Det 64 mugglisgamet

Hahaha

Bra!

Hej alla
Jag har liksom skrivit distrikt 2's slåtter, men eftersom jag inte kan skriva i nutid så återgår jag till dåtid, allright?

Distrikt 2

Minihäst
"Tjolahopp"!!!!! Skrek Minihäst när hon ruschade nerför det breda trappräcket, ner till källaren där hennes mamma ofta höll till. Minihäst hade just bytt om till sina slåtterkläder (ett bar tighta, blåmelerade byxor som var vida längst ner, och en långärmad tröja med hål för tummarna, i färgen ljuslila. Hon hade fått fixa sitt hår själv, så hon hade flätat det kvällen innan och nu svallade det i vackra, små skruvar och lockar. Hon såg faktiskt väldigt elegant ut, och hon skulle sticka ut om hon kom upp på scenen.
Minihäst kikade in i rummet längst ner i huset mitt i Segrarbyn. Hennes mamma satt ihopsjunken, hängande över ryggstödet på hennes trasiga favoritfåtölj, och stirrade in i väggen.
"eh... Mamma?" Minihäst stod på avstånd från sin mamma, som beräknat hoppade upp i försvarsposition så fort hon hörde en röst.
"åh... det är du" Minihäst's mamma såg lugnare ut.
"Jag ska till slåttern, kaaaaan du följa med? Den enda segrardottern i byn, om jag kommer själv så skämmer jag bara ut mig själv." bad Minihäst och log ett av sina sällsynta leenden mot sin mor. Hon höll fram byltet hon hade i armarna, som innehöll några kläder till hennes mamma. Minihäst's mamma sträckte ut handen och tog tag i byltet, drog av sig sina smutsiga trasor som hon var klädd i, och snart vandrade de gatan fram till slåttern.
Plötsligt tog Minihäst's mamma tag i Minihäst.
"Du måste."
"Va?" sa Minihäst förskräckt. Hon var ganska van vid att hennes mamma ibland betedde sig underligt, men hon hade en intensitet i ögonen som dottern aldrig hade sett hos sin mamma tidigare.
"Hungerspelen. Jag gjorde det. Du kommer aldrig få chansen igen."
"Chansen att dö menar du!!!!!!" Skrek Minihäst. Det var tur att ingen var på vägen bredvid dem, de skulle troligtvis blivit förskräckta av hennes utbrott.
"Lilla gumman... vi har tränat. Du har tränat." Hon sa inget mer, och de fortsatte gå, och Minihäst började få tillbaka sitt vanliga, bittra humör.
Hennes mamma var galen, men det var sant att hon hade tränat.

Eileen Prince
Molnen trängdes på himmelen, precis sådant väder Eileen Prince hatade. Hon hade varit ute och simmat i den lilla sjön (som mest liknade en stor damm) bakom deras tomt, och nu kände hon sig redo för Hungerspelen. Eller ja, det var ju slåtter. Men snart så.
"Eileen Prince, dina systrar har redan gått, var ÄR du!?" Skrek hennes pappa och hon skyndade sig fram till framsidan av huset.
"Jag simmade"
"Vi måste skynda oss nu!" sa han skarpt och de började småspringa mot torget.
När de var där kramade Eileen Prince's pappa om henne, det kändes skönt. Hon gick mot blodtagningen och sedan ställde hon sig med sin åldersgrupp, i mitten av hela folkmassan. Typiskt. Mannen som stod på scenen hade långt hår, eller det var väl till hans haka ungefär och det stod rakt ut i spiklockar, eller det var så Eileen Prince såg dom. Det borde vara slåtter snart, Herregud vad det tog tid.
"Hmm... Det var väl en trevlig film?" Sa mannen från huvudstaden. Folkmassan mumlade till varandra, tills han pockade på deras uppmärksamhet.
"Vill ni inte ha några lotter dragna? Ja men då så, vi börjar väl med den här skålen då. Han drog av sig den blodröda handsken och hans naglar syntes. De var långa, säkert 6 centimeter, men dom gick av i mitten längst ut så att det gick en skåra igenom. De var svarta.
Handen med dom otäcka naglarna tog tag i en lapp, rev sönder den, tog tag i en annan, rev sönder den, tog upp en tredje, men denna rev han inte sönder.
"Peter Canber" Ropade han, men en musklig tjej i gruppen bredvid hennes sträckte på sig och skrek:
"JAG ÄR FRIVILLIG"! Det såg ut som att hon kastade en blick på en ung kvinna i publiken, som log.
Pfff... Henne skulle man kunna slå i ett trevligt litet hungerspel, tänkte Eileen Prince ironiskt för sig själv. Men vänta... när hon tänkte efter, så ville hon faktiskt nästan det. Så, när det konst-frisyrerade mannen ropade upp ännu ett tarvligt namn och en liten flicka började gråta, så ställde Eileen Prince sig upp och sa självsäkert;
"Här var det en frivillig!" hon sprang upp på scenen, höjde händerna som om hon redan segrat, och skakade sedan hand med den andra tjejen, Minihäst hette hon tydligen.
"Jaså, två små frivilliga flickor, uuunderbart" sa mannen från huvudstaden, och han fortsatte;
"Glatt hungerspel, och må oddsen alltid vara er gynsamma!" Och med en sista blick mot publiken, styrde han in Minihäst och Eileen Prince till varsitt rum där de kunde ta farväl av sina älskade.

Är alltid tacksam för kritik, bra och dålig!

Fantastiskt. ^^

Bra!

Tack, måste säga att det värmer ^^
Jag gillar din mall, btw



TACK!!!!!!

Åh tack!

Jättebra!

Superduper!!! Meeeeeer!!!!

Jag önskar att jag kunde skriva som dig