Klackskor eller Spänning? (one shot, deckare)

Det här var ett skolprojekt jag kände för att lägga upp eftersom det var den första novell jag någonsin blivit nöjd med. Temat är alltså deckare och jag säger för säkerhets skull att den är PG rated.
Kommentera gärna och så, men jag vill att ni ska acceptera att jag ansträngt mig för att skriva i en viss stil. Jag blev inspirerad när jag läste en vuxennovell om en deckare, som följde med i en barnbok (jag vet, det låter skumt).
Åh, juste, nya namnförslag på novellen uppskattas (istället för "Klackskor eller spänning?" alltså)!

-

Högst upp i Stockholm stads första riktiga höghus. Ett rum med präktiga glasfönster som sträcker sig från tak till golv. Genom de ser man Globen, och princip hela staden. Det är iallafall en känsla man får. Det står ett skrivbord i mitten med en stor yta att jobba på. Papper står staplade i högar på bordet, färgglada posterlappar klär en whiteboard bakom snurrstolen hon sitter på. Kvinnan är välbetald och har hittat meningen med livet; nämligen sin familj bestående av sin man och två barn. Hon är runt trettio år, och har alltså mycket av sitt liv kvar framför sig ännu. Men hon letar fortfarande efter den där lilla gnistan, det lilla extra som ska komma att göra hennes liv speciellt och fullbordat. Familjen är hennes dyrbaraste ägodel, så hon får lagom med skuldkänslor när tankarna som påstår att hon kan bli ännu lyckligare tränger in i huvudet. Men hon är fast besluten om att komma bort från kontoret, och finna spänningen hon längtar efter.


Tofs, vit skjorta prydligt nerstoppad under den tighta, svarta kjolen, och klackskor hon var tvungen att stappla fram på. Vi säger att hennes namn är Angelica Kwist.. Angelica hatar att behöva se så professionell ut. Helst av allt vill hon bara gå hem till sitt stora hus - vilket är inrett som en inredningskatalog - hem till sin man och sina barn, inte få några krav ställde på sig och dunsta ner i närmsta soffa iklädd mjukisbyxor och en av sin mans stora tröjor.
Inte långt ifrån arbetsplatsen nu. Över den sista bron, förbi Globen. Vad frestande tanken att säga upp sig var, men varför? Över grå kullersten, asfalt och trottoar. Bilar tutade gällt och orsakade ständigt den sura smaken av avgaser fylla hennes mun. De ståtliga våningshusen i trista färger tornade upp sig över henne. Efter ett tag hörde Angelica på långt håll någonting som lät mycket likt ett skott, och stannade till. ”Skottet” var ljudligt, så det kunde hon höra, men om någon skrek skulle hon inte uppfatta det. Ilningen längst ryggraden och den plötsliga oron skakade hon av sig med en axelryckning; Det var lätt att överreagera när man var stressad och jobbade så mycket som hon gjorde. Ändå ökade hon tempo. Tillslut såg hon det; höghuset högre än alla de andra. Men det var nånting som inte stod rätt till. Utanför entrén var en folkmassa samlad. Angelica kunde höra rop som "Ring ambulansen!", "Ring polisen!", "Vi måste hitta den skyldige!". Händelsen verkade ha skett alldeles nyss. När hon kom närmre skingrade sig de panikslagna människorna; antagligen gav hon ett starkt intryck tack vare kläderna och den allvarsamma masken på ansiktet som inte speglade alls hur hon kände sig inuti. Endast en i massan hade agerat, och denne kände Angelica igen som en av de högre uppsatta kollegorna på jobbet som hon jobbade tillsammans med. På marken låg hennes chef, från hans ena sida blödde det kraftigt. Mannen som agerat stod på knä bredvid den fallne i ett tappert försök att linda sin egen skjorta runt såret. Hon kände sig själv ta allt snabbare andetag, masken släppte och en illabådande känsla spred sig i kroppen, men hon var tvungen att ta sig samman, ville inte bli en i mängden av personer som ”panikade”. Angelica visste att hon kunde vara till hjälp, ville vara till hjälp, och slet blicken från kollegans bara överkropp som blicken fastnat på medans hon inte kunnat tänka klart. Adrenalinet pumpade i ådrorna. Chefens väska låg en bit bort, och med raska, vinglande steg tog hon sig dit och började rota igenom den utan att veta vad hon letade efter. Angelica pausade för att hetsigt sätta upp det blonda håret i en slarvig hästsvans så det inte skulle vara i vägen. Händerna darrade. Alla blickar var fästa på henne nu, vissa var upprörda, andra endast förbryllade. Efter en stund letande hittar hon flera märkliga kuvert och stryker med fingrarna över den lena ytan för att hitta den icke synliga öppningen; tillslut river hon hetsigt upp dem, en efter en, och ut faller lappar som mycket gärna kunde vara hotbrev. Texten var skriven i stark svart färg som gav ifrån sig en frän lukt av sprit, och hon visste genast vilken sorts penna avsändaren använt. Pennsorten hade hon själv ägt en lång tid tillbaka, men den blev ansvarig för flera fläckar på hennes bästa arbetskläder, så hon gjorde sig av med den.

