutom hur man lämnar läsaren längtandes efter mer. Dina avslut är så exemplariskt bra. Önskar det fanns mer tid för att skriva kommentarer, men du vet att de kommer. ❤️

Kapitel 200 i serien. I detta sammanhang vill jag tacka Mintygirl89 lite extra. Hon var den första som kommenterade på Länken i maj 2018 och har troget stöttat mig sedan dess. Läs hennes Tårar från himlen - extra långt kapitel ute nu, med massor av bonusmaterial och ögongodis

Mintygirl89


Trezzan


Vill naturligtvis även tacka Elzyii för att jag får väva samman min berättelse med hennes och göra min tolkning av karaktären Virginia som finns där. Av hela mitt hjärta rekommenderar jag alla som ser detta att gå in och läsa Elzyiis berättelse Skam. Ni kommer INTE att ångra er!



Kapitel 20 - Förhör

“Ursäkta, men jag förstår verkligen inte varför jag är här, sir.”
Virginia Werhells blonda hår var perfekt kammat, hon bar upp sin gryffindoruniform med elegans och det var uppenbart att en förlängningsformel var kastad över hennes ögonfransar.
“Du har inte den minsta aning, miss Werhell?”
Severus var sitt mest auktoritära jag, spikrak på sin stol och med de mörka brynen bistert sammandragna, och han hade inte bett Virginia sätta sig ner. Hans avgrundsdjupa röst fick min hand med fjäderpennan att darra, där jag satt vid hans sida med ett pergament för att anteckna det som sades. Den unga gryffindorelevens hållning var dock oförändrad när hon stadigt såg från mig till Severus.
“Inte den minsta aning”, sa hon välartikulerat. “Mina betyg är goda, jag arbetar aktivt under lektionerna och gör allt för mitt elevhem och Hogwarts.”
“Ditt elevhem, ja”, sa Severus och lutade sig fram med en intensitet som kändes i hela rummet. “Och hur, om jag får fråga, förhåller du dig till de elever som råkar tillhöra ett annat hus än ditt, miss Werhell?”
Min hand slant så att det blev en stor bläckfläck i anteckningarna. När jag såg upp på Virginia knyckte hon dock rättfärdigt på nacken och stirrade stint på Severus.
“Jag har inte gjort dem något förnär, sir”, sa hon och lät uppriktigt förorättad.
“Jaså, miss Werhell.” Severus röst var låg och olycksbådande. Han påminde om en svart panter som samlar sig till språng och energin, som strömmade ut från honom, kändes ända ner i knävecken på mig. Anteckningarna såg bedrövliga ut. “Och om någon elev från ditt eget elevhem, miss Werhell, skulle drista sig till att spendera en avsevärd tid med … låt oss säga … Slytherin?” Han spände ögonen än skarpare i femtonåringen och jag begrep inte hur hon ens klarade av att stå upprätt. Själv hade jag varit ett asplöv vid det här laget. Ja, jag var det redan. “Hur skulle du då agera?” fortsatte Severus målmedvetet. “Börjar du äntligen förstå vart vi är på väg med det här samtalet?”
Virginias väl utmejslade ansikte hade långsamt färgats lika rött som detaljerna i hennes klädnad.
“Om ni syftar på Jacobsson …”, började hon och Severus iakttog henne under iskall tystnad. Till sist trampade hon ilsket ner sin ena glänsande skoklack i mattan.
“Ja, jag kan ha sagt ett par ord till Jacobsson om de hon umgås med”, medgav hon trotsigt. “Allvarligt talat tror jag inte att det är bra att vi beblandar oss med varandra över elevhemmen just nu. I de här kritiska tiderna borde vi fokusera på våra studier och umgås med så få personer som möjligt, tycker ni inte, sir? Just för att undvika konflikter. Vi får ju inte ens samlas fler än tre åt gången enligt reglerna. Borde hon inte välja några ur sitt eget hus att umgås med?”
Jag var stum över Virginias synsätt - och, måste jag motvilligt erkänna för mig själv, hennes vältalighet. Anser ej att eleverna bör umgås över husens gränser, stod det på pergamentet med min darriga handstil, och det snurrade i huvudet. Allt började bli så förvirrat - alla grupperingar, vad som var rätt och fel. Hur kändes det att vara så säker på sin sak som den unga eleven framför mig?

