Valet (Något jag skrev igår x3)

Hej! Jag skrev det här igår efter att ha fått lite inspiration. Vad kan man klassa den som? Novell? Jag är så himla dåligt på sånt där. X3 Det skulle vara snällt om någon ville läsa och ge lite kritik och (ironiskt nog) se om hen skulle se detta som en novell.

Eller bara säga vad du tycker helt enkelt x)

Den är hemsk, så om du är känslig så tänk två gånger innan du läser den.
-
Dimman skingras och framför mig står tre gestalter. En liten oskyldig pojke, en blivande mamma och en skröplig gammal tant. Jag märker att någon håller i mina handleder i ett fast grepp bakom min rygg. När jag stretar emot och försöker vända mig om får jag en örfil tvärs över vänstra kinden. Det bultar och svider och mina ögon tåras efter slaget.
Plötsligt släpper personen mig och jag kastas obarmhärtigt framåt och hamnar med ansiktet mot det kalla golvet. Allt gör så fruktansvärt ont.
"UPP!" vrålar någon och i nästa sekund får jag en spark i sidan. Jag skakar och snyftar okontrollerat nu,  det enda jag vill är att ligga kvar. Mina muskler protesterar då jag häver mig upp på knä. En inbillad viskning i mitt öra förstår att det kommer att bli mycket värre om jag inte lyder order.
Hur mycket jag än försöker så klarar jag inte av att ställa mig upp på benen. Ett par händer drar upp mig från marken och jag ramlar genast baklänges mot en annan soldat, som trycker tillbaka mig mot mitten. Jag vinglar till men återfår balansen. Jag inser att jag är helt omringad. 
"Vad ska vi göra med henne, Nelson?" Jag vet inte vilken rösten tillhör. De är för många. En ring av svartklädda soldater ger mig grymma leenden och jag får känslan av att allt snurrar. De tre oskyldiga människorna står och betraktar hela spektaklet obehagligt stilla. 
"Vad är ditt namn, Ynkrygg?"
Jag är osäker på om frågan är menad åt mig, men svarar ändå med darrande läppar. "Emily..."
"Dåså Emily..." Jag ser plötsligt en utav soldaterna lite tydligare. Han har snaggat hår och mörk hy. Ögonen är hotfullt svarta och får mig att rysa av skräck. Ett skadeglatt leende leker på hans läppar. Jag lägger märke till blänkande medaljer på hans bröst och gissar att han är ledaren."Välj."
Han trycker en tung pistol i min hand och lägger sin lediga hand på min axel. Jag får en impuls att skrika, men biter ihop. Jag förstår inte vad han menar att jag ska göra.
"En dödlig kula. Du och två utav de andra kommer att gå härifrån oskadda. Någons resa slutar här. Och du bestämmer vems."
Jag förstår nu. Svetten pärlar fram i pannan och mina ben viker sig nästan på grund av darrningarna. Jag måste skjuta någon, en människa. Min blick möter först den lilla pojkens. Han stirrar på mig med sina chokladbruna ögon och stryker sött en blond hårlock från ansiktet. Jag sväljer hårt och känner fingrarna röra vid avtryckaren som så lätt kan få arbetet gjort, men jag kan inte. Han har hela livet framför sig. Hur kan jag ta det ifrån honom?
Jag vänder mig mot den gravida med höjt vapen. Det gör ont att se hennes snälla ansikte. Ett ansikte blandat av rädsla och medlidande för mig. Hon smeker ömt sin mage och tårarna rinner längs hennes rosiga kinder. Jag är skräckslagen för att se hur livet försvinner ur henne och fostret med ett enda skott. Två flugor i en smäll.
"Bestäm dig", väser soldaten som tvingat mig att göra detta fruktansvärda val. Jag tittar på det sista offret. Gumman ser ostadig ut på sina korta ben. Hon ser trött ut bakom de tjocka runda glasögonen. Hennes liv är snart slut på grund av åldern, men hon ser så skräcklslagen ut. Hon vill inte att det ska ta slut ännu. Jag höjer vapnet.
"Snälla, jag ber dig", rosslar hon och håller upp händerna. "Ta någon annan. Inte mig... inte mig..."
"BESTÄM DIG!" vrålar soldaten oåtligt då jag ser på honom. Jag vänder bort blicken. 
Jag inser att jag inte kan göra det. Ingen av dem kan dö för min hand. Om jag kommer levande härifrån så kommer skulden snart ta kol på mig. Jag vill inte se blodet färga det bländande kalla golvet rött. 
Jag gör något modigt, ett val som jag aldrig tror jag kan göra. Pistolens kalla spets trycker nu mot mitt huvud. Jag ler svagt mot fångarna innan mina fingrar målmedvetet sluter sig om avtryckaren. Först kommer en smärta så ond att jag inte kan sätta ord på det. Den genomborrar mig och jag kan inte tänka på något annat. Sedan kommer mörkret. Mjukt och tyst. Trycker bort allt det onda och låter mig omfamnas. Här kan jag vara trygg. Här kan ingen någonsin skada mig igen.

AWESOME!

Tack