Min version av de 74:e Hungerspelen

Okej, om ni trodde att det här var en uppdatering så ber jag om ursäkt - för det är inte det.
Jag vet att jag inte uppdaterat på hur lång tid som helst, men jag har faktiskt världens bästa anledningar varför;
Jag har varit väldigt förkyld, och haft väldigt ont i öronen. Jag har, sedan väldigt länge, haft stora problem med öroninflammationer, ungefär fem stycken varje år.
Dessutom har jag inte mått bra mentalt, jag har varit väldigt deprimerad, och därför haft vissa "mental breakdowns".
Men nu ska det bli ändring: jag ska uppdatera idag, och sedan försöka uppdatera så snart som möjligt. Dock kommer jag åka på ett läger i morgon, men hoppas ni kan stå ut.
Tack.

♥♥♥♥

Bra att du mår bättre. Längtar efter kapitel! ♥

Its okey

Okej^^

Jesus Christ Superstar (do you think you’re what they say you are?)! Nej, lite mer seriöst…
Jag har liksom inte uppdaterat på miljoner år! Hoppas ni kan ha lite tålamod med mig…
Jag bestämde mig för att försöka (notera FÖRSÖKA) uppdatera en gång i veckan, och det kommer bli på söndagar (jag har redan en fanfic som uppdateras på lördagar). Bra?
Hoppas det, för här kommer nästa kapitel!

På tal om Gale/Peeta, har inte bestämt mig än… Vacklar mellan båda två…

Kapitel 13


Mörkret har sänkt sig över skogen. Det är tyst, allt man kan höra är en försiktig, blyg fågelsång. Jag ligger högt uppe i ett träd, insvept i min varma, nya sovsäck, och tittar upp på det försiktigt vävda taket av mörkgröna löv. Jag försöker koncentrera mig på lövens sköra ådermönster, men mina tankar glider till Rue hela tiden. Jag vägrar erkänna att tårar droppar nerför mina kinder: jag vet att jag måste vara stark om jag ska kunna vinna det här, och därför sväljer jag ner resten av mina tårar, som hela tiden hotar att förtära mig.

Efter ett tag börjar världen omkring mig blekna bort, och jag glider in i en lätt dvala. Strax innan jag somnar på riktigt är det enda jag känner en stark lättnad över att jag faktiskt kan somna, efter allt som hänt idag.

Min lättnad varar inte länge. En kort stund senare vaknar jag av den dundrande nationalsången. Jag begraver ansiktet i händerna och försöker låta bli att börja gråta hejdlöst. Jag tittar inte upp på himlen, men vet ändå att Rues ansikte kommer att synas på den gigantiska monitorn.

Rue. Lilla söta, späda Rue, med sin chokladfärgade hud och perfekta ansiktsdrag. Hon är det vackraste barn jag sett, näst efter min egen familj.
Nej, rättar jag mig själv. Hon var det vackraste barn du sett. Nu är hon den vackraste ängel du aldrig kommer att se.

Tanken får mig nästan att börja gråta igen.

Nationalsången är över nu, och en hemsk tystnad fyller den heta luften. Jag blickar upp på de mörka, hotfulla molnen som tornar upp sig över himlen.
Det kommer nog att bli åska snart. Våldsam panik fyller mig, men jag trycker ner den. Jag har aldrig gillat åska speciellt mycket, och nu på senare år har jag nästan fått fobi.
När jag är med Gale ute i skogen och det börjar mullra försöker jag alltid inte bry mig om det, men det slutar alltid med att jag sitter i en liten boll och gråter i en fullkomlig panikattack.

Jag checkar alla tecken på åska, nästan febrilt, som för att leta efter en liten chans att det inte ska börja mullra om några sekunder. Nu finns ingen Gale här för att trösta mig, och min mage vänder sig när jag tänker på alla muller och blixtar jag förmodligen har framför mig.

Och i nästa sekund släpps helvetet (i alla fall för mig) löst. En gigantisk blixt lyser upp himlen och slår ner drygt femhundra meter ifrån mitt träd. Ungefär en sekund efter hörs ett kraftigt muller. Mina ögon vidgas i ren skräck, och ett litet skrik rymmer från min hals. Jag biter hårt på mina knogar för att inte skrika igen. Jag drar några djupa andetag, samtidigt som jag försöker lugna ner mig, till ingen nytta. Flera blixtar slår ner och jag försöker andas lugnt, men kan inte. Mina ögon är fyllda till brädden av skräckslagna tårar.


Du kan klara det här, Cherry.

Du kan klara det, jag vet det.

Bara andas. Ingenting farligt, jag lovar…

Men jag vet att jag ljuger. Det åskar, och jag sitter högt uppe i ett träd där blixten säkert kommer att träffa.

Å, Cherry, varför valde du det högsta trädet?


Mer hinner jag inte tänka förrän ett förskräckligt ljud hörs, och jag slås ner ur det tio meter höga trädet och landar med ett bang på marken.


Gud, vad kort… Iaf, jag måste vila mig en stund. Hoppas det var okej.

Det var super!

Jättebra!♥♥♥

Super!

Ledsen för att jag inte uppdaterade igår, men jag hann inte (Min mamma fick en knäpp idé om att vi skulle på utflykt med våra kusiner...)... Så bra gick det med det löftet.
Jag kommer nog tyvärr inte hinna uppdatera idag, mamma gå hemifrån och jobba klockan två, och kommer inte hem förrän tio (på kvällen), sorry.

okej, det gör inget. ^^