Förändrad värld Lupple & Medi

Typ så då

Medi

Han såg upp från sina papper och harklade sig.
"Ska vi se efter subjekt 41413K och 52332K?" Han såg på sin kollega och reste sig.
"De ska tydligen komma två bröder idag och de planerar köpa båda. Så vi måste vaccinera dem en sista gång. Ta prover och se till att de är friska." Han skakade på huvudet.
"Är inte 52332K den med genmutationen? Vem vill egentligen ha henne?"

I ett sällskapsrum satt 52332K och stickade. Hennes nästan vita hår hängde ner över axlarna och hon nynade på en visa. Försiktigt såg hon upp och drog ihop sig. Det var så kyligt och hon huttrade till.

41413K satt ihopkurad i fönstret, på fönsterbrädan. Hon stirrade ut mot de fulla och aktiva gatorna och längtade dit. Längtade efter att vara fri. Här inne, på kliniken. Ja hon var säker men hon var inte speciellt fri. Hon fick inte gå någonstans utan uppsyn och var hela tiden bevakad. Det syntes inte och det sades inget om det men hon var helt säker på att det fanns kameror överallt. Med långsamma fingrar smekte hon sakta över det förstärkta glaset som hon aldrig skulle kunna ta sönder och iakttog människorna där nere.

Läkaren tittade upp från sin kaffekopp och såg på sin kollega och nickade sakta. "De sista vaccinationerna." Suckade han och kliade sig sakta i skägget. "Vilka är bröderna?" Frågade han och skrattade sedan till. "Jo det stämmer och 41413K är den med beteendeproblem. Hon försöker alltid med något. "Sa han irriterat och tog några klunkar av sitt kaffe. "Ska vi ta dem gemensamt eller var för sig?" Frågade han lugnt.

"Vi kan ta den tillsammans men om tar hand om 52332K så kan jag ta 41413K. Hon är inte så besvärlig. Hennes tänder däremot" Han suckade.
"Hon är så..." Han reste sig och vred på huvudet.
"Jag hoppas de betalar bra för båda. Jag menar båda är ju problem för sig."
Han skakade på huvudet.
"Men slutvaccinera henne inte. Kunden kan även tacka nej att ta henne. Det skadar inte att undersöka henne."

Alla som bodde på kliniken bar samma kläder. En vit t-trjöa och vita mjukisbyxor med klinikens logga på. De bar även en vit tjocktröja även denna med klinikens logga. De vita strumporna och skorna hängde även med i den vita trändenn.
52332K slutade med det hon gjorde och reste sig sakta upp.
"Har jag tillstånd att uppsöka vattenklosetten?" Frågade hon och en vakt kastade en blick på sin klocka.
"Inte nu. En läkare kommer snart att hämta dig." Sa han och pekade på stolen.
"Sätt dig igen är du snäll." Han såg på henne. 52332K Vände sig om och gick lydigt tillbaka och slog sig ner.

"Det är dem." Suckade läkaren. "Har de sett bilderna på dem och läst filerna?" Frågade läkaren förvirrat. Han skulle då inte välja någon av dem. "Det får vi verkligen hoppas. En stor summa." Muttrade han och nickade. "En rutinundersökning alltså?" Frågade han och gick mot dörren. "Jag börjar nu." Sa han och tog foldern. Ställde ned kaffekoppen och gick sedan iväg mot det rätta rummet. Det var långa, vita korridoren med svarta dörrar. Han letade rätt på rum 52332K och nickade mot vakten utanför. "Till undersökningsrum 5." Sa han enkelt och väntade in att dörren skulle öppnas. De färdades alltid med vakt när varorna skulle förflyttas. I vissa fall mer än 1 vakt.


41413K drog frustrerat i tröjan. Den var inte direkt bekväm. Hon drog med fingrarna över fönstret i olika mönster och önskade att hon hade haft färg men det fanns absolut ingenting här förutom möbler som var fastskruvade i väggarna och golven. "41413K, ställ dig mot väggen." Sa en datoriserad röst som ljöd genom rummet. Hon bet sig hårt i läppen, drog med naglarna över armen och slöt sina ögon. " Nu." Manade rösten och 41413K reste sig upp och gick med sänkt blick mot väggen. Mot de röda markeringarna i golvet och väntade. Det var det enda som var lite färgglatt i denna fruktansvärda klinik.

