Tack vare en papperslapp [SV]

Hittade precis en svenska novell som jag skrev i svenska A för ett till två år sedan. Tänkte att ni gärna får läsa den om ni vill

----------------------------------------------------------

Tack vare en papperslapp

”Jag har inga riktiga vänner, inte ens en hund. Mina föräldrar förstår sällan vad jag känner, men med tanke på hur sällan jag ens pratar med dem är det nog inte så konstigt. På rasten sitter jag tyst i ett hörn. För de i klassen är jag nog den där tjejen som säger hej när hon kommer och hejdå när hon går. En sån som duktigt svarar på frågor men aldrig pratar med någon annan. Mer än så är jag inte.”

Det var vad som stod på lappen jag hittade på klassrumsgolvet. Jag vek noga ihop den på mitten och stoppade den i jeansfickan. Sedan reste jag mig upp, mumlade svagt hej då till läraren och lämnade klassrummet sist som vanligt. Hela rasten gick jag runt på skolgården och funderade, på vem som egentligen skrivit lappen. Var det någon i min egen klass? Det trodde jag verkligen inte, men jag kunde inte vara säker. Hur tar man reda på något sådant? Det är inte direkt så att man går fram till någon som ser ensam ut och frågar ”hej, har du skrivit den här lappen?” Jag suckade när jag insåg att om någon annan hittat lappen hade nog den personen trott att det var jag som skrivit den, men det var det ju inte. Jag hade från början valt min egen ensamhet och då trivdes jag med den, jag pratade ofta med mina föräldrar och jag älskade min hund. På fritiden brukade jag vara med hunden, hitta på saker med familjen eller plugga. Jag kände mig inte i något behov av vänner, men det var innan tiden då jag hittade lappen.

När jag just börjat ettan på gymnasiet dog min hund. Han hade varit den enda varelsen som alltid funnits där för mig i över tio år. Jag bröt ihop fullständigt och klarade inte av att gå till skolan på en vecka. Efter att ha missat delar av första och andra skolveckan kom jag tillbaka till en klass där gängbildningen redan börjat. De som såg ut som hästtjejer satt i ett hörn, dem ville jag inte beblanda mig med eftersom risken var stor att de skulle fråga om inte jag hade några djur. I ett annat hörn satt skolkarna, som för en gångs skull var i skolan. De pratade högljutt om vad de skulle göra i helgen och himlade med ögonen när läraren sa till dem att hålla tyst. De flesta killarna som gick i klassen satt i mitten och lyssnade uppmärksamt på läraren, men såg för den skull inte ut som något sammanhållet gäng. Några av dem hade dyra märkeskläder och några hade långt, färgat hår och nitkläder. De var de stora gängen i klassen, men det fans även några mindre grupper elever utspridda i klassrummet. De verkade redan ha kommit nära varandra och pratade glatt om sina respektive intressen. Ensam längst fram i mitten satt Frida, den duktiga flickan. Hon verkade alltid anteckna allt som lärarna sa och var ofta den enda som räckte upp handen på fysiken. Frida var på sätt och vis den som var mest lik mig, hon satt alltid ensam och gjorde sitt skolarbete ordentligt. Den stora skillnaden var att jag alltid satt längst bak i ena hörnet och hoppades att jag inte syntes. Där bakifrån jobbade jag flitigt, men i tystnad. Aldrig hände det att jag räckte upp handen.

I början pratade de andra tjejerna i klassen med mig, men de tröttnade på att jag aldrig mumlade mer än något enstaka ord till svar. Jag drog mig hellre tillbaka och satte mig i ett hörn med musik i hörlurarna. Så spenderade jag de absolut flesta rasterna, när jag inte gick runt i cirklar och funderade på något, som jag gjorde efter att jag hittat lappen. När jag kom hem från skolan den dagen var det meningen att jag skulle plugga engelska, men jag kom inte igång. Det enda jag kunde tänka på var vem som kunde ha skrivit lappen. Jag plockade upp den ur fickan och läste texten om och om igen, sedan slog det mig vem det kunde vara. Frida verkade inte ha några kompisar. Hon satt alltid ensam, både i klassrummet, på rasterna och lunchen. Jag hade aldrig hört henne prata om någon hund. Lappen skulle kunna vara hennes, men hon kändes inte som en människa som skulle låta saker ligga framme och skräpa.

Nästa dag när jag kom till skolan satte jag mig som vanligt längst bak i klassrummet. Ingen kunde möjligtvis märka någon skillnad i mitt beteende, men det pågick en inre intrig i mitt huvud. Skulle jag våga prata med Frida idag? Tänk om det var hon som skrivit lappen. Då skulle hon verkligen behöva känna lite uppskattning av omvärlden. Frågan var bara vad jag skulle säga till henne.

När det var dags för lunch bestämde jag mig för att ta mod till mig och prata med Frida och kanske fråga om hon ville äta tillsammans med mig. Jag småsprang ner till mitt skåp och slängde in böckerna. Frida hade skåpet bredvid mitt, så jag skulle märka när hon kom. Jag sorterade litegrann bland mina papper för jag ville inte att det skulle bli för uppenbart att jag väntade på henne. Efter kanske två minuter såg jag ur ögonvrån hur Frida prydligt la in sina böcker i sitt skåp. Jag tog chansen.
”Frida…”, sa jag trevande. Hon såg upp på mig.
”Hej Lily”, sa hon förvånat.
”Jo, jag tänkte… Vill du äta med mig?” frågade jag nervöst och försökte se ut som om jag egentligen inte brydde mig om svaret. Först såg Frida förvånad ut, innan hennes fräkniga ansikte brast ut i ett nervöst leende. Hon såg ut precis som jag kände mig och jag kunde inte låta bli att tänka tanken att det nog var länge sedan hon haft en vän hon också.
”Åh, visst”, svarade hon. ”Vet du vad det blir för mat idag?”
”Blodpudding, tror jag”, svarade jag nonchalant. Jag skämdes för att visa hur stolt jag var över att äntligen våga prata med någon och ännu mindre ville jag att Frida skulle höra hur mycket jag tyckte om blodpudding. Jag var van vid spydiga kommentarer om att blodpudding var det äckligaste som fanns och jag ville inte riskera ytterligare en sådan kommentar.
”Är du säker? Jag älskar blodpudding”. Frida log fortfarande. Jag kunde inte kämpa emot längre utan brast ut i stort leende.
”Jag också. Kom så går vi”.

Det visade sig att Frida och jag hade mer gemensamt än jag trott. Förutom att vi båda åt två stora portioner blodpudding hade vi samma stora intresse för djur. Jag ville egentligen inte alls tala med någon om min hund, men jag kunde inte ljuga och säga att jag aldrig haft några djur. Hur som helst visade det sig att det inte var så hemskt att prata om det som jag befarat. Frida hade själv haft en katt som dog, så hon förstod vad jag kände. Precis när vi skulle resa oss upp och gå från bordet kom jag på att det fanns en sak som jag verkligen ville fråga henne utan att resten av klassen var med.
”Ehm, jo”, började jag tvekande. Jag visste inte hur jag skulle formulera frågan utan att låta elak.
”Ja?”, Frida såg manande ut.
”Nej, förresten, det var ingenting”, mumlade jag och lät samtalet dö ut samtidigt som vi lämnade våra tallrikar. Jag hade tänkt ta reda på om det var hon som skrivit lappen eller inte, men samtidigt som jag började ställa frågan insåg jag att det egentligen inte hade någon betydelse. Det viktiga var att jag vågat trotsa min rädsla och lägga undan min sorg för att ta kontakt med någon jag aldrig tidigare pratat med. Det kändes faktiskt bra att sitta med Frida, bra på ett sätt jag inte upplevt på väldigt länge. Om det här kunde vara början på en bra vänskap så ville jag inte ta risken att förstöra den genom att fråga om papperslappen. När jag insett hur lika vi var förstod jag inte varför jag aldrig vågat ta kontakt med Frida tidigare och jag ville absolut inte erkänna för henne att det var på grund av en fånig lapp som jag börjat prata med henne. Dessutom kände jag svaret inom mig. Frida var inte alls en sådan person som det var synd om. Hon hade dragit sig undan i skolan för att hon inte ville vara med de andra, inte tvärt om. Förresten hade hon faktiskt en hund.

Nej men gud jag dör ♥
Har lite svårt att prata skriva om hur mycket jag tycker om saker, men jag kan säga att jag verkligen tyckte om den ♥

Åh, vad glad jag blir!