Berättelse utan namn

Oki, har börjat skriva en berättelse på svenska ^^
Liiiite av det jag skriver har faktiskt hänt på riktigt, skulle bli jätteglad om ni gav kritik och kommenterade! ^^ Och hrrm, jag är inte jättebra x3

Jag satt på trappan utanför skolans bibliotek och väntade på att rasten skulle ta slut. Jag kollade på klockan.
”Suck, trettio minuter kvar”, muttrade jag.
Regnet öste ner något så fruktansvärt så det skulle inte förvåna mig om det blev översvämning imorgon om detta fortsatte. Himmelen var nästan svart och det var mörkt ute, trots att klockan bara var kvart i ett. Kallt var det också, jag huttrade.
Jag såg mig omkring på skolområdet;
Tre, mörka tegelhus tornade upp sig om skolgården, och mittemot låg biblioteket, matsalen och expeditionen. Jag kollade på mina händer som nästan var blåa av köld, de skakade. Det kom en vindpust och jag började skaka tänder av kylan.
Suckande ställde jag mig upp och började gå mot parkerings och busshållsplatsen för att sätta mig i en torr busskur. En blixt lyste plötsligt upp himmelen ovanför mig, och fyra sekunder senare hördes en hög åskknall.
Jag kollade mig omkring när jag gick, och fick plötsligt syn på några buskar som var väldigt konstigt placerade. Jag gick fram och kollade, och fick syn på en dörr rätt ner i marken, undangömd av alla buskarna. Den flagade och var grön-vit av mögel och mossa. Det såg ut som den hade varit mörkbrun en gång i tiden. Nyfiken som jag var tog jag tag i handtaget och ryckte till.
Jag flög bakåt med handtaget i handen och landade på asfalten med en duns.
”AAJ!” Utropade jag. Några högstadieelever vände sig om och kollade på mig som om jag var störd.
”Trodde inte den skulle lossna så lätt”, muttrade jag surt och reste mig upp.
Jag gick mot dörren och den var nu öppen. Det enda man såg var ett stort, svart hål som såg ut att vara bottenlöst. Jag rös.
Efter en stund bestämde jag mig för att gå till min enda vän, Tedwil, för att berätta. Jag la handtaget i en av buskarna och drog sedan för buskarna så dörren inte längre syntes. Sedan sprang jag över hela skolgården och sedan ner i vår lilla skolskog. Tedwil brukade stå här och hänga med sina vänner. Jag kollade men såg honom inte.
”Men självklart…” muttrade jag och gick upp mot skolgården igen. Jag gick ett varv runt vår enorma skolgård men kunde inte hitta honom någonstans. Jag suckade och hörde skolklockan ringa. Jag gick upp till mitt klassrum, tog av min våta jacka och mina nu förstörda converse och gick in i klassrummet och satte mig vid en bänk längst bak.
Jag såg mig omkring men såg inte Tedwil någonstans. Tjugo minuter in på lektionen kom Tedwil och hans poolare in i klassrummet, och konstigt nog inte alls våta.
”VAR har ni varit!? Ni är TJUGO minuter försenade! Det blir kvarsittning!” Utbrast vår strängaste lärare Tyra argt.
Killarna stönade högt och satte sig vid bänkarna runt om mig, utan att svara på hennes fråga.
”Tedwil, pssst!” väste jag.
Tedwil, som nu satt på min högra sida, kollade på mig.
”Ja?” viskade han.
”Vart var ni på rasten!? Jag såg er ingenstans, och… jag var ensam”, muttrade jag.
”Förlåt, men vi hittade en ascool dörr! Vi hittade den 3 minuter innan rasten var slut, och vi glömde helt bort tiden! Konstigt nog hade den inget handtag…”.
Jag rodnade lätt och svarade:
”Ehm… jag råkade liksom…”
Längre hann jag inte innan vår stränga lärare avbröt mig.
”Hrrrrm! Tedwil, Milahni, är det något ni vill dela med er av till klassen?” sa hon och kollade på oss med ögon som sköt blixtar.
Vi svarade inte, och jag stirrade ner i matteboken. Jag kunde skymta att någon av Tedwils kompisar puffade till honom i sidan och flinade.

Bra, bra. Väldigt bra där.
Jag tycker om din berättelse (?).
Bra beskrivningar, dock inga gestaltande så man har inte riktigt fått tag om huvudkaraktären och birollerna. Men det kommer säkert?

Jag hakade upp mig på en annan sak, små ord som var felstavade t. ex: "himmelen", det stavas himlen om jag vet vad jag pratar om.

Och jag känner igen om en sak i din text, jag kan skriva lite konstigt och osammanhängande; från en sak, direkt till en annan. Det är svårt att lära sig - tycker jag - men jag jobbar på det och tycker att du ska veta och jag har sett lite av det i den text med.

Annars väldigt bra, jag hoppas att du kommer att fortsätta skriva.