Förbjuden Romans (Professor/Elev)

Va bra, jag jag älskar det med! Ska gå riktig kurs i latin någon gång och verkligen lära mig språket helt och hållet för det är så användbart om man vill bli författare, som jag vill bli

Förstår att du saknade Snape, men han kan ju som sagt inte vara med i varje kapitel eftersom att det är Penelope som är första huvudpersonen och jag måste liksom ge henne ett fungerande liv runt omkring hennes förälskelse i Snape
Men glad att du gillade det ändå ^^



Tack, va härligt att du gillar det

Hm det där med att lära sig det på riktigt verkar kul. Kanske att man kan lära sig en del genom att läsa och jämföra de vises sten? Har alltid kollat på den på latin när jag handlar i SF bokhandeln men aldrig tyckt att jag har någon anledning att skaffa den. Men att läsa den samtidigt som den på engelska borde väl ge några kunskaper?
Visste inte att det fanns kurser i det ens. Ska jag definitivt kolla upp!

Hejsan alla fina läsare!
Jo, idag är det ju så då va att jag fyller ju år idag! Blir hela 21 år gammal(ung)! Så idag kommer jag att vara SJUKT jävla snäll mot er, ni ska få 3(!!!) kapitel utav mig! För jag satt nämligen uppe halva natten igår och skrev för att jag inte kunde sova.
Visst är jag snäll!?

Hoppas verkligen att ni ska gilla dem!
Om ni gör det, tumma och kommentera JÄTTE GÄRNA!



~Kapitel 11~

Jag svänger höger in i en liten korridor som är mörk och endast lyses upp utav några få facklor som är utsatta med långa mellanrum på väggarna. Jag går med ovanligt tunga steg mot biblioteket, det är det där provet, jag kan inte skaka av mig tankarna om att jag kanske har misslyckats... Jag är heölt uppslukad utav mina djupa tankar när jag helt plötsligt går in i något långt och svart. När jag tittar upp stirrar jag rakt in i professor Snapes ögon.

”Öm.. Prof..Professor Snape, ursäkta, jag, jag såg er inte.” min röst darrar och mitt hjärta bultar.
”Miss Lovegood, du ska var glad att jag inte ger dig kvarsittning.” säger han kyligt och böjer sitt ena ögonbryn på det där sättet som får mina knän att darra medan han ser ner på mig. Jag sväljer, hårt.
”Men, det råkar vara så, att jag inte vill ge dig kvarsittning. Det skulle inte se bra ut.”
”Öm, nu förstår jag inte professor Snape?” stammar jag tyst fram.
”Du har toppbetyg, du missar aldrig någon lektion och har full närvaro. Jag vill inte vara orsaken för att du kanske inte uppnår det du vill.” säger han med sin grova, mörka, underbara röst och jag får rysningar av välbehag som färdas ner över min rygg.

”Öm, tack Sir.” svarar jag kort och ser ner på hans skor.
”Jag vet inte vad det är med dig, eller hur du lyckas så... Bra... På mina lektioner men jag ska nog ta reda på varför. Om du fuskar så kommer jag att få veta det.” säger han strängt och jag ser upp på honom hastigt.
”Jag, jag fuskar inte... Jag bara, plugg-, öm, studerar väldigt hårt, Sir.” svarar jag försiktigt.
”Humpfh, vi får väl se.” säger han och börjar sedan gå förbi mig, hans hand snuddar vid min en kort sekund, hans kalla skinn skickar rysningar upp för min arm, rysningar av välbehag. Jag ser upp på honom och han ser ner på mig med sina magnifika ögon som nu brinner i sin mörkbruna vackra färg. Åh, Snape, vad håller jag på med? Tänker jag medan jag ser honom lämna mig bakom sig och sedan försvinna ut ur mitt synfält.

Jag vänder mig om och går med ovanligt hastiga steg till biblioteket...

Jag plockar ner två böcker från hyllan märkt med namnet ”Döende språk” och sätter mig i mitt vanliga fönster och börjar leta efter bra latinska texter som inte är allt för svåra att översätta, men inte heller för enkla. Jag hittar en och ställer tillbaka den andra boken. Jag sätter mig vid bordet och plockar fram ett pergament ur min väska och börjar översätta texten jag valt. Mina tankar invaderas hela tiden av tankar om professorn som jag under snart sex års tid har tyckt om i hemlighet. Känslan av hans bleka kalla skinn emot mitt, hans ögon som brinner och skiftar från svarta till mörkbruna...

Klockan är halv tio när jag äntligen är klar, jag ställer tillbaka boken på sin plats och plockar ner mina saker i min axelbandsväska innan jag går till min sovsal. Coraline ligger redan och sover så jag kryper ner under täcket efter att jag tagit på mig min pyjamas. Jag somnar snabbt och drömmer om professor Snapes magiska ögon och hans kalla händer mot mina kinder och hur han omfamnar mig ståendes i astronomi tornet med solnedgången bakom oss...



