Stenen
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Stenen
Användare | Inlägg |
---|---|
books<3
Elev |
Hej! Det här är min "Andra Fandom"!! Denna är Eragon-inspirerad. Den kan vara lite lik, men har försökt att göra den olik.
//books♥ Eragon=Bääst!!!!!!! Vargbröder=Bääst!!!! Septimus Heap=Bää...Ni fattar.;) This is the end folks... No this is NOT the end... It's only the begining!! Läs gärna min af(andra fandom): Stenen. PLEASE READ IT!!! Bye!! 26 jan, 2013 18:44 |
Ron Hippe
Elev |
När börjar du skriva?
26 jan, 2013 19:03 |
books<3
Elev |
Nu.
Kapitel 1 Stenen Lean doppade tån i vattnet. Det var rätt så varmt, men fortfarande för kallt för hans smak. Han syster var däremot redan i, och han såg hur hon plaskade runt i vattnet. ”Kom nu badkruka!! Ska du sitta där hela dagen?!”ropade hon till honom. Lean suckade. Han hade aldrig velat gå till stranden, det var Cans som hade tjatat på mamma att komma med. Mamma hade tillslut gett med sig, med den följden att Lean måste följa med, för Cans fick inte gå dit ensam. Egentligen gillade han att bada, men sedan hans pappa hade drunknat i en storm höll han sig undan vattnet. Cans däremot älskade att simma. Cans var Leans syster. Egentligen hette hon Canis, men de flesta kallade henne Cans. Cans ropade igen. ”Kom igen, det är härligt!!” ropade hon. ”Ja, jag kommer!!” sa Lean, utan större antusiasm. Han bet ihop och vadade ut i vattnet. Cans stod med ryggen mot honom och tittade på några fåglar, så han tänkte att han skulle skrämma henne. Han försökte vara så tyst som möjligt när han smög framåt. Precis när han skulle hoppa på henne kände han att han snubblade och föll framåt, rakt i vattnet. I ett par sekunder var han i en virvlande undervattens-värld. Han såg fiskar som skräckslagna simmade bort från honom, och sen kom han frustande och flämtande upp till ytan. Cans stod böjd över honom, med ett hänfört ansiktsutryck. ”Häftigt!! Det hade jag aldrig trott att du skulle vilja dyka!!” sa hon, med förvåning i rösten. ”Det vill jag inte heller!!” fräste Lean. ”Jag snubblade!”. ”Jag tänkte väl.” sa Cans, och hon såg lättad ut. Lean visste att hon själv inte vågade dyka, och hon ville väl inte att han skulle vara bättre än hon. Bara för att skryta sa han ”Jag ska se vad det var jag snubblade på. Kan var något intressant.”. Han tog ett djupt andetag och dök ner i vattnet. Det första som fångade hans blick var en oval röd sten på botten. Han vände genast upp till ytan igen. Han visste inte varför, men det var något med stenen som inte var tilltalande. Samtidigt kände han ett starkt behov av att beskydda stenen. Men han ville inte ta i stenen med sina bara händer. Han ville i alla fall ha handskar på sig när han tog upp stenen. Men framför allt ville han vara ensam. Han kom upp till ytan och drog ett djupt andetag. ”Vad såg du?” frågade Cans. ”Eh, det var bara en gammal sten.” sa Lean, vilket inte var helt och hållet en lögn. Det var ju faktiskt en sten, och den såg ut att vara gammal. ”Ska vi inte gå hem nu?” frågade till Leans förvåning, men lycka, Cans. ”Det börjar snart skymma. Jag vill inte vara här när Ulven kommer.”. Ulven var ett djur som sa sig bo i skogen. Det sades att han kom ut i skymningen och åt upp de som vågade sig ut på natten. Lean hade aldrig trott på de här historierna, men han ville ändå inte gå ut i skymningen. Det sades nämligen också att det bodde drakar i skogen. Det trodde Lean mycket mer på. Innan hans pappa hade gett sig ut till havs hade han berättat sagor om drakar och andra ting som han sade levde i skogen. Det fanns en stor skog nära intill som hette Lingumskogen. Nästan ingen ville gå in där, förutom Lean och Cans. De började gå mot huset. De var rätt så fattiga, för kungen Malum tog pengar från folket och spenderade de för egen vinning. Nästan alla tyckte att kungen borde avsättas. Men inte många vågade sätta sig upp mot kungen. Det sades nämligen att kungen hade en drake, som lydde honom till allt. Nu var de framme vid huset. De gick in, ropade att de var hemma, och gick in i köket. Där höll mamma på att