Men hon hade gjort Elli illa.

Så pass mycket att Elvira hade reagerat och berättat.

Jag visste att respekten Elvira hade för Severus var ömsesidig. Han värdesatte sin unga elev högt och tog hennes varning på allvar.
“Miss Werhell”, sa han sarkastiskt, “det är inte riktigt upp till dig att besluta om sådana saker, eller hur? Jag har fått information om att du tilltalat miss Jacobsson på ett synnerligen hotfullt sätt när en stor grupp elever var närvarande.”
“Vem är det som …?” Virginia bet ihop sina vackra läppar men hennes ursinne var uppenbart.
“Åh, det behöver du inte alls bry dig om”, sa Severus kallt.
“Är det någon från Gryffindor? Är det det?” Hon riktade plötsligt sina ögon mot mig, som om hon kunde känna min bräcklighet. Ja, naturligtvis kunde hon det. Så hade det alltid varit.

Och jag var så illa tvungen att sänka blicken. Kunde inte riskera att bli läst, om Virginia nu behärskade någon sådan förmåga. Elvira fick inte avslöjas.
“Nog nu, miss Werhell!” bet Severus av med sin mest skräckinjagande stämma. Jag kunde inte förmå mig att se upp, helt tagen av kraften i rummet, men den kom inte bara från Severus utan minst lika mycket från den unga furien.
“Sätt igång då, ge mig mitt straff!” sa hon utmanande. “Jag kan ta det. Jag är inte rädd.” När jag försiktigt kikade upp från pergamentet såg jag gryffindorelden i hennes ögon, precis som i Ellis och, för den delen, Ginnys. Och ännu en gång möttes den elden av kyla och behärskning från Severus.
“Det finns inget intresse av att ge er något straff. Ännu”, sa han menande och jag förstod att han hade tagit intryck av det Elvira sagt. “Icke desto mindre”, fortsatte han, “ska du från och med nu låta miss Jacobsson vara ifred, är det förstått? Vi kommer att följa upp att så sker, och om ni besvärar henne igen för att hon är tillsammans med Slytherin-elever, kommer det att få konsekvenser för dig, miss Werhell. Och jag lovar att de konsekvenserna blir kännbara, hur stursk du än är.”
Virginia blängde på honom när hon motvilligt sa: “Förstått, sir.” Utan vidare ceremonier lämnade hon rummet och när hon öppnade dörren kunde jag skymta hennes närmaste vapendragare där utanför. Det var inte speciellt svårt att föreställa sig vad de sade och jag hoppades innerligt att ingen kom på tanken att misstänka Elvira som informationskälla. Då skulle hon inte få det lätt.

Den intensiva energin dalade i rummet medan jag slutförde anteckningarna. Ska låta E.J vara, uppföljning kommer att ske, om ej upphört = konsekvenser. Jag darrade fortfarande både utvändigt och inombords. Handstilen lämnade mycket övrigt att önska. Förbannat också, varför hade jag inget som helst filter mot känslor, såsom andra människor verkade ha? Allt gick rakt in mig på gott och ont, utan att ens behöva gälla mig personligen. Ibland ledde det även till att en tillsynes irrationell ångest började byggas upp inuti. Jag försökte andas lugnt och istället tänka igenom vad som faktiskt skett och hur vi kunde tänka framåt. Kanske till och med undvika en del känslostormar? Inte riskera att värdera, döma eller hamna i affekt. Något som var lätt nog i sådana här situationer. Speciellt när man, som både jag och Severus, hade egna smärtsamma erfarenheter av att vara offer för översitteri.

En bra stund senare, när rummet åter kändes som vanligt, lade jag ifrån mig fjäderpennan och tilltalade min chef. Han hade snabbt växlat sinnesstämning efter förhöret och lyssnade eftertänksamt på vad jag hade att säga.
“Så, ett avtal, menar ni? Där eleven samarbetar med oss?”
“Ja, där vi visar att vi uppriktigt tror på att studenten kan bättra sig. Helt utan att skuldbelägga eller brusa upp. Det utesluter inte konsekvenser, om förbättring inte skulle ske. Man skulle kunna kunna arbeta i flera steg. Om det är en ledartyp kan personen kanske få i uppdrag att ansvara för ordningen inom ett visst område där det brukar förekomma bråk och där många elever känner sig extra utsatta. Då får översittaren ‘utlopp för sin självhävdelse genom att hålla andra bråkmakare i tukt’, som det stod i boken jag kom att tänka på …” Jag avbröt mig och tittade försiktigt på honom. Skulle han tycka att mina visioner var orealistiska? Att de hörde hemma i en utopi?

