Birth in a place of death, light of a fire in darkness [SV] [THG-ff]

Kapitel 7
Teammate

Träningscentret är stort. Det första man ser är ett stort höghus med tolv våningar, en våning för varje distrikt. Det är alltså där de ska bo tills spelens början. Jane och William följer med Samantha och Codey in i hissen. Jane har aldrig åkt hiss före slåttern och hon gillar det inte. Det känns instängt och farligt i det lilla utrymmet och hon får en känsla av att den när som helst kommer sluta att fungera och stanna mitt emellan två våningar. Det är en lättnad att får kliva ur den på våning nummer elva.

Lägenheten hon blir tilldelad är enorm. Den är lika sjukt överdriven och lyxig som Jane alltid har föreställt sig. All möjlig och omöjlig lyx finns, däribland fönster som kan zooma in precis vad som helst av Panem, mat som levereras varm bara man säger vilken maträtt man vill ha och en dusch med så många inställningar att Jane inte skulle kunna lära sig alla om hon så hade ett år på sig. Men det har hon ju inte. Hon kommer vara död inom en månad, det går inte att ändra på. Hon vet att hon inte kan göra något utom att försöka överleva länge nog för att föda. Hon är inte säker på om det beror på den svindlande tanken eller bara på graviditeten i sig, men en plötslig våg av illamående sköljer över henne och hon blir tvungen att rusa till toaletten.

Nästa dag efter en riktigt stor frukost visar Codey för William och Jane vart träningslokalen ligger. Det är en stor lokal fylld med olika stationer för alla möjliga saker. Det finns till exempel spjutkastning, knivkastning, brottning, pilbåge, klättring, fäktning, kamouflage, växtkunskap, knopar, fällor och till och med en tavla man ska skjuta på med slangbella.
William har bestämt sig för att lära sig så många försvarstekniker och vapen som möjligt, så han börjar gå mot stationen med knivkastning för att kunna ha något att utgå ifrån. När han tittar bakåt ser han att Jane är på väg mot knopstationen. Det sitter redan en flicka där som ser ut att vara ungefär lika gammal som de. William hoppas att de ska börja prata medan de övar på knoparna, för flickan verkar som en bra bundsförvant.

Jane sätter sig ner vid knoparna. Flickan som redan sitter där är ganska kort och har axellångt rött hår som hon har satt upp i en hästsvans för att inte få det i ögonen. Hon verkar inte se Jane, utan är helt och hållet koncentrerad på repet hon håller i händerna. Jane ber en instruktör att visa henne några grundläggande knopar som hon kan ha nytta av på arenan. Instruktören, som inte verkar särskilt pratglad av sig, visar snabbt några stycken och låter sedan Jane öva på egen hand bäst hon vill. De första går ganska enkelt, men sedan kommer hon till en svår knop som instruktören kallade för ”apans näve”. Hon försöker göra precis som det står på pappret som instruktören gav henne, men på något sätt tappar hon alltid hela knuten när hon har kommit halvvägs. När hon försöker för säkert tionde gången tittar den andra flickan upp.
”Gör så här i stället,” säger hon och tar repet ur händerna på Jane. Hon håller upp det och visar hur man ska snurra repet runt sig självt och när hon ger det till Jane igen är det precis den perfekta lilla bollen som visades på pappret.
”Tredja, distrikt 6,” presenterar flickan sig. Jane ska just presentera sig hon också när Tredja fortsätter. ”Och du behöver inte presentera dig. Jane från distrikt 11, eller hur? Man glömmer inte bort en person som du.” Hon tittar menande mot Janes mage och Jane nickar.

Tredja visar sig vara väldigt lätt att umgås med så snart de kommit igång med att prata. När det blir dags för lunch följer Tredja med och sätter sig vid samma bord som Jane och William. Jane presenterar dem för varandra och William verkar acceptera direkt att Jane vill att de blir bundsförvanter.
”Men allvarligt, hur kan de släppa in ett ofött barn på arenan?” frågar Tredja när de är halvvägs igenom lunchen.
”Det är barn de alltid har varit ute efter,” suckar William och stirrar på tallriken. ”De bryr sig inte om ifall de är födda eller inte, vad gör det för skillnad för dem?”
”Men det måste väl gå att göra något?”
”Jag vet inte.” William tittar försiktigt mot Jane som suttit tyst sen Tredja nämnde det. ”Samantha, vår handledare, tror att hon kan få ut det ur arenan, men jag är inte säker på om det går. Om spelledarna har bestämt sig för att de vill döda barnet så finns det förmodligen ingen riktig utväg.” Han lägger armen om Jane, som lutar sig emot honom. Hon känner sig trygg där hos honom. Tänk om man faktiskt kunde vara så trygg på riktigt. Men hon vet att arenan bara kommer närmare och närmare för varje minut. Varje minut blir tiden de har kvar kortare. Så har det egentligen alltid varit, men det har aldrig känts så definitivt.

Du kan inte rösta på fler inlägg idag!

Men jag kan

Attention to district 6! I'm happy!
Du är awesome, ok?

Helt amaaazing

Awesome!!!! </3

Superbra<<:

Helt felfritt o___o Eller, ja, nääästan felfritt, du skrev "Jans" istället för "Jane" en gång. Cx
Jag ser så otroligt mycket fram emot arenan! SKRIV, SKRIV SKRIIIIIIIIIIV, DIN *leta efter ett ord som inte är oförskämt att säga* DAGGMASK!!

Det märkte inte ens jag xD

MEN JAG VILL JU VARA DAGGMASKEN! D:
(Hon kan vara en... tusenfoting. owo)

Ännu bättre (y)
SKRIV MER DIN TUSENFOTIGA TUSENFOTING!