laga middag, och det spred sig en härlig doft i köket. De hade lyckats byta till sig en hel hjort, och det var den som låg i kokgropen. Inte hela förstås, det skulle de aldrig orka, för det var en stor hjort. Resten låg i skafferiet eller hängde från taket för att torka. Mamma stod och kryddade köttet när de kom in. ”Var det roligt vid stranden?” frågade hon. Hennes namn var Atilis Eriminasdotter. Leans fulla namn var Lean Audasson. Han tog fram träskålarna från hyllan. Cans tog fram skedar och matkniv och sedan satte de sig vid bordet. Mamma tog en skål som var större än de andra skålarna, och som var till för att lägga upp saker på. Hon slevade upp köttet i skålen, och satte sig sedan vid bordet hon också. De åt med glupande aptit, och när köttet var slut, satt de och dåsade i sina stolar. Alla förutom mamma. Hon hade tvätt och ta hand om, skålarna måste diskas, och mycket annat. Lean kom stönande upp på fötter. Han visste att han måste hjälpa till, mamma skulle inte klara det ensam, men han tyckte ändå att det var orättvist att Cans fick sitta kvar och halvsova, medan han måste knoga på. Mamma sa att de äldsta får ta sitt ansvar, vilket kön man än var. Detta tyckte Lean var rätt, bara för att någon är starkare än den andra, betyder det inte att de är mer värda. Men det var en sak till. Han ville titta närmare på den där stenen. Han visste att han inte borde, han hade hört om trolldom från sin pappa, och han gillade inte tanken på att bli dränkt av något väsen som levde inuti stenen. Men det fanns någonting som fick honom att vilja försöka. ”Jag ska göra det imorgon.” tänkte han.”Jag ska se till att Cans har något viktigt att göra, och medan hon är borta, går jag till stranden.”. Han gick till tvättstugan som låg bredvid huset. När han kom in började han genast ta itu med tvätten. Han vek ihop den och lade den i baljan som de använde för att bära tvätt, och gick sedan mot huset. Han gick in, och hängde upp tvätten på sträcket i mammas sovrum. Det var ett väldigt litet hus; ett kök, en hall, och två sovrum. När han hängt tvätten gick han och la sig. Han somnade nästan genast, trots att han var så spänd inför morgondagen. På morgonen när Lean vaknade visade de sig att han inte behövde säga till Cans att gå någonstans, för hon hade gått till byn för att försöka byta till sig något. Lean trodde att hon hoppades att träffa en viss person. Hon hade varit förtjust i en kille som hette Duros. Lean visste att Duros var förtjust i Cans tillbaka, men han hade inte sagt något till Cans om det. Han tyckte att Cans fick upptäcka det själv. Han hämtade sin pappas gamla handskar från en låda i mammas rum, och sedan tog han en kolbit och krafsade ner ett meddelande till mamma på en bit gammalt murket pergament. Han visste att mamma skulle bli upprörd om han inte gjorde det. Meddelandet löd följande: Hej mamma! Går till stranden nu. Tillbaka snart. Kram Lean. När han var klar gick han ut ur huset. Det var en strålande dag idag, perfekt blå himmel. Men Lean var så upphetsad att han bara blev irriterad av solljuset som sken honom i ansiktet. Snart var han framme vid stranden. Plötsligt greps han av en känsla. Varför gjorde han det här? Det fanns ingen andledning för honom att göra det. Han ville inte byta stenen, den verkade för värdefull. Inte heller ville han låta den ligga kvar där, på botten av sjön. Men vad skulle han ha för nytta av den. Han kunde inte komma på något. Men han kunde kanske plocka upp den, och sen lämna den på stranden. Ja, så fick det bli. Han vadade ut i vattnet. Han förstod att han måste dyka igen. Han tog på sig handskarna, tog ett djupt andetag, och dök. Han såg genast stenen, den var omöjlig att missa, med sin klarröda färg. Han simmade mot den. När han var framme grep han tag i den och drog. Den rörde sig inte. Han tog av sig handskarna. Kanske skulle han få bättre grepp då. Han drog igen. Då hände något. Han drogs mot stenen. Han försökte simma bort från den, men drogs bara närmare. Han kände hur han började få slut på luft. Han skulle ha gått när han inte kunde få upp