The Rage Of War. [SV]

JAAA!^^

Ska ba duscha, sen publicerar jag ♥

JAAA! O.O

Plötsligt hördes en åskknall och Bela reste sig skriande på bakbenen och strax efter det hördes det hemska ljudet av en blixt som slog ned och han kände den plötsliga värmen från ett brinnande hus. Allt var kaos, hästar och människor skrek, elden dånade och flera åskknallar hördes. Bill såg sig om efter George och såg honom falla till marken. Han släppte Belas tyglar utan tvekan, hästen skulle klara sig. Istället rusade han fram till Georges sida och såg förskräckt att den unge killen var påväg att svimma.
”George! Hör du mig?” Inget svar. Han såg hur den andre killens ögon slöts och kände paniken ta ett isande tag om hans hjärta. Utan att tänka ryckte han upp George från marken och rusade mot flickan som kallades Ninives hus.

Ninive vaknade förskräckt när ett högt brak hördes just efter en åskknall, men fick hoppa undan för att inte bli träffad av en tjock trädstam som brakade genom husets väggar och tak. Skrik och gråt hördes, samt dånandet av åska, blixtar och tillochmed ett dån av eld i närheten. Ninive klamrade sig fast vid ett bordsben medan hon såg trädet falla igenom resten av husets våningar. Hon flämtade till, men kom snabbt på benen och utan att tänka tog hon sats och hoppade över skrevan som bildats när trädet föll. Hon ryckte upp dörren och skrek till när hon snavade över en kropp. Till sin förskräckelse såg hon att det var Rambo. Han andades svagt, men från alla sina lektioner med byns läkekvinna förstod hon att han inte skulle leva länge till. Hon fick hoppa nästan vartannat steg nerför trappan men vägrade titta efter om det låg fler livlösa kroppar på golvet. Tårarna började tränga fram ur ögonvrårna, men hon torkade ilsket bort dem. Plötsligt kände hon hur hon gick in i något eller någon. Hon tittade upp och fick se en av de unga främlingarnas ansikten. Det var den längre med flera rivsår i ansiktet. Hon både kände och såg att han hade gråtit, hans ansikte var randigt av smuts och tårar och han blödde från huvudet.
”Hjälp mig” viskade han, och när hon tittade neråt såg hon den andre av dem, livlös i hans famn.

Ninive♥
JAG ÄLSKAR DIG OCH DINA FANFICTIONS!!!♥♥♥

omg omg omg omg mer mer mer merr

Awesome! Bevakar!

I LOAF YOU

Kapitel 14.
Flimmer. Flimmer.
Georgina slog upp ögonen men slöt dem hastigt när ett bländande ljus slog emot henne. Hon öppnade dem sedan försiktigt igen, denna gång var ljuset inte lika bländande starkt. Hon försökte resa sig upp från sin liggande ställning, men det ilande till så plötsligt och smärtsamt i hennes huvud att hon stönade till och gav upp.
”George” sade någon med mjuk röst. George? Vem var det? Sedan började hon minnas, minnas hur hon lämnat sin by, hur hon gett sig av för att söka till armen, mött Bill och hur de tillsammans äntligen hade nått byn the Two Rivers där ansökningen gjorde rum. Hon mindes hur åskknallar och blixtar plötsligt hade börjat dundra och eldens hetta.
”Va-Var är jag?” fick hon fram.
”I sjukstugan.” svarade samma, välbekanta röst. Hon blinkade och ansträngde sina ögon för att urskilja vem det var. ”Bill” utbrast hon och utan att tänka kastade hon sig i hans famn. Sen insåg hon vad hon höll på med och drog sig generat tillbaka. Bill kliade sig i pannan. Han rodnade och hon vände bort ansiktet.
”Du har vaknat!” konstaterade en annan bekant röst. Den unga flickan de mött första dagen i byn kom in genom den enda dörren i rummet. Georgina log svagt och nickade. Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Sedan mindes hon plötsligt ännu en sak. ”Armen! Hur länge har jag sovit?”
”Fyra dygn.” Svarade både Bill och den unga flickan som kallade sig själv Ninive samtidigt.
”Fyra dygn? Fyra?” nästan skrek Georgina. ”Men då har vi ju missat…”
”Jag vet” avbröt Bill henne, men vi får rida ikapp dem när du kan stå ordentligt.
Georgina reste sig snabbt upp för att visa att hon var redo, men en hemsk yrsel drabbade henne. Hon vinglade till och tog emot sig på sänggaveln.
”Kanske inte än.” Log Bill. ”Kanske inte än.”