Hon såg upp från sina händer och reste sig. Sträckte på sig innan hon gick före vakten.
"Får jag inte gå på vattenklosetten innan? Jag skulle behöva gå." Hon bet ihop läpparna och såg ner. Rädd att hon bett för mycket. Dagsrummet hade inte egna toaletter och hon satte händerna mellan benen.
"Det är kris förlåt."


"41413K Vad håller du på med?" Läkaren öppnade dörren och skakade på huvudet och pekade på rullstolen som vakten hade framför sig.
"Kom med snällt annars blir det illa för dig." Sa han och såg på henne. Att hjärnrensningen inte var lyckad gjorde det dem oroliga.
"Vi ska inte skada dig om du följer frivilligt med."

Han såg på henne. Såg noggrant på henne med en sträng blick. "Du får gå när vi är i undersökningsrummet. " Sa han trött och började att gå. Mot rum nummer 5. Väl framme så slog han in en kod, la sin hand mot en läsare och tittade in i en kamera som läste av hans ögon. Dörren öppnades och han klev in och nickade mot toaletten. Det fanns ett litet rum i det stora rummet utan dörr. "Varsågod." Sa han och följde henne till det öppna och mindre rummet.

41413K tog några djupa andetag innan hon långsamt, och utan att verka hotfull fram och satte sig i rullstolen. "Följer instruktionerna." Viskade hon lågt, som svar på hans fråga. Det var dumt att försöka något nu. Undersökningen skulle ge henne tillräckligt med problem. Hon var inte felfri. Hon hade självförvållade ärr över armarna.

Hon såg på honom över axeln och nickade sedan. Väl på toaletten tog det inte en minut innan hon var klar och tvättade sedan händerna noggrant.
Hoppade upp på britsen och hon lade huvudet på sned. Snabbt tog hon av sig den tjocka tröjan och lade den i knät. Hjärtat slog hårdare.
"Är jag illa ute?" Frågade hon och såg sig om. Visst de undersöktes en gång i månaden men det här var för nära på sin förra.
"Är jag sjuk? Är det min rygg som spökar igen" Frågade hon och såg oroad ut. Hon hade haft problem då och då med ryggen och fått medicin för den värsta smärtan. Men när det vari som värst hade hon legat i sängen och blivit förflyttad i en av klinikens rullstolar.


Han såg på henne och skakade sedan på huvudet.
"Vi ska bara göra en rutinundersökning och sedan kolla dina tänder. Inget mer." Sa han och började gå mot hissarna.
"Tänderna först våning två." Sa han och lade händerna på ryggen.
"41413K Får jag fråga varför du är besvärlig? Ingen här på kliniken är lika besvärlig som du? Ingen blir bestraffad förutom du."

Läkaren mötte hennes blick och såg hennes oro. Hennes stress. Han öppnade hennes journal och ögnade igenom den. Hennes besvär med ryggen fanns nedskrivna men orsaken var ännu okänd. Han harklade sig tyst. "Du är inte illa ute och du är inte sjuk. Vad jag vet." Log han enkelt. "Det är en vanlig rutinundersökning. Vi kommer också att kolla dina tänder." Sa han enkelt.

41413K ville nästan höja på ögonbrynen och skratta åt hans ord. Bara en rutinundersökning. Hon trodde inte på honom. Fanns inget som var rutin här. Men hon fortsatte att stirra ned i sitt knä. Titta på sina sönderbitna naglar och pillade med nagelbanden. Frågan han ställde var en trickfråga. Hur skulle hon svara? Alla svar skulle ge henne någon konsekvens. Någon bestraffning. "Jag...jag ska sköta mig." Viskade hon lågt.

Hon såg på honom och suckade sedan ut i lättnad och nickade sedan. Men såg sedan sorgset på honom.
"När får jag lämna kliniken? Jag vill inte låta otaksam eller att jag är avundsjuk. Jag har varit här i 13 år. Jag är en av få som varit här så länge." Hon såg på honom.
"Är jag svartsjuk då?"


Han suckade och såg ner på henne.
"Det är bra. Men jag vill inte bestraffa dig. Så försök att inte göra motstånd." Han såg på hennes ärr och sedan placerade han en hand på hennes axel.
"Vill du att vi ser över ärren?"