Men Severus såg tillbaka med enbart uppmärksamt intresse.
“Det är kloka tankar, Mona”, sa han uppskattande. “De kan absolut vara värda att pröva. Avtal och förhandlingar är mig inte alls främmande, som ni säkert känner till.”
Den sluga glimten i hans ögon var den största lycka jag kunde ha upplevt just då. Det kändes nästan som för två år sedan när vi hade lurat Umbridge med hennes beställningar av veritaserum för tvivelaktiga syften. Liksom då var det som om hela omgivningens färger lyste upp, mättades och fördjupades när vi insåg att vi skulle kunna göra skillnad på riktigt. Just i den stunden, på det runda kontoret i borgens centrum, kändes allt helt rätt och ett hopp började spira. Om ett framtida Hogwarts där vi tillsammans försökte styra allt till det bästa.

Så reagerade jag när jag läste kapitlet! Det finns inte ord att beskriva hur chockad jag var över vad som händer! Virginia är verkligen en obehaglig typ, och henne vill man inte möta i en mörk gränd.

Nå, tur att hon blir förhörd. Undrar nu hur det ska gå.

Precis som du, blev jag gripen av detta kapitel, så jag hittade inget att tipsa om.

Väntar med spänning på nästa kapitel!

Hejhej hemskt mycket hej, här är jag igen

Det blev en lång kommentar så jag har kapslat in den lite fint i spoilern nedan så inte alla måste scrolla igenom den ♥

Mintygirl89


Trezzan


Nepflite


96hpevanescence


boknörd_


Idén till det här kapitlet kommer från Elzyii, så all cred till henne.



Kapitel 21 - Ormar

Galleonen bränner nästan sönder min klädnad. Åtminstone känns det så. Jag vet att det blir problem om jag inte går till DA-mötet. Eller kommer de ens att märka min frånvaro? Kanske blir jag bara ett med mitt efternamn, Faded. Elvira som bleknar bort. Jag har inte haft någon ledande betydelse i gruppen och när Ginny tog över gjorde hon en strategisk stridsuppställning efter ålder, där jag som den yngsta hamnade längst bak. Nästan alla de andra är sexton eller sjutton. Och jag har bestämt mig för länge sedan. Jag kan inte vara en del av det sammanhanget längre - inte så som det har utvecklats. Ändå känns det som om myntet ger mig brännmärken. Det är inget lätt beslut.



Dimmorna ligger täta över slottsområdet och snön har inte kommit ännu. Helgens morgon tonar sakta fram som en något ljusare nyans av grått. Jag sätter mig vid Ravenclawbordet till frukosten. Ensam, men inte så långt ifrån de andra. En flicka från min klass sätter sig bredvid mig för att fråga om uppsatsen som ska vara inlämnad efter helgen. Mitt i mina förklaringar kan jag inte låta bli att notera hur DA-medlemmarna anländer till borden, en efter en. Så medvetet utspridda att det för mig är uppenbart att de just har varit en enhet.

