Sorg från himlen PG [SV]

Jag minns det så väl. Mamma högg tag i pappas tröjärm och bad honom att hjälpa henne. Pappa gjorde vad han kunde, att bara titta på medans hon blev vitare och vitare. Jag satt ihopkrupen i ett hörn och stirrade med skräck på mamma, Skulle hon dö? Tillslut var hon död...

"Allt är ditt fel!" skrek pappa och slog mig på armen. Jag grät och försökte att bara springa därifrån. Pappa tog ett stadigare grepp om mig och slog en gång till. Hans ansikte blev ledset och han började gråta. Han satte sig i våran slitna bruna soffa i vardagsrummet och grät. Jag satte mig bredvid honom och tröstade honom. Armarna bultade och sved. Pappas arghet togs ut på mig för att mamma dog. JAG BLEV VÄL OCKSÅ ARG OCH LEDSEN?!
I skolan måste jag alltid ha stora polotröjor och långärmade för att dölja mina blåmärken. Om någon såg dom skulle jag inte veta vad jag skulle göra. Eller vad pappa skulle göra.
"GÅ UPP PÅ DITT RUM!" beodrade pappa mig och slog sin armbåge i min mage.
Jag löd honom och gick med tunga steg uppför vår spiraltrappa och sedan in i mitt rum.
Mitt rum hade fördragna lila gardiner, en stor vinröd matta med flera ljus runtomkring. Jag gick fram till min byrå och tog med mig tändsticksasken till mattan.
När jag hade tänt alla ljusen runt om mattan blundade jag och koncentrerade mig så att jag kanske skulle få någon kontakt med mamma. Det var rätt svårt att vara koncentrerad när det hörs flera dunsar genom golvet som kom från min pappa som antagligen slog sönder något just nu. Jag har bett honom att gå till en psykolog eller terapeut av något slag men han lyssnar aldrig mer på mig...

jätte bra

Oj, hade helt glömt bort den här Får fixa till första inlägget lite för fattar absolut ingenting. Gör det sedan, tack för att du gillar den