Symfoni i svarta moll [novell sv]

Spela en symfoni i svarta moll


Och allt blev svart. Och mollackorden var överallt, de var själva luften som du andades, de var mer än en symfoni av toner. De var allt som fanns kvar i tomrummet som sträckte sig till oändligheten och rymde den.
Dansande, virvlande, viskande, vrålande, en vid ocean sköljer över dig men du drunknar inte, för fascinationen håller dig kvar i livet och Hazel som spelar, hon vet det. 
Även om hon för tillfället önskar att hon kunde drunkna i ditt ställe.

"Om du ramlar ner där så dör du", varnar Declan. Ändå klättrar han upp och sätter sig bredvid henne på broräcket, hans knogar vitnar av det hårda greppet med vilket han klamrar sig fast. Declan är både rädd för den forsande ån och döden som tar den som faller i, men ändå sitter han där bredvid Hazel.
De är tio år och bästa vänner i hela världen. 
Hazel följer ett höstrött lönnlöv nere i ån med blicken. Det ser ut att kämpa för att hålla sig kvar uppe vid ytan men kampen verkar vara förgäves, för plötsligt är det framme vid den särskilt stora virveln och i nästa sekund är det borta.
Hon höjer blicken i stället och betraktar allén av lövträd som kantar ån. Vart den börjar eller slutar vet hon inte, och ändå har hon gått över den här lilla bron så gott som varje dag sen sex års ålder och sett den vara klädd i alla årstidernas skrudar. Fast hösten var finast.
"Hazel?" Declan kunde aldrig vara tyst.
"Aa?"
"Vad ska du bli när du blir stor?" 
Av någon anledning var Declan så fixerad vid framtiden! Där var de väldigt olika, de två. Hon levde i nuet, han på framtidsdrömmar.
"Jag vet fortfarande inte!" svarar hon lätt förnärmat. Såna saker tänker väl inte hon på.
Han blänger tillbaks, lite stött över hennes reaktion, och sparkar hälen mot stenbrons välvda mönster av grå block.
"Vad ska du bli när du blir stor då?" undrar hon även fast hon vet svaret.
"Hemlis."
De ser på varandra och ler. Hazel vet om Declans hemlis, och han vet att hon vet. 
Declan får världens snällaste ögon när han ler! De pepparkaksbruna själaportarna fylls av ljus och alltid när han ler visar han alla tänderna, det är så gulligt och Hazel är i hemlighet stolt över att känna en person som ser så söt ut.
”Vi fyller snart år”, säger Hazel som plötsligt slås av faktumet av att deras delade födelsedagsdatum är i antågande. ”Om elva eller tolv dagar!” Hon försöker att räkna på fingrarna, men de räcker inte till.
”Jag vet!” säger Declan ivrigt. ”Jag längtar jättemycket! Jag önskar mig en egen hund!”
”Jag önskar mig ett nytt piano”, säger Hazel med eftertryck. ”Mitt gamla är så skruttigt.”
Det borde knappt få kallas piano, instrumentet som Hazel sitter och strävar med eftermiddagarna i ända.
Någon borde stämma det.
Declan skrattar.
”Det behöver stämmas för det låter jättedåligt.”
Hazel blänger på honom igen. Det är trots allt hennes första egna, det var på det hon lärde sig spela från allra första början.
Det brukade låta bra förr, nu skorrar tonerna och både en C- och E-tangent är stumma.
Men pianot är fortfarande hennes käraste ägodel!
”Jag vill ha en Bordercollie”, säger Declan bestämt. ”Mr Kepler på postkontoret har en som har fått valpar. Jag har sett dem. De är jättesöta och snälla.”
”Hur stora är dom?” undrar Hazel nyfiket, hon har aldrig sett en Bordercollievalp förut.
Declan mäter med händerna.
”Så här ungefär.”
”Ååh…”

Ingen av dem har klocka på sig, även om Hazel har blivit riktigt duktig på att tyda den. Nej, istället gör de som de alltid har gjort tidigare, de går efter solen.
Så länge de inte går längre än bort till ån, så får de båda två vara ute och leka ända tills solen går ner.
Och det är precis vad hon håller på att göra: sjunka sakta, blek och trött ner bland trädtopparna som utgör horisonten.
Och då vet Hazel och Declan vad de också ska göra.
De gör det.
De börjar gå hem.

Löv som sparkas upp när de går, tunga, blöta och söndertrasade. När de satt på träden var de vackra, men nu har människor, djur, bilar och cyklar förintat allt som var vackert med dem.
Nu ser de bara smutsiga och ledsna ut.
Declan plockar upp ett och håller det mot solnedgången, granskar det liksom med huvudet på sned.
”Usch”, säger Hazel och hoppar undan när han försöker räcka det till henne. Han flinar och fortsätter att försöka röra vid hennes ansikte med det, men hon skuttar än hit och än dit på trottoaren och lyckas undvika det. Till sist slår hon helt enkelt det ur hans hand.
”Sluta”, säger hon strängt, men Declan bara fortsätter att flina och i nästa ögonblick har han dykt ner efter fler, han har händerna fulla med halvruttna löv som han försöker kasta över henne.
”Sluta!” skrattar hon och springer över gatan. Hjärtat slår plötsligt snabbare, och hon hinner vända sig om lagom för att se det värsta som skulle kunna hända.
Declan försöker komma efter henne. Han rusar ut i gatan.
Gatan, som alltid är så tom, där det aldrig kommer några fordon.
Den är där innan hon ens hinner höra den, den röda sportbilen.
Den är där innan Declan hinner stanna.
Den röda sportbilen hinner inte heller stanna.

Och allt blev svart.

Hazel är halv. Och tom. Och trasig.
Att spela piano får inte förlusten att göra mindre ont, men det gör smärtan lättare att hantera. Hon upptäcker att man kan flyta iväg i symfonier av liv, och glömma döden.
I alla fall för små stunder.

Pianot blir hennes räddning, noterna hennes bästa vänner och det bästa är att det inte behövs några ord, för när man förlorar ett tvillingsyskon finns ingenting att säga.
Allt som finns kvar är känslor och det är fullt tillräckliga att leva med dem allena.

--

Mamma tycker att den är grotesk. Jag är hyfsat nöjd :> Och ja, det är Hazel och Declan Crescendo från Falsk Romans! 
Novel (ett felstavat nåväl), om ni läste får ni gärna komma med kritik! 

Den är fin. Men hemsk. Gillar Hazel, från Falsk romans. Bra!

Tack så mycket! =D

Ida, Ida, Ida ... kärlek.

Väldigt fin och välskriven.
En hemsk händelse, vackert skriven.

I love this.

Jättebra!

Helt srolig, hemsk och underbar.
Jag gillar!

Tack så mycket allihop =D

super