Flickan är vänlig och tackar för hjälpen, men lämnar bordet för att fortsätta skriva på uppsatsen så snart vi ätit färdigt. Jag försöker komma ihåg vad hon heter, tvekar mellan två namn, och känner att det är något jag borde ha vetat för länge sedan. Men sorgligt nog får jag ge upp och reser mig från bänken för att lämna salen. Det är precis då Ginny passerar och stannar upp när hon får syn på mig.
“Elvira?” säger hon med uppriktig förvåning. “Är inte du sjuk?”
Så de märkte det alltså. Att jag fattades på mötet. Jag skakar allvarligt på huvudet. Det är ingen idé att ljuga.
“Men …?” Hennes undran är fullständigt aningslös när hon dröjer sig kvar på andra sidan bordet. Vi kan ju inte tala öppet om gruppen, men hon måste få veta hur det är.
“Jag kan inte längre”, skyndar jag mig att säga. “Det är bättre att ni fortsätter själva. Eller att vi börjar tänka på … ett annat sätt.”
“Hur då menar du?” Nu är hon på sin vakt och sätter sig på andra sidan bordet med armarna i kors.
“Jag känner mig kluven inför de grupperingar som har blivit”, säger jag precis som det är. “Det känns konstigt just nu, bara. När vissa inte … du vet.” Jag vill inte nämna något avslöjande.
“Jahaaa”, nickar hon och hennes raka axlar slappnar av en aning. Hon har plötsligt fått den förstående minen. “Jag förstår, Elvira. Ja, det är klart att det känns lite otäckt, med utbrytningar och annat som händer. Och du är ju några år yngre än oss. Du får komma tillbaka när du känner dig redo.”

***

Nästa gång galleonen glödde, en dimgrå decembermorgon, tänkte jag först bara ignorera den. Det brännande lilla myntet utgjorde ett sammanhang jag i min roll som Metrimona inte längre kunde vara en del av.

Jag hade vaknat tidigt trots att det var helg, vilket egentligen var bortkastad tid. De ensamma timmarna i den iskalla sängen kunde lika gärna ha ägnats åt sömnen. Det var med yttersta kraftansträngning som min magiska blick mot eldstaden kunde få liv i den slocknade värmen där inne. Medan rummet långsamt värmdes upp hade jag legat där och kramat en av kuddarna, dragit in doften av nytvättat örngott blandat med enbart min egen kroppsvärme och saknat Severus så mycket att det borde ha känts genom de mest ogenomträngliga av stenväggar.

Egentligen hade vi under alla de här åren aldrig delat säng regelbundet, aldrig sovit tillsammans annat än vid stulna tillfällen. Den längsta tidsrymden hade varit när vi under några sommarveckor gömde oss i Eugenes stuga och trots de sorgliga omständigheterna var det nästan euforiskt att kunna vara tillsammans på nätterna. Fridfull vila var dock sällsynt. Nästan varje natt vred sig Severus hit och dit i vånda. Ibland verkade han drömma om ögonblicket i sjön och vaknade i panik av att inte längre kunna simma. Allt oftare mumlade han också saker jag inte förstod, som formler eller namn på ställen. Whitby, kunde han kvida. Eller Richmond. Ibland hade jag tänkt söka information om de där platserna på biblioteket, men något hejdade mig. Det kändes mer ärligt att fråga honom själv, men jag drog mig för det, rädd för vilken reaktion det skulle kunna framkalla.

Jag stirrade in i elden, med armarna lindade om kudden, medan galleonen nästan brände hål genom sidenbandet. Ensamheten här inne bakom stenmurarna var mer olidlig än någonsin, samtidigt som jag ville så långt bort från DA-mötet som möjligt. Det var som om en rent fysisk kraft drog mig dit och jag måste stå emot den. Till slut hade jag inget annat val än att klä mig och huttrande ge mig ut i dimman.



Hagrids stuga låg tyst och lite hukande i diset. Endast om man tittade riktigt noga syntes ett svagt ljus innanför den immiga fönsterrutan. Miriam hade kunnat knacka på och utan vidare blivit inbjuden på en hink med hett te i den något stökiga men ombonade bostaden, men för Metrimona var det inte att tänka på. Stackars Hagrid skulle bli nervös av mitt besök och kanske tro att ledningen var ute efter att spionera på honom. Jag suckade, såg längtansfullt på den ängsliga ljuslågan och passerade vidare förbi trädgårdsland och höga buskar. Kylan kändes rå, som om den kom inifrån märg och ben, och trots det lilla ljuset i fönstret fick jag känslan av att vara alldeles ensam på jorden. Det var som om hela omgivningen bidade sin tid, både borgen och skogen, i ett tillstånd av oformliga grå konturer som ännu inte visste vilken nyans de skulle anta.

När det plötsligt hördes röster på andra sidan buskaget var de så malplacerade att jag först tvivlade på mina sinnen. De ritade viskande, intensiva streck i den tysta bomullen som låg tät över grenar och växtlighet. Och rätt som det var dök några grå silhuetter upp en bit ifrån mig mellan stjälkar och blad. Elever, det rådde det ingen tvivel om - på väg åt ett håll de inte borde. Gränsen till förbjudna skogen låg inte långt ifrån Hagrids stuga.

Det var frestande att bara vända om och låtsas som om jag aldrig hade märkt dem. Ingen begärde av mig att hålla vakt över studenterna och skogen var ett område jag borde hålla mig långt borta från av oräkneliga skäl. Men en av rösterna lät bekant och jag förstod att det egentligen inte fanns något val.

Att hålla sig osynlig en bit ifrån dem var ingen konst i det rådande vädret. Jag hoppades att de inte tänkte gå långt in. De höga plantorna övergick i träd vars rötter snodde sig likt hala ormar över marken. Lyckligtvis stannade ungdomarna inte alltför långt in bland stammarna och började slänga ut förtrollningar kring platsen. Det var lätt att ta skydd bakom ett enormt, mossbelupet träd i närheten och försiktigt kika fram på dem där de ställt sig i en besynnerlig triangel med trollstavarna mot varandra.
“Så”, hördes den bekanta rösten och nu såg jag tydligt att det var Elli, i sällskap med de två pojkarna från Slytherin. “The Snakes?”
“The Snakes”, ekade den ene omedelbart, ackompanjerad av den andre vars röst var lite mörkare. Stavarna glödde till i förening innan de drog sig en bit från varandra med högtidliga miner.

Vad i all världen tänkte de göra?

Jag blev medveten om att mina händer kramade hårt om den mosstäckta barken, som om trädet kunde beskydda mig.

En av pojkarna, han med den lite mörkare rösten, såg sig runt en extra gång och tycktes vädra i luften. Likt tillfället när de tre hade brutit sig ut från DA-rummet, lade jag märke till det fysiska ljuset i hans ögon - som en katt i mörkret.
“Hur ska vi börja?” undrade den andre pojken spänt med en förväntansfull sidoblick på Elli och nu såg jag tydligt att det var Blaise Zabini.
“Vi börjar väl med det viktigaste”, avgjorde Elli vars ekorrögon hela tiden uppmärksamt pilade runt mellan trädstammarna. “Avväpning.”
Och, i likhet med hur DA hade arbetat under femte året, började de utföra övningar i försvar där i den frusna vinterskogen. De tränade avväpning i skenet från den upplysningsförtrollning som Blaise hade kastat under granarna och såg sig ständigt om över axeln, som om de när som helst riskerade att bli upptäckta. När pojken med kattögonen hade fått Blaise att falla baklänges för tredje gången kunde Elli inte hålla sig för skratt. Blaise såg förorättat på henne medan han kravlade sig upp på fötter. Han öppnade munnen för att svara emot pojken, som flinande hade slängt tillbaka hans trollstav. Men pojken hade stelnat till mitt i rörelsen. Som ett djur lyfte han huvudet in mot gläntan och lyssnade. Blaise, som inte verkade ha märkt något, gnällde om sin våta klädnad. Inte förrän pojken höll upp en hand tystnade han.
“Vänta”, sa pojken, medan han fortsatte att vädra och speja omkring sig. “Det är någon här, innanför skyddsmurarna.”
Jag tryckte mig mot trädstammen och blundade. Nu var det klippt.
“Någon som inte är van vid att vara här.” Pojkens röst var lugn och saklig. ”Vem där? Jag vet att du är där.”
Nu hörde jag kylan i hans röst.
“Det är väl den där satmaran Virginia förstås!” fräste Blaise och jag hörde honom göra en häftig rörelse. “Homenum revelio!”
Och deras steg kom obevekligt knastrande emot mig på mattan av barr.



Incarcerous var åtminstone bättre än att bli utsatt för den vidriga lamslagningsbesvärjelsen. Jag hade flera meter magiska rep omkring mig, men rösten var inte borta och det gick att tala för sin sak. Just nu var det dock Elli som pratade och hon såg frustrerat på Blaise.
“Nu kanske det blir ännu värre!” sa hon vänd till honom, även om hennes trollstav, liksom de andra tre, var riktad mot mig. Det kändes en märklig vibration från den mot min hud. “Var du tvungen att använda den där besvärjelsen, Blaise?”
“Ingenting kommer att bli värre”, avbröt jag henne. “Jag är inte er fiende och har inget intresse av att berätta för någon om det här.” Jag försökte andas djupt och lugnt för att tygla de känslor av panik fångenskapen framkallade.
”Vem är ni?” sa Blaise och stirrade på mig med vild blick. ”Vad gör ni här?”
”Jag är inte ute efter att skada er, Blaise”, sa jag och försökte behålla lugnet i rösten. ”Jag heter Metrimona. Jag har tjänat som rektorns sekreterare här en tid.”
”Snape.” Greppet om Ellis trollstav hårdnade. ”Då är ni definitivt vår fiende.”
”Nej, Eleonora. Det är jag inte. Jag har ingen vilja att skada er.”
“Försök inte”, sa Blaise och tog ett steg närmare, i beskyddande position framför Elli. “Om ni arbetar för rektorn...”
“Det är sant”, sa jag och försökte se honom lugnt i ögonen. “Jag arbetar på kontoret som en enkel sekreterare och brukar inte lägga mig i elevernas förehavanden. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter.”
“Ni följde efter oss!” Blaise viftade indignerat med trollstaven.
“Ja, för att kunna hjälpa er om någon farlig situation skulle uppstå.”
“Så ni tänker inte sätta dit oss? Är det vad ni menar?” Blaise lät mer än tvivlande och det glittrade farligt i hans mörka ögon när han riktade staven mot mig. Måtte han inte i likhet med Ginny börja tänka på minnesradering, tänkte jag och tvingade mig att möta den kritiska blicken när jag sa: “Det är precis vad jag menar.”
Sedan försökte jag se på Elli, som också såg skeptisk ut. Hon tänkte säkert både på när vi setts på kontoret och på mitt besök hos henne i sjukhusflygeln och visste väl inte vad hon skulle tro.
“Jag skulle heller aldrig kunna skada er om jag så hade önskat”, fortsatte jag och kände med ens hur viktigt det var för mig att de förstod det.
”Vad menar ni?” frågade Elli misstroget. ”Om ni så hade önskat?”
”Varför skulle ni tala sanning? Varför skulle vi låta er gå, va?” Blaise viftade med sin stav. Det kom en skur av purpurröda gnistor och träffade mig i ansiktet. Jag blundade instinktivt.
“Theo, vad tycker du att vi ska göra?” hörde jag Ellis röst fråga och när jag försiktigt öppnade ögonen såg jag hur hon vände sig mot honom.
De besynnerliga ögonen sken ett kort ögonblick upp som glödlampor mot henne. Så höll han åter upp sin handflata mot dem och närmade sig mig. Luften blev med ens flera grader kyligare och jag rös ofrivilligt till, oförmögen att röra mig i de tunna, ormliknande repen. Instinktivt slöt jag ögonen när Theo var så nära att jag kände den kalla andedräkten som tycktes röra sig i cirklar runt mig när han vädrade. Ingen sa någonting förrän han tog till orda med sin märkliga, neutrala röst. När jag försiktigt slog upp ögonen skymtade jag ett par spetsiga hörntänder i något som väl skulle likna ett leende, då han vände sig mot sina kamrater.
“Det stämmer. Hon kan inte skada oss. Hon talar sanning”, sa han och sänkte sin trollstav. “Den här kvinnan vill inget ont. Även om vi befriar henne från repen kommer hon inte att göra oss något.”
”Vad menar du?” frågade Elli. Då de fortsatte att stirra skeptiskt, ömsom på mig och Theo, förtydligade han:
“För att hon är en mugglare.”

Oj vad kommer nu att hända?

Åh, vilket spännande kapitel! Och vad duktig Elzyii har varit som har kommit med idéer. Som jag har gjort till dig.

Spoiler från "Tårar från himlen":



Slutet tyder på att det är en cliffhanger, och att Miriams liv är i fara. Nu får vi hoppas någon kan ingripa i tid, så inget händer henne.
Håller tummarna för att det ska gå bra.

Tack för omtanken! ♥

Och tack för att du länkade till min berättelse i förra kapitlet! Ja, det blev ögongodis i förra avsnittet, hehe!