stenen. Nu var det för sent, det visste han. Han skulle drunkna, precis som sin pappa. Han tänkte på mamma, och på Cans, och alla de andra byborna. Skulle de sakna honom? Mamma och Cans skulle nog det, men de andra? Han visste inte. Ingenting visste han. Han svävade i mörker. Men var inte döden befriande? Skulle han inte bara sjunka ner i intet, ovetande om smärta eller världen runt omkring? Han kanske skulle bli ett spöke. Men han ville inte bli ett spöke. Han ville återförenas med sin far, och sin morfar och farfar och mormor och farmor. Men just som han tänkt allt detta, såg han ljus framför sig. Han försökte andas, men fick bara munnen full av vatten. Men så med ens, kom han upp till ytan, i en kaskad av vatten. Han drog flämtande efter andan. Han hade överlevt! Men hur hade han överlevt? Han såg sig om efter sin räddare, men det fanns ingen där. Han tittade ner på sin hand, och blev förvånad när han såg att stenen fortfarande fanns där. Han skulle ta med den hem, och sen skulle han kasta bort den någonstans. Han ville inte att någon annan skulle hitta den. Så han började gå hemåt. Vägen kändes lång och jobbig, men tillslut var han framme vid huset. Han gick först in bakom huset. Han grävde ner stenen där. Imorgon skulle han göra sig av med den. Han gick in i huset. Han ropade att han var hemma. Mamma svarade inifrån köket. Han gick in i köket och fann både mamma och Cans i färd med att rensa fisk. Mamma sa att det inte var bra att äta samma mat hela tiden, och dessutom såg det inte ut som att köttet som hängde från taket hade torkat. Cans tittade upp från arbetet när han kom in. Hon såg surt på honom och sa: ”Du kunde väl ha väntat på mig. Jag kom tillbaka nästan precis när du hade gått. Föresten trodde jag att du inte gillade att bada.” ”Så så Cans, lugna ner dig lite.” sa mamma. ”Lean menade säkert inget illa, inte sant, Lean? Lean skruvade besvärat på sig. ”Nej.” sa han. ”Jag menade inget illa.”. Lean var lite skamsen. Han visste att hon säkert hade varit väldigt glad sedan hon träffat Duros. Så därför frågade han: ”Gick det bra? Jag menar med Duros.” Han puffade till henne lätt på axeln. ”Äh, lägg av. Vi är bara vänner.” sa hon, men rodnade. ”Åh, såklart, vad dum jag är. Ni är ju bara vänner.” sa Lean med ironi i rösten. Cans öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av mamma. ”Sluta båda två. Jag är trött på ert tjäbblande.” sa hon. Cans tystnade. ”Men hur gick det då?” frågade Lean. ”Bra.” sa Cans. Det var inte likt henne, hon brukade alltid komma med en lång utläggning om hur fantastisk Duros var. ”Vadårå? frågade därför Lean. Cans log ett strålande leende. ”Han frågade.” sa hon. ”Och jag sa ja”. ”Han frågade vad?!” nästan skrek Lean. ”Om jag ville bli tillsammans med honom.” sa Cans lyckligt. ”Attans!” sa Lean. Cans tittade på honom.”Vadå?” frågade hon. ”Men, då har jag ju ingen och retas med!” sa Lean. De skrattade. ”Grattis!” sa Lean tillslut, när han hade kommit över skrattattacken. ”Jag undrade just när du skulle fråga.” sa Cans. De skrattade igen. Den kvällen låg Lean vaken länge. Cans, ihop med Duros. Tänk om de skulle gifta sig sedan! Då skulle han bli morbror. Han tänkte på stenen. Den natten drömde han en märklig dröm. Han svävade i mörker. Det var en röst intill honom som sa: ”Behåll mig. Jag är till nytta.” ”Vem är du?” frågade Lean ut i mörkret. ”En vän.” sa rösten. Lean vaknade, flämtande och badande i svett. Han hade en känsla av att det hade varit stenen som talat till honom i drömmen. Han kanske inte skulle slänga den, när allt kom omkring. Han satte sig på sängkanten och tassade sedan upp på golvet. Han gick på tå ut ur rummet. Han smög ut ur huset och gick in bakom det. Han grävde upp stenen. Han petade på den. Ingenting hände. Han tryckte handen mot den. Då var det som om hela hans väsen slets i tusen bitar. Han virvlade runt, men stod samtidigt fortfarande still. Och sen var det över, lika snabbt som det börjat. Han stod och svajade på stället. Han tittade på marken, och såg den röda stenen. Han skulle just plocka upp den, då det kom