Ljudet av skarpa syrener fick Angelica att titta upp. Hennes kanske snart bortgångna chef fördes in i en ambulans och var snart iväg. Folket stod som paralyserade, men längre bort skyndade sig en man/kvinna iväg, febrilt gnuggandes på sin kavaj hen bar i ena handen. Korkad dråpare. Kunde det verkligen vara så enkelt?
"Du där!", hon reste sig upp, vinglade olycksbådande till på de obekväma klackarna, men fick tillbaka balansen och pekade åt flyktingens håll med handen som inte var upptagen av att hålla i de mystiska kuverten.
Överraskad började Mannen/Kvinnan att springa mot rött över närmsta övergångsställe och var nära på att bli påkörd. På andra sidan gatan stod en ung man som verkat fatta galoppen, så när boven i dramat snubblade upp på trottoaren slängde killen sig över honom/henne, aningen tvekande, men gjorde det. Folk rusade över för att hjälpa till, och snart var även polisen där.


Boven som gett Angelicas föredetta chef skottet i vänster sidas revben togs till fånga.
På grund av det slarviga skottet överlevde den skjutne, men det var det inte säkert att han skulle.
Dom lät honom säga upp sig, men tekniskt sett blev han sparkad. I denna sekund övervägs det om han ska få fängelsestraff; Han och boven hade nämligen samarbetat och haft kontakt när det gällde olaglig handel, samt någon slags kupp. Men någonting hade gått fel till, kanske hotade "den föredetta chefen" den andre med att ge ut en del av sanningen och framstå själv som hjälte om han inte fick mer av något (endast en gissning), vilket ledde till mordförsök.


Veckor efter att händelsen skett och det hela lugnat ner sig, ombes Angelica platsen som ny chef. Hon var smickrad, men tackade nej p.g.a sina nya planer. I stället blev det Thomas, kollegan som även han agerat vid händelsen. De började äta sina luncher tillsammans, och blev tillslut mycket goda vänner. Vid det som blir deras sista jobblunch tillsammans berättar hon om sina planer. ”Jag säger upp mig.” Angelica torkar sig om munnen med en servett tillhörande salladsbaren de gått till och väntar på vännens reaktion.
”Så det var därför du tackade nej till jobbet som chef?”, frågar han mer nyfiket än förvånat, samtidigt som han spetsar en pärltomat på sin gaffel och skyfflar in den i munnen, med den bruna blicken fast på hennes blåa.
”Ja, bland annat.”
Samtalet slutar med en förklaring till varför hon nyss slutade och vad hon vill fortsätta med. Thomas insisterar på att hjälpa till.
Medans de samtalar glatt styr de stegen mot den gemensamma arbetsplatsen. I flera dagar sitter de två bara och beställer massor med prylar på Angelicas kontor, den ena på golvet, den andra snurrandes i kontorsstolen. Slutligen, efter två veckor, är deras verk fullbordat i slutet på en torsdags eftermiddag; de skakar hand skämtfullt och går ner för att fira det hela med ett välförtjänt mellanmål.


I marmorentrén till höghuset, precis innan svängdörrarna, sitter numera en ny, blänkande skylt i brons under advokatbyråns. Angelica läser det som står:
"SS Detektivbyrå-” (vilket står för Stockholms Stads Detektivbyrå) ”-, Ägare Angelica Kwist.
På skylten står även numret till byrån, och annan information.
Hon har hittat det till slut. Gnistan är funnen.

-

och ja, jag skrev i olika tempus, för jag tycker det är svårt att hålla reda på sådant. ._.

edit: nu delade jag in det i stycken också, tack vare Emmsaan.

Bra skrivet Underhållande och välskrivet. Tänk dock på att använda dig av mer styckesindelninga, det blir lite svårt att läsa annars. På något sätt känns det lite som en prolog till en deckarserie där Angelica kommer att lösa många krångliga fall

åh förlåt! Glömde jag det? Skrev med styckesindelningar i Word, men det var bra att du påpeka det.
Tack så mycket för responsen! c:

Den var jättebra.

taack!