~Kapitel 12~

En vecka senare...

Min klocka ringer halv åtta och jag går upp, Coraline håller på att fixa sitt hår, men efter ett par minuter går vi ner till sällskapsrummet där Joshua för en gångs skull väntar på oss.
#Det var värst vilken tid det tog-" Han stannar upp mitt i sin mening när jag meningsfullt nickar mot Coraline som nöjt drar i sin femradsfläta och både Joshua och jag himlar med ögonen. Vi tar följe ner till Stora Salen för att äta frukost, som vi alltid gör, varje morgon, som vi alltid gjort, varje morgon de senaste fem och ett halvt åren.

”Herregud, jag är så nervös.” säger Coraline och suckar.
”Vad är du nervös för?” frågar Joshua och ser på henne medan han fortsätter äta sin frukost.
”Vad tror du? Vi får ju veta om vi klarat provet idag, och Snape säger ju alltid högt inför alla vilka som klarat sig och inte klarat sig, gud vad pinsamt om jag inte klarat det medan alla andra har gjort det!” utbrister hon och ser på Joshua som lägger ner sin sked halvt täckt av någon sorts ljusbrun gröt fylld med kärnor och köttbitar från något som förmodligen är pumpa.
”Hm, tack för att du påminde mig om det, nu kan jag inte äta upp min frukost...” säger han och suckar.
”Jag är också nervös, jag brukar inte vara det inför provresultat, men jag kan inte tänka på något annat, ännu mindre äta.” säger jag och ser ner på min tallrik som är full utav mat.

Vi går långsamt till trolldryckskonsten och spänningen ligger som en tjock dimma runt om oss. Vi säger inget utan bara går in och sätter oss på våra platser, jag längst fram, Coraline och Joshua längst bak. Professor Snape kommer in och går i rask takt fram till sin piedestal som han alltid står vid och lutar sig mot när våra lektioner börjar. Jag stirrar upp på honom med dagdrömmande ögon innan jag rycks ut ur mina tankar av att Charline kommer halvt inspringandes och intar sin plats bredvid mig, hennes kinder är röda och jag gissar på att hon antingen försovit sig, eller mer troligt, har hånglat med sin kille någon minut för länge. Professor Snape gör ingen antydan om att hon kommit inspringandes men så fort som klockan slår 08:30 stängs dörren igen och lektionen ska börja.

”Jag vill börja denna lektionen, med att uttrycka hur besviken jag är på majoriteten av er, tydligen har ni kompetens som förstaårselever.” Jag kan höra att hela klassen håller andan i väntan på resultaten från det ohyggligt svåra provet.
”Ni har totalt misslyckats. Det var bara tre elever som klarade mitt prov men bara en som klarade av alla frågor och få nästan full poäng. Miss Lavier, Miss Parcy och Miss Lovegood. Ni var de enda tre som klarade av mitt test och ni andra har totalt misslyckats, inte ens varit nära att få ett A. Sju av er fick ett D resten fick B och K. Vilket inte är ens i närheten av acceptabla betyg.” Jag ser upp på professor Snape och, jag kan inte hjälpa det, men, jag känner mig lite glad över att jag klarade det, men jag vill vara bäst så jag väntar spänt på att få höra vem som var bäst.

”Miss Lovegood, du fick 98 av 100 möjliga poäng, bra gjort. Miss Lavier du fick 52 av 100 poäng vilket var precis på gränsen till ett A men det är ett A, Miss Parcy du fick 58 av 100 möjliga poäng vilket är ett bra A.” Jag ler inombords när jag får veta att jag var så mycket bättre än alla andra, jag kan hör många som suckar bakom mig men jag fokuserar helt på professor Snape och visar inte några känslor alls. Som om jag klarade så här svåra prov när som helst. Snape lyfter sitt ena ögonbryn i någon sekund när han ser på mig, sen börjar han prata igen.

”För att ni visar er inkompetens så tydligt vill jag ha tre pergament rullar på mitt skrivbord tills på måndag om...” klassen stönar och suckar, ”tystnad, om de tre senaste brygderna vi gjort samt om vart man kan hitta ingredienserna till dessa brygder.” säger han med sin grova röst. Han pratar långsamt och med en bestämd ton, han pratar inte högt men kan ändå höras ända bort till eleverna som sitter längst bak. Det är något med hans röst som bara, den när liksom vart enda skrymsle och var enda vrå, jag förstår inte hur men den är så himla mäktig och kraftfull... Tänker jag drömmande.

”Nu, jag vill att ni slår upp sidan 567 i era böcker och läser de två följande kapitlen, tre gånger. De som inte hinner under lektionen, får läxa på detta med.” Alla öppnar sina böcker under en tyst protest mot att behöva läsa så mycket text. Jag läser snabbt igenom texten, det är bara 38 sidor så jag börjar om och läser igen, jag hinner läsa texten tre gånger innan det är dags att packa ihop. Jag lägger ner mina böcker i min väska och reser mig upp samtidigt som alla andra. Professor Snape läser i någon gammal anteckningsbok men säger,
”Miss Lovegood, var vänlig och stanna kvar.” Han ser inte på mig men jag stannar och tittar bakåt mot Coraline och Joshua som rycker på sina axlar och lämnar klassrummet tillsammans med alla andra eleverna, till slut är det bara jag och professor Snape kvar...



~Kapitel 13~

När salen är tom, bara jag och professor Snape kvar, så stänger han boken och lägger den på bordet bakom sig. Han går långsamt fram till mig, jag sväljer hårt och ser ner på mina skor.
”Miss Lovegood. Jag är ytterst imponerad av ditt provresultat.” säger han med sin underbara röst.
”Tack, professorn.” svarar jag tyst.
”Men, ditt svar på frågan om Levande Död brygden, fick mig att fundera.” Jag ser försiktigt upp på honom genom min långa lugg som hänger ner framför mina ögon. Mitt lila-röda hår gnistrar i skenet från solen utanför fönstret bakom professor Snape.
”Åh?” svarar jag honom nervöst, han tittar ner på mig och lägger sina armar i kors.
”Den frågan gjorde jag enbart för dig.” Jag drar bort min lugg från mina ögon och fäster den bakom mitt öra, jag ser honom i ögonen med förvånad blick och säger, ”jasså?” Jag känner hur min puls ökar i sin takt och mitt hjärta bultar så hårt, gjorde han den för min skull?
”Ja, jag ville veta hur du lyckades med din Levande Död brygd. Vart har du lärt dig det du svarade?” Han ser ner på mig och hans mun är ett tunt streck men det finns skuggor av ett leende, eller, i alla fall utav någon form av känsla. Om den är positiv eller negativ kan jag inte läsa

”Jag, öm, jag var i biblioteket och jag läste Trolldrycker för Häxor och Trollkarlar av Expert Nivå, den vanliga utgåvan som är lite nyare var inte där så jag läste en äldre modell och någon hade skrivit in små notiser och ändringar. Jag... Öm... Jag ville bara veta om det stämde så jag prövade på din lektion och upptäckte att de var korrekta. Så jag antar att det var någon annans kunskap jag tog nytta av Sir. Men så är det väl med nästan all kunskap, vi elever drar ju nytta utav kunskaperna vi får utifrån våra böcker och professorer...” svarar jag och jag känner hur mina kinder hettar, medan jag förklarar kan jag se hur professor Snapes mun öppnas lite och han drar ett djupt andetag när jag berättar att jag läst en äldre modell av boken.
”Sir? Är något fel?” frågar jag när han inte säger något.
”Självklart inte.” Jag ser ner på mina skor igen men jag vill se hans ögon, jag vill se hur de brinner när våra ögon möts så jag ser upp på honom och sekunden våra ögon möts ändras han ögon från isiga och dolda till brännande heta och helt öppna.

”Jag vet inte vad du håller på med men det som det ser ut som är förbjudet.” säger Snape med sträng, men ändå mjuk, röst. Jag ser undrande på honom.
”Håller på med? Jag förstår inte riktigt?” Han höjer sitt ena ögonbryn i någon sekund och ser på mig.
”Du kan gå nu Miss Lovegood.” säger han och vänder sig om.
”Okej professor. Öm, tack för en bra lektion...” säger jag och vänder mig om och börjar gå mot dörren, när jag precis ska öppna den hör jag professor Snape säga, väldigt tyst, nästan som en viskning,
”Ha en bra dag... Penelope...” Mitt andetag fastnar i halsen och min puls rusar, jag kan höra varje hjärtslag i mina öron, det är nästan dövande högt.
”Du med, Severus...” viskar jag tillbaka, men jag tror inte att han hörde mig.

Jag stänger dörren bakom mig och går ner för korridoren, tar höger, sedan vänster och vänster igen och stannar på trappan ut till bakgården. Jag drar djupa andetag av den friska luften. Han sa mitt namn, han sa faktiskt mitt namn! Herregud, vad håller jag på med?! Han är en professor, mina känslor för honom kan inte vara besvarade, han kan förlora sitt jobb om han besvarar min känslor, men han har inga känslor för mig, eller? Jag är så förvirrad, vad menade han egentligen med ”det du håller på med är föbjudet”? Vet han att jag är kär, i honom?

Oj, så bra♥ Tre kapitel när man loggar in!
Grattis på födelsedagen!

Hihi, tack ♥
Det är väl alltid kul, eller?
Tack så mycket!

Självklart!

GRATTIS!!!
Alltså, du fick mig att flämta på flera ställen... fråga PPP...

Här är jag= ett levande bevis!

Nää, du är ett dött bevis... snart iaf...

Nähädu... Jag svimmar bara