en ny våg av smärta som stötte genom honom. Han sjönk ner på knä och stönade. Han såg en suddig kontur av en liten figur som kom mot honom. Han försökte resa sig upp, men det gjorde bara ont. Han sträckte ut handen och rörde vid den lilla varelsen. Det gjorde inte ont, men det kändes som om han inte var sig själv. Det kändes som om han delade sig själv med någon annan. Han misstänkte att det hade något med stenen att göra. Men när han tittade ner på den, fanns den inte där. Istället för stenen fanns där ett underligt djur. Det var inte röd, som stenen hade varit, utan mörkt rosa. Den gick på vinglande ben fram till honom. Han böjde sig ner, och kände den varma huden mot handen. Han trodde att det var fjäll den hade på kroppen. Han beslöt sig för att ta hand om den. Hann visste inte varför, men det kändes som om han inte skulle kunna leva i lugn och ro om han inte tog in den. Men ingen fick se den. Han trodde inte att mamma skulle bli direkt överlycklig om hon fick se en drake komma insvassande i köket. Det slog honom att det var en drake. Han bara såg det. Den såg exakt ut som pappa hade beskrivit de i sagorna, fast med den skillnaden att den här var nykläckt och inte så stor än. Han smekte dess huvud. Han tänkte att denna syn skulle han komma ihåg för alltid. ”Den ser så stolt ut, men samtidigt väldigt sårbar.” Då hände något mer som var underligt. Det var som att någon annan tänkte åt honom. ”Du är förbunden med mig.” sa rösten som tänkte. ”Namnge mig.”. Lean tänkte. Han gick igenom vad hans pappa hade sagt om drakar, och kom ihåg en gång då hans far hade sagt: ”Men en drake var större än alla andra. Det var en hona, och hennes namn sägs ha varit Cerise.”. Det fick den heta. ”Hona eller hane?” frågade han först. Han tänkte att det kanske inte skulle vara så bra att det var en kille som hette Cerise. ”Hona.” sa hon. ” Då döper jag dig till Cerise.” sa Lean. Han kände att hon blev upprymd för att ha fått ett namn. ”Du får sova i tvättstugan inatt. Imorgon ska jag tänka ut något bättre ställe åt dig.” sa Lean. ”Du behöver inte prata högt. Jag hör dig genom sinnet.” sa Cerise lugnt. Hon hade en behaglig röst som alltid verkade vara lugn och sansad. ”Varför försökte du dränka mig?” frågade Lean, som plötsligt kom ihåg den otäcka händelsen. ”Det var en försvarsmekanism. Du tog på mitt skal, och därför försökte jag stöta bort dig. Men det gick inte.” sa hon. Han hörde på henne att hon fortfarande undrade över det. ”Okej.” sa Lean lite tafatt. Alla dagens händelser hade gjort honom trött, och nu hade han dessutom en drake som lekte med en liten rot och försökte få loss den. Han sade genom tanken: ”Kom, jag måste ta dig till tvättstugan.”. Han bar upp Cerise och gick så tyst han kunde fram till tvättstugan. Han bar in henne, och lade henne i ett hörn under massa tvätt. Imorgon skulle han ta ansvar för all tvätt. Det innebar att mamma skulle ha mycket mindre att göra. Fast han skulle nog hjälpa till med annat också. Han sa god natt till Cerise genom tanken, och smög sedan in igen. Han tassade bort till sitt rum och stupade i säng. Hope you like it! Eragon=Bääst!!!!!!! Vargbröder=Bääst!!!! Septimus Heap=Bää...Ni fattar.;) This is the end folks... No this is NOT the end... It's only the begining!! Läs gärna min af(andra fandom): Stenen. PLEASE READ IT!!! Bye!! 29 jan, 2013 17:56 |
Ron Hippe
Elev |
Braa det var den!
29 jan, 2013 20:21 |
Queen Boo
Elev |
Bra!
jag är jättecoolig älska mig plz 18 feb, 2013 10:09 |
books<3
Elev |
Min dator krånglar, så jag kan inte skriva mer just nu.
Eragon=Bääst!!!!!!! Vargbröder=Bääst!!!! Septimus Heap=Bää...Ni fattar.;) This is the end folks... No this is NOT the end... It's only the begining!! Läs gärna min af(andra fandom): Stenen. PLEASE READ IT!!! Bye!! 30 mar, 2013 16:20 |
kocospricken15
Elev |
Snälla, rara, lilla lillasyster, skriv ett till kapitel!
Min bok-klubb: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=27711&page=13#p1715992 30 mar, 2013 16:42 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Stenen
Du får inte